sommarkärlek

När man står med vatten upp till brösthöjd och ser vågen komma mot en med sin glupskhet.
När havet är varmare än luften.
När man ropar “det här är det absolut bästa jag vet, jag älskar det!” och sträcker ut armarna som Rose i Titanic mot horisonten, när man dyker genom vågen, när man simmar längst med vattenytan för att känna det uppvärmda ljumna vattnet kittla mot kroppen innan det kallare slår igenom. När man står på händer i vattnet och känner hur kroppens lättnad bara får en att snurra runt. Då känner man ingenting annat än ren och pur lycka. Det är vad havet och västkusten innebär för mig.

Egentligen kan jag inte riktigt förstå hur det kommer sig att jag inte bor här eller att jag inte är något slags vattendjur som alltid tumlar runt i havsvikarna. Men då skulle jag aldrig känna sanden strila mellan tårna och sönderskavda snäckor under fötterna och vindbrisen i håret. Då skulle jag inte kunna återvända hit varje sommar, cykla med bestämda tramptag mot stranden med hörlurar i öronen och korgen fylld med matsäck och liggunderlaget på pakethållaren. Då skulle jag inte kunna längta till denna oas av paradis varje sommar. När vi tar bilen efter en stundtals så het dag att svetten runnit på ställen man inte visste att man kunde svettas på och hur man sida vid sida springer med lätta steg ut i havet och får springa långt full i skratt eftersom det är så långgrunt.

Jag tror du vet vad jag menar. Att du vet hur det känns.

En lummig grönskande trädgård med duvor som sjunger i trädtopparna, en gräsklippare som åker runt av sig själv och det senaste albumet av Håkan Hellström som spelas från växthuset, vars glasväggar får den mediokra musikanläggningen att verka professionell. Klingande glas, sovmorgnar som avlöser varandra, våfflor med hjortronsylt och glass hos mormor och morfar. Vildkatten som sitter på farstubron och jamar hjälplöst innan den springer iväg, loppis med skrot och små fina ting sålda för en spottstyver, en morfar som drar sina skämt och skrattar för sig själv.

Jag vet att du inte vet hur det känns, men du kan säkert leva dig in i det.

Sommar.
Snart är du slut.

västkust1

västkust2

sommar3

Nya utmaningar

Har fått ett drömjobb.

Ska flytta.

Kommer förmodligen få hyra en central lägenhet i den nya staden i andra hand med gångavstånd från jobbet.

Är brun och väger mindre än på länge.

Känner mig genuint tillfredsställd med livet, med undantag på några fronter.

Är spänd inför framtiden, samtidigt som kroppen är fylld av nyfikenhet och hunger.

Säger som låten: “A little party never killed nobody”.

Han är som sommaren för mig.

Det är en tjocklek på värmen i luften nu som stöter emot en när man öppnar dörren från den kalla källarlokalen som man måste passera för att ta sig utomhus på rasterna på jobbet. En dejavu-känsla som tar en tillbaka till gångerna man förväntansfull gått ner för en ranglig trappa från ett flygplan i ett charterparadis och chockats av värmen i luften och luftfuktigheten innan man åkt till hotellet i en kylig buss med aircondition igång och insett att några timmars flygresa tar en till himmelriket.

Dåsandes vill man ligga utsträckt på mage i gräset och stirra framför sig, i timtals, medan den bleka kroppen bländar självaste solen. Varje morgon är det svårare att ta sig upp, varje kväll svårare att ta sig i säng, för att kroppen inte hunnit acklimatisera sig till värmen och för att värmen aldrig brukar vara så intensiv, ihållande och påtaglig redan i maj. Medan svettpärlor ansamlas på mystiska ställen och man cyklar barbent fram och tillbaka och inte ens kvällsvindarna kyler.

