Category Archives: Etnicitet / Integration / Rasism

25 procents rädsla och rasistiska myter jag tröttnat på

Uppdaterad 2915-08-24

Sverigedemokraterna, ett parti med fascistisk historik vars grundare har nazistsympatier fick i den senaste opinionsmätningen gjord av Yougov 25,2 % sttöd. Det innebär att de är större än Socialdemokraterna och därmed det största partiet. Huruvida opinionsmätningar stämmer är en annan fråga, men resultatet visar på något illavarslande. En fjärdedel av befolkningen kan tänka sig att rösta på parti med en väldigt brun bakgrund & väldigt många rasistiska förtecken. Hur rädd, otrygg och demoniserande av ”icke-svensken” är egentligen var fjärde svensk?

Staffan Heimersson skriver idag ett viktigt inlägg om samhällsdebatten kring flyktingar och invandrare med titeln: Här fixar vi vår fascism själva. Han synliggör hur rasism är en del av den dagliga samhällsdebatten. Hur det normaliserats och blivit vardag. Hur det i dagstidningar och kvällstidningar dagligen ifrågasätts varför Sverige tar emot flyktingar och invandrare och vilka nackdelar det innebär. Hur det skrivs om ”volymer”, kostnader, negativa segregationsspiraler, socialt utanförskap dagligen. Att retoriken kring invandring gör att SD vinner mark är självklart, de tjänar såklart allt fler sympatier när dessa “sanningar” om flyktingar och invandrare får stå oemotsagda i media. Ett nästan tragikomiskt exempel på hur normalisering av rasistiska föreställningar normaliseras levererar Stefan Hanna. Igår (2015-08-23) kunde vi läsa hur kommunalrådet Stefan Hanna (C) på sin blogg jämförde Sveriges integrationspolitik med cancer. Detta utan att överhuvudtaget redogöra för argumenten han staplar upp till varför flyende människor jämförs med en (ofta) dödlig sjukdom och till synes oberörd över den smaklösa jämförelsen.

Ett annat exempel på hur normalisering av rasistiska föreställningar används i dagstidningar, är Alice Teoderescu, ledarskribent på GPs artikel om fri rörlighet eller reglerad migration. Förutom att hon rättfärdigar begreppet “volym” skriver hon följande, utan att göra det minsta försök till att förklara varför hon upplever integrationen som dålig.

När vi nu rett ut begreppen kan vi konstatera att acceptansen för en fortsatt hög migration sammanhänger med hur väl integrationen fungerar. I Sverige fungerar den dåligt, vilket aktualiserat frågan om volymer.

Det enda som beskrivs är “system som stänger människor ute”. Men förklaringen till hur system exkluderar och stänger människor ute och hur detta blir ett problem för invandrare och leder till en “dålig integration” klargörs inte. Det här är två exempel från de senaste dagarnas offentliga debatt kring invandring. Det finns oräkneliga exempel.

Flyktingar och invandrare blir ett hot. Ett hot som hotar Sverige. Att alltfler verkar stämma in i denna verklighetsuppfattning är skrämmande. Att detta “hot” består av människor, som vem som helst, som du och jag nämns inte särskilt ofta. Istället är det ett hårt klimat, ett ifrågasättande, ett tvivlande, ett missunnsamt, bekvämt och egoistiskt tänk där var och en ska klara sig själv och där vissa är mer värda än andra som gör sig kännbart. Hur kan så många som en fjärdedel av Sveriges befolkning, om vi utgår från den senaste opinionsmätningen, inte inse sitt privilegium? Att de har makt och möjligheter, till skillnad från de som flyr?

De som kommer hit som flyktingar kommer hit för att vi har en av de bästa ekonomierna i världen, med enorma geografiska utrymmen, väl utbyggd infrastruktur, en välfungerande social välfärd, demokrati, möjligheter till utbildning och sjukvård och framförallt ett samhälle som är fritt från krigszoner, svält och extrem fattigdom. Här respekteras de mänskliga rättigheterna (oftast) och här finns det ett socialt skyddsnät för den behövande.

Samtidigt sitter alltså drygt 25 procent i vissa valkretsar, eller åtminstone dryga 12 procent som i senaste valet och skiter på sig av rädsla över att invandrare och flyktingar, människor med en annan bakgrund än den svenska, flyr från krigsdrabbade länder för att söka skydd i ett land som har alla möjligheter i världen att hjälpa dem. Vuxna människor, framförallt vuxna män, sitter alltså missnöjda, arga och besvikna, över att Sverige har möjligheten att hjälpa människor, för att detta på något sätt hotar dem?

Hur kan det vara så skrämmande med flyktingar & invandrare? De ser visserligen (ibland) annorlunda ut, har en annan hudfärg, pratar andra språk, har andra traditioner och sedvänjor och kanske en annan religiös bakgrund, men skrämmande? Hur kan det vi efterfrågar och söker när vi reser utomlands, plötsligt bli en anledning till rädsla i Sverige.

Nu råkar de komma från ett land där de inte är välkomna, där de mänskliga rättigheterna inte respekteras, där de kan dödas för att de har fel etnicitet eller religion och vuxna människor här i Sverige målar upp det som det mest fasansfulla som finns. Jag förstår inte riktigt vad det skrämmande är.

För att citera Heimersson:

”Det är en skam att stora vuxna svenskar skiter på sig av rädsla inför vågen av flyktingar som väller in i Europa”.

Det är en skam att vuxna människor, som vuxit upp i fred, med mat på bordet, med möjligheter till utbildning, välfärd, arbete och demokrati känner sig så fruktansvärt hotade och rädda inför det faktum att Sverige, med alla dess möjligheter, kan hjälpa människor i nöd och ge människor husrum, mat på bordet och en bättre framtid.

Det är skamligt att människor frågar sig om det är “moraliskt” att släppa in människor till landet, när de riskerar att dö om de inte släpps in. De är en skam att människor inte förstår att flyktingar flyr från besinningslöst våld, extrema förhållanden och grova våldtäkter och övergrepp på kvinnor, miljöer där grundläggande rättigheter inte finns. Det är en skam att folk inte förstår att män, kvinnor och barn gör sitt yttersta för att nå fredligare zoner och sätter sina liv på spel för att komma ifrån diktaturer, terroristgrupper, vapen, våld och krigszoner. Det är en skam att människor inte förstår att dessa flyktvägar är så långt ifrån lyxkryssningar och räkmackor det går att komma.

Det är en skam att folk sitter mätta vid sina tangentbord och spyr ur sig galla och sin egen rädsla och mindervärdeskomplex i en ickeupphörande rasism gente alla icke-västlänningar på diverse nätforum och tidningar. Det är en skam att kommuner som har alla möjligheter i världen, en ekonomi som blomstrar, villa-idyller från vilken Astrid Lindgren saga som helst och vägrar ta emot flyktingar och tvingas av staten till att ta emot BARN som kommer ensamma och flyr.

Det finns så enormt mycket rasism och okunnighet i samhället idag att det inte förvånar mig om SD faktiskt blir i storlek med Socialdemokraterna vid nästa val.

Här nedan kommer några myter & fördomar som används av allt för många och som jag är trött på att se och bemöta.

1. Om tiggare: ” Är det ändå inte så att dom sitter överallt, ja de sitter ju bara där, gör ingenting, håller fram muggen och tigger. Dom kan VÄL ÄNDÅ GÖRA NÅGONTING? Typ jobba eller så?!” 

