Category Archives: Genus & Jämställdhet

Samtycke, våldtäkt, dumhet och behovet av feminism.

Idag anordnade Cissi Wallin, Ida Östensson m.fl. en stor manifestation för samtycke vid sex i protest mot den senaste våldtäktsdomen i Lunds tingsrätt. Det är en i raden av flera minst sagt ifrågasatta våldtäktsdomar där den (eller de) anklagade männen gått fria. I det senaste fallet trots att rätten faktiskt konstaterat att mannen haft sex med kvinnan mot hennes vilja och brukat våld, men frågan om uppsåt gjorde att han friades. Han visste helt enkelt inte bättre. Katarina Wennstam skrev redan i oktober att vi måste sluta utgå ifrån att män är dumma i huvudet och ifrågasätta mansbilden bakom friande domar. Det räcker inte med att kvinnor är i hjälplösa tillstånd, det måste även bevisas att männen faktiskt fattat det. Jag håller med Wennstam, jag anser verkligen inte att män är dumma i huvudet och därför känns det som världens största björntjänst gente just män (och kvinnor förstås) att män frias under premissen att de inte förstått att ett enkelt nej betyder just nej, vilket till och med hundar greppar.

I fallet i Lund, där kvinnan våldtogs av en 27 årig man efter ett besök på en krog, så har har ett flertal vittnen styrkt kvinnans version – däribland den man som mötte på henne när hon tidigt på morgonen – uppriven och gråtande sprungit halvt avklädd längst med en gata och knappt varit kontaktbar. Men även de poliser som kom dit när mannen som mötte henne larmat vittnar om hur skärrar, gråtande och traumatiserad hon var. Kvinnan ska i flera fall ha försökt ta sig ifrån gärningsmannen under våldtäkten och protesterat och mannen ska bland annat ha bänt upp hennes mun och dragit tillbaka henne till sängen när hon kravlandes försökt ta sig ur den, enligt hennes egen utsago. Något som hon även berättat för sin expojkvän och två tjejkompisar efter våldtäkten, vilka de vittnat om. Dessutom har hennes expojkvän, som hon bor ihop med vittnat om att kvinnan knappt gick upp ur sin säng veckan efter händelsen.

Men vittnesmålen är bara en del av historian. Kvinnan har även sagt nej ett antal gånger under akten pågick. Mannen hävdar i sin tur att det var för ”försiktiga” nej för att de verkligen skulle betyda nej och den typen av ”nej” han kände igen från tidigare erfarenheter av dominanssex. Detta trots att han enligt egen uppgift egentligen inte gillar den typen av sex och trots att kvinnan gjorde fysiskt motstånd vid flera tillfällen. Kvinnan i sin tur hävdar att hon skrek högt under hela händelseförloppet.

Den åtalade har alltså själv uppgett att kvinnan protesterat under akten i rätten och detta redogörs för i domen. Sex gånger har den åtalade medgett att kvinnan sagt emot, men han anser sig ändå tro att det är en del i något slags S&M-rollspel och att de bara har frivillig dominanssex. De sex gånger mannen uppfattade att kvinnan protesterade listas i domen:

  • när han inledningsvis försökte penetrera A vaginalt,
  • när han försökte utföra oralsex på A,
  • när han indikerade att han ville ha analsex med A,
  • när han försökte ta av A kläderna på överkroppen,
  • när han kom in för djupt i A:s mun med fingrarna och
  • när han försökte få A att utföra oralsex på honom

Den åtalade har alltså haft en idé om att de har våldsamt dominanssex som hon är med på trots att de aldrig träffats förut, trots att hon ett flertal gånger säger emot honom och protesterar vilket han faktiskt uppfattar men ändå fortsätter, trots att de inte använder sig av stoppord*, trots att hon flyr ifrån hans lägenhet när han tar en dusch efteråt.

Mannen frias för att tingsrätten inte kan bevisa att mannen haft uppsåt att våldta henne – alltså om han varit medveten om att det han gör skadar henne och är en våldtäkt. Bör inte en person som gång på gång blir varse om att tjejen inte vill genom att hon protesterar – göra den reflektionen och förstå det?

I SVTDebatt ifrågasätter Susanna Eriksson domen och undrar vem rättsstaten är till för. Eriksson är ingen vanlig tyckare, utan jurist och doktorand i straffrätt vid Umeå universitet och ifrågasätter om tingsrätten och domaren G Larsson överhuvudtaget beaktat likgiltighetsuppsåt och gjort en fullständig uppsåtsbedömning:

”Likgiltighetsuppsåt. Det vill säga att den tilltalade insåg risken för att han med våld tvingade kvinnan till sex men förhöll sig likgiltig till att hon skulle bli tvingad till att ha sex med honom?”

Andra saker som är ytterst beklämmande med fallet (beklämmande känns till och med som ett löjligt ord i sammanhanget) är andra faktorer som omnämns i domen. Exempelvis omnämns kvinnans tidigare psykiska ohälsa vid ett flertal gånger och benämns som en aspekt som skall vägas in i bedömningen om huruvida hon våldtagits eller inte.  Logiken här känns inte helt klar, är det omöjligt att våldta någon med depression och ångestbesvär? Är det så att ångestbesvären påverkar hennes förmåga att uppfatta om hon blivit våldtagen? Jag vet inte riktigt, men jag ställer mig frågande till att den psykiska hälsan ens benämns som något relevant i sammanhanget och ännu mer skeptisk till att brottsoffrets psykiska ohälsa är i fokus.

Att tingsrätten dessutom förhör sig om kvinnans tidigare erfarenheter av sex med S&M-inslag är också helt ovidkommande för situationen. Det var där och då som räknades, inte om kvinnan njutit till fullo av hårda tag i sängen i ett helt annat sammanhang, med en annan person. Det har inte rätten något med att göra och det signalerar att tingsrätten försöker kategorisera och bedöma kvinnan utifrån hennes sexualitet och därmed också bedöma hur trolig hennes berättelse är. Det signalerar även tydliga patriarkala strukturer i rättsväsendet, något Katarina Wennstam uppmärksammat ett flertal gånger.

Frågorna är i sin utformning direkt ifrågasättande av hennes utsaga. Jag är trött på att våldtäktsoffer ifrågasätts, när förövarnas beteende är vad som ska ifrågasättas och dissekeras in absurdum. Varför tog du dig rätt att våldföra dig på henne trots att hon sa nej? Varför struntade du i att hon protesterade? Varför lyssnar du inte på vad hon säger till dig? Varför slutade du inte i samma sekund som hon sa nej första gången? Varför fortsatte du ha samlag med henne mot hennes vilja på ett annat sätt när hon nej till något annat? Har du gjort såhär förut?

Det här är långt ifrån första gången som män och killar går fria trots att de passerat alla gränser som finns. I Umeå Tingsrätt friade man tre unga män i 18 års åldern då man ansåg att en ung tjej kanske ändå tyckte om att få en tom vinflaska uppkörd i underlivet så att det blödde.  Att hon stretade emot och knep ihop benen anses även i domen kunna bero på att hon är ”blyg”. Även i detta fall saknade killarna uppsåt, de hade alltså inte uppsåt att skada henne och släpptes.

Vad är det egentligen som krävs när upprepade protester, fysiskt motstånd och vittnens berättelser om tjejernas tillstånd efter händelsen som styrker deras versioner inte räknas? Kameror i varje rum och överallt utomhus? Att man har med sig tårgasspray överallt? Eller kanske bara att följa Kajjans sex listade punkter för att säkerställa alla bevis på plats, under den pågående våldtäkten? Helt enkelt be om att ljuset ska vara påslaget så att mobilfilmen blir i Oscarskvalité?

Det enda jag kan komma på och som många andra idag lyfte under manifestationen är en samtyckeslagstiftning. Det ska vara överenskommet att båda parter vill ha sex, annars är det inte okej. Det andra alternativet är helt enkelt att kvinnor helt slutar att ha sex med män – men nej, det går ju inte heller eftersom männen ändå tar vad dom vill ha och kan gå fria efteråt. Det tredje alternativet, som visserligen skulle kräva en hel del resurser är utbildningar riktade till rättsväsendet i genus, jämställdhet och lika rättigheter. Utbildningar som förmodligen skulle göra att bedömningarna såg helt annorlunda ut, där kvinnor inte ifrågasattes, ombads berätta om sin sexuella historik, sina klädval och sitt psykiska mående.

Och samtidigt undrar Belinda i tv-programmet Fittstim om feminismen spårat ur.  Hon gör sig till talesperson för den kritiska allmänheten och ställer samma fördomsfulla frågor som ställts om feminismen de senaste årtiondena trots att hon idogt hävdar sig vara feminist. Hon påtalar feminismens självupptagenhet samtidigt som hon är i centrum av en programserie på tre delar som fokuserar på hennes egna åsikter.

Nej Belinda, det är samhället som har spårat ur och det var jävligt längesen det gjorde det. Feminismen vill förändra det och strävar efter att kvinnor ska ha samma makt att forma sina liv som män, i dagens läge har vi inte det. Nej Belinda, feminismen är inte självupptagen, den värnar om kvinnors möjligheter, rättigheter och förutsättningar i samhället såväl som den ämnar öppna upp mansnormer och därmed mäns villkor.

Normkritiska begrepp som hen, topplessbadande kvinnor och Femen är feministers sätt att ta tillbaka bitarna vi förlorat. Femen vill exempelvis med sina barbröstade aktioner visa att nakna bröst och nakenhet inte ger någon annan rätten att ta sig friheter. Crossing borders vill med sin kampanj Fatta visa på samma sak. Mörkertalet på twitter vill också väcka debatt och berätta om alla som utnyttjats, våldtagits, inte tagits på allvar.