Jag tror att han är som sommaren för mig. Någonting man längtar till varje höst, vinter och vår. Men när den väl kommer då njuter man bara stundtals innan man drar sig in till skuggan igen, fullständigt omtöcknad av den tjocka luften som gör att det nästan syns att det är varmt ute trots att man står inomhus. Luften rör sig, dallrar, osar. Han är som sommaren för att han får mig att ivrigt slänga kläderna, vilja bli solkysst, dyka djupt, omfamnas av havets omslutande livmoder och sedan matt dåsa omkull i soffan med ögonlocken tyngre än någonsin. Han är som sommaren för mig för att han aldrig helt försvinner ur mitt system, utan finns där, väntandes och ihärdigt återkommande. Han är som sommaren för mig för att han är den jag längtar till, men inte står ut med.

När tårna gör avtryck i sanden, när tången ligger vidsträckt längst med stranden, när det blåser ljumma vindar och det enda man ser är horisonten. Så begärlig, så ovanlig, som sommaren.

Det har hänt förr och är kanske ett återkommande tema, att dessa karaktärer spökar och inte vill lämna mig ifred. Jag förtrollas som om han viftade med ett trollspö framför mig, men det gör han inte, han skriver för andra, han är så verbal att den stimuli hans meningar ger får en att fullständigt häpna. Och jag ska inte säga “en” utan mig, även om jag knappast är ensam om att ha fallit, ensam om att ha stupat, ensam om att ha längtat. Men jag är nog ensam om att jämföra honom med sommaren. Och ensam om att inte våga längre, våga dyka, våga springa, våga berömma, våga falla baklänges från bryggan med ett ryggplask, så jag tittar i smyg gömd bakom stora solglasögon och önskar att han visste att han är som sommaren för mig.

Och kanske vi möts, med sand mellan tårna, med saltdränkt hår, med rosiga kinder, med fräkniga näsor. Sommaren och jag.

coast_by_NadyaBird

Madonnan & horan i Elle 2013.

rihannatext2

Jag har en riktig dålig ovana och det är att jag köper alltför många tidningar. Vissa biter sig på naglarna, andra petar sig näsan, somliga smygröker och andra köper tidningar. Tidningar som egentligen inte förtjänar min uppmärksammet. Särskilt ikväll inser jag det, även om jag tyvärr insett det många gånger förut.

RIHANNA BER INTE OM URSÄKT

…. står det stort på första sidan av den femsidiga intervjun med Rihanna. Även om inte hon gör det ska det bli tydligt att redaktören gör sitt bästa för att få henne att framstå som ursäktande.

Det är ingen överraskning när man bläddrar i modetidningar som Elle att kändisreportagen har felriktat fokus. Ofta tycks det finnas någon slags grundläggande tes om att beskrivningar av framgångsrika kvinnor i dessa intervjuer som tar upp flera helsidor alltid ska ha tyngdpunkten på utseendet. Det spelar ingen roll vem kvinnan är, utseendet ska recenseras.  Att hon är framgångsrik, har en riktig fuck-you-attityd eller är uttalad feminist spelar ingen roll, då det viktigaste är att rama in och kategorisera hennes utseende och beskriva det i “stora” ord som verkligen beskriver HUR FANTASTISKT VACKER HON ÄR. Samtidigt som man upprepar ord om hennes utseende tar man ifrån henne andra betydelser och objektifieringen är ett faktum.

Jag har precis fått hem nyaste numret av Elle i brevlådan. Tidningens framsida är skitsnygg, det är Rihanna som poserar. Den är särskilt gjord för prenumeranter står det. Det känns lyxigt, men det varar inte särskilt länge.

Jag bläddrar fram till intervjun med Rihanna, ivrig att läsa om denna Barbadosdrottning som levererar hits likt en annan käkar frukostar. Det är intressant till viss del, men innan jag hinner komma till det intressanta där Rihanna berättar om sin relation till expojkvännen Chris Brown som misshandlat henne, så finner jag ett stycke med beskrivningar av hennes utseende som verkar vara taget från en Harlequinroman eller något annat könssterotypt & utseendefixerat trams anno 1940-talet.