Varför tar inte individer som yttrar dessa pinsamheter reda på saker först? Var är insikten om att EU-migranter, eller ”tiggare” som det kallas i folkmun flytt från ett Rumänien eller Bulgarien där romer  inte har några möjligheter att försörja sin familj, för att romer varit förföljda och marginaliserade i hundratals år. De har inga grundläggande medborgerliga rättigheter som vi är vana vid i Sverige, de kan inte gå till Socialkontoret eller ringa Försäkringskassan om pengarna sinar, de kan inte garanteras en försörjning på existensminimum från sin kommun. De har dåliga bostäder eller inga alls, saknar ofta skolgång och sjukvård. Beräkningar visar att 50-90 % av romerna i Rumäninen är arbetslösa.

Ibland finns det inte ett uns av förståelse inför att det är sista utvägen för att försörja just den familjen, att sitta utanför just ditt bostadsområdes lokala ICA. Ett sista desperat försök att kunna ge sina barn mat för dagen, sin familj en tryggad ekonomi. De ryktas om kriminella nätverk och organiserat tiggeri, när familjer istället själva organiserar utanför vilken butik var och en ska sitta. Det är inte förbjudet att planera sin vardag, ens för EU-migranter. Det ryktas om att de är rika, för att de har en mobiltelefon, när det är det enda sättet de kan kontakta sina barn eller föräldrar i hemlandet. Och alltid detta förakt mot att ”de gör ju ingenting” för att de bara sitter där, dag ut och dag in. Jag skulle gärna vilja se random klagande individ sätta sig på samma plats dag ut och dag in med en tom Mc Donalds-mugg och sen hävda att man inte gjort någonting. Uppskattningsvis får romerna in 70-100 kr per dag genom sitt tiggande. Det ger ca 1000-2000 kr i månaden. Det borde få de flesta att inse att det inte är någon välbetald sysselsättning att tigga. Det ger varken pengar till “lyxbilar” eller möjligheten att leva flott.

2. “Det är en massinvandring till Sverige”.

Nej, nej, nej. Bland diverse främlingsfientliga och rasister tycks det ibland som om människor väller in över landets gränser utan hejd och att Sverige tar emot majoriteten av världens flyktingar, när vi snarare har både en begränsad och reglerad invandring i Sverige.

UNHCR uppger att antalet människor som tvingats att förflytta sig som följd av en osäker livssituation nådde strax över 45 miljoner år 2012. 80% av alla flyktingar i världen uppehåller sig dessutom i utvecklingsländer. Pakistan är det land som tar emot mest flyktingar i relation till landets ekonomi, Jordanien det land som tar emot flest flyktingar i relation till landets egen befolkning. 2014 invandrade 120 000 människor till Sverige, varav den största gruppen var syrier och den näst största gruppen var svenska medborgare som återvände till Sverige. 22 procent beräknas vara personer som invandrade från Skandinaviska länder, alltså Norge, Danmark och Finland. De återstående 78 procenten är människor som flyr sina hemländer pga krig, oroligheter och brott mot mänskliga rättigheter. 43 000 syrier har kommit till Sverige sen inbördeskriget bröt ut. Till Syriens grannländer, exempelvis Libanon och Turkiet har 3 000 000 (tre miljoner) syrier flytt. 43 000 är ingenting i jämförelse. Situationerna i Syriens grannländer, eller alla som flyr till Kenya, kanske kan räknas som “massinvandring” – i Sverige är det bara en rasistisk myt fabulerad för att skrämma.

2060 beräknas 20 procent av svenskarna vara av utrikesfödd bakgrund. Det är 5 procent fler än idag. Hur det är massinvandring vet jag inte.

3. De onda invandrarna. ”De kommer hit från oroshärdar, tar med sig sin kultur, den våldsamma aggressiva, förstör i vårt samhälle och ägnar sig åt kriminalitet.”

Det tycks vara svårt att sätta sig in i andras verklighet ibland. Den empatiska förmågan är låg. Men, tänk dig att du lever i en diktatur, där det har varit oroligt under en längre tid och dina demokratiska rättigheter, den demokratiska staten och möjligheterna till självförsörjning snarast är fantasi. Men du har iaf dina närmaste runt omkring dig och i varandras sällskap känns det någorlunda tryggt. Men det har sedan länge varit problematiskt att skaffa mat för dagen, för butikernas hyllor ropar gapande och köttet och mejeriprodukterna finns inte längre kvar. Du har staplat konserver i ett av köksskåpen, vant dig vid en kurrande mage, ger alltid barnen mat först och vant dig vid att höra explosioner på håll. Familjen lyssnar på radion uppmärksamt dagligen, irriteras över att elnätet bara fungerar ibland om det fungerar alls och håller er inomhus.

Månader senare inser ni att ni inte kan stanna kvar i hemlandet. Ni har ingen försörjning, ni har inte mat på borden och det går inte längre att vara utomhus, inte ens för kortare ärenden. Militären vakar överallt, väggspärrarna håller människor fångade, era grannar torteras och dödas i er närhet. Ni är inte säkra någonstans så ni bestämmer er för att fly. Ni vill ger era barn möjligheterna de förtjänar, ni vill kunna leva utan att ständigt ha ångest över att dö. Ni har hört talas om Tyskland, Sverige och Storbritannien. Där man kan leva utan att vara rädd, där finns det arbete och möjligheter. Men ni har inga tusenlappar att spendera på flygbiljetter till hela familjen, så av 7 personer får Maria med sin tremånaders bebis åka först, med ett flyg, som hela släkten skramlat ihop till. Resten av familjen, flera små barn, pappan och Marias far och barnens morfar får ta sig till fots, från de oroligaste krigshärdarna i Syrien, över ett oroligt område vid gränsen till Turkiet, genom landet i en fullpackad lastbil. Du kommer fram till skandinavernas turistort Bodrum i Turkiet. Du har knappt druckit på vägen dit, du är helt förstörd. Men ni har förberett er och ni vet att ni kan ta er vidare till Europa via Grekland. Familjen åker under natten med en båt över Medelhavet, för att sedan finna sig strandade på  ön Kos, i ett flyktingläger där det varken finns tillgång till duschar, toaletter eller sovplatser.

Har du tur kanske du tar dig till länder som Sverige eller Tyskland, men det är om du har tur. Har du inte det kanske du drunknar i medelhavet på en överfylld båt, precis som tusentals andra flyktingar redan har gjort. Det handlar om vanliga människor och familjer som flyr. De handlar om pojkar som knappt fyllt fjorton år som tvingas lämna sina anhöriga för att söka en fristad i Europa, genom att fly under omänskliga villkor i lastbilar och lastutrymmen.

Det är alltså dessa människor räds och skräms av. Och trots att den biologism som kännetecknade början av 1900-talet och nazismen, där man trodde på att etnisk bakgrund kunde avgöra människovärdet, intelligensen och hur kriminell en människa är har förkastats av den moderna vetenskapen för länge sedan, verkar många ha missat det. Du behöver bara öppna datorn, läsa ett kommentarsfält om ett brott som begåtts, för att förstå att Darwins teorier är i högsta grad levande.