Feminismen vill ta tillbaka delar av oss som vi i nuläget inte har, det vill säga rätten att ses som människor och inte bedömas utifrån vårt kön. Rätten att bli sedda som jämlikar, betrodda och värderade som jämställda med män. Manifestationer om samtycke är exempel på feminismen idag. En feminism som varken spårat ut eller inte längre behövs. Som ovanstående exempel så tydligt visar så har kvinnor i vissa avseenden inte ens möjlighet att säga nej och bli accepterade. Det är vad feminismen vill förändra.

* Stoppord används ofta under BDSM-sex som ett sätt att signalera att den ena parten gått för långt.

Bild från Sveriges radio.

Andra läsvärda texter i ämnet:

Hanna Gustafsson på Politism – En nattsvart dag

Lisa Magnusson – Ljudet av ett nej som egentligen betyder ja

Peter X Eriksson – Hur skulle det låta om man behandlade bankrån på samma sätt som våldtäkt

Advertisements

Vem får tala om rasism & feminism? Om god ton och tolkningsföreträde

Läser Lisa Magnussons krönika om kollektiv igenkänning, det vill säga schablonliknande “sanningar” som får folk att nicka igenkännande och tänka “ja just det, dom där”. Alla har vi hört exemplen; om kvinnor, män, bögar, invandrare, feminister, funktionshindrade, muslimer, somalier osv. Med andra ord: stereotyper och fördomar.  Hon nämner Jonas Gardells tröttsamma skämt om ambulerande enmanstält som han försvarade enligt principen om att “man måste få skämta om allt” och att humor är demokratins effektivaste verktyg, utan att till synes göra en enda reflektion kring om hans skämt faktiskt exotiserar muslimska kvinnor ytterligare eller är inne på islamofobiska marker och om han ger rasister en riktig ryggdunk med sitt skämt. Det kanske uppfattas som oskyldigt att göra narr av en klädsel, men då har man inte uppmärksamhet vem det handlar om (muslimska kvinnor) och hur det demoniserar och avhumaniserar (Björn Lindgren skriver förresten bra om det i en artikel på SVTDebatt).

Diskussionen om vem som får säga vad och tycka till i olika ämnen är intressant och skuggar i många avseenden de egentliga sakfrågorna. Den pågår inte minst i sociala medier, men innan jag diskuterar det vill jag återigen anknyta till Magnussons text. Hon nämner Lidija Praizovics kritik gentemot Johanna Langhorst bok Förortshat som handlar om Tensta och hennes upplevelser av förorten. Magnusson stör sig på att Praizovics bett vita svenskar “att låta bli att ta upp den antirasistiska klasskampsmegafonen och bröla” och tar åt sig. Varför ska inte hon som svensk få diskutera antirasism? Ja, det kan man ju undra om man känner sig kompetent nog att ta diskussionen.

Problemet som jag ser det är att Magnusson inte analyserat kontexten, det vill säga den som får Praizovics att reagera i sin artikel “vit vällvillig rasism”.  Att Langhorst kontinuerligt i sin bok ägnar sig åt att betrakta invandrare som “ dom där andra” och drar slutsatser om dem, med ett par exotiserande glasögon inte helt olika från den västerländska koloniala blicken.  Praizovics stör sig på att majoriteten av invandrarna i Tensta aktivt “ofarliggörs” i boken och därmed tas ifrån sin revolutionära förmåga och sina personliga egenskaper. Kvarstår gör i boken istället 30 killar “de trettio individerna” som är Tenstas gangsters och gör att hennes familj väljer att flytta (ja, det handlar om ett privilegium, de väljer att flytta). De kallas för ”de små storkäftade förortsborna” och sägs ”terrorisera” området. Hon försöker intervjua dem nere i centrum, men går bet och de beskrivs i boken därför som ännu struligare, ännu mer ovilliga till konsensus. När jag läste Praizovics kritiska recension av Langhorst bok applåderade jag inombords, för hon sätter maktperspektivet i fokus och visar med en tydlighet hur en antirasistisk idé förvandlas till ett magplask som snarare konserverar stereotyper och inte ifrågasätter fördomar alls. Eller som hon själv skriver “vitas välvilliga antirasism lätt kan slå över till den obehagligaste rasismen”.

I just det avseendet, så förstår jag att Praizovics ber vita svenskar att hålla tyst, för andra kan förklara situationen och göra de mer legitima tolkningarna bättre. Tröttheten på att andra ska defniera en och ta sig tolkningsföreträdet, oförmögna att reflektera om hur ens egna värderingar och bakgrund påverkar ens  observationer.

Å andra sidan förstår jag Magnusson, retoriken som Praizovics uppmanar till är lika generaliserande som den hon kritiserar. Langhorst delar upp Invandrare i två sorter, de som beskrivs som goda och vänskapliga och inte alls farliga, samt det som terroriserar och förstör. Dessa två diametrala motsatserna av invandraren, den goda och ofarliga och den onda och farliga är klassiska stereotyper som tar ifrån gruppen deras individuella egenskaper och reducerar dem till förenklingar, lätta att hålla reda på i ett huvud som inte vill ha för komplicerade förklaringar. Men Praizovics begår samma misstag när hon ber vita svenskar att hålla tyst för att de inte förstår, hon generaliserar svenskar till att vara oförstående och oförmögna att uttala sig på rätt sätt om förorten. Hon är därmed själv lika kategoriserande som Langhorst. En ganska vanligt förekommande retorik som tyvärr riskerar att gör debatterna om antirasism och feminism till återvändsgränder. Magnusson sammanfattar det bra: “resonemanget vittnar om en kolossal undervärdering av människors förmåga till empati och solidaritet med andra”.

Jag har mött på samma slags generaliseringar, gjorda på till synes “goda grunder” av personer som kallar sig för antirasister när jag diskuterat orsaker till rasism. Det har även inträffat i diskussioner om feminism och det sker i princip alltid på nätet, av personer som vet väldigt lite om mig.

Att reduceras till sin vita hudfärg i diskussioner om rasism med den underliggande hypotesen om att jag därför inte alls förstår eller har något vettigt att tillföra diskussionen, är ett märkligt cirkelresonemang som bottnar i samma fördomsfulla idéer som antirasisten egentligen vill komma bort ifrån, nämligen fördomsfulla föreställningar om att hudfärg/etnicitet skulle inverka på ens intellektuella, empatiska eller moraliska kapacitet. Och missförstå mig inte, att jag har privilegier och fördelar som vit i ett samhälle som Sverige råder det ingen tvekan om. Att jag som vit aldrig mött på strukturell rasism och därmed inte heller kan uttala mig ur en upplevelsebaserad eller erfarenhetsmässig aspekt är även det självklart. Men att jag skulle sakna den intellektuella förmågan att förstå vad som orsakar rasism för att jag är vit är bisarrt. Även om jag inte själv upplevt något så kan jag sätta mig in i situationen, strukturen, maktfördelningen, känslorna.

Samma logik kan sägas gälla den metadebatt som kommit att röra feminism, i framförallt sociala medier. Det vill säga debatten som handlar om vem som har rätt att uttala sig om ämnet. En debatt om vem som förstår feminismens kamp, vem som är en “bra feminist” och vem som är en “dålig representant för feminism”. Ja, ingen missade väl debatten om Beyonce är en “riktig feminist” eller inte, där röster som bland annat “Vita medeklassfeminister förminskar Beyonce” inte var helt ovanliga. Det var tal om dålig feminism, bra feminism och bra feminister liksom dåliga.

Hur höga styltor står man på om man anser sig vara rätt person att definiera någon annans ideologiska övertygelse? Att klassperspektivet uppmärksammas är extremt viktigt, men generaliserandet? Kom igen nu?

Det första problemet, i mina ögon, som “snäll, foglig feminist” – är den att vissa personer aktivt exkluderar sakfrågor och personer som de inte anser höra hemma inom feminismen. Exempel: Beyonce är fulfeminism och idén om att vänsterkillen Micke inte är en “riktig” feminist även om han tror sig vara det. Min övertygelse är att feminismen bör inkludera män, inte för att endast män kan eller för att patriarkatet är viktigt att värna om (verkligen inte) – utan för att feminism handlar om att förändra föreställningar och normer som gäller och påverkar båda könen och att så många som möjligt bör göras delaktiga  (detta är även min uppfattning avseende antirasism, alla behövs). Av samma skäl är jag för att bemöta föreställningar om jämställdhet och feminism som inte är grundade på kunskap, istället för att negligera det och inte låtsas om att det existerar.

Men enligt vissa feminister, ingen nämnd, ingen glömd, så har inte feminister någon som helst skyldighet om att informera män om vad feminism innebär och står för. Istället är en vanlig attityd (i sociala medier) att be dem att “fuck off”, ty deras öde är ointressant. Vissa mäns (och kvinnors) eventuella kunskapsluckor eller bristande intresse är alltså inte ett problem, vad det verkar. En förklaring när det här inträffar är förstås att det finns en stor mättnad och trötthet på oförståelsen och okunskapen om feminism, men hur är det konstruktivt att dumförklara människor? Hur ökar förståelsen för feminism om du inte får vara oförstående?

För att ytterligare synliggöra problemet med attityden är att det verkar finns en idé (om än bland få) om att somliga människor helt enkelt inte kan förstå feminism, sexism eller heteronormativitet Här har vi alltså en superb ideologi som kämpar för att synliggöra och uppmärksamma normer, strukturer och maktsystem för att öka jämställdhet och förbättra samhället, men samtidigt finns det personer som själva anser sig stå över detta och ha rätt att definiera vilka som förstår, har rätt att förstå och vilka som ska uttala sig och hjälper inte heller till det minsta med att sprida idéerna annat än till redan införstådda. Diskussionen börjar handla om vem som har rätt att uttala sig, snarare än maktfördelningen i samhället sett ur ett genusperspektiv.