Rihannatext

Denna textmassa om Rihannas utseende och karisma som hemfaller i någon utmålning  av madonnan som “så fantastiskt söt” och “utomjordiskt vacker” och “har den sortens utseende som kan förtrolla ett helt rum” för att inte tala om den förminskande mästermeningen “Hon utstrålar en skörhet och oskuld som annars bara syns hos Disneyfigurer” som högljutt ropar ut att hon bemästrar konsten att vara en oskuldsfull Madonna retar gallfeber på mig.

Ovanstående är alltså skrivet om en livs levande människa och inte en porslinsdocka. Om en kvinna som tjänar miljontals dollar om året och skriver låtar där hon har hårdhänt sex, är otrogen och en massa annat som verkligen inte alls överensstämmer med Disneyfiguren utan överensstämmer med en komplex människa som förtjänar att beskrivas som en sådan och inte som någon oskuldsfull Disneyfigur med sagolikt utseende. Det här är bara ytterligare en variant av den ständigt reproducerade könsstereotypa skiten som innebär att män framställs som viktiga, betydelsefulla och självständiga på tidningsframsidor & i intervjuer medan kvinnor reduceras till sina utseenden och sin sexuella attraktionsförmåga.

Jag vet inte om det är dessa tuttinutt-meningar som upprör mig mest eller avslutningen, där hon beskrivs ha  “rörelser som påminner om en lyxprostituerads”. En liknelse som på något sätt vill tydliggöra hennes hor-potential trots madonnaauran. Den där värderande manliga blicken som brittiske journalisten Mark Ellen har när han skriver det här sjukt deppiga beskrivningarna av en av vår tids största R&B artister är obeskrivligt dyster. Ännu dystrare är det att en modern mode & tillika damtidning som Elle publicerar hans skit i maj 2013. Jag började prenumerera för att få Lovisa Burfittmuggar till en bra kostnad, nu känns det inte längre värt det.

Mr Casanova

Att jag såg honom i baren den där kvällen går inte att förklara. De skrivs om feromoner, dragningar, attraktionskraft och oförklarliga men kanske ändå förklarliga anledningar till att man fastnar för någon speciell ibland. När allting annat hamnar i periferin och blicken utmejslar varenda skepnad i hans ansikte, varenda drag hos personen lyser i neonlampor inuti ens kropp. Hur hjärtat börjar bulta med sådan intensitet att det känns som om man varit en zombie som somnat in tidigare. Ibland kan man till och med känna känslan redan innan, att det här kommer bli en jättebra kväll, få någon slags intuitiv känsla på förhand som upplyser en om att ikväll så händer det där man längtat efter.

Han stod där. I myllret av minglande rockfanatiker, medelålderskvinnor, fulla ungdomar så stod han där och sträckte sig över baren för att peka ut en ölsort. Och jag visste med ens att han vill jag ha. Jag vill ta med honom hem, lära känna honom, andas in hans hals, fylla mitt hjärta med hans historier. Så jag gjorde sådär som jag gör när hela min kropp ropar efter någonting, när det blixtrar inuti av ha-begär. Han hade inga ytterkläder med sig, men han verkade inte frysa och när jag satt på pakethållaren på min cykel och höll händerna om honom kändes det som att det aldrig skulle ta slut.

Det gjorde det.

För jag förstod honom inte och han förstod inte mig.

Det där är någonting återkommande, att jag faller handlöst men sen inte förstår alls hur motparten resonerar, eller inte resonerar och bara befinner mig i något slags töcken av passion, frustration, motstridiga känslor och längtan. Ibland kan jag inte kan gå vidare för än jag till fullo förstått, men vissa personer förstår man aldrig. Man får inte de där förklaringarna man så gärna vill ha. Det är ingen som berättar utförligt för en, för det handlar om omedvetna strategier och psykologiska reflexer. Det finns inget lexikon. Ingen sida 89 med lösningarna på gårdagens, förra månadens eller fjolårets förälskelser.

Istället möts man av en kompakt tystnad. Eller ingenting alls. Ibland förtäckt desperation maskerat av ilska.

Man var kanske bara en i mängden. Inget streck på sängkarmen, men en känsla bland många andra. En intensiv förtrollande känsla som sen gick över och sorterades bort. Då känner man sig som en latinsk casanovas sommarflirt.