Insikten om att de flesta utrikes födda inte begår brott, precis som de flesta inrikes födda inte gör det, skyltar med sin frånvaro. Om de blir kriminella i Sverige så har det inte med deras etnicitet & bakgrund att göra, utan snarare med hur förutsättningarna till arbete och välstånd ser ut här. Människor med mindre resurser och socialt utanförskap har högre risk att begå brott, oavsett etnisk bakgrund.

4. “Muslimska kvinnor är förtryckta, islam är en mansdominerad och grym religion. De tvingas täcka sitt hår med slöjor! Snart är vi alla islamiserade!”

Det är inget ovanligt att man hör svenska kvinnor beklaga sig över slöjan. Hur det är begränsande och förtryckande. Hur man inte kan förstå det, eftersom vi har kommit så långt i Sverige. Men, huruvida en kvinna väljer att täcka sitt hår, sitt ansikte eller sin kropp borde vara upp till henne, så länge hon inte tvingas eller bestraffas om hon inte gör det. Att en kvinna i slöja med automatik skulle vara någon sorts slav under islam är rasism (visst finns det kulturer där det inte är ett val, där kvinnor tvingas, Saudiarabien, Afghanistan etc, men det är långt ifrån samma premisser överallt).

Det finns en mängd normer för hur en kvinna ska klä sig, vissa är mer extrema än andra, men dessa normer finns i alla länder. Att du täcker ditt hår med en slöja är inte konstigare än att kvinnor täcker sina bröst med en bikini på badhuset. Samhället har hundratals normer för vilka kroppsdelar och attribut som är okej och normala i en viss miljö, i en kultur handlar det om håret/huvudet, i en annan handlar det om brösten. Kvinnors sexualitet styrs i Sverige såväl som i muslimska länder och normer om att inte visa sina behag eller klä sig för utmanande är inte begränsat till islam. Och även om det verkar “märkligt” och kanske kuvat bland den som är vand vid att styla sitt hår dagligen, så behöver det inte vara det för hon som bär slöjan. Det finns så många anledningar, det kan vara ett sätt att visa sin religiösa tillhörighet likväl som en protest mot västvärldens sexualisering av kvinnokroppen. Ibland bara ett mode-statement. Designern Iman Aldebe har exempelvis berättat i intervjuer att hennes designade slöjor & turbaner i modern design, mestadels bärs av “svennar” och berättar även att det finns exempel på hur muslimska kvinnor som bär hennes slöjor plötsligt får en helt annan acceptans i samhället än när de burit den traditionella slöjan, bara för att det ser modernt och hippt ut.

Om man nu tycker att slöjor är förtryckt, kanske man kan prova på sig tanke-experimentet om hur förtryckt, diskriminerande och märkligt  det måste te sig för den som respekterar kvinnokroppen med att kvinnor viker ut sig, klär av sig och skyltar med sina kroppar i dokusåpor, utvikningstidningar, porr etc? Lite självkritik vore bra ibland.

Vart går egentligen gränsen för rasism?

På juldagen brann det kraftigt i en moské i Eskilstuna och ett flertal skadades, varav en svårt. Någon eller några gärningsmän hade slängt in ett föremål genom ett fönster, och kort därefter började det brinna i en föreningslokal som används som moské för både barn och vuxna. Ett tjugotal personer uppges varit i lokalen när attentatet skedde. Natten till idag, den 29 december, brann det i en annan moské i skånska Eslöv. Moskén ligger på källarplanet i ett bostadshus där det bor många barnfamiljer, men det hindrade inte gärningsmännen.

Vem eller vilka det än är som anser att religionen islam och muslimer är så avskyvärda att de rättfärdigar mordbränder är svåra att svara på i nuläget och någon koppling till politiska partier finns ännu inte enligt medierna, men SÄPO är inkopplade.

Det här är inte de första attackerna mot moskéer eller det första hotet mot religionsfriheten i Sverige. Tidskriften Expo har kartlagt incidenter mot moskeér under 2014 och siffran är nu uppe i 13 till antalet. Det är inga ungdomliga pojkstreck det är tal om, det är grova brott som inskränker människors rättigheter och kränker människors rätt att utöva sin religion utan att behöva känna sig hotade som skett.

En kan ju undra hur det överhuvudtaget är möjligt? Vilken hopplös frustration och feghet som döljer sig bakom gärningarna? Hur det kan hända i ett land som Sverige? Man önskar att det är engångsföreteelser som egentligen inte betyder något, att det inte säger något om samhällsklimatet i stort. Kanske är det bara en extremist, som inte har någon som helst anknytning till övriga samhället? Något som är så extremt att det inte går att bekämpa? Kanske samma ensamma galning som färdades med fradga rinnandes från munnen mellan Eskilstuna och Eslöv?

Man önskar att den tafatta rubriceringen “moskebrand” inte symboliserar något, trots att “höghusbrand” avseende 11 september i USA knappast hade varit ett rättvis beskrivning av ett terrordåd och knappast skulle användas överhuvudtaget.

Man hoppas att moskéattentaten inte har något att  göra med vardagsrasismen och den bubblande fascismen som sjuder i samhället, i ett land där vi & dom-tänket är populärare än på länge. Men det är väldigt svårt att blunda för kopplingarna mellan grovt generaliserande uttalanden om folkgrupper, religioner och traditioner, den förda politiken och dessa vidriga handlingar i form av hatbrott och mordbränder.

Jag säger inte att SD är ansvariga för moskeattentaten. Men visst måste politiker ta ansvar för vad de uttrycker om andra religioner och kränkningar undvikas? Vad händer när KD:s Göran Hägglund börjar prata om att minska kostnaderna för flyktingmottagandet? När olika partier framställer flyktingar och invandrare som problem? När vi “köper” tankesättet att det är svensken och svensken allena som är framgångsrik och andra en belastning? När vi inte talar om flykten och vad människor flyr ifrån, utan kostnaderna för det svenska samhället? Vad händer när mörkhyade endast spelar kriminella i svenska filmer? Vilka tankar väcks hos den som redan hatar? För visst kan uttalanden fungera som politisk tändvätska för radikalare handlingar. Att ansvariga på SDs facebooksida varit tvungna att be folk att sluta hurra moskeattentaten i kommentarsfälten kanske berättar något om samhället idag.

I sitt sommartal 2014 använde Jimmie Åkesson begreppet “islamismen” för att demonisera islam som religion och tydliggjorde även SDs syn på islam. ”

– “Islamismen är vår tids nazism och kommunism och måste bemötas med samma avsky och med ett mycket starkare motstånd än vad som i dag är fallet.”

Islamism är en politiska falang av islam i många olika förgreningar av både mer moderata demokratiska varianter, såväl som våldsamma militanta och inte på något sätt detsamma som religionen islam. Ni vet den som utövas i moskéer vanligtvis. Men det säger aldrig Åkesson, för han generaliserar. Det här och många dylika utspel är övertydliga exempel på hur partiets inställning gentemot islam ser ut. Utspel som dessa synliggör hur islam sätts som en motsats gentemot västerländsk kristendom och civilisation och samtidigt gös till fientlig, farlig och ett hot mot Sverige.

Marianne Danfjorden, 5:e namn på Sverigedemokraternas lista till kommunfullmäktige på Gotland klargjorde i somras på sin egen facebooksida att “våldtäkt är normalt för muslimer” och har kallat islam för “helvetesreligionen”. Men en person med tokiga åsikter kan man ju med lätthet hitta i varje parti och avfärda och Danfjorden ströks och kandiderade inte längre efter uttalandena. En annan SD-politiker, Robert Quiding, 77 år, erkände på Facebook att han ville diskriminera muslimer, förbjuda religionen islam och konstaterade att alla människor inte har samma värde.

