Category Archives: Utseende & ideal

Idealen förtrycker.

Jag tänkte skriva lite avseende mina åsikter om en hashtag kallad #smalaförtrycker som är het på twitter nu. Jag vet inte vilken gång i ordningen en debatt tar helt fel fokus.

Fokuset i hashtaggen är alltså att smala förtrycker icke-smala eller överviktiga. I twitterflödet kommer exempel på exempel på kvinnor som upplevt att smala kvinnor i deras omgivning klagat över sina kroppar, sina små valkar, sina gravidkilon, sin icke-existerande övervikt. Kort sagt reaktioner över att smala kvinnor klagar över kroppar som inte borde klagas på.. (enligt vem undrar man genast?Vem sätter normer om vad som är “tillräckligt smalt”?). Fokuset i hashtaggen ligger alltså på att smala förtrycker, inte i att idealen förtrycker vilket borde vara det uppenbara.

Feltänket i detta resonemang är att oavsett hur många kilo vågen visar och oavsett hur smal du är, så kan du ha minst lika mycket kroppskomplex och äcklas lika mycket över fett och övervikt som vem som helst annars. Komplexen sitter inte i vikten & utseendet utan i hur du ser på dig själv. Det är en dubbelbestraffning att anse att smala förtrycker, när de är lika förtryckta som vem som helst annars. Hur du ser på dig själv är orsakat av din självkänsla och självkänslan baserar sig delvis på samhällssynen på kvinnokroppen, inte på hur mycket du väger eller om du är smal i relation till någon annan.

Kvinnokroppen har i århundraden sammankopplats med utseende & kropp i högre grad än mannens i enlighet med genussystemet. Det är en solklar uppdelning där kvinnor och mäns hålls isär kontinuerligt. Där män står för intellektet har kvinnor istället varit kroppar och varit objekt, när män haft begär, har kvinnor således varit de som ska behaga männen med sina kroppar. Denna dualism mellan kropp och själ/intellekt är tätt sammanlänkad med synen på könen, där kvinnokroppen därtill också gjorts till ett passivt objekt.

På detta sätt kontrolleras också kvinnors kroppar och sexualitet i de flesta samhällen och strukturer. Plastikoperationer, dieter, sexiga underkläder, specifika sätt att behaga mannen genom att se ut på ett visst sätt, vadlånga kjolar, sjalar som täcker hår, bundna fötter… listan kan göras oändligt lång.  “Den manliga blicken” är inget påhitt av en pårökt genusvetare utan en beskrivning av att kvinnor reduceras till att vara kroppar och objekt och finnas där för att behaga männen och männens blick – vilket i förlängningen även leder till att alltför stort fokus läggs på att kvinnor ska skaffa sig den “perfekta kroppen” & lyda under strikta normer – istället för att utmana dessa normer och engagera sig i saker som faktiskt ger kvinnor makt i förlängningen.

“Den bearbetade, bantade, slanka kroppen vittnar om ägarens starka karaktär och förmåga till kontroll. En fet kropp däremot signalerar lättja och uppgivenhet.” (Citat:  Behag och begär, Lena Gerholm).

Kvinnokroppen ska tämjas, kontrolleras och övervinnas för att samhället (läs andra män och kvinnor) ska respektera och beundra den. Detta återspeglar sig tydligt i dagens reklamer, i hur modeindustrin fungerar, i hur kommersiella intressen och konsumtionssamhället fokuserar på kvinnors kroppar och den ständiga viktfokusering massmedialt.

Det finns en uppsjö av tidningar riktade mot att gå ner i vikt. Varannan sida i en svensk dam- eller tjejtidning handlar om hur du blir ditt smalaste jag.  Dietmaten kantrar vanlig mat på din lokala butik. Till och med apotek säljer den snabbast vägen mot att gå ner i vikt. Gymmen erbjuder PTs som alla finns där för att du ska kunna bli ditt mest perfekta och smala/vältränade jag.  Alldeles för mycket handlar om att ta kontroll över sin vikt och sitt utseende och framförallt kvinnor reduceras till att vara sina kroppar.

Smala individer är inte på något sätt förskonade från detta utan påverkas i lika hög grad som andra. Att utifrån samhällets normer tvingas att kontrollera sin vikt för att passa in och känna sig attraktiv är inte en fråga om vad du väger, utan sitter i hur pass duktig du är på att freda dig från idealen och själva samhället, som rent krasst är helt dränkt av det.

Dessa kroppsideal, skönhetsideal och denna ständiga objektifiering av kvinnokroppen och kontroll över densamma är ingenting SMALA människor kan eller bör göras ansvariga för. Samhällets strukturer skall aldrig göras till enskilda individers ansvar. Det är att smeka patriarkala strukturer medhårs att anklaga andra kvinnor för att vara ansvariga för normer & strukturer de är påverkade av snarare än skapare av.