Och man försöker förstå. Men det finns inget att förstå.

All uppmärksamhet är inte bra uppmärksamhet IOGT-NTO

IOGT-NTOs kampanj Fyll livet skapar debatt i sociala medier. Accent magasin skriver om det tillsammans med ett gäng andra.  Med två figurer, en fiktiv tjej kallad Ökenråttan och en dito kille som kallas Vinballen försöker IOGT-NTO ifrågasätta alkoholnormen. Till sin hjälp tar man en seriestrip som Aftonbladet ska publicera varje lördag och två twitterkonton åt vardera fiktiv figur. Ökenråttan och Vinballens liv kretsar kring festande och på grund av alkoholen försätter de sig i ett gäng olika mer eller mindre pinsamma situationer.

Problemet med kampanjen som de flesta anmärkt på och kritiserat är dock att IOGT-NTO använder väldigt tröttsamma könsstereotyper för att göra det. Det är en tjej som inte vill erkänna sin riktiga ålder, som gillar att bli tafsad på av “rätt” killar, har en civilstatus som förändras beroende av vem som frågar och skickar vulgära sms på fyllan, som råkar hamna hos chefen. Hennes främsta intressen verkar cirkulera kring alkoholen och lättsamma relationer (som av någon anledning ses som fel), precis som Vinballens främsta intresse är festande. Moraliserandet kring vad alkoholen gör med oss känns bara det rätt konservativt mjukiskristet.

I stripen då “Ökenråttan” råkar skicka ett sexsuget fyllesms fel så förstår jag att IOGT-NTO  försöker få fram att man gör dumma grejer på fyllan som man ångrar efteråt, exempelvis skickar sms till fel person, men framställningen av Ökenråttan och den kvinnliga fiktiva figuren som man använder sig av är av klassisk karaktär där man beskriver kvinnor som lite lätt dumma i huvudet och samtidigt ondgör sig över deras sexuella sidor. Kvinnlig sexualitet och rättframhet framstår som något negativt som ska sopas under mattan. Även om det inte är medvetet från IOGT-NTOs sida, så är det tydligt. I en annan strip skuldbeläggs kvinnan om hon går hem med “fel kille” istället för att ifrågasätta killens eventuella övergrepp och hur alkohol påverkar sexlusten hos den som faktiskt gör fel. Det är visserligen så att man förmodligen iakttar mer försiktighet om man är nykter avseende vem man ligger med, men kvinnor bör få inmundiga hur mycket alkohol de vill utan att riskera att bli sexuellt utnyttjade. Med lite normkritik och genustänkt och funderande kring ansvarsfrågan hade man kanske insett detta när man illustrerade serien.

IOGT-NTOs kommunikationschef och tillika feminist Sofia Karlsson  försvarar dock  kampanjen och säger sig vara förvånad över den massiva kritiken, då hon, jag citerar: ” (…) varit noga med att lyfta genusperspektiven i arbetet med kampanjen.”   Jag ställer mig rätt tveksam till det påståendet då man gjort alltför många klavertramp bara första dagen av kampanjen. Att man använder “hen” som val av könsidentitet på kampanjens hemsida räcker liksom inte. Att man dessutom lätt reproducerar normer genom att ifrågasätta dem, som hon påstår, må vara sant till viss del, men knappast i sådan utsträckning som man gör i Vinballen och Ökenråttans scenarier.

okenratta_skickarsmsfel_tillaccent-130418-620x208singlebig

På Genusfolket går man hårt ut och kallar kampanjen för kvinnohat. Jag har lite svårt för att man inte problematiserar okunskapen och bristen på insikt i genusfrågor hos upphovsmännen utan istället kallar det för kvinnohat. Tyvärr tror jag den typen av okonstruktiv “skit-ska-skit-ha”-debatt inte leder någon vart, utan snarare blir en pajkastning. Då är jag mer inne på Fanny Åströms linje, att man reproducerar andra normer i sitt försök att vara normkritiskt kring samhällssynen på alkohol. Att ifrågasätta alkoholnormen behövs, men att göra det på bekostnad av främst den kvinnliga könsrollen är tröttsamt.