Det andra problemet blir utgångspunkten att det inte finns något konsensus eller minsta chans till förståelse om man inte kommer från samma bakgrund, med betoning på klass och etnicitet.  Lite av Praizovics-attityden fast in absurdum då.  Logiken lyder: om du inte “liknar” mig som feminist/antirasist, inte har likadana erfarenheter och bakgrund som jag och inte pratar “mitt språk” så kan du aldrig förstå mig. Förlängningen av detta tänk är alltså att den vita medelklass feministen aldrig kan möta den svarta feministen, den vita medelklasskvinnan kommer alltid att fördöma, förkasta och dumförklara den svarta feminismen. Det är en syn på människor som oföränderlig och oförmögna att ta till sig ny kunskap och nya insikter.

Denna uppfattning om att människor också kontinuerligt utövar sin makt och därigenom omöjligen kan förstå den andra personen  tar sig även uttryck i debatten om “god ton”. Aversionen gentemot den “goda tonen” grundar sig på uppfattningen om att vissa har definitionsrätt på vad god ton innebär och att det är klassbetingat, samt att den goda tonen blir ett maktinstrument som gör att vissa utesluts från samtalet. Vilket självklart stämmer om det används medvetet för att tysta andra och göra texter, samtal och diskussioner otillgängliga. Anders Mildner drar det i en artikel om twitterbråk i Sydsvenskan så långt som att den goda tonen används medvetet för att provocera fram ilska på twitter och därmed utgör den goda tonen också en maktmetod för att vinna argumentationer såväl som för att skapa mediedrev.

Min åsikt är att en saklig debatt med en god ton underlättar de flesta debatter, eftersom få orkar diskutera under andra premisser. Då menar jag inte att man alltid utan undantag måste vara vänlig och diplomatisk och pedagogisk, men att samtalet underlättas om man behandlar varandra som folk.   Johan Hilton ställde en både intressant och befogad fråga på twitter:

hilton

För i kölvattnet av kritiken gentemot god ton så tycks det även skapas en subkultur på twitter där det är befogat att använda motsatt grepp, det vill säga dra ner diskussionen på en riktig skitnivå, i någon slags protest mot vad man ser som makten och för att påvisa att den andra personen inte har något att komma med alls i diskussionen. “Fuck off”-argumenten som nämndes ovan är ett exempel, precis som förminskandet och förlöjligandet som förutsätter att den andra parten inte förstår något alls. Det blir med andra ord återigen att man under påstått goda premisser beter sig likadant som den man först kritiserar.

Tyvärr ser jag allt oftare dessa intellektuella mentalkrockar på twitter där vissa anser sig ha tolkningsföreträdet, Att försöka förstå varandra existerar inte och istället för att faktiskt diskutera hur klass, etnicitet, kön inverkar på debatten, språket och samhället och våra möjligheter att förstå varandra och mötas, så handlar istället diskussionen om vem som har rätt att uttala sig om antirasism och feminism och vad som får sägas.

Det som borde diskuteras diskuteras inte längre, för diskussionen handlar istället om vem som får diskutera vad och på vilket sätt diskussionen ska diskuteras.*

*Märk väl att detta inlägg berör hur delar av diskussionen ser ut inom sociala medier.

Madonnan & horan i Elle 2013.

rihannatext2

Jag har en riktig dålig ovana och det är att jag köper alltför många tidningar. Vissa biter sig på naglarna, andra petar sig näsan, somliga smygröker och andra köper tidningar. Tidningar som egentligen inte förtjänar min uppmärksammet. Särskilt ikväll inser jag det, även om jag tyvärr insett det många gånger förut.

RIHANNA BER INTE OM URSÄKT

…. står det stort på första sidan av den femsidiga intervjun med Rihanna. Även om inte hon gör det ska det bli tydligt att redaktören gör sitt bästa för att få henne att framstå som ursäktande.

Det är ingen överraskning när man bläddrar i modetidningar som Elle att kändisreportagen har felriktat fokus. Ofta tycks det finnas någon slags grundläggande tes om att beskrivningar av framgångsrika kvinnor i dessa intervjuer som tar upp flera helsidor alltid ska ha tyngdpunkten på utseendet. Det spelar ingen roll vem kvinnan är, utseendet ska recenseras.  Att hon är framgångsrik, har en riktig fuck-you-attityd eller är uttalad feminist spelar ingen roll, då det viktigaste är att rama in och kategorisera hennes utseende och beskriva det i “stora” ord som verkligen beskriver HUR FANTASTISKT VACKER HON ÄR. Samtidigt som man upprepar ord om hennes utseende tar man ifrån henne andra betydelser och objektifieringen är ett faktum.

Jag har precis fått hem nyaste numret av Elle i brevlådan. Tidningens framsida är skitsnygg, det är Rihanna som poserar. Den är särskilt gjord för prenumeranter står det. Det känns lyxigt, men det varar inte särskilt länge.

Jag bläddrar fram till intervjun med Rihanna, ivrig att läsa om denna Barbadosdrottning som levererar hits likt en annan käkar frukostar. Det är intressant till viss del, men innan jag hinner komma till det intressanta där Rihanna berättar om sin relation till expojkvännen Chris Brown som misshandlat henne, så finner jag ett stycke med beskrivningar av hennes utseende som verkar vara taget från en Harlequinroman eller något annat könssterotypt & utseendefixerat trams anno 1940-talet.

Rihannatext

Denna textmassa om Rihannas utseende och karisma som hemfaller i någon utmålning  av madonnan som “så fantastiskt söt” och “utomjordiskt vacker” och “har den sortens utseende som kan förtrolla ett helt rum” för att inte tala om den förminskande mästermeningen “Hon utstrålar en skörhet och oskuld som annars bara syns hos Disneyfigurer” som högljutt ropar ut att hon bemästrar konsten att vara en oskuldsfull Madonna retar gallfeber på mig.

Ovanstående är alltså skrivet om en livs levande människa och inte en porslinsdocka. Om en kvinna som tjänar miljontals dollar om året och skriver låtar där hon har hårdhänt sex, är otrogen och en massa annat som verkligen inte alls överensstämmer med Disneyfiguren utan överensstämmer med en komplex människa som förtjänar att beskrivas som en sådan och inte som någon oskuldsfull Disneyfigur med sagolikt utseende. Det här är bara ytterligare en variant av den ständigt reproducerade könsstereotypa skiten som innebär att män framställs som viktiga, betydelsefulla och självständiga på tidningsframsidor & i intervjuer medan kvinnor reduceras till sina utseenden och sin sexuella attraktionsförmåga.

Jag vet inte om det är dessa tuttinutt-meningar som upprör mig mest eller avslutningen, där hon beskrivs ha  “rörelser som påminner om en lyxprostituerads”. En liknelse som på något sätt vill tydliggöra hennes hor-potential trots madonnaauran. Den där värderande manliga blicken som brittiske journalisten Mark Ellen har när han skriver det här sjukt deppiga beskrivningarna av en av vår tids största R&B artister är obeskrivligt dyster. Ännu dystrare är det att en modern mode & tillika damtidning som Elle publicerar hans skit i maj 2013. Jag började prenumerera för att få Lovisa Burfittmuggar till en bra kostnad, nu känns det inte längre värt det.

All uppmärksamhet är inte bra uppmärksamhet IOGT-NTO

IOGT-NTOs kampanj Fyll livet skapar debatt i sociala medier. Accent magasin skriver om det tillsammans med ett gäng andra.  Med två figurer, en fiktiv tjej kallad Ökenråttan och en dito kille som kallas Vinballen försöker IOGT-NTO ifrågasätta alkoholnormen. Till sin hjälp tar man en seriestrip som Aftonbladet ska publicera varje lördag och två twitterkonton åt vardera fiktiv figur. Ökenråttan och Vinballens liv kretsar kring festande och på grund av alkoholen försätter de sig i ett gäng olika mer eller mindre pinsamma situationer.

Problemet med kampanjen som de flesta anmärkt på och kritiserat är dock att IOGT-NTO använder väldigt tröttsamma könsstereotyper för att göra det. Det är en tjej som inte vill erkänna sin riktiga ålder, som gillar att bli tafsad på av “rätt” killar, har en civilstatus som förändras beroende av vem som frågar och skickar vulgära sms på fyllan, som råkar hamna hos chefen. Hennes främsta intressen verkar cirkulera kring alkoholen och lättsamma relationer (som av någon anledning ses som fel), precis som Vinballens främsta intresse är festande. Moraliserandet kring vad alkoholen gör med oss känns bara det rätt konservativt mjukiskristet.

I stripen då “Ökenråttan” råkar skicka ett sexsuget fyllesms fel så förstår jag att IOGT-NTO  försöker få fram att man gör dumma grejer på fyllan som man ångrar efteråt, exempelvis skickar sms till fel person, men framställningen av Ökenråttan och den kvinnliga fiktiva figuren som man använder sig av är av klassisk karaktär där man beskriver kvinnor som lite lätt dumma i huvudet och samtidigt ondgör sig över deras sexuella sidor. Kvinnlig sexualitet och rättframhet framstår som något negativt som ska sopas under mattan. Även om det inte är medvetet från IOGT-NTOs sida, så är det tydligt. I en annan strip skuldbeläggs kvinnan om hon går hem med “fel kille” istället för att ifrågasätta killens eventuella övergrepp och hur alkohol påverkar sexlusten hos den som faktiskt gör fel. Det är visserligen så att man förmodligen iakttar mer försiktighet om man är nykter avseende vem man ligger med, men kvinnor bör få inmundiga hur mycket alkohol de vill utan att riskera att bli sexuellt utnyttjade. Med lite normkritik och genustänkt och funderande kring ansvarsfrågan hade man kanske insett detta när man illustrerade serien.