Det är både destruktivt och dubbelbestraffande att anklaga smala människor för att förtrycka. Dels för att det fokuserar på individen snarare än strukturen och dessutom för att fettfobin i samhället och skönhetsidealen inte försvinner för att du ondgör dig över andra (mer smala individers) kroppskomplex . Jag önskar att hashtagen  fokuserade på att idealen förtrycker, snarare än att göra strukturer kring kroppsideal till enskilda individers ansvar.

Vill avsluta med fenomenala Julia Skotts citat:

“Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna”

och tipsa om att läsa hennes bok “Kroppspanik” och Lena Gerholms “Behag och begär” istället för att ödsla tid på en hashtag som siktar helt fel.

 

Uppdate: Även andra insåg att hashtagen var märklig och bytte inriktning, så nu finns #tjockverklighet för att dela erfarenheter av hur samhället bemöter överviktiga. Läsvärt och viktigt.

Madonnan & horan i Elle 2013.

rihannatext2

Jag har en riktig dålig ovana och det är att jag köper alltför många tidningar. Vissa biter sig på naglarna, andra petar sig näsan, somliga smygröker och andra köper tidningar. Tidningar som egentligen inte förtjänar min uppmärksammet. Särskilt ikväll inser jag det, även om jag tyvärr insett det många gånger förut.

RIHANNA BER INTE OM URSÄKT

…. står det stort på första sidan av den femsidiga intervjun med Rihanna. Även om inte hon gör det ska det bli tydligt att redaktören gör sitt bästa för att få henne att framstå som ursäktande.

Det är ingen överraskning när man bläddrar i modetidningar som Elle att kändisreportagen har felriktat fokus. Ofta tycks det finnas någon slags grundläggande tes om att beskrivningar av framgångsrika kvinnor i dessa intervjuer som tar upp flera helsidor alltid ska ha tyngdpunkten på utseendet. Det spelar ingen roll vem kvinnan är, utseendet ska recenseras.  Att hon är framgångsrik, har en riktig fuck-you-attityd eller är uttalad feminist spelar ingen roll, då det viktigaste är att rama in och kategorisera hennes utseende och beskriva det i “stora” ord som verkligen beskriver HUR FANTASTISKT VACKER HON ÄR. Samtidigt som man upprepar ord om hennes utseende tar man ifrån henne andra betydelser och objektifieringen är ett faktum.

Jag har precis fått hem nyaste numret av Elle i brevlådan. Tidningens framsida är skitsnygg, det är Rihanna som poserar. Den är särskilt gjord för prenumeranter står det. Det känns lyxigt, men det varar inte särskilt länge.

Jag bläddrar fram till intervjun med Rihanna, ivrig att läsa om denna Barbadosdrottning som levererar hits likt en annan käkar frukostar. Det är intressant till viss del, men innan jag hinner komma till det intressanta där Rihanna berättar om sin relation till expojkvännen Chris Brown som misshandlat henne, så finner jag ett stycke med beskrivningar av hennes utseende som verkar vara taget från en Harlequinroman eller något annat könssterotypt & utseendefixerat trams anno 1940-talet.

Rihannatext

Denna textmassa om Rihannas utseende och karisma som hemfaller i någon utmålning  av madonnan som “så fantastiskt söt” och “utomjordiskt vacker” och “har den sortens utseende som kan förtrolla ett helt rum” för att inte tala om den förminskande mästermeningen “Hon utstrålar en skörhet och oskuld som annars bara syns hos Disneyfigurer” som högljutt ropar ut att hon bemästrar konsten att vara en oskuldsfull Madonna retar gallfeber på mig.

Ovanstående är alltså skrivet om en livs levande människa och inte en porslinsdocka. Om en kvinna som tjänar miljontals dollar om året och skriver låtar där hon har hårdhänt sex, är otrogen och en massa annat som verkligen inte alls överensstämmer med Disneyfiguren utan överensstämmer med en komplex människa som förtjänar att beskrivas som en sådan och inte som någon oskuldsfull Disneyfigur med sagolikt utseende. Det här är bara ytterligare en variant av den ständigt reproducerade könsstereotypa skiten som innebär att män framställs som viktiga, betydelsefulla och självständiga på tidningsframsidor & i intervjuer medan kvinnor reduceras till sina utseenden och sin sexuella attraktionsförmåga.