Allra bäst skrivet inom ämnet är dock Laxsills inlägg, där han jämför Fyll livet med PETAs kampanjer, där man också i ett “gott syfte” använder sig av klassisk sexism och nakna kvinnor för att sprida budskapet att inte bära päls. Laxsillen har många bra poänger, men slutklämmen är bäst och understryker det jag också anser IOGT-NTO behöver, nämligen kunskap. Visst har dom fått uppmärksamhet med sin kampanj, men all uppmärksamhet är inte bra uppmärksamhet och framförallt inte gynnande för organisationen och deras vilja att ifrågasätta alkoholnormen, det ifrågasättandet sätts i skuggan av folks irritation kring hur de representerar kvinnor och män. Laxsillen:

“Min poäng är snarare att det här visar på en väldigt bristande eftertänksamhet. Om rörelsen inte redan nu börjat att arbeta genomgående med de här frågorna i sitt kampanjplanerande är det dags. Jag kom in i nykterhetsrörelsen genom intersektionalitetsfrågor. Jag kom in i den för att jag såg vad alkoholen gjorde med kvinnor, med fattiga, med svarta, med utvecklingsländer, med arbetarklassen, et cetera. Jag kommer inte att stanna i en rörelse som trampar på precis samma personer i sin kamp för nykterhet.”

I ett blogginlägg har nu IOGT-NTOs kommunikationschef Sofia Karlsson besvarat kritiken. Hon skriver bland annat:

” Jag tycker att det är briljant att med humor lyfta fram en schablonbild av alkoholnormen och låta två tillskruvade och tillspetsade heterosexuella stereotyper vara en hjälp för alla de som inte reflekterat över alkoholen i vardagen.”

De hade varit briljant om det faktiskt var humoristiskt och att ironin/sarkasmen kring de heterosexuella stereotyperna var tydlig och klar, istället för att dom som i nuläget bara är platta och konserverande. Om nu IOGT-NTO försökt lyfta en komplex fråga på ett “humoristiskt sätt” så är jag förvånad över att inte fler skrattar åt tokigheten. Likaså är jag förvånad över att en feminist med genusintresse inte förstår att folk kommer tolka karikatyrer kring att sexuellt intresse hos en kvinna ses som plumpt och pinsamt – som direkt negativt. Är det verkligen för mycket begärt?

UPPDATERING: Har fått intressant respons på en fråga på twitter, som jag ställde i flödet. Nämligen “Varför IOGT-NTO använder så stereotypa könsbilder i sin nya kampanj.

fjuttigfråga

 

Oskar Jalkevik, ordförande för IOGT-NTO i Stockholm har svarat med ett intressant blogginlägg som beskriver arbetet med kampanjen och hur den förankrats inom organisationen väldigt bra. Han menar att kampanjen rört upp en hel del känslor internt inom organisationen och förklarar att han på ett principiellt plan är för att man tänker utanför boxen, men ställer sig tveksam till karaktärerna:

“På ett personligt plan har jag svårt att identifiera mig med karaktärerna och tänder heller inte på den del av budskapet som jag hittills har sett.”

Det mest intressanta med inlägget är dock att Oskar skriver att det finns personer som IOGT-NTO har väldigt svårt att nå och att dessa kanske nås av budskapet i kampanjen.  Exempelvis har en “alkoholglad högerantifeminist” hört av sig och varit uppskattande inför kampanjen, trots att hen vanligtvis inte gillar organisationen som sådan.

“Jag har stor förståelse för att det som hittills har visats känns konstigt ur ett genusperspektiv. På ett personligt plan tilltalas jag inte av stereotyperna i kampanjen men jag tror det finns människor som IOGT-NTO har väldigt svårt att nå, och som kan tilltalas av kampanjen.”