IOGT-NTOs kommunikationschef och tillika feminist Sofia Karlsson  försvarar dock  kampanjen och säger sig vara förvånad över den massiva kritiken, då hon, jag citerar: ” (…) varit noga med att lyfta genusperspektiven i arbetet med kampanjen.”   Jag ställer mig rätt tveksam till det påståendet då man gjort alltför många klavertramp bara första dagen av kampanjen. Att man använder “hen” som val av könsidentitet på kampanjens hemsida räcker liksom inte. Att man dessutom lätt reproducerar normer genom att ifrågasätta dem, som hon påstår, må vara sant till viss del, men knappast i sådan utsträckning som man gör i Vinballen och Ökenråttans scenarier.

okenratta_skickarsmsfel_tillaccent-130418-620x208singlebig

På Genusfolket går man hårt ut och kallar kampanjen för kvinnohat. Jag har lite svårt för att man inte problematiserar okunskapen och bristen på insikt i genusfrågor hos upphovsmännen utan istället kallar det för kvinnohat. Tyvärr tror jag den typen av okonstruktiv “skit-ska-skit-ha”-debatt inte leder någon vart, utan snarare blir en pajkastning. Då är jag mer inne på Fanny Åströms linje, att man reproducerar andra normer i sitt försök att vara normkritiskt kring samhällssynen på alkohol. Att ifrågasätta alkoholnormen behövs, men att göra det på bekostnad av främst den kvinnliga könsrollen är tröttsamt.

Allra bäst skrivet inom ämnet är dock Laxsills inlägg, där han jämför Fyll livet med PETAs kampanjer, där man också i ett “gott syfte” använder sig av klassisk sexism och nakna kvinnor för att sprida budskapet att inte bära päls. Laxsillen har många bra poänger, men slutklämmen är bäst och understryker det jag också anser IOGT-NTO behöver, nämligen kunskap. Visst har dom fått uppmärksamhet med sin kampanj, men all uppmärksamhet är inte bra uppmärksamhet och framförallt inte gynnande för organisationen och deras vilja att ifrågasätta alkoholnormen, det ifrågasättandet sätts i skuggan av folks irritation kring hur de representerar kvinnor och män. Laxsillen:

“Min poäng är snarare att det här visar på en väldigt bristande eftertänksamhet. Om rörelsen inte redan nu börjat att arbeta genomgående med de här frågorna i sitt kampanjplanerande är det dags. Jag kom in i nykterhetsrörelsen genom intersektionalitetsfrågor. Jag kom in i den för att jag såg vad alkoholen gjorde med kvinnor, med fattiga, med svarta, med utvecklingsländer, med arbetarklassen, et cetera. Jag kommer inte att stanna i en rörelse som trampar på precis samma personer i sin kamp för nykterhet.”

I ett blogginlägg har nu IOGT-NTOs kommunikationschef Sofia Karlsson besvarat kritiken. Hon skriver bland annat:

” Jag tycker att det är briljant att med humor lyfta fram en schablonbild av alkoholnormen och låta två tillskruvade och tillspetsade heterosexuella stereotyper vara en hjälp för alla de som inte reflekterat över alkoholen i vardagen.”

De hade varit briljant om det faktiskt var humoristiskt och att ironin/sarkasmen kring de heterosexuella stereotyperna var tydlig och klar, istället för att dom som i nuläget bara är platta och konserverande. Om nu IOGT-NTO försökt lyfta en komplex fråga på ett “humoristiskt sätt” så är jag förvånad över att inte fler skrattar åt tokigheten. Likaså är jag förvånad över att en feminist med genusintresse inte förstår att folk kommer tolka karikatyrer kring att sexuellt intresse hos en kvinna ses som plumpt och pinsamt – som direkt negativt. Är det verkligen för mycket begärt?

UPPDATERING: Har fått intressant respons på en fråga på twitter, som jag ställde i flödet. Nämligen “Varför IOGT-NTO använder så stereotypa könsbilder i sin nya kampanj.

fjuttigfråga

 

Oskar Jalkevik, ordförande för IOGT-NTO i Stockholm har svarat med ett intressant blogginlägg som beskriver arbetet med kampanjen och hur den förankrats inom organisationen väldigt bra. Han menar att kampanjen rört upp en hel del känslor internt inom organisationen och förklarar att han på ett principiellt plan är för att man tänker utanför boxen, men ställer sig tveksam till karaktärerna:

“På ett personligt plan har jag svårt att identifiera mig med karaktärerna och tänder heller inte på den del av budskapet som jag hittills har sett.”

Det mest intressanta med inlägget är dock att Oskar skriver att det finns personer som IOGT-NTO har väldigt svårt att nå och att dessa kanske nås av budskapet i kampanjen.  Exempelvis har en “alkoholglad högerantifeminist” hört av sig och varit uppskattande inför kampanjen, trots att hen vanligtvis inte gillar organisationen som sådan.

“Jag har stor förståelse för att det som hittills har visats känns konstigt ur ett genusperspektiv. På ett personligt plan tilltalas jag inte av stereotyperna i kampanjen men jag tror det finns människor som IOGT-NTO har väldigt svårt att nå, och som kan tilltalas av kampanjen.”

Om kampanjen når personer som inte vanligtvis bryr sig ett jota om IOGT-NTOs budskap så är det naturligtvis ett plus i kanten, men att ändamålet (att nå en svår målgrupp) prioriteras högre än medlet (karikatyrer av festande individer som anspelar på extrema könsstereotyper) är problematiskt. Det hela förvandlas även till en klassfråga, där man kompromissar bort normkritik av könsroller i sin vilja att ifrågasätta alkoholnormen, vilket innebär att folk som aldrig ifrågasätter kanske något av det, börjar ifrågasätta alkoholnormen på bekostnad av redan existerande könsglapp. De personer som identifierar sig starkt med Ökenråttan & Vinballen utan att ifrågasätta hur dessa representeras hade nog kanske tänkt till ett varv extra om IOGT-NTO även ifrågasatt könsnormer i sin kampanj. Framförallt så kanske den alkoholglada högerantifeministen gjort det.

Näthatet, flashback och kvinnoföraktet

Låg uppe inatt, funderade på vad det är som gör att människor blir så hatiska och arga på kvinnor att de vill utnämna dem till “Sveriges 100 farligaste kvinnor 2013” i en flashbacktråd. Föga förvånande fann jag mig själv på 43:e plats efter att automatiskt lyfts ur tråden ”De mentalsjuka mediefeministerna – vilka är de och hur farliga är de?”  och helt sonika platsar jag därför på listan över de farligaste kvinnorna i Sverige. (Jag tänkte försöka låta bli att ironisera över detta faktum, som att jag exempelvis hamnar högre än mördare på listan och beskrivs som mediekåt och mentalsjuk).

Jag får en mängd associationer och drar mig till minnes situationer man kunnat observera via medier senaste tiden. Hur Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg beskrev hur hatet förföljer henne i vardagen, hur hennes liv måste anpassas, skyddas och kontrolleras konstant på grund av hoten. Hoten som i majoriteten av fallen skickas från arga, frustrerade män, hoten som har samma slags attityd som flashbacktråden ovan, där kvinnor är neurotiska, mentalsjuka, farliga eller rent av förtjänar att skjutas. Linderborg beskrivs som:

“En så otroligt misslyckad sköka till person. Den där subban verkar fullständigt sjuk i huvudet. Lås in ludret på anstalt och kasta bort nyckeln.”

Det här är samma kvinnosyn men i 2013 års tappning av den darwinistiska biologismen som framhöll och slog fast “vetenskapligt” att kvinnor var irrationella, känslomässiga och i princip odugliga till allt annat än relationer, föda barn och att sköta hem och familj. Det är samma kvinnosyn som gjort att kvinnor inte fick rösträtt förrän 1921. Det är samma kvinnosyn som betecknade kvinnor som hysteriska när de i själva verket var frustrerade på grund av ett ostimulerande liv som hemmafruar, medan männen arbetade och inte hade tid med dem. Det här är samma kvinnosyn som gör att kvinnor betydligt lättare diagnosticeras som deprimerade, eftersom kvinnors genusuttryck stämmer bättre överens med hur samhället och medicinen definierar depression. Det är samma kvinnosyn som delar upp kvinnor i horor och madonnor, slampor och flickvänsmaterial.

Efter Aftonbladets granskning av de nationalistiska och högerextremistiska nätsidorna eskalerade hoten mot Åsa Linderborg.  Hoten som nästan alltid hade en kvinnofientlig, pervers och otroligt ondsint ton blev grövre, antydde att hon skulle stoppas, permanent. Inte långt efter hennes text kom repliken på flashback i stil med: “horan tycker bara synd om sig själv”.

Andra feministiska skribenter vittnar om samma slags hot, samma slags kommentarer, som riktas direkt till dem eller skrivs om dem.  My Vingren skrev exempelvis en artikel i Aftonbladet med titeln “De dödar mig nog inte, men de vill tysta mig.” och ifrågasätter hur långt näthatet gentemot feminister ska få gå innan det tas på allvar. Hur samma personer som vill tysta henne på annat håll betonar yttrandefrihetens vikt, och hur hon försöker tänka att det kanske ändå bara rör sig om enskilda snubbar som tänder på att provocera för att det är jobbigt att tänka att det handlar om något annat eller acceptera det.

I kommentarsfälten på numera nedlagda Genusnytt har samma misogyna inställning gentemot feministiska skribenter, genusforskare och personer som står för jämställdhet frodats och uppmuntrats. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag dumförklarats där. Tappat räkningen på gångerna män automatiskt tolkat mina åsikter som mansförakt trots att jag inte hyser något sådant.

Maria Sveland beskrev den hatiska atmosfären i den oerhört uppmärksammade debattartikeln “Hatet som gör mig politiskt deprimerad” där hon menade att den hatiska tonen skruvats upp i nätdebatten, vilket förstås är sant. Hon sätter ord på många känslor och en uppgivenhet jag känner idag och beskriver hur inflationen i ordet “politisk korrekt” som ett skällsord numera utgör en kugge i all form av debatt:

”Användandet av begreppet ”politiskt korrekt” underminerar all slags politiskt patos eftersom det insinuerar att du bara slänger dig med dina åsikter som ett slags accessoar, inte för att du på riktigt är engagerad.”