Jag vet inte om det är dessa tuttinutt-meningar som upprör mig mest eller avslutningen, där hon beskrivs ha  “rörelser som påminner om en lyxprostituerads”. En liknelse som på något sätt vill tydliggöra hennes hor-potential trots madonnaauran. Den där värderande manliga blicken som brittiske journalisten Mark Ellen har när han skriver det här sjukt deppiga beskrivningarna av en av vår tids största R&B artister är obeskrivligt dyster. Ännu dystrare är det att en modern mode & tillika damtidning som Elle publicerar hans skit i maj 2013. Jag började prenumerera för att få Lovisa Burfittmuggar till en bra kostnad, nu känns det inte längre värt det.

Bisarr debatt kring hälsohets

Ytterligare en skribent tycker till om “hälsohets” i Aftonbladet Debatt. Det är Rebecca Weidmo Uvell som anser att träningsfrälsta poserar för mycket och särskilt tycks det vara löpare som stör hennes vardag. Hur kommer det sig att ytterligare en person som inte vill bli bedömd utifrån sin träning/ambition till träning passar på att trycka till de som tränar?

För mig är det förståeligt att vilja ifrågasätta och kritisera skönhets- och träningsideal – men istället för att rikta ilskan och kritiken mot strukturer och normer, så passar både Uvell och Dahmer på att kritisera även de som tränar och uppenbarligen finner någonting givande med det.

Sen verkar Uvell inte kunna skilja på päron och äpplen heller, då hennes aversion gentemot träning och motion får henne till att författa meningar som denna: “Politiker som indignerat säger att vi måste ordinera träning, införa fettskatt, sockerskatt, köttfria dagar.” För det första, träning och motion är knappast kärnfrågan som politiker arbetar med, fettskatt/sockerskatt diskuteras för att det knappast är hälsosamt att trycka 3 chipspåsar i veckan och dricka lika många liter läsk och för att dessa produkter ofta är billiga (vilket leder till att fler köper dem). Köttfria dagar har mer med köttproduktionens miljöfarliga konsekvenser att göra än någon “hälsohets”.

Uvell hakar även på Dahmers svartvita värld där det endast tycks finnas två varianter av människor, de feta otränade som alltid får stå i skamvrån och de träningshetsande poserande jobbiga jävlarna som skyltar med sina träningspass överallt. Jag vet inte om det är ett trick för att skriva en provocerande debattartikel om det bara finns dessa två alternativ i hennes värld eller om man blir så inbitet enkelspårig om man hatar träning. Uvells två exempel är nämligen dessa: 

“Om du inte tränar, helst löpning och allra helst till klassikern, är du ingen person. Du är lat jäkel utan karaktär som hellre frossar i fet mat och socker.”

eller så är du bara en tränande poser som skrytsamt vill visa upp dina senaste milresultat  och köra upp dina ambitioner i ansiktet på folk som inte ids. :

“Eller så handlar det mest om status. Träning har blivit ett poserande, ett sätt att förstärka egenskaper som anses positiva. Som gör dig till en lite bättre person än alla andra. Det har faktiskt väldigt lite med hälsa att göra.”

För gud så hemskt det skulle vara om människor faktiskt tyckte om att svettas, faktiskt mådde bättre av det och det där människorna, ja löparna då (för de är gissningsvis människor det med) har hittat sin motionsform, faktiskt strävar mot ett mål och tycker att pulsklockor, tights och dåligt väder är sånt som motiverar dem lite extra. Eller så är de inte motiverade alls vissa dagar, eftersom de är mänskliga, men har än dock den självdisciplinen att de vet att de mår bättre av att träna än att låta bli.

Löpare och fitnesstjejer är ett lättsamt byte att parodisera kring, men är det verkligen bättre att avhumanisera personer som gillar att träna – jämfört med att göra detsamma gentemot de som inte tränar? Knappast.

Protected: Vikthets, hull & tjockisångest.

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Plastikkirurgi och jordens avskräde.

Finns det någon vidrigare yrkesperson än plastikkirurgen? Jag tror inte det. Jag äcklas så grovt över dessa små människor som så brutalt och medvetet utnyttjar människors dåliga självkänsla, kroppskomplex och bristande insikt i hur ett bristande självförtroende inte lagas genom en bröstoperation eller en fettsugning utan genom att bygga upp det på rätt väg. Jag vet att det är ett kontroversiellt ämne, men jag tycker det är fullständigt vidrigt att människor kan tjäna sådana grova pengar på andras olycka och samhällets fullständigt snedvridna ideal som uppmuntrar kvinnor till att kvinnlighet och sexualitet sitter i ett par stora fasta onaturliga bröst.