I september i år uteslöts ytterligare en SD-kvinna från partiet tillsammans med ett tiotal andra personer, efter Expressens granskning av partiets representanter. Kristina Nåvall, från Lycksele hade även hon sett likhetstecken mellan Diablon och islam och uttryckt att “Islam är Djävulens religion” på sajten Avpixlat samtidigt som hon uttryckte inte alls passande saker om våldtäkter och muslimer. Kristina uppmanades av SDs högre ort att avsäga sig sin kandidatur.

I ett pressmeddelande efter uteslutningen säger Björn Söder:

– Det är positivt att vi nu har bättre kännedom om dessa kandidaters förehavanden, så att personer vars åsikter inte passar i vårt parti kan avpolletteras,

Problemet här är dock att trots SD’s så kallade “nollvision mot rasism” så hopar sig de rasistiska uttrycken bland partirepresentanter, somliga utesluts, andra finns kvar inom partiet och vissa får gå hur långt som helst. Däribland ovanstående Söder. SDs partisekreterare och tillika regeringens vice talman Björn Söder hävdade exempelvis så sent som i december på ett stort SD-möte att:

Samer, kurder och judar kan få leva i Sverige – men de är inte svenskar”

men hävdade senare att han såklart blivit felciterad av journalisten Niklas Orrenius. Söder hann även hävda att samerna har en egen nation, som finns inuti Sverige och att för många nationer i en och samma nation blir problematisk. Istället för att beskriva samer, tornedalsfinnar och judar som nationella minoriteter, vilket de faktiskt är hade de plötsligt tilldelats nationer i nationen. Att samerna, Sveriges ursprungsbefolkning inte anses vara svenskar är minst sagt kontroversiellt och rasism i ett nötskal. Niklas Orrenius artikel om SD:arnas utspel är läsvärd, men skrämmande.

Men det är ju ingen ny förbluffande fakta som Söder levererar, utan SDs politik i ett nötskal. En blir inte svensk förrän man assimilerats in i det svenska samhället och vill man inte bli som svensken är som mest (hur nu det är) så är man ingen svensk.

“Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.” (Från SD:s principprogram).

Söder tycker t.om. att det skulle vara bra om man betalade invandrare för att åka  “hem” med så kallat repatrieringsbidrag. Vi vet ju sedan länge att SD tycker att Sverige i högre utsträckning ska hjälpa till på plats, istället för att erbjuda flyktingar tillflyktsort, även om ett sådant förslag inte är möjligt i de mest krigsdrabbade regionerna eller ens relevant i fall som innebär hot om livet pga politisk tillhörighet, sexuell läggning eller dylikt.

Björn Söder beskrivs i Orrenius artikel som “rockstjärnepopulär bland SD-gräsrötterna”. Och Söder sitter kvar, tillsammans med partikollegor som Kent Ekeroth, med i järnrörsskandalen och som ser islam som huvudfienden och ofta talar om islamiseringen av det svenska samhället.

Trots alla dessa uteslutningar som SD själva valt att bekräfta som rasistiska (just genom att utesluta) och en aldrig sinade ström av ytterligare fall, så ökade SD i höstens val. Rösterna försvinner inte, utan partiet stärks. Den nästan 13 procentiga skaran av befolkningen som faktiskt röstade på SD i höstens val får mig att fundera: Var går egentligen gränsen för rasism? Är det SD som de facto formulerat om den och numera har tolkningsföreträdet? Det verkar nästan så med tanke på tonen i samhällsdebatten. Ett demokratiskt invalt parti kan ju inte vara rasistiskt, eller?

Det är förstås orimligt att de 13 procenten som röstade på SD är überrasister. Här finns missnöjesröster, gamla sossar och moderater och en annan gammal fascist. Men ingen som röstat på SD kan väl på fullast allvar helt ha missat samtliga fadäser där svenskens tillmäts högre värde än andra? Är inte det rasism? inte heller kan man väl ha missat att SDs politik huvudfråga är invandring och att “invandrarfientlighet” väldigt lätt blir något helt annat.

Kan en så kallad “nollvision mot rasism” i ett parti med fascistiska rötter överhuvudtaget fungera? Per Svensson, som skrivit om SDs historia menar att partiet förvaltar ett fascistiskt idegods från 1930-talet och anpassat det till dagens retorik. Kan en nollvision mot rasism existera i ett parti som skriver om naturliga (genetiska) essenser i sitt partiprogram? Kan ett parti som gång på gång försöker konstruera sanningar om vem som är svensk respektive inte utifrån etnicitet, kultur och traditioner och anser att nationalism är det huvudsakliga spåret för Sverige, definiera vad rasism är?

Det är en hejdlös normalisering av rasism, där vardaglig svennebananrasism inte längre ses som rasism utan som yttrandefrihet och demokrati. Vi ska respektera allas röster, hur rasistiska dessa än är.

Får man inte längre kalla den som använder rasistiska uttryck för rasist? Får man kalla den som gör skillnad på människovärde utifrån människans ursprung, religion och kultur för rasist? Får man kalla den som anser att bara vissa grupper av människor, kan samexistera, för rasist? Eller är bara den som i ren rasbiologisk anda mäter skallar som är en riktig rasist? Är det bara det samhälle som i apartheidanda förbjuder mörkhyade att umgås med vithyade som är rasistiskt? Är det bara rasism om det är KU-KLUX-KLAN medlemmar som bränner ner byggnader, där andra fredligt utövar sin religion? Är ens spott och spe, sparkar och slag gentemot romska tiggare i svenska städer rasism, eller kanske bara vanlig medelklassångest över att behöva befatta sig med fattigdom under julruschen då de sista julklapparna ska köpas?

Hur långt kommer normaliseringen av rasism få gå i Sverige? Vem är det som definierar den och har tolkningsrätten? Vems åsikter och värderingar normaliseras?

Stefan Jonsson och Elena Namli skrev en väldigt läsvärd artikel om att SD ska tvingas bekänna färg, om regeringen antar FNs konvention om att förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering. Där kan man läsa följande, som får avsluta min text:

Partiets ledning har aktivt arbetat för att göra sin ideologi demokratiskt rumsren. Jimmie Åkesson framställer sig numera rent av som antirasist. Normaliseringen godtas av många röster i offentligheten, som menar att det inte är Sverigedemokraterna och deras förmenta rasism som vi ska oroa oss för. Hotet mot demokratin sägs i stället komma från ”extremism” av olika slag – såväl vänster som höger. Denna logik innebär i praktiken att en ”normal” (icke-extrem, icke-våldsam) rasism kan accepteras inom ramen för den demokratiska arenan.

Vi menar att rasistiska åsikter aldrig bör respekteras i en demokrati. Det är i stället nödvändigt att erkänna att demokratin är sårbar. Ifall det finns risk att rasistiska värderingar normaliseras i den politiska processen bör demokratin värna om sig själv med hjälp av ett starkare minoritetsskydd och skärpta åtgärder mot rasistiska yttringar. I västerländsk politisk tradition utformas detta skydd i form av ett etiskt och juridiskt bindande åtagande att respektera de mänskliga rättigheterna.