Om kampanjen når personer som inte vanligtvis bryr sig ett jota om IOGT-NTOs budskap så är det naturligtvis ett plus i kanten, men att ändamålet (att nå en svår målgrupp) prioriteras högre än medlet (karikatyrer av festande individer som anspelar på extrema könsstereotyper) är problematiskt. Det hela förvandlas även till en klassfråga, där man kompromissar bort normkritik av könsroller i sin vilja att ifrågasätta alkoholnormen, vilket innebär att folk som aldrig ifrågasätter kanske något av det, börjar ifrågasätta alkoholnormen på bekostnad av redan existerande könsglapp. De personer som identifierar sig starkt med Ökenråttan & Vinballen utan att ifrågasätta hur dessa representeras hade nog kanske tänkt till ett varv extra om IOGT-NTO även ifrågasatt könsnormer i sin kampanj. Framförallt så kanske den alkoholglada högerantifeministen gjort det.

Vill man vara fin får man lida pin

Fy sjutton; så kan man sammanfatta den gångna veckan. Är idag på den åttonde dagen av rivstart.

Jag har beslutsamt genomfört den första veckan med rivstarten men stundtals undrat vad fan jag håller på med. Dag 3-4 var absolut värst, hungerskänslorna i kombination med ett vad det tycks aldrig sinande sug efter mat har varit hemskt jobbigt. Jag har dessutom halvlipat litegrann över sorgen att inte få äta det jag är som mest sugen på utan endast ha ett fåtal olika måltidsersättningar att välja på, där ytterst få alternativ är goda överhuvudtaget. Allra värst var nog gårdagen då jag fick tacka nej till ett födelsedagskalas på grund av att jag inte skulle kunna uthärda alla uppdukade frestelser, nybakade kanelbullar, kladdkaka och annat som jag ändå sedan fick se via Instagram och dessutom missade eminent sällskap. Att jag  fick tacka nej till en AW på fredagkvällen gav också ett sting i hjärtat, då jag hemskt gärna ville träffa min kompis M men samtidigt så går ju AW ut på att äta och dricka och eftersom jag inte kan göra varken eller var det liksom ingen idé. Jag ville helst inte sitta och titta på dem medan dom åt restaurangmat, hur bra sällskapet än skulle va.

Det är nästan sjukt hur mycket mat och sötsaker som omringar oss varje dag, man tänker på det när man inte får äta det. Överallt dessa dofter, reklamerbjudanden i tidningar och på tv i reklampausen, sötsaker som dräller omkring på fikaraster och den där latten man inte kan dricka under förmiddagsfikat, eller frukten som ligger i fruktkorgen och glänser. Lägg därtill hur gott annars vardaglig mat verkar, som man i normalfallet knappast uppskattar i någon högre grad men under diet tycker verkar vara himmelriket. Idag på bussen hem från jobbet i middagstid hade någon med sig ett skrovmål i en påse och den där lukten av hamburgare spred sig och liksom omringade mig så att jag fick skärpa mig för att inte kliva av och gå raka vägen in på MAX och beställa ett originalmål. Det kändes bittert att bita i det sura äpplet och åka till IKSU för att köpa min VLCD gröt och en förpackning med Kaffeshakes, även om den sistnämnda var en positiv överraskning.

Ärligt talat så har jag tänkt flera gånger att “nu avbryter jag det här” men ändå på något konstigt sätt fortsatt i samma spår, fyra måltidsersättningar per dag. Ikväll har jag dock fuskat litegrann, åt två plommon och några torkade tranbär innan middagen. Jag tror inte att det är någon större fara, så länge man inte kommer över en viss kalorimängd och gör så att ketosen bryts. Fick tipset att tugga på lakritsrot av mamma, det vill man ju inte svälja men man kommer åt lakritssmaken åtminstone, så det har jag tuggat på som en annan get tuggar på gräs.