Under denna veckan är det en special i TV4’s lokal-tv eftersom antalet plastikoperationer ökat tredubbelt under de senaste åren i Umeå. Igår var det en medelålders kvinna som ville rekonstruera sina bröst efter sitt första barn, hon skulle spendera 42 000 kr på att återställa brösten så att hon blev nöjd med sig själv. Hon sa uttryckligen att hon trodde att självkänslan skulle förbättras av operationen och att hon funderat på ingreppet under en tio årsperiod. Hur vore det istället om man kom till sina sinnens fulla bruk och insåg att bröst på grund av amning, hormoner och viktökning faktiskt förändras, att det är fullständigt normalt och ingenting som behöver åtgärdas? Eller att man kanske investerade dom där 42 000 kronorna på terapi eller självkänslekurser istället? För inte åtgärdas väl självkänslan genom att förändra brösten? Det sitter i huvudet för i h*vete, inte i brösten. Jag vet att det finns personer som inte håller med mig och att självförtroendet faktiskt ökar efter en bröstoperation, men det skiter jag faktiskt i. Jag tycker att jag har för mycket mage, inte fasiken fettsuger jag mig för det. Jag tränar bort det, äter mindre och säger till mig själv att jag duger ändå och stör det mig så mycket så att jag mår dåligt av det så finns det både en billigare och nyttigare lösning och det är helt enkelt att minska intaget och öka aktivitetsinslaget.

Nu kanske någon tänker “Men större bröst går ju inte att träna sig till!”, nej det är helt korrekt. Men du kan träna muskulaturen under så att dom blir fastare, du kan använda bh:ar som gör dem fylligare och det är ingenting onormalt med att ha små bröst, vi skapas som vi gör av naturen av en anledning. Bautabröst passar inte på små petita smala kvinnor. Det passar inte på någon, ärligt talat. Då säger någon annan “men man behöver ju inte göra jättetuttar” – nej, det behöver man inte. Man kan göra B eller C-kupor också, men vad förändras mer än utseendet på brösten – får du med automatik bättre självförtroende också bara för att bröststorleken förändras?

Det som dock gör mig mest irriterad, arg och besviken är dock den typiskt amerikanska och populärkulturella tv-serien om plastikkirurgin i Los Angeles som går varje vardag efter Big Brother, “Dr 90210”. Det är så otroligt många som ser en enkel lösning i en operation utan att verkat ha reflekterat överhuvudtaget kring ingreppet och eventuella konsekvenser. Det verkar vara ungefär som att gå till frissan för vissa, kul, förnyande och en egoboost. Inte förknippat med några risker, en faktiskt genväg eller självbedrägeri.

I dagens avsnitt är det en 19 årig tjej med a-kupa, fina söta bröst som vill slå igenom som underklädesmodell (?!) och vill göra D-kupor som sin bästa vännina som alltid fått uppmärksamhet för att hon är en tuttfia. Tjejen yttrade följande citat i programmet: “bigger boobs can help me conquer the world!”.

Sen så är det en lismande äcklig plastikkirurg kallad Dr. Rey med ett sliskigt leende som kommenterar alla kvinnliga patienters utseende och säger “Oh, you’re so beautiful! No wonder your daughter is so beautiful too!” till 19-åringens mamma när han ser henne. Sen säger han att hon är den perfekta kandidaten och patienten. För hon är fullt frisk och har “rätt attityd och inställning” – ja rätt attityd som naivt och uppmärksamhetstörstande tror att stora bröst är svaret på kvinnlighet, framgång och succé och får honom att operera om henne fullständigt obrydd om det kassa självförtroendet och komplexen. Och samtidigt som han opererar och fantiserar om slutresultatet kommer han troligen lite i kallingen och tjänar multum varje månad på det dessutom. No wonder att han trivs…

Han var lika lismande, obehaglig och äcklig häromdagen. Gav komplimanger med sexuella anspelningar när tre blonda systrar i 20 års åldern hade bestämt sig för att tillsammans göra silikonbröst, för att det “kändes stärkande och roligt att göra det allihopa”. Tänk att livet kan bli så underbart med ett par D-kupor! Who knew…

Även om inte Umeås motsvarighet till plastikkirurg är lika sliskigt läskig och smörig så fick jag samma obehaglighetsvibbar av honom. Han fick frågan om vad han tyckte om att plastikoperationerna ökat så mycket och han sa faktiskt förvånande nog att han tyckte att någon i samhället inte stod riktigt rätt till, men samtidigt menade han att patienterna fick ett bra bemötande och hjälp att självförverkliga sig. Well.. om det är självförverkligande så vet jag inte om det är något jag vill.

Förtydligande: Jag är inte emot plastikkirurgi vid brännskador, olyckor eller drastiska viktnedgångar som gör att döskinnet hänger som skinnsäckar runt kroppen.

(Bildkälla: E-online)