Category Archives: Singelliv & Dejting

Mr Casanova

Att jag såg honom i baren den där kvällen går inte att förklara. De skrivs om feromoner, dragningar, attraktionskraft och oförklarliga men kanske ändå förklarliga anledningar till att man fastnar för någon speciell ibland. När allting annat hamnar i periferin och blicken utmejslar varenda skepnad i hans ansikte, varenda drag hos personen lyser i neonlampor inuti ens kropp. Hur hjärtat börjar bulta med sådan intensitet att det känns som om man varit en zombie som somnat in tidigare. Ibland kan man till och med känna känslan redan innan, att det här kommer bli en jättebra kväll, få någon slags intuitiv känsla på förhand som upplyser en om att ikväll så händer det där man längtat efter.

Han stod där. I myllret av minglande rockfanatiker, medelålderskvinnor, fulla ungdomar så stod han där och sträckte sig över baren för att peka ut en ölsort. Och jag visste med ens att han vill jag ha. Jag vill ta med honom hem, lära känna honom, andas in hans hals, fylla mitt hjärta med hans historier. Så jag gjorde sådär som jag gör när hela min kropp ropar efter någonting, när det blixtrar inuti av ha-begär. Han hade inga ytterkläder med sig, men han verkade inte frysa och när jag satt på pakethållaren på min cykel och höll händerna om honom kändes det som att det aldrig skulle ta slut.

Det gjorde det.

För jag förstod honom inte och han förstod inte mig.

Det där är någonting återkommande, att jag faller handlöst men sen inte förstår alls hur motparten resonerar, eller inte resonerar och bara befinner mig i något slags töcken av passion, frustration, motstridiga känslor och längtan. Ibland kan jag inte kan gå vidare för än jag till fullo förstått, men vissa personer förstår man aldrig. Man får inte de där förklaringarna man så gärna vill ha. Det är ingen som berättar utförligt för en, för det handlar om omedvetna strategier och psykologiska reflexer. Det finns inget lexikon. Ingen sida 89 med lösningarna på gårdagens, förra månadens eller fjolårets förälskelser.

Istället möts man av en kompakt tystnad. Eller ingenting alls. Ibland förtäckt desperation maskerat av ilska.

Man var kanske bara en i mängden. Inget streck på sängkarmen, men en känsla bland många andra. En intensiv förtrollande känsla som sen gick över och sorterades bort. Då känner man sig som en latinsk casanovas sommarflirt.

Och man försöker förstå. Men det finns inget att förstå.

Note to self.

notetoself

* Investera inte i människor som inte är värda att investera i.

* Ångra ingenting.

*  Gör inte det första du tänker att du vill göra i kontakt med motsatta könet, gör precis tvärtom. Så när hjärnan säger ” skicka sms” – gör inte det. När hjärnan säger “Spill out your guts infront of him” – så gör inte det heller. Och allra minst, när du känner att du skulle kunna stå på dina bara knän och be honom om att ta dig i sina armar, så gör för FAN inte det heller utan bit ihop.

* Mottot “You get what you give” stämmer inte och har aldrig gjort det heller. Antingen så har du flyt eller mer troligt oflyt.

Om vi motstår våra passioner beror det mera på svaghet än vår styrka.

Det finns många ordspråk som skulle beskriva den prekära situation jag själv hamnat i. Rubriken ovan är en. Yttrad av den franske prinsen François de la Rochefoucauld under 1600-talet. Den mannen visste minsann vad han talade om och han har så rätt.

Jag önskar ibland att jag var modigare, att jag vågade falla för frestelser, att jag inte stundtals skyr passion och åtrå som pesten på grund av mindre angenäma erfarenheter, att jag vågade ge efter. Det är en styrka att ge efter, att våga falla, våga tappa förnuftet, våga vara okontrollerat mänsklig och bara ge efter för begären. Det är en svaghet att vara så kontrollerad att man hellre sitter på kammaren än upplever lite äventyr. En destruktiv trygghet. Men kanske också en konstruerad försvarsmekanism för att slippa hamna i sårbara positioner. Den där inbyggda rädslan kan vara otroligt frustrerande och destruktiv. Den som på något sätt försöker övertala mig om att jag inte har rätt att njuta eller vara lycklig.

Min personliga favorit bland citaten är dock den alltid lika kvicka amerikanska skådespelerskan Mae Wests uttalande: “Jag undviker som regel frestelser, utom när jag inte kan motstå dem”. Det beskriver verkligen mig. Jag är ett riktigt kontrollfreak, helst vill jag ha kontroll på alla sfärer runt mig och jag mår dåligt när jag inser att jag inte kan ha fullkomlig koll på allting. Emotionellt är jag inget kontrollfreak utan en väldigt emotionell människa rent generellt, även om jag inte låter alla känslor uttryckas utan bär rätt mycket inombords. Men när det kommer till vissa områden i livet, så blir jag förvirrad och vilsen när jag tappar kontrollen. Men jag tror det är nyttigt för mig, på något lite halv maschochistiskt sätt att släppa kontrollen. Det får bära eller brista.