Att man är ”politisk korrekt” har man hört till leda. Likaså att man skulle vara en “kulturmarxist”, begrepp som används konstant gentemot alla som anses tillhöra “etablissemanget” och med sin rättrådighet skulle utgöra något slags hot gentemot de som tycker att minsann ska få kränka människor oupphörligen beroende av etnicitet, genus, funktionshinder o dylikt vilket faktiskt politisk inkorrekthet står för.

Även Flashback som forum har blivit mer extremt. När jag var aktiv där för ett gäng år sen minns jag att det fanns en hel del misogyna och kvinnohatande debattörer i feminism & jämställdhetsdelen, men det fanns också feminister som sa ifrån och emot. Då fördes det en debatt och inte bara pajkastning av kvinnoföraktande män. Även forumdelen Relationer & Samlevnad karaktäriserades av väldigt traditionellt innehåll avseende könsroller, slutshaming var vanligt förekommande; kvinnor som låg runt beskrevs som slampor och det kryllade av trådar med självutnämnda casanovor som skulle lotsa andra killar i konsten att ragga tjejer genom att bete sig som svin med olika Seduction-metoder. Metoderna byggde ofta på att kvinnor var si och män var så.

Numera är i princip de flesta trådar i jämställdhetsdelen fyllda av nedtryckande, förlöjligande och förnekande inlägg om kvinnors åsikter och kamp för feminism, genusfrågor och jämställdhet. Bara idag hittar jag titlar som “Är feminister i regel vita kränkta kvinnor?” och “Har feministiska män lägre testosteron?”.  Dessa trådar stämmer väl överens med hur vissa feminister till killar ibland anklagas för att vara det enkom för att få ligga, ungefär som om inte män kan vilja ha likvärdiga förutsättningar för könen utan att ha en baktanke.

En av de mest lästa trådarna förutom den jag finns nominerad i är den med titeln “Kvinnorna förstör flashback! Dags att begränsa hondjurens rörlighet här inne?” vilket säger ungefär allt som behöver sägas om den rådande kvinnosynen och är skriven av en nostalgisk tårögd stackars man som inte förstår vad kvinnor har i ett debattforum att göra. Det är samma slags ”sliddjurs”-argument som i princip hela nätdebatten genomsyras av på vissa håll, enligt en kartläggning av Feministiskt Perspektiv.

Som ni säker känner till kan man finna ungefär samma slags extremism och hat i forumdelar som handlar om Integration & invandring. Även trådar som inte har det minsta med invandring att göra fylls också till bredden med hat, ilska och aggressioner gentemot andra än den vita mannen, nu är det dock inte längre mot svenska kvinnor, utan mot invandrare istället. De är ansvariga för allt, skyldiga till det mesta. Det finns en väldigt intressant historia skriven av en avhoppad SD:are på samma forum, som beskriver flashback som språngbräda för hans politiska radikalisering. Där frustration och missnöje samlas så till den bredd att bägaren rinner över och blir till rent hat.

Viktigt att betona i sammanhanget är även att många av de som säger sig vara ”invandringskritiska”, ”svenskvänliga” eller annat påhittat ord för att förvränga rasism även är kritiska mot feminister och genusvetare trots att de konstant demoniserar invandrare för att ha en dålig kvinnosyn. Det är med andra ord inte förvånande om de kränkta männen som listar ”farliga” kvinnor även tenderar att hata muslimer, judar, svarta och homosexuella. I den motsatta tråden ”Sveriges 100 bästa kvinnor” som visserligen degraderats ner till en handfull (ska inte vara ironisk) höjs SD & KD-kvinnor till skyarna, precis som sexköpslagskritiker och artister. En och annan liberal journalist dyker upp, men det är inte precis som att listan fylls i snabb takt.

Tyvärr verkar det finnas en gemensam nämnare bland hatarna, de hatar inte bara på kvinnor utan på så väldigt mycket annat och vill inte omvärdera sina åsikter. Det en bör ha i åtanke är dock att dessa män inte på något sätt är representativa för män i allmänhet och inte ens män på flashback, det är en grupp av hatare som däremot syns mest och hörs mest i nätdebatten just på grund av sina åsikter och sin hätska ton. Den hätska tonen har börjat normaliseras i nätforum och kommentarsfunktioner och precis som Sveland undrar jag vad den innebär i förlängningen. I artikeln som jag tidigare nämnt skrev Sveland:

” Frågan är inte om denna aggressiva, hatiska ton påverkar oss utan hur den påverkar oss. Hur den avtrubbar oss alla. Hur den förflyttar gränserna ytterligare.”

När jag skrev min debattartikel avseende Pär Ströms o Pelle Billings onyanserade och okunniga idéer om feminism i Newsmill så fick jag en hel del påhopp och framställdes som en manshatare i några antifeministiska bloggar. Även Billing replikerade snabbt och hävdade att han och Ström framförde konstruktiv kritik samt tillkännagav sitt tolkningföreträde för vad kritisk mansforskning handlade om, trots att han mig veterligen  inte har någon som helst akademisk utbildning inom ämnet. Sen mina många nätfajter och debatter på nätet är jag avtrubbad och kunde fort filtrera och rycka på axlarna, såhär i efterhand ångrar jag dock det, då förståelsen kanske ökat om jag faktiskt bemött repliken också.

Likaså upplever jag att det ofta finns en ursäktande ton bland många “det är ju bara nätjargong” och att näthat på något sätt skulle vara mindre allvarligt än om samma saker sägs irl. Jag håller inte med, att folk inte har några filter på nätet signalerar mer än att folk blir lite “wild and crazy”, det signalerar att vi inte respekterar varandra och att debatttonen hårdnat står för ett kyligare samhällsklimat.

Men det är först när mitt namn benämns i samma kontext som ”de förtjänar säkert att skjutas” som jag känner ett sting av oro i kroppen. Då har gränserna förflyttats rätt långt och man har accepterat en hel del. Samtidigt försöker jag förstå hatet, utan att ta till begrepp som är så lätta att göra. Att beskriva flashbackkrigarna som rädhågsna småpittar som hatar kvinnor skulle vara för enkelt. Jag vill förstå dom. Det är det jag tycker är feminismens utmaning. Att förstå sina motståndare och framförallt nyansera bilden av dem.

Samtidigt som Sveland och många andra kända feminister gör flera poänger så misstänkliggör dom ett flertal olika grupper för att vara orsakerna till hatet, genom att göra detta så inte bara ökar man avståndet mellan grupperna och motsättningarna. De hatande står på ena sidan och de hatade på andra. Sveland sammankopplar Breiviks dåd med antifeminismen, men att öppet kritisera feminism är inte nödvändigtvis någonting negativt, om det görs på ett nyanserat och sakligt sätt. Alla ideologier bör kritiseras, för att de ska utvecklas och nyanseras. Men Sveland spydde galla över i princip alla som inte ställer sig positivt enade till en vänsterhegenomi och lät dem stå till svars för saker de inte gjort. Detta är tyvärr något många andra feminister också gjort och gör, konstant. De kommer inte att medverka till att hatet försvinner, utan öka det.

Precis som avhumaniseringen av SD:are kommer att öka hatet, frustrationen och känslan av utanförskap hos personer som sympatiserar eller bara känner sig allmänt förfördelade, leder avhumaniseringen av män med kvinnoförakt till samma sak. Då talar jag inte om att inte kalla saker vid sitt rätta namn, som exempelvis historikern Henrik Arnstad gör med Sverigedemokraterna när han kallar det för ett fascistiskt parti eller att Alex Bengtsson, Expo betonar hur viktigt det är att se hela pusslet och inte bara pusselbitarna:

“För den som ”bara” belyser rasismen och intoleransen riskerar att missa en viktig pusselbit. Även om en intolerant människosyn är en motsättning till demokratins grundvalar så är de fascistiska och repressiva fundamenten i även de moderna högerextrema och i de flesta högerpopulistiska partierna minst lika viktiga.”

Den som bara belyser kvinnoföraktet och den misogyna inställningen och bara konstaterar att det är män som hatar kvinnor kommer aldrig förstå beteenden eller hatet. Den kommer aldrig lägga hela pusslet utan bara haka upp sig vid en pusselbit. Den som med automatik drar parallellen att det handlar om extremister eller enskilda snubbar som provocerar kommer aldrig inse att det kanske rör sig om tonåriga pojkar med brustna hjärtan, vilket exempelvis ett inlägg i 100 farligaste tråden signalerar, då killen i fråga ville ha med en “snygg tjej som snodde en hundralapp” och sen blockerade honom på msn. Man kommer aldrig till botten med att klimatet på nätet kanske förändrats så radikalt att det numera är normativt att hata vissa grupper där.

Istället tror jag på ökade försök till att förstå vad som gör människor till rasister, vilket Niklas Orrenius på Expressen är bra på med sina nyanserade skildringar av hur främlingfientliga individer resonerar, utan dumförklaringar och ökade motsättningar som konsekvens. Och jag tror även på ökade försök till att förstå vad som får män att hata vissa kvinnor så förbannat, vad som gör att det är så provocerande med kvinnor som vågar säga vad de tycker, som inte står bredvid och tittar på utan faktiskt försöker göra någonting åt ojämställda villkor och orättvisor i den offentliga debatten. Vad det är i uttalanden hos feminister, genusvetare och politiker som sticker så förbannat i vissas ögon, vad de tror sig förlora på jämställdhet, vad det är som får genusvetenskap att verka så skrämmande, hur man kan göra för att dessa ständigt förekommande farhågor om vad kvinnors makt kan innebära mildras och hur man kan öka människors medvetenhet om orättvisor.