Ett enat Umeå mot nazism

Jag var långt ifrån ensam om att känna ren bestörtning när jag läste nyheten om att ett 20-tal nazister från SMR (Svenska motståndsrörelsen) beslutat sig för att demonstrera i Umeå under den pågående VIP-galan i lördags den 7/9 . För den oinvigde kan jag berätta att nazister som gör spontana demonstrationer i Umeå (eller Norrland överhuvudtaget) inte direkt hör till vanligheterna. Visst har de visat sin närvaro genom att skicka flygblad och klistrat upp nazistiska slagord, men inte demonstrerat eller visat sig bland allmänheten. Att SMR dessutom lömskt nog bestämt sig för att göra det under det lokala initiativet VIP-galan som uppmärksammar social utsatthet och hemlöshet visar på extrem cynism och en obehaglig världsbild som gör att det knyter sig i magen ytterligare.

Jag har nära vänner och familjemedlemmar som befann sig på stan under lördagseftermiddagen som kände kalla kårar längst ryggraden när ett tjugotal killar med skyltar med strypsnaror och bärandes på fanor började föra oväsen. Polisen var snabbt på plats och spärrade av, men likförbannat fick de utrymme att visa sina åsikter på platsen.

Det var alltså tillresta aktivister från SMR som kom från framförallt Stockholmsområdet och endast enstaka från länet (däribland en från Skellefteå) som samlats för att försöka infiltrera en stad som inte “fattat” det som de tror att de förstått om samhället (läs: att allt är invandrares fel & att det är omöjligt att leva tillsammans). Att utbölingar i form av aktivister med grovt fascistisk ideologi bestämmer sig för att besöka en stad en lördag då många som agerar för orättvisor befinner sig i centrala staden är tragikomiskt.

Att försöka ha en nazistisk demo i en stad som blomstrar av tillväxt (Umeå är en av de städerna i Sverige som växer snabbast, staden har mer än fördubblat antalet invånare sen 1960-talet), med Kulturhuvudstadssatsningen år 2014 i full gång, med ett Kvinnohistoriskt museum på tapeten, med ett val om att inte lägga ner vård i inlandet som precis varit högaktuellt, med planerandet av MR-dagarna 2014 i full fokus, med ett Universitet som brukar kallas “det röda universitetet” och en miljö som generellt kännetecknas av socialism, enighet, öppenhet, solidaritet och mångfald är uppseendeväckande.

Att större klasskillnader där några tagit åt sig all vinst sedan länge varit bojkottade i Norrland och att de flesta identifierar sig som arbetare genom generationerna har också gjort att man kunnat stå enade i kampen mot fascism i Norrland. Överhuvudtaget är just de klassmotsättningar som finns i södra Sverige en bidragande faktor till att just rasismen och därtill fascismen ökar. Att SMR trots att dessa aspekter kännetecknar Umeå bestämmer sig för att demonstrera i en stad som så tydligt utmärker sig som en öppen stad är inte bara uppseendeväckande, det är också otroligt befängt och destruktivt.

Att ställa sig och gasta om massinvandring med strypsnaror som symbolism i “war-ready” stance en solig höstdag i en stad som kännetecknas av ovanstående faktorer är ungefär som att medvetet försätta sig i en frontalkrock. Du ser långtradaren i mötande körfält komma närmare och närmare framför dig och du väljer ändå att byta fil och köra rakt mot den. Det finns en märkbar masochistisk i den handlingen, som om man vill plåga sig själv. Men kanske bör man också ha i beräkningen att SMR knappast har samma omvärldsanalys om Umeå som vi som bor här. Det är tur i oturen att SMR är så ostrategiska i sina handlingar, vilket naturligtvis också försvårar deras möjligheter att vinna gehör i samma veva som det får hela aktionen att verka i ett bisarrt och löjeväckande skimmer.

Redan under deras så kallade demonstration, medan flaskor ven genom luften så sammanstrålade umebor som förstod vad som hände och visade  motstånd genom att skrika antirasistiska slagord och sjunga “gå härifrån, gå härifrån” till SMR snörpligt började gå ut ur centrum. Nazism och rasism är inte välkommet i Norrland eller Umeå. Inte förr, inte nu och inte i framtiden.

För det krävdes “bara” ett tumult en solig lördag för att Umeå skulle samla ihop drygt 3000 demonstranter två dagar sedan för att demonstrera mot nazism. Ett facebookevent kallat “Umebor mot nazism” anordnat av många unga lokala politiker lockade tusentals till torget för en demonstration där ord som “Stoppa rasismen! Stoppa rasismen!” skanderades gång på gång och där umeborna tydligt visade sin ståndpunkt. En demonstration i samma omfattning i Stockholm hade inneburit att cirka 40 000 Stockholmsbor demonstrerat mot rasism/nazism. Den uppslutningen gör mig inte annat än stolt över att vara umebo, även om jag inte längre bor där och jag känner kärleken som spred sig över torget. Det var en fantastisk käftsmäll gente fascimen, må jag säga.

umeåmanifestation

Foto av Simon Ruuth.

Vem får tala om rasism & feminism? Om god ton och tolkningsföreträde

Läser Lisa Magnussons krönika om kollektiv igenkänning, det vill säga schablonliknande “sanningar” som får folk att nicka igenkännande och tänka “ja just det, dom där”. Alla har vi hört exemplen; om kvinnor, män, bögar, invandrare, feminister, funktionshindrade, muslimer, somalier osv. Med andra ord: stereotyper och fördomar.  Hon nämner Jonas Gardells tröttsamma skämt om ambulerande enmanstält som han försvarade enligt principen om att “man måste få skämta om allt” och att humor är demokratins effektivaste verktyg, utan att till synes göra en enda reflektion kring om hans skämt faktiskt exotiserar muslimska kvinnor ytterligare eller är inne på islamofobiska marker och om han ger rasister en riktig ryggdunk med sitt skämt. Det kanske uppfattas som oskyldigt att göra narr av en klädsel, men då har man inte uppmärksamhet vem det handlar om (muslimska kvinnor) och hur det demoniserar och avhumaniserar (Björn Lindgren skriver förresten bra om det i en artikel på SVTDebatt).

Diskussionen om vem som får säga vad och tycka till i olika ämnen är intressant och skuggar i många avseenden de egentliga sakfrågorna. Den pågår inte minst i sociala medier, men innan jag diskuterar det vill jag återigen anknyta till Magnussons text. Hon nämner Lidija Praizovics kritik gentemot Johanna Langhorst bok Förortshat som handlar om Tensta och hennes upplevelser av förorten. Magnusson stör sig på att Praizovics bett vita svenskar “att låta bli att ta upp den antirasistiska klasskampsmegafonen och bröla” och tar åt sig. Varför ska inte hon som svensk få diskutera antirasism? Ja, det kan man ju undra om man känner sig kompetent nog att ta diskussionen.