Energin vad det gäller träningen är inte på toppnivå riktigt, det är svårt att få till det med måltidsersättningen då jag gärna skulle vilja äta någonting efter träningen också på kvällen men då redan förbrukat mina fyra måltider. Jag äter en innan jobbet vid 07-07.30 ungefär, en under lunchen vid 11.30, en vid eftermiddagsfikat kl 14.00 och en när jag kommit hem från jobbet vid 17-18-tiden. Det är oerhört tomt efter träningen om man bara kan dricka vatten. Gissar att jag eventuellt försöker komma på dåliga ursäkter nu, men det känns iaf väldigt eländigt. Har ju liksom blivit inkörd i att kroppen behöver någonting att återhämta sig med efter träning, gärna protein, men så funkar det ju inte när man kör Very low calorie diet.

Ska trots visst psykiskt såväl som fysiskt motstånd (huvudvärk och kass i kistan) försöka fortsätta köra på rivstarten eftersom det är vad jag ställt in mig på. Jag har målbilden i bakhuvudet och känslan av stolthet och framförallt lätthet jag kommer känna när jag är klar i åtanke. Jag får inte börja kompromissa med mig själv och måste skaka av mig dom här tankarna om att det är hopplöst och mota bort den där hungriga djävulen som sätter sig på axeln och kommer på olika vulgära förslag om leverpastejsmörgåsar och diverse olika saker som jag tidigare tryckt i mig utan att reflektera kring det.

Men, blir det alldeles för tungt går jag över på varierad kost i förtid. Nu har jag i alla fall fått in tänket att jag måste tänka betydligt mer på vad jag äter, när jag äter och hur mycket jag gör av med under dagen, så jag tror hur som helst att jag kan lyckas med en viktnedgång även med varierat. Om än kanske inte lika snabbt som med en rivstart om jag skulle avbryta den. Nåväl. Vill man vara fin får man lida pin.

3:e dagen med rivstart

Är nu inne på den tredje dagen med rivstart. Har sällan känt mig så äcklad inför en måltid men det är bara att gilla läget, bita ihop, sluta känna efter så mycket osv och trycka i sig måltidsersättningen. Har provat ett antal olika VLCD-alternativ nu och vissa är helt okej, medan andra smakar röv rent utsagt. Vissa kan dessutom smaka gott till lunch, men oerhört äckligt till middag. Men jag får ha resultaten i åtanke när jag äter mina fyra måltider per dag, som knappt ens kan sägas vara “måltider”.

Efter dag 3-4 ska det gå lättare har jag fått höra och det kan väl vara därför jag är rätt gnällig nu också. Det är ingen dans på rosor att klara sig på 600kcal per dag kan jag säga, särskilt inte när det man äter inte är jättegott och man hinner bli hungrig och vet att man bara kan dricka vatten om man inte har en måltidsersättning kvar.

Stegen går det bättre med, det är rätt motiverande att ha en stegräknare faktiskt. Idag gick jag från och till jobbet och kom över målet på 8500 steg rätt snabbt. Dessutom kan man ju översätta stegen med en stegomvandlare om man exempelvis cyklat eller liknande. Jag fick en introduktion på cirkelträningen igår på gymmet, det var över förväntan. Riktigt bra maskiner och övningar och snabbt och effektivt. Blev särskilt förtjust i en maskin där man tränar magen, vilket kan komma väl till hands om jag faktiskt kommer itrim (hoho, ordvits) med den här metoden. Det är viktigt att träna också, så att inte för mycket av muskelmassan försvinner medan man går ner i vikt, i nuläget känns det dock rätt kämpigt att träna på enkom det energiintaget jag har, men det är väl bara att ge sig fan på det och göra det.

Formen & målbild

Har inte bloggat på bra länge, livet kom emellan så att säga, nytt jobb och bloggtorka. Men en liten uppföljning är på sin plats. I januari bestämde jag mig för att vara i min bästa form någonsin när jag är trettio. Jag ville verkligen komma iform, köpte IKSU-kort och började träna. Har nu hållit igång regelbundet men ett antal träningar per vecka. Det har varierat mellan 3-5 pass i veckan, men blivit färre och färre från i mitten av mars ungefär. På senaste tiden har det bara blivit någon gång i veckan. Trots ett rejält ryck med träningen under två månader har jag inte lyckats gå ner i vikt som min målsättning var, men märkt att jag blivit piggare och känt mig starkare. Att gå ner i vikt är dock svårare än man kan tro. Men jag har nog inte skärpt till mina matvanor i tillräckligt stor utsträckning. På grund av segheten kring vikten och en nystart tog jag beslutet att gå med i itrim som finns på IKSU, efter tips om det på twitter.