Jag tänker på hatet mot Palme. Hur mycket hat han fick stå ut med. Allt förtal, smutskastningen och den mobbing han utsattes för. Det förakt han fick utstå då han ansågs som klassförrädare har tyvärr allt för många likheter med den ilska ”svenskvänliga” anklagar den som välkomnar invandrare för. Eller den bestraffning som kvinnor som inte beter sig som kvinnor bör, utsätts för.

Jag hoppas på att 2013 blir ett år där vi försöker förstå varandra lite bättre, försöker nyansera och visa på mångfalden och spräcker hål på de fördomsfullas uppblåsta föreställningar och glädjer mig trots allt åt att vara i sällskap av så många framstående, klarsynta, skarpa och orädda kvinnor. Gissar att vi är farliga i ögon som räds kvinnor.

Missförstånd & okunskap saboterar debatt om feminism

Idag publicerades min Newsmillartikel om hur debatten kring feminism och genusvetenskap ständigt når nya bottennivåer på grund av upprepande missförstånd om feminism från framförallt antifeministiskt håll.

Det är inte konstruktivt för fem öre att föra en diskussion som bygger på missuppfattningar och fördomar och vill man kritisera feminism så vore det ju fantastiskt om man åtminstone kunde ta sig tid att förstå den grundläggande ideologin. Jag är för övrigt FÖR forskning om män och maskulinitetsforskning, men förstår synnerligen inte problemet med att denna bedrivs inom genusvetenskap och är kritisk.

Som notis kan jag dock meddela att jag inte satt rubriken samt att ingressen är delvis omgjord av redaktionen på Newsmill.

Elles – sevärd film om unga eskorter i Franrike

I helgen fick jag äntligen möjlighet att se en film jag velat se under flera månaders tid. Den franska filmen Elles, som handlar om Anne (Juliette Binoche) som är journalist på tidningen Elle och får i uppdrag att skriva ett reportage om unga tjejer som prostituerar sig frivilligt för att försörja sig under sina studier. Det är en verklighet som skiljer sig markant från Annes, som lever i en överklassmiljö med man och barn och Anne befinner sig plötsligt i en nedåtgående spiral för att försöka sätta sig in i de unga flickornas vardag.

Hon möter unga Lola som tröttnat på att flänga mellan dåligt betalda extrajobb och ser sysselsättningen som en enkel, passionerad och välbetald hobby. I Intervjuer med Anne beskriver hon kunderna som helt “normala” män, vissa väldigt ensamma som bara behöver lite närhet och andra betydligt äldre  än henne själv, så gamla att det skulle kunna vara hennes fäder och fyllda av mer eller mindre perversa böjelser.

Hon möter Alicja, en ung utbytesstudent som pga språkförbistringar och dålig ekonomi blir hemlös och inser hur fort hon kan tjäna snabba pengar på att sälja sig till män och bara efter en månad kan köpa sig en lägenhet. Samtidigt skildras de unga flickornas problem att särskilja på privata relationer med pojkvänner och yrkesrelaterade och Annes avundsjuka  inför de unga flickornas många erotiska möten och den spänning livet innebär i kontrast till hennes stela relation med sin äkta man är slående. Även svårigheten att förhålla sig professionellt till de frispråkiga, äventyrliga och väldigt mänskliga tjejerna är bra skildrat.

Jag skulle inte påstå att filmen glorifierar de prostituerades kvinnornas liv, men däremot tycker jag att den ger en annan bild av eskortyrket än vad man är van vid att se i populärkultur. Det är inga ovårdade utsatta tjejer som hålls fångna i ett rum av någon misogyn hallick, eller osjälvständiga och kråmandes kvinnor som bara tycks vilja vara till lags utan unga självständiga kvinnor. Även journalisten Annes moral och i många fall traditionella syn på kvinnlig sexualitet ställs på ända när hon inser att de båda tjejerna i huvudsak trivs med vad de gör och aldrig tvingats in i det hela, även om socioekonomiska förhållanden klart påverkat deras möjligheter, men mer ska jag inte berätta för då spoilar jag filmen.

Jag har själv väldigt svårt att förstå hur man frivilligt kan ägna sig åt prostitution och har alltid tänkt att det handlar om en villkorad frihet, att det är den sista utvägen när inga andra vägar finns, men filmen gör mig lite fundersam. Den har en del likheter med Petra Östergrens bok “Porr, horor och feminister” eftersom den försöker ge sexsäljarnas bild av yrket och håller sig ifrån moralism och predikningar.

Hursomhelst, se Elles! Juliette Binoche är övertygande som nästintill neurotisk och uttråkad medelålders journalist och filmen är intressant, tankeväckande och sensuell. Men jag varnar för både bitter eftersmak och en del ångest.

Feministisk forskning kan tvärtom förhindra självmord bland män

Efter Brunnbergs totala hjärnsläpp tidigare i veckan i Slitz avseende att feminismen är ansvarig för fångvaktaren Karen Gebreabs tragiska död där hon misshandlades till döds med en batong på ett fängelse, tror man snart att man läst allting gällande att svartmåla feminismen. Det helt bakvända resonemanget i Brunnbergs fall handlar om att det är feminismens fel att  “svaga” kvinnor arbetar i “farliga” yrken och att feminismens kamp för att kvinnor skall få arbeta i klassiskt könsmärkta manliga yrken (och vice versa) är ansvarigt för Gehrabs död. Istället för att skuldbelägga den manlige fånge som gick helt bananas och slog sönder och samman en person med batong eller fängelsets naiva misstag att låta enkom en person följa med en våldsam mordmisstänkt fånge genom en korridor, pga för få personer i tjänst är det alltså i Brunnbergs tankevärld den ondskefulla feminismens fel.

Men svartmålningen och smutskastningen av feminism slutar inte där. I en artikel signerad antifeministen Beatrice Fredriksson i en gästblogg på Genusnytt så resoneras det i ungefär samma misogyna anda och feminismen anses av någon makalös anledning vara syndabock avseende det faktum att fler män än kvinnor tar självmord. Artikeln i fråga handlar om unga mäns psykiska ohälsa och skribenten gör feminism och jämställdhetsarbete ansvarigt för mäns självmord under titeln: “Vidrigt feministiskt svek mot unga killar”.

Inlägget handlar i korthet om att jämställdhetsarbetet idag inte bryr sig om mäns psykiska ohälsa eller mäns självmord samt att det är feminismens fel att kvinnor betraktas som svaga och därför får hjälp och uppmärksamhet, medan männen som måste vara starka inte får någon hjälp. Fredrikssons antagande är alltså att feminismen gör det värre för män som inte stämmer in i normer & föreställningar kring maskulinitetet, vilket är både okunnigt och snudd på komiskt då ifrågasättande och kritik av normer kring kvinnlighet och manlighet är precis vad ondskefulla feminister och genusvetare hänger sig åt. Jag tänkte att jag skulle besvara inlägget då det är ett område jag både arbetar med och intresserar mig för och för att jag milt uttryck anser att Fredriksson är ute och cyklar.

För det första; det stämmer att fler män än kvinnor tar självmord. Det stämmer även att fler kvinnor än män gör självmordsförsök. Vad Fredriksson dock glömmer bort i sin analys är att statistik kring psykisk ohälsa inte enbart handlar om antalet självmord, utan även om hur många män respektive kvinnor som lider av depressioner, ångest, psykiatriska sjukdomar och andra symptom på psykisk ohälsa.

Enligt Folkhälsoinstitutet och ett gäng andra källor är:

” inåtvänd problematik, det vill säga oro, ångest och depression, betydligt vanligare bland flickor och kvinnor än bland pojkar och män. Så var det  på 1980-talet, samt tidigare ändå – och så är det fortfarande i slutet av 2000-talet.”

År 2007 hade exempelvis 177 per 100 000 kvinnor och 117 per 100 000 män vårdats på sjukhus för förstämningssyndrom, enligt patientregistret. Det är betydligt fler kvinnor än män. Statistiken och efterföljande riktade insatser baseras alltså inte endast på självupplevd ohälsa i form av ifyllda enkätet som Fredriksson tycks tro, utan på vilka som söker sig till psykiatrisk vård, får hjälp och därmed hamnar i statistiken. Mildare oro, liksom ångest och depressioner är 1,5 – 3 ggr vanligare hos kvinnor än hos män. Det är statistik som denna samt oroväckande högre belastning på psykiatrin bland unga i allmänhet som man utgår ifrån när man bestämmer sig för satsningar på unga tjejer, liksom på ungdomar överlag, i en mängd olika insatser.

Likaså är man högst medveten om att den högre rapporteringen i kvinnors fall kan bero på, jag citerar FHIs rapport:

” En hypotes är att könsskillnaderna i oro, ångest och depression förklaras av att problemen yttrar sig på olika sätt för kvinnor och män, och att diagnoskriterier och screeninginstrument fokuserar på typiskt kvinnliga symtom.”

Likaså är Folkhälsoinstitutet och forskare i detta fall medvetna om att det skulle kunna förhålla sig så att män är mindre benägna att erkänna besvär av nedstämdhet och oro (pga könsnormer) – vilket ger upphov till såkallad “response bias”. Likaså rapporterar män i högre utsräckning somatiska symptom, när de i själva verket kanske har problem med psykiska. Det här är aspekter man har med i beräkningen och som gissningsvis berättar en del om hur mäns psykiska ohälsa också den påverkas av kulturella normer om hur man bör bete sig, som man respektive kvinna.

Det första felet med Fredrikssons inlägg förutom rubriken som sådan, är hennes antagande om att: “det helt enkelt inte är okej att ta deras parti” där hon syftar på killarna och samhällets påstådda ignorans. Här reproducerar hon själv en förutfattad mening om att psykiatrin och samhället inte tar mäns psykiska ohälsa på allvar och att det finns någon samhällelig norm att strunta i män som lider eller att psykiatrin respektive samhället är helt omedveten om att manlig ohälsa existerar. Detta skyller hon sedan på feminismen, precis som de normer som förutsätter hur kvinnor respektive män agerar vid psykisk ohälsa. Istället för att sätta sig in i området, vilket man tycker att man kanske borde göra om man vill kritisera det, levererar hon okunskap efter okunskap i sitt märkliga påhopp på feminism.