Problemet som jag ser det är att Magnusson inte analyserat kontexten, det vill säga den som får Praizovics att reagera i sin artikel “vit vällvillig rasism”.  Att Langhorst kontinuerligt i sin bok ägnar sig åt att betrakta invandrare som “ dom där andra” och drar slutsatser om dem, med ett par exotiserande glasögon inte helt olika från den västerländska koloniala blicken.  Praizovics stör sig på att majoriteten av invandrarna i Tensta aktivt “ofarliggörs” i boken och därmed tas ifrån sin revolutionära förmåga och sina personliga egenskaper. Kvarstår gör i boken istället 30 killar “de trettio individerna” som är Tenstas gangsters och gör att hennes familj väljer att flytta (ja, det handlar om ett privilegium, de väljer att flytta). De kallas för ”de små storkäftade förortsborna” och sägs ”terrorisera” området. Hon försöker intervjua dem nere i centrum, men går bet och de beskrivs i boken därför som ännu struligare, ännu mer ovilliga till konsensus. När jag läste Praizovics kritiska recension av Langhorst bok applåderade jag inombords, för hon sätter maktperspektivet i fokus och visar med en tydlighet hur en antirasistisk idé förvandlas till ett magplask som snarare konserverar stereotyper och inte ifrågasätter fördomar alls. Eller som hon själv skriver “vitas välvilliga antirasism lätt kan slå över till den obehagligaste rasismen”.

I just det avseendet, så förstår jag att Praizovics ber vita svenskar att hålla tyst, för andra kan förklara situationen och göra de mer legitima tolkningarna bättre. Tröttheten på att andra ska defniera en och ta sig tolkningsföreträdet, oförmögna att reflektera om hur ens egna värderingar och bakgrund påverkar ens  observationer.

Å andra sidan förstår jag Magnusson, retoriken som Praizovics uppmanar till är lika generaliserande som den hon kritiserar. Langhorst delar upp Invandrare i två sorter, de som beskrivs som goda och vänskapliga och inte alls farliga, samt det som terroriserar och förstör. Dessa två diametrala motsatserna av invandraren, den goda och ofarliga och den onda och farliga är klassiska stereotyper som tar ifrån gruppen deras individuella egenskaper och reducerar dem till förenklingar, lätta att hålla reda på i ett huvud som inte vill ha för komplicerade förklaringar. Men Praizovics begår samma misstag när hon ber vita svenskar att hålla tyst för att de inte förstår, hon generaliserar svenskar till att vara oförstående och oförmögna att uttala sig på rätt sätt om förorten. Hon är därmed själv lika kategoriserande som Langhorst. En ganska vanligt förekommande retorik som tyvärr riskerar att gör debatterna om antirasism och feminism till återvändsgränder. Magnusson sammanfattar det bra: “resonemanget vittnar om en kolossal undervärdering av människors förmåga till empati och solidaritet med andra”.

Jag har mött på samma slags generaliseringar, gjorda på till synes “goda grunder” av personer som kallar sig för antirasister när jag diskuterat orsaker till rasism. Det har även inträffat i diskussioner om feminism och det sker i princip alltid på nätet, av personer som vet väldigt lite om mig.

Att reduceras till sin vita hudfärg i diskussioner om rasism med den underliggande hypotesen om att jag därför inte alls förstår eller har något vettigt att tillföra diskussionen, är ett märkligt cirkelresonemang som bottnar i samma fördomsfulla idéer som antirasisten egentligen vill komma bort ifrån, nämligen fördomsfulla föreställningar om att hudfärg/etnicitet skulle inverka på ens intellektuella, empatiska eller moraliska kapacitet. Och missförstå mig inte, att jag har privilegier och fördelar som vit i ett samhälle som Sverige råder det ingen tvekan om. Att jag som vit aldrig mött på strukturell rasism och därmed inte heller kan uttala mig ur en upplevelsebaserad eller erfarenhetsmässig aspekt är även det självklart. Men att jag skulle sakna den intellektuella förmågan att förstå vad som orsakar rasism för att jag är vit är bisarrt. Även om jag inte själv upplevt något så kan jag sätta mig in i situationen, strukturen, maktfördelningen, känslorna.

Samma logik kan sägas gälla den metadebatt som kommit att röra feminism, i framförallt sociala medier. Det vill säga debatten som handlar om vem som har rätt att uttala sig om ämnet. En debatt om vem som förstår feminismens kamp, vem som är en “bra feminist” och vem som är en “dålig representant för feminism”. Ja, ingen missade väl debatten om Beyonce är en “riktig feminist” eller inte, där röster som bland annat “Vita medeklassfeminister förminskar Beyonce” inte var helt ovanliga. Det var tal om dålig feminism, bra feminism och bra feminister liksom dåliga.

Hur höga styltor står man på om man anser sig vara rätt person att definiera någon annans ideologiska övertygelse? Att klassperspektivet uppmärksammas är extremt viktigt, men generaliserandet? Kom igen nu?

Det första problemet, i mina ögon, som “snäll, foglig feminist” – är den att vissa personer aktivt exkluderar sakfrågor och personer som de inte anser höra hemma inom feminismen. Exempel: Beyonce är fulfeminism och idén om att vänsterkillen Micke inte är en “riktig” feminist även om han tror sig vara det. Min övertygelse är att feminismen bör inkludera män, inte för att endast män kan eller för att patriarkatet är viktigt att värna om (verkligen inte) – utan för att feminism handlar om att förändra föreställningar och normer som gäller och påverkar båda könen och att så många som möjligt bör göras delaktiga  (detta är även min uppfattning avseende antirasism, alla behövs). Av samma skäl är jag för att bemöta föreställningar om jämställdhet och feminism som inte är grundade på kunskap, istället för att negligera det och inte låtsas om att det existerar.

Men enligt vissa feminister, ingen nämnd, ingen glömd, så har inte feminister någon som helst skyldighet om att informera män om vad feminism innebär och står för. Istället är en vanlig attityd (i sociala medier) att be dem att “fuck off”, ty deras öde är ointressant. Vissa mäns (och kvinnors) eventuella kunskapsluckor eller bristande intresse är alltså inte ett problem, vad det verkar. En förklaring när det här inträffar är förstås att det finns en stor mättnad och trötthet på oförståelsen och okunskapen om feminism, men hur är det konstruktivt att dumförklara människor? Hur ökar förståelsen för feminism om du inte får vara oförstående?

För att ytterligare synliggöra problemet med attityden är att det verkar finns en idé (om än bland få) om att somliga människor helt enkelt inte kan förstå feminism, sexism eller heteronormativitet Här har vi alltså en superb ideologi som kämpar för att synliggöra och uppmärksamma normer, strukturer och maktsystem för att öka jämställdhet och förbättra samhället, men samtidigt finns det personer som själva anser sig stå över detta och ha rätt att definiera vilka som förstår, har rätt att förstå och vilka som ska uttala sig och hjälper inte heller till det minsta med att sprida idéerna annat än till redan införstådda. Diskussionen börjar handla om vem som har rätt att uttala sig, snarare än maktfördelningen i samhället sett ur ett genusperspektiv.

Det andra problemet blir utgångspunkten att det inte finns något konsensus eller minsta chans till förståelse om man inte kommer från samma bakgrund, med betoning på klass och etnicitet.  Lite av Praizovics-attityden fast in absurdum då.  Logiken lyder: om du inte “liknar” mig som feminist/antirasist, inte har likadana erfarenheter och bakgrund som jag och inte pratar “mitt språk” så kan du aldrig förstå mig. Förlängningen av detta tänk är alltså att den vita medelklass feministen aldrig kan möta den svarta feministen, den vita medelklasskvinnan kommer alltid att fördöma, förkasta och dumförklara den svarta feminismen. Det är en syn på människor som oföränderlig och oförmögna att ta till sig ny kunskap och nya insikter.