Men varför nu allt detta? Jo, för att jag känner mig hypnotiserad och smått förtrollat för tillfället. Som att någon lindat mig runt sitt lillfinger. Gång på gång på gång. Utan att behöva anstränga sig, eller så gör han det utan att det syns. Jag är helt i hans våld, inte på grund av kärlek men av frivol passion och det skrämmer mig att någon kan ha en sådan vidunderlig kontroll över mig nästan mot min vilja. Jag känner mig som en marionettdocka. Samtidigt vet jag inte om det är han eller jag, det kanske är lika mycket jag. Det var längesen jag kände såhär, eller ja, ett drygt år sen (allt är relativt). Jag brukar hindra mig själv innan det går så långt. Men nu verkar det som att han passerat dom där murarna av självförsvar och letat sig in under huden på mig, rejält. Fuck it.

Han är kanske helt enkelt en frestelse som jag inte kan motstå, trots att jag skulle vilja och jag vet knappt var jag ska göra av mig själv. Hela kroppen är fylld av ett okontrollerat begär, jag vill ha och ha och ha och ha samtidigt som jag bara vill bort från honom. Det känns som om jag är inburad, trots att jag är lika fri som tidigare om inte ännu mer fri på grund av att jag sakta släpper kontrollen och spärrarna.

bur

Jag vill, kom.

Jag saknar dig, jag saknar att hålla om din spända överkropp, luta huvudet mot din rygg och känna doften av ditt cendréfärgade hår när du cyklar på min mormorscykel med mig på pakethållaren den där kyliga kvällen i slutet av september. Jag har fingervantar för jag fryser för lätt, men det skulle inte behövas för din närhet kokar mig som en ångbastu. Och jag frågar dig om du fryser för du har bara en huvtröja och t-shirt trots tio plusgrader och du skakar bara oberört på huvudet medan du cyklar uppför hela svingen utan ansträngning, med stadiga tag. Vi vinglar inte ens till, trots att jag vinglat till bara några minuter tidigare inne på ett dansgolv. Fnissat och bett om kläderna från garderoben, medan du stod med blyg blick en bit ifrån och väntade, förväntansfullt.

Vi satt där stilla, som i ett vakuum, det var en bubbla som var alldeles för vacker för att spräcka. Ingen vågade sig intill, trots att det var hårdrockskväll och en musiksmak jag avskyr fyllde lokalen med sina skrän, sjungande gitarrer och maniska trummor så var det plötsligt min favoritlåt som spelades på repeat därinne.

Och dina ögon lyste av iver och lust, jag var bara sådär rak och öppen som bara jag kan vara och sa till dig som det var. Du öppnade mitt hjärta, det sa bara sprak så låg det där blottat och existerade bara för din skull. Du knyckte det där vid baren, du behövde inte karva loss det eller slita, det ramlade bara ner i din hand. När jag la min hand på ditt lår en stund senare vid ett bord medan omgivningen inte längre existerade annat än i en oviktig periferi så visste jag att jag var tvungen. Jag var tvungen att ta med dig hem. Så jag tog ett mer illustrativt tag kring ditt lår, vände mig till dig och sa att det var lite tråkigt därinne.

Vill du kanske följa med mig hem?

Och när du nickade så knyckte du mitt hjärta och jag knyckte ingenting annat än några timmar ifrån dig. Och ärligt talat så minns jag inte så mycket av första natten. Eller så minns jag alltför väl. Efter en cykeltur satt vi blyga men onyktra i soffan och småpratade om saker vi redan borde ha pratat om tills jag inte längre kunde motstå dig och tog steget jag ångrar som mest, men inte vill ha ogjort. Dina läppar smakade precis som läppar alltid ska smaka, oemotståndliga och våra tungor dansade tillsammans, händerna lekte och smekte och visste knappt var dom skulle ta vägen och vi blev som en person där och då. Blygheten förvandlas snart till sin motsats, du ringde när du kände dig nödgad, jag sms:ade när jag behövde dig.

Månaderna gick. Någonstans kändes det rätt, ibland alldeles fel. Inbillningen och förhoppningarna tog överhanden, visst kunde jag väl bestämma mig för att inte falla? Jag hade självkontroll och skulle inte dunsa i marken som från en skyskrapa och mosas till oigenkännlighet. Kunde självklart kontrollera mina känslor, jag var ju både äldre än dig och mer livserfaren. Hell, jag var mannen och du var kvinnan och jag kunde svepa dig av fötterna på nolltid tills du bara ville ha mer. Jag kunde få dig att göra saker du skämdes för när vi vaknade invirade i ett svettigt täcke lite senare. Jag kunde lirka dig runt lillfingret.