Fredriksson tycks inte vara medveten om är att det inom medicinsk genusforskning sedan länge finns forskning som sysslar med att analysera genusuttryck i psykisk ohälsa och sjukdomar överhuvudtaget i relation till kön. Fredriksson tycks inte ha tänkt tanken att genusuttryck som många sedan uppväxten bär med sig, där vi ordnas in i mallar och normer avspeglar hur vi beter oss även när vi är vuxna och drabbas av psykisk ohälsa. Normer som gör att flickor uppmuntras till att visa känslor, gråta och leka emotionella lekar med dockor i en helt annan utsträckning än pojkar, medan pojkar i sin tur gärna skall “bita ihop”, leka krig och springa snabbare än snabbast & klättra högre än högst. Hur det hela hänger ihop med att exempelvis lagsporter bland pojkar tas på ett helt annant allvar och ges en helt annan betydelse än flickornas dito, som benäms som “damfotboll” i relation till normen fotboll, där pojkar och män är utövare.

Det här är inte “feminsmens fel” utan något feminismen faktiskt uppmärksammat och velat diskutera i åratal. Likaså finns det ett flertal feministiska studier som menar att konservativa kvinnoideal där kvinnor ses som sköra, emotionella, irrationella och lättpåverkade  stämmer bättre överens med den klassiska depressiva & neurotiska rollen , vilket innebär att vi lättare sammankopplar kvinnor med depression & ångest, än vad vi gör med män och mansrollen. För mer om genusuttryck i ohälsa och kulturens inverkan på hur vi uttrycker oss, rekommenderar jag Fredriksson och övriga “antifeminister” att läsa litteratur av idehistorikern Karin Johanissons som “Den mörka kontintenten” eller Berit Schei, professsorn i samhällsmedicin bok “Kvinnor lider – män dör” – folkhälsa i ett könsperspektiv, eller Anne Heiths genusforskning.

Fredriksson fortsätter med sina förutfattade meningar:

“Men samhället tillåter inte dessa killar att be om hjälp. Samhället tillåter inte dessa killar att faktiskt våga kryssa i den där rutan i enkätfrågan. För killar ska inte må dåligt. Samhället har bestämt att det är tjejerna som mår dåligt, för det är mer i linje med den feministiska analysen.”

Nej, det är inte den feministiska analysen som inte vill uppmärksamma pojkar som mår dåligt. Det finns ingen statsfeminism som konspiratoriskt förbjuder män att visa sig känsliga och berätta om sina känslor, snarare tvärtom. Feminister brinner ju för att människor ska få vara människor utan att stöpas och gröpas ut inifrån bara för att de råkar ha en penis eller en vagina. Hur kan Fredriksson ha missat det? Hur kan Fredriksson bara förbi se att många feminister rent utsagt avskyr att det finns föreställningar om hur könen ska bete sig?

Det finns däremot otäckt starka könsnormer i samhället som baserar sig på en biologisk uppfattning om att kvinnors och mäns egenskaper måste särskiljas och är av naturen givna. Denna syn på könen har sitt ursprung från samma tidsepok som det biologiska rasinstitutet i Uppsala hade sin storhetstid, då man ville dela upp, mäta, etikettera och märka ut egenskaper hos minoritetsgrupper som samer, zigenare, utvecklingsstörda, kvinnor och homosexuella genom att mäta och väga deras skallar. Det är med andra ord otroligt dåraktiga och skeva normer som finns kvar i frågan om män och kvinnor,  där män alltid setts som normen och kvinnan det avvikande. Det avvikande som i fallet att hon också lättare drabbades av hysteri eller blev “tokig” till skillnad från den intelligente och stabile mannen. Eller som i fallet att depression plötsligt sågs som respektabelt, när män började drabbas av det och sjukdomen fick en annans könsmärkning.

Det här är starka och ihållande föreställningar om könen som reproduceras generation efter generation, beroende av vad föräldrar och samhälle för över till sina barn och vad dessa barn senare för över till sina vänner. Det är visserligen inte lika traditionellt som innan feminsmen fick sin framgång, men det finns kvar och avspeglas i kvinnors och mäns upplevelser av psykisk ohälsa. En dikotomisk uppdelning som förutsätter att kvinnor anses ha vissa egenskaper och män andra och där det är väldigt vanligt att att kvinnor anses vara “svaga” som i fallet Brunnberg, medan män anses vara motsatsen & skapta för stordåd. Överlag så ges kvinnor enligt denna uppsättning konservativa och traditionella maktordning negativa egenskaper, medan män getts de positiva. De “positiva” egenskaperna är dock ingenting man kanske har när man blir psykiskt sjuk, vilket är vad Fredriksson borde uppmärksamma, istället för att skuldbelägga feminismen för något den aldrig gjort. Det vore exempelvis högst intressant om hon skärskådade det faktum att fler självmord bland män kan bero på just traditionellt manliga normer som leder till förväntningar om att män ska vara tysta om sin psykiska ohälsa och hur dom egentligen mår och beslutsammma om de väl bestämmer sig och att det i sin tur leder till mer aggressiva och slutgiltiga försök vid självmord än i kvinnors fall, vilket oftast ses som  “rop på hjälp” istället för definitiva handlingar.

Dessa normer och ideal kring kön är något feminismen kritiserat sen feminismens början, men istället får alltså Fredriksson det till att vara feminismens fel.

För mer om detta i anknytning till suicid rekommenderar jag även Fredriksson professor Lars Jacobssons forskning om hur mansrollen (som inte är feminismens fel utan samhällets och kulturens illvilja till könsnormer och könsmaktsordning) leder till självmord bland manliga renskötande samer och hur outtalade föreskrifter om att män inte bör prata om sitt mående och istället ta livet av sig till följd av smärtan och tystnaden, innan hon börjar beskylla feminismen för ohälsan i samhället.

Fredriksson avslutar i samma traggliga gamla hjulspår, till synes helt omedveten om att aktuell forskning på området, med både medicinsk, sociologisk, genusvetenskaplig och samhällsmedicinsk inriktning  är mycket medveten om både könsskillnader i psykisk ohälsa och mäns höga självmordstal.  Feministerna hon kritiserar vill nämligen också att männen som tar självmord ges hjälp och slipper leva enligt könsnormativa traditioner.

“Detta är för mig ett av det största och vidrigaste svek den svenska feminismen är skyldig till. Feminismen kan fortsätta handla om vilka leksaker barnen ska leka med på dagis, hur mycket genusperspektiv vi behöver i högre utbildning, eller hur kvinnofrämjande lagstiftning ska se ut. Men så länge som unga killar dör, tänker jag inte delta i det. Istället tänker jag fortsätta prata om de viktiga frågorna först.”

För det är tydligen bara viktigt att unga killar (och män upplysningsvis) dör i självmord enligt antifeministen Fredriksson. Inte att kvinnor gör det också eller att psykisk ohälsa är lika vidrigt, degenererande och plågsamt oavsett vilket kön som drabbas. Jag önskar också att samhället öppnade upp för fler debatter om manlig ohälsa och nyanserade mäns beteende utifrån vetskap om hur normer kan påverka det som i fall som handlar om farliga manligt dominerade grovarbeten, mäns överrepresentation även bland hemlöshet eller i missbruksfrågor,  men jag ser feminsmen, maskulinitetsforskningen och genusvetenskapen som ett verktyg för att analysera det och komma med lösningar på problemen,  inte som samhällets bottenskrap och syndabock.

Manlig striptease väcker tankar

Har precis snubblat innanför dörren med ett av många gapskratt bubblandes i magen. Såg Magic Mike ikväll på bio tillsammans med en väninna. Majoriteten av publiken bestod av tjejer i 20 årsåldern, vilket var föga förvånande då filmen består av ett gäng ruskigt vältränande attraktiva killar som livnär sig på att strippa. Tänk er Chippendales, fast med snyggare killar och en mer välregisserad show. Lägg till en love story på det och ni har något som gör rätt många kvinnor ganska nöjda.

Just som jag sa: “Tänk om någon stackars pojkvän blivit hitdragen av sin flickvän?” till M kom den första och enda killen in i salongen och jag tystnade fnittrandes när jag observerade hans slokande axlar medan han släntrade förbi några rader nedanför. Strax bakom honom kom en robust tjej med den största popcornhinken, uppenbart nöjd med att ha med sig ett sällskap. Magic Mike är nämligen ingen killfilm, det är en film riktad till en kvinnlig publik som bär på ett underliggande drama och trots att jag hade mina tvivel, så sätter den några av mina förutfattade meningar på ända.

Storyn handlar om Mike (Channing Tatum) – en manlig strippa som tjänar grova cash på att vara en riktig entertainer nattetid med dansmoves få förunnade (killen kan verkligen dansa!) samtidigt som han arbetar med olika svartjobb på dagarna. Han ligger runt, festar och har drömmar om att starta eget. På ett byggjobb blir han slumpartat ihoptutad att arbeta med Adam (Alex Pettyfer, filmvärldens nya hunk) –  en ny ung kille som är en riktigt slashhas och knappt kan behålla ett jobb. De råkar på varandra igen samma kväll i en kö till en klubb, och på den vägen är det.

Adam blir indragen i Mikes liv och inleds därmed i en frestelse få struliga 19 åriga killar kan motstå. Han får smaka på cashen, kvinnorna, bekräftelsen, dekadensen och livet som strippteasejobbet innebär. Under filmen får tittaren en god inblick i vad livet som manlig strippa kan innebära och bossen på klubben, Dallas, spelad av en sinnessjukt övertygande Matthew McConaughey (vilken rollen helt verkar skrivits för) instruerar killarna till att förföra damerna med höftrörelser, ha sex med publiken utan att låta dom röra för mycket och driver klubben med en stenhård men faderlig hand.