Denna uppfattning om att människor också kontinuerligt utövar sin makt och därigenom omöjligen kan förstå den andra personen  tar sig även uttryck i debatten om “god ton”. Aversionen gentemot den “goda tonen” grundar sig på uppfattningen om att vissa har definitionsrätt på vad god ton innebär och att det är klassbetingat, samt att den goda tonen blir ett maktinstrument som gör att vissa utesluts från samtalet. Vilket självklart stämmer om det används medvetet för att tysta andra och göra texter, samtal och diskussioner otillgängliga. Anders Mildner drar det i en artikel om twitterbråk i Sydsvenskan så långt som att den goda tonen används medvetet för att provocera fram ilska på twitter och därmed utgör den goda tonen också en maktmetod för att vinna argumentationer såväl som för att skapa mediedrev.

Min åsikt är att en saklig debatt med en god ton underlättar de flesta debatter, eftersom få orkar diskutera under andra premisser. Då menar jag inte att man alltid utan undantag måste vara vänlig och diplomatisk och pedagogisk, men att samtalet underlättas om man behandlar varandra som folk.   Johan Hilton ställde en både intressant och befogad fråga på twitter:

hilton

För i kölvattnet av kritiken gentemot god ton så tycks det även skapas en subkultur på twitter där det är befogat att använda motsatt grepp, det vill säga dra ner diskussionen på en riktig skitnivå, i någon slags protest mot vad man ser som makten och för att påvisa att den andra personen inte har något att komma med alls i diskussionen. “Fuck off”-argumenten som nämndes ovan är ett exempel, precis som förminskandet och förlöjligandet som förutsätter att den andra parten inte förstår något alls. Det blir med andra ord återigen att man under påstått goda premisser beter sig likadant som den man först kritiserar.

Tyvärr ser jag allt oftare dessa intellektuella mentalkrockar på twitter där vissa anser sig ha tolkningsföreträdet, Att försöka förstå varandra existerar inte och istället för att faktiskt diskutera hur klass, etnicitet, kön inverkar på debatten, språket och samhället och våra möjligheter att förstå varandra och mötas, så handlar istället diskussionen om vem som har rätt att uttala sig om antirasism och feminism och vad som får sägas.

Det som borde diskuteras diskuteras inte längre, för diskussionen handlar istället om vem som får diskutera vad och på vilket sätt diskussionen ska diskuteras.*

*Märk väl att detta inlägg berör hur delar av diskussionen ser ut inom sociala medier.

Näthatet, flashback och kvinnoföraktet

Låg uppe inatt, funderade på vad det är som gör att människor blir så hatiska och arga på kvinnor att de vill utnämna dem till “Sveriges 100 farligaste kvinnor 2013” i en flashbacktråd. Föga förvånande fann jag mig själv på 43:e plats efter att automatiskt lyfts ur tråden ”De mentalsjuka mediefeministerna – vilka är de och hur farliga är de?”  och helt sonika platsar jag därför på listan över de farligaste kvinnorna i Sverige. (Jag tänkte försöka låta bli att ironisera över detta faktum, som att jag exempelvis hamnar högre än mördare på listan och beskrivs som mediekåt och mentalsjuk).

Jag får en mängd associationer och drar mig till minnes situationer man kunnat observera via medier senaste tiden. Hur Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg beskrev hur hatet förföljer henne i vardagen, hur hennes liv måste anpassas, skyddas och kontrolleras konstant på grund av hoten. Hoten som i majoriteten av fallen skickas från arga, frustrerade män, hoten som har samma slags attityd som flashbacktråden ovan, där kvinnor är neurotiska, mentalsjuka, farliga eller rent av förtjänar att skjutas. Linderborg beskrivs som:

“En så otroligt misslyckad sköka till person. Den där subban verkar fullständigt sjuk i huvudet. Lås in ludret på anstalt och kasta bort nyckeln.”

Det här är samma kvinnosyn men i 2013 års tappning av den darwinistiska biologismen som framhöll och slog fast “vetenskapligt” att kvinnor var irrationella, känslomässiga och i princip odugliga till allt annat än relationer, föda barn och att sköta hem och familj. Det är samma kvinnosyn som gjort att kvinnor inte fick rösträtt förrän 1921. Det är samma kvinnosyn som betecknade kvinnor som hysteriska när de i själva verket var frustrerade på grund av ett ostimulerande liv som hemmafruar, medan männen arbetade och inte hade tid med dem. Det här är samma kvinnosyn som gör att kvinnor betydligt lättare diagnosticeras som deprimerade, eftersom kvinnors genusuttryck stämmer bättre överens med hur samhället och medicinen definierar depression. Det är samma kvinnosyn som delar upp kvinnor i horor och madonnor, slampor och flickvänsmaterial.

Efter Aftonbladets granskning av de nationalistiska och högerextremistiska nätsidorna eskalerade hoten mot Åsa Linderborg.  Hoten som nästan alltid hade en kvinnofientlig, pervers och otroligt ondsint ton blev grövre, antydde att hon skulle stoppas, permanent. Inte långt efter hennes text kom repliken på flashback i stil med: “horan tycker bara synd om sig själv”.

Andra feministiska skribenter vittnar om samma slags hot, samma slags kommentarer, som riktas direkt till dem eller skrivs om dem.  My Vingren skrev exempelvis en artikel i Aftonbladet med titeln “De dödar mig nog inte, men de vill tysta mig.” och ifrågasätter hur långt näthatet gentemot feminister ska få gå innan det tas på allvar. Hur samma personer som vill tysta henne på annat håll betonar yttrandefrihetens vikt, och hur hon försöker tänka att det kanske ändå bara rör sig om enskilda snubbar som tänder på att provocera för att det är jobbigt att tänka att det handlar om något annat eller acceptera det.

I kommentarsfälten på numera nedlagda Genusnytt har samma misogyna inställning gentemot feministiska skribenter, genusforskare och personer som står för jämställdhet frodats och uppmuntrats. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag dumförklarats där. Tappat räkningen på gångerna män automatiskt tolkat mina åsikter som mansförakt trots att jag inte hyser något sådant.

Maria Sveland beskrev den hatiska atmosfären i den oerhört uppmärksammade debattartikeln “Hatet som gör mig politiskt deprimerad” där hon menade att den hatiska tonen skruvats upp i nätdebatten, vilket förstås är sant. Hon sätter ord på många känslor och en uppgivenhet jag känner idag och beskriver hur inflationen i ordet “politisk korrekt” som ett skällsord numera utgör en kugge i all form av debatt:

”Användandet av begreppet ”politiskt korrekt” underminerar all slags politiskt patos eftersom det insinuerar att du bara slänger dig med dina åsikter som ett slags accessoar, inte för att du på riktigt är engagerad.”

Att man är ”politisk korrekt” har man hört till leda. Likaså att man skulle vara en “kulturmarxist”, begrepp som används konstant gentemot alla som anses tillhöra “etablissemanget” och med sin rättrådighet skulle utgöra något slags hot gentemot de som tycker att minsann ska få kränka människor oupphörligen beroende av etnicitet, genus, funktionshinder o dylikt vilket faktiskt politisk inkorrekthet står för.