Men sen insåg du. Det var inte läge längre, du ville inte mer men jag ville mer och det visste du. Allting ville jag ha, allt som du inte kunde ge mig. Den där plågsamma längtan, åtrån och begäret som bara smärtade blev en förälskelse. Redan där och då i baren, vid första ögonkastet. Synd att du hade luggen i ögonen.

Så finalen var tillslut kommen. Det var ömsesidigt, jag hade ju faktiskt tänkt att avsluta det… innan du gjorde det men av någon anledning höll jag ett krampaktigt tag om dig, försökte att inte falla ner från skyskrapan igen och igen och bönade och bad inombords att du skulle förstå vad du gick miste om.

Flera månader senare väckte du mig igen från mardrömmen en fredagseftermiddag på universitetsbiblioteket. Du satt ensam mellan raderna av alla tusentals bokhyllor, dina stora blågröna ögon inramade av hundratals täta fransar mötte min blick och den där känslan i magen var obeskrivlig. Vi hejade försiktigt, sa inte mer än något ord och jag gick iväg. Fast besluten att skriva ett examensarbete och inte drabbas av samma koncentrationssvårigheter som du gett mig under samma period månaderna innan.

Några timmar senare går du förbi mig i matkön på ICA tillsammans med en kompis i träningskläder, du verkar självsäkrare än vanligt och vi nickar till varandra i samförstånd. Ord är överflödiga. Du etsar dig fast i mitt huvud under kvällen, alla minnen samlas i ett enda kaos och jag vet inte var jag ska ta vägen. Lägger mig i sängen och snurrar runt, försöker dränka sorgen i lättväckt sömn men hinner inte somna innan sms:et dimper ner i inkorgen.

Kan jag komma till dig inatt efter spelningen?

Så enkelt, så direkt. Så väntat men ändå oväntat att fjärilarna i magen åker bergodalbana tillsammans med sorgen som dryper inombords och jag skickar skeptiskt och bitskt iväg ett svar:

Vill du det? Var det inte du som ville sluta träffas för inte alltför längesen…

Svaret är snabbt, trots festival, allehanda drycker och säkert klungor med kvinnor omkring. Det är lika försiktigt, varsamt, blygt som alltid. Självförtroendet är som bortblåst, du låter mig bestämma, precis som förr, låtsas inte om tre månaders mardröm.

Jaha, jag tänkte…ja vill du inte så kommer jag inte.

Jag tänker i en millisekund och trycker iväg svaret.

Jag vill. Kom.

För jag kan inte hindra mig, jag kan inte motstå frestelsen, jag kan inte förringa alla känslorna som flyger omkring som ett virrvarv inombords och dryper ut genom varje por ända tills jag med upphetsning och skyhöga förväntningar öppnar dörren några timmar senare och du står där, vackrare än någonsin och du blir min där och då den natten för sista gången.

Lustans lakejer.

När livet pendlar fram och tillbaka mellan lilafärgade himlavalv, åtrå, begär och fantasi och dånande åskmoln som tynger ner så att jag känner mig kvävd, begränsad och förnärmad brukar en stilla tår leta sig från ögonvrån, fylla ögat så det blå blir till isblått och sakta falla ner längst kinden. Den är inte porlande som en bäck, vackert som ett vattenfall eller stilla och inbjudande som en somrigt glittrande sjö. Den hettar istället med fallet, smakar salt när den nuddar torra läppar, försvinner ner för hakan och förintas. En liten tår utanpå, en undervattensström inombords som sakta tar ett svindlande tag om mig och drar mig neråt.

Tänk att så mycket längtan kan samlas i en och samma kropp, ligga där, fjättrad, fastbunden och förlägen. Naken inför hans ögon, men inte naken till kroppen sett. Känslorna går inte att förneka, dom är inte särskilt allvarsamma eller ens djupa men alltför ivriga och svåra att förringa. Detta skandalösa begär, förtrollande ord, förbannande frihet och en förjävlig feghet. Det blir så omåttligt och obehagligt pretentiöst, men jag önskar att jag var din, bara så att jag var någons men helst din. Bara din.

Att ditt hjärta suktade efter mig som du suktar efter min kropp, att din kuk ville något annat än att göra mig felknullad. Att min hjärna ville något annat än att falla in i samma mönster, om och om igen. Att ett par starka armar höll om mig, medan du håller om alla andra förutom mig. Att någon andades mot min hals, kysste läpparna ömma, strök mig över håret för att sakta ta ett ordentligt tag, rycka upp mig från min dröm och väcka mig till verkligheten igen.