Mike i sin tur träffar Adams syster och hennes pryda, restriktiva och skarpa attityd gör honom betuttad, eftersom det är rena motsatsen till hans eget liv. Så vid sidan av strippande män bjuds man på  lite kärlek, vilket ger filmen en lite mer klassisk tjejfeeling, utöver nakna män så tycker många kvinnor om relationer, som ni vet (ingen ironi här inte!)

Tankarna filmen väcker är dock hur förbjudet och avigt det skulle ha varit om det inte var tjejer som satt och tokgarvade åt juckande lättklädda killar i biosalongen och om rollerna varit omvända. För hur mansgrisigt och uppsendeväckande hade inte en film om strippande tjejer varit, om det utspelade sig under samma premisser och inför brölande män? Rätt så mycket, skulle jag tro.

Men eftersom det är tjejer nu, som betraktar män, anses det inte lika “sexistiskt” eller farligt, utan snarare underhållande,  humoristiskt och relativt oskyldigt. Det är oerhört svårt att ta en man som försöker vara sexig eller faktiskt är sexig, på något större allvar. Det går så dåligt ihop med den normativa mansrollen att det blir obekvämt och därför tokgarvar man, fnissar i smyg eller tycker det är pinsamt istället för att bli upphetsad.

Hade rollerna varit omvända, så är jag övertygad om att porrigheten och åtrån legat i fokus, istället för humorn. Jag tror att strippande tjejer hade framställs annorlunda och mer erotiskt och knappast med samma självdistans som killarna. Just distansen och känslan av att det är tokroligt men lockande, gör nog också att shower likt dessa, chippendales och exempelvis “Lady’s night” går hem bland vissa målgrupper utan att speciellt många upprörda röster höjs. En film om barbröstade tjejer som fick sedlar uppstuckna i stringtrosan hade fått andra reaktioner.

Likaså väcker filmen tankar om våra förväntningar, jag kan inte för min inre bild ens föreställa mig en kille vara lika sexuellt utmanande och kråmande, poserande och “sexuell” som en kvinna kan vara i rollen som strippa. Killarna är onekligen både sexiga och attraktiva i filmen, men könsrollerna om att kvinnan i regel är den objektifierade och sexualiserade ställer till det för mig. Jag vill bli kåt för att agera jämställt, men istället skrattar jag så att jag kiknar eller fnissar förläget på grund av hur ovan jag är att se män framställas i den positionen.

Jag skulle vilja ge filmen ett plus för att man vänder på pannkakan och försöker sig på att objektifiera män och driva lite med sexualiteten. Likaså för att den tar upp det faktumet att även män som försörjer sig på sitt utseende eller sin sexuella approach har svårt att bli tagna på allvar, i filmen visas det bland annat genom relationsproblem. Filmen har även ett djup, då den visar på baksidorna med dekansen och hur lätt man kan hamna fel i sin jakt på pengar, uppskattning och bekräftelse.

Dessutom tror jag inte alls att man skulle glorifiera och nästan sätta upp livet som strippa på piedestal som man gör i filmen, om det istället varit kvinnor som klädde av sig för pengar. Då hade det varit misär och trauma, istället för livsbejakande äventyrare som vet hur man lever “the good life”.

Magic Mike tycker jag visar upp hur skeva våra föreställningar om kön och sexualitet har blivit, om man vågar och vill se det ur det perspektivet. När det är helt okej att som tjej se på lättklädda män och erkänna det eftersom utgångspunkten där blir att killarna inte utnyttjas, utan gör det för sin egen skull och har makten, i motsvarighet till tjejer, som alltid tycks göra det i underläge. En kille som vill se strippande tjejer på bioduken tror jag nämligen skulle dömas hårdare, medan en tjej som gör detsamma bara bejakar sin sexualitet. Eller vad tror ni och hur jämställt är egentligen det?

Filmens två huvudsrollsinnehavare, Channing Tatum & Alex Pettyfer.

Om intolerans & kärlek

Oturligt nog gick jag på tabben att läsa en krönika av Ronnie Sandahl i Aftonbladet i eftermiddags. I krönikan anklagar Sandahl Anja Pärson för att inte veta vad solidaritet betyder efter hennes sommarprat i P1 i lördags (som för den oinvigde består av en timmes lång kavalkad av kärleksförklaringar till sin flickvän Filippa, som hon nu väntar barn med).

Av någon outgrundlig anledning drar alltså Sandahl slutsatsen att Anja Pärson inte är “solidarisk” med andra HBTQ-personer när hon uttrycker att hon inte vill stå som galjonfigur för HBT-frågor bara för att hon lever med en kvinna (i lite annorlunda ordalag förstås). Istället vill hon bli lämnad ifred och antyder fler än en gång att hon haft sina minuter i rampljuset vid det här laget. Men enligt Sandahl vet hon inte ens vad solidaritet betyder, hon har synnerligen inte läst Marx och är en skymf för homosexuellas garderobsöppningshistoria med sitt val att inte vilja skrika HOMO på varenda Pridefestival i landet och stå upp för sin läggning på det där specifika sättet som Sandahl tycker att alla ska göra, bara för att dom inte råkar vara hetero. Ja, man kan nästan tro att Ronnie tror att alla HBTQ-personer har samma viljor, värderingar och mål, bara för att dom råkar vara icke-straighta. Att det inte råder någon som helst mångfald, som det i huvudsak gör på alla andra fronter.

Det är oundvikligt att man funderar kring om han överhuvudtaget lyssnat på programmet, för hans gigantiska felsteg flera gånger om är absurda. Det är som om irrationella viljor fuckat upp det ordentligt i hans tankegång.

I sommarpratet berättar nämligen “osolidariska Anja” öppet, ärligt och på ett minst sagt sårbart sätt om hur vägen till att hon faktiskt inser och accepterar att hon är förälskad i en kvinna sett ut. Hon berättar om sitt första möte med Filippa på en klädbutik i Umeå (Kii ftw!), där Filippa som hon då inte kände, bara fascinerades av, fick henne att känna sig stolt över en kropp hon tidigare bara förknippat med alpint och fick ett par jeans att passa på en bred alpinstjärt för första gången.

Hon berättar om hur hon alltid har fascinerats av starka kvinnor som inte skämts för sig själva. Hon berättar om hur hon bråkade med sig själv inför insikten att hon kanske ändå inte var straight och inte skulle få det där heteronormativa svenssonlivet med man, villa och hund som nästan alla tjejer drömmer om. Hon berättar om lögner inför vänner och bekanta i rädslan om att avslöja sin kärlek för en kvinna. Anjas prat beskriver livets upp och nedgångar på ett sätt som åtminstone gjorde mig tårögd, den där rädslan inför kärleken och hur den kan kasta omkull allt annat i livet. Det är naket och utelämnande på ett sätt som stärker och borde tränga in även under det hårdaste skalet.

Under sitt drygt 50 minuter långa sommarprat förklarar hon att hon känner sig som två personer, den alpina världstjärnan som står i rampljuset och älskar att vinna, som förevigt finns i den alpina skidhistorien och har burit den svenska fanan i otaliga mästerskap. Hur hon varit en offentlig person sen tonåren. Sen beskriver Anja för oss lyssnare, människor hon inte känner som hon ändå väljer att öppna sig för – om den andra halvan, den blyga, tillbakadragna och tvekande halvan. Den där osäkra personen som aldrig kände sig bekräftad för sitt jag och sin person, snarare bara sin idrottstalang, men som fann något med Filippa, som hon aldrig hade upplevt förut.

Trots denna bakgrund och otaliga andra inslag under dessa 54 minuter där Anja tydligt och klart redogör för sin ståndpunkt och vilja att få vara privatpersonen Anja tillsammans med sin Filippa och bli lämnad ifred från giriga gamar till journalister och deras vilja att göra en “big deal” av hennes sexuella läggning, så sitter alltså Sandahl på sina höga hästar och hävdar att Anja inte vet vad solidaritet är. Detta trots att hon mer än en gång säger att hon inte vill degraderas till något som säljer lösnummer i medierna.

Det tycks inte spela någon roll att hon berättar om sin kärlek till en kvinna i P1:s första sommarprat, att hon berättar om sina rädslor, sitt liv och sig själv inför tusentals lyssnare och att bara den gesten, de 54 minutrarna, kan ge styrka till så många andra personer med ickeheteronormativ läggning att faktiskt våga prata om det eller vad som helst annat som man gärna håller för sig själv.

Hur kan man inte förstå att det inte bara är Prideflator och skinnbeklädda bögar som gör att andra homosexuella vågar öppna sig? Hur kan man bara ignorera det faktum att Anja Pärsson är en människa, som vilken annan och kanske inte direkt ser en njutning i att bli en lesbian med hela folket? För som hon själv säger, i samma sommarprat: “Jag tycker inte att det är rättvist att man måste tala om det” bara för att man råkar vara homo. Och nej, det är inte ett dugg rättvist att man ska vara någon reklampelare för homosexualitet bara för att man råkar vara en offentlig person.

För Sandahl räcker det inte med ett öppet & ärligt sommarprat. Helst ska Anja och tydligen alla andra flator också skrika sig hesa om sin läggning. Nej, förresten, bara de kända, de som redan fått sin beskärda del av uppmärksamhetskåta medier som vill göra en höna av varje fjäder och redan skrivit spaltmeter av skvaller om en persons privatliv.

Det är som om Ronnie Sandahl fått uppmaningen: “Tyck något om det här utan att vissa en tillstymmelse av empati”, för jag blir nästan rädd om man kan vara så jävla korkad på riktigt. Om man slår upp ordet intolerans i ett ordlexikon, så borde man hitta hans krönika.