Poängen med itrim är att bryta destruktiva vanor, träna regelbundet och äta enligt strikta metoder. Metoderna skiljer sig litegrann åt beroende på hur mycket man vill gå ner i vikt eller om man bara vill behålla sin vikt. Jag har valt en metod som heter rivstart + varierad, vilket innebär att jag rivstartar under tre veckor och då äter man bara måltidsersättning. Efter den perioden går man över till att äta frukost och lunch som vanligt (men undviker kolhydrater i stor utsträckning) och sen äter man måltidsersättning till mellanmål och middag. Det är fyra måltider per dag som gäller och själva viktnedgångsfasen sker under 12 veckor. Så i början av juli ungefär har jag förhoppningsvis nått min målvikt. Jag håller just nu på att försöka tagga till mig inför tre veckors strikt diet, det gäller att förbereda sig mentalt. Har skjutit upp starten lite eftersom jag ska bli uppvaktad på jobbet imorgon i form av att bli bjuden på lunch på min favoritrestaurang samt att helgen bjuder på en del uppvaktning i meningen tårta och annat. Men till veckan kör jag.

Fick även ställa mig på en våg som mätte fettprocent, muskelmassa, bmi och en massa andra värden igår. Spännande, läskigt och häftigt på samma gång, men framförallt motiverande. Nu är jag beredd att kämpa för att nå mitt mål. Heja mig.

Min målbild är i alla fall att se ut ungefär som Kate Winslet gör i kroppen. Kurvig men smal.

katewinslet

winslet

Girls – ett måste

Pratade med en kär vän igår om igenkänningsfaktorn och realismen i tv-serien Girls. Serien är i princip outömlig på roliga ankedoter och konstiga händelser som man på ett eller annat sätt kan relatera till som tjej i 20-30 års åldern. Eftersom Girls har seriestart på SVT ikväll kl 22.30 så är det passande med en liten påminnelse om hur sevärd serien är, för den som inte hittat till den ännu. Det är just realismen och den jordnära-tonen i Lena Dunhams serie (Dunham spelar för övrigt även huvudrollen som Hannah) samt skådespelarnas insatser som verkligen känns genuina som gör serien helt awesome. Det är svårt att ens beskriva den, för inga beskrivningar tycks ge serien rättvisa. Att se ett avsnitt är som en coctail av adrenalin & lyckoämnen, man blir så lycklig.

Trots att den handlar om fyra unga kvinnors liv i New York och deras jakt på lycka och att hitta sig själva, så är handlingen väldigt långt ifrån den numera klassiska Sex and the city-stilen man vanligtvis associerar med kvinnor i New York. Det är inga high-fashion kvinnor vars dagar handlar om shoppingspree av Louboutin-skor, förmögna män som bjuder på resor och Cosmopolitandrinkar, utan istället handlar Girls om vardagsbekymmer kring arbetslöshet, karriär, fantasier, sökandet efter sig själv som de flesta upplever, killbekymmer, sex, utseende och vänskap vilket man känna igen sig i oavsett om man så är infödd New York bo eller bor i en liten håla utanför Skövde.

Handlingen spetsas med en hel del självdistans och tragikomiska glimtar, vilket gör så gott som varenda avsnitt till en orgie i skratt. Jag rekommenderar er som inte sett Girls att följa serien, för inblicken den ger i Hannahs, Marnie, Roshanna och Jassas liv är verkligen guld värd.

Nedan kan ni se Hannah ha en liten monolog med sig själv via twitter och dansa till Robyns Dancing on my own efter att hon fått reda på att hennes ex sen gymnasietiden är homosexuell. En av de bästa klippen under säsong ett.