Även Flashback som forum har blivit mer extremt. När jag var aktiv där för ett gäng år sen minns jag att det fanns en hel del misogyna och kvinnohatande debattörer i feminism & jämställdhetsdelen, men det fanns också feminister som sa ifrån och emot. Då fördes det en debatt och inte bara pajkastning av kvinnoföraktande män. Även forumdelen Relationer & Samlevnad karaktäriserades av väldigt traditionellt innehåll avseende könsroller, slutshaming var vanligt förekommande; kvinnor som låg runt beskrevs som slampor och det kryllade av trådar med självutnämnda casanovor som skulle lotsa andra killar i konsten att ragga tjejer genom att bete sig som svin med olika Seduction-metoder. Metoderna byggde ofta på att kvinnor var si och män var så.

Numera är i princip de flesta trådar i jämställdhetsdelen fyllda av nedtryckande, förlöjligande och förnekande inlägg om kvinnors åsikter och kamp för feminism, genusfrågor och jämställdhet. Bara idag hittar jag titlar som “Är feminister i regel vita kränkta kvinnor?” och “Har feministiska män lägre testosteron?”.  Dessa trådar stämmer väl överens med hur vissa feminister till killar ibland anklagas för att vara det enkom för att få ligga, ungefär som om inte män kan vilja ha likvärdiga förutsättningar för könen utan att ha en baktanke.

En av de mest lästa trådarna förutom den jag finns nominerad i är den med titeln “Kvinnorna förstör flashback! Dags att begränsa hondjurens rörlighet här inne?” vilket säger ungefär allt som behöver sägas om den rådande kvinnosynen och är skriven av en nostalgisk tårögd stackars man som inte förstår vad kvinnor har i ett debattforum att göra. Det är samma slags ”sliddjurs”-argument som i princip hela nätdebatten genomsyras av på vissa håll, enligt en kartläggning av Feministiskt Perspektiv.

Som ni säker känner till kan man finna ungefär samma slags extremism och hat i forumdelar som handlar om Integration & invandring. Även trådar som inte har det minsta med invandring att göra fylls också till bredden med hat, ilska och aggressioner gentemot andra än den vita mannen, nu är det dock inte längre mot svenska kvinnor, utan mot invandrare istället. De är ansvariga för allt, skyldiga till det mesta. Det finns en väldigt intressant historia skriven av en avhoppad SD:are på samma forum, som beskriver flashback som språngbräda för hans politiska radikalisering. Där frustration och missnöje samlas så till den bredd att bägaren rinner över och blir till rent hat.

Viktigt att betona i sammanhanget är även att många av de som säger sig vara ”invandringskritiska”, ”svenskvänliga” eller annat påhittat ord för att förvränga rasism även är kritiska mot feminister och genusvetare trots att de konstant demoniserar invandrare för att ha en dålig kvinnosyn. Det är med andra ord inte förvånande om de kränkta männen som listar ”farliga” kvinnor även tenderar att hata muslimer, judar, svarta och homosexuella. I den motsatta tråden ”Sveriges 100 bästa kvinnor” som visserligen degraderats ner till en handfull (ska inte vara ironisk) höjs SD & KD-kvinnor till skyarna, precis som sexköpslagskritiker och artister. En och annan liberal journalist dyker upp, men det är inte precis som att listan fylls i snabb takt.

Tyvärr verkar det finnas en gemensam nämnare bland hatarna, de hatar inte bara på kvinnor utan på så väldigt mycket annat och vill inte omvärdera sina åsikter. Det en bör ha i åtanke är dock att dessa män inte på något sätt är representativa för män i allmänhet och inte ens män på flashback, det är en grupp av hatare som däremot syns mest och hörs mest i nätdebatten just på grund av sina åsikter och sin hätska ton. Den hätska tonen har börjat normaliseras i nätforum och kommentarsfunktioner och precis som Sveland undrar jag vad den innebär i förlängningen. I artikeln som jag tidigare nämnt skrev Sveland:

” Frågan är inte om denna aggressiva, hatiska ton påverkar oss utan hur den påverkar oss. Hur den avtrubbar oss alla. Hur den förflyttar gränserna ytterligare.”

När jag skrev min debattartikel avseende Pär Ströms o Pelle Billings onyanserade och okunniga idéer om feminism i Newsmill så fick jag en hel del påhopp och framställdes som en manshatare i några antifeministiska bloggar. Även Billing replikerade snabbt och hävdade att han och Ström framförde konstruktiv kritik samt tillkännagav sitt tolkningföreträde för vad kritisk mansforskning handlade om, trots att han mig veterligen  inte har någon som helst akademisk utbildning inom ämnet. Sen mina många nätfajter och debatter på nätet är jag avtrubbad och kunde fort filtrera och rycka på axlarna, såhär i efterhand ångrar jag dock det, då förståelsen kanske ökat om jag faktiskt bemött repliken också.

Likaså upplever jag att det ofta finns en ursäktande ton bland många “det är ju bara nätjargong” och att näthat på något sätt skulle vara mindre allvarligt än om samma saker sägs irl. Jag håller inte med, att folk inte har några filter på nätet signalerar mer än att folk blir lite “wild and crazy”, det signalerar att vi inte respekterar varandra och att debatttonen hårdnat står för ett kyligare samhällsklimat.

Men det är först när mitt namn benämns i samma kontext som ”de förtjänar säkert att skjutas” som jag känner ett sting av oro i kroppen. Då har gränserna förflyttats rätt långt och man har accepterat en hel del. Samtidigt försöker jag förstå hatet, utan att ta till begrepp som är så lätta att göra. Att beskriva flashbackkrigarna som rädhågsna småpittar som hatar kvinnor skulle vara för enkelt. Jag vill förstå dom. Det är det jag tycker är feminismens utmaning. Att förstå sina motståndare och framförallt nyansera bilden av dem.

Samtidigt som Sveland och många andra kända feminister gör flera poänger så misstänkliggör dom ett flertal olika grupper för att vara orsakerna till hatet, genom att göra detta så inte bara ökar man avståndet mellan grupperna och motsättningarna. De hatande står på ena sidan och de hatade på andra. Sveland sammankopplar Breiviks dåd med antifeminismen, men att öppet kritisera feminism är inte nödvändigtvis någonting negativt, om det görs på ett nyanserat och sakligt sätt. Alla ideologier bör kritiseras, för att de ska utvecklas och nyanseras. Men Sveland spydde galla över i princip alla som inte ställer sig positivt enade till en vänsterhegenomi och lät dem stå till svars för saker de inte gjort. Detta är tyvärr något många andra feminister också gjort och gör, konstant. De kommer inte att medverka till att hatet försvinner, utan öka det.

Precis som avhumaniseringen av SD:are kommer att öka hatet, frustrationen och känslan av utanförskap hos personer som sympatiserar eller bara känner sig allmänt förfördelade, leder avhumaniseringen av män med kvinnoförakt till samma sak. Då talar jag inte om att inte kalla saker vid sitt rätta namn, som exempelvis historikern Henrik Arnstad gör med Sverigedemokraterna när han kallar det för ett fascistiskt parti eller att Alex Bengtsson, Expo betonar hur viktigt det är att se hela pusslet och inte bara pusselbitarna:

“För den som ”bara” belyser rasismen och intoleransen riskerar att missa en viktig pusselbit. Även om en intolerant människosyn är en motsättning till demokratins grundvalar så är de fascistiska och repressiva fundamenten i även de moderna högerextrema och i de flesta högerpopulistiska partierna minst lika viktiga.”

Den som bara belyser kvinnoföraktet och den misogyna inställningen och bara konstaterar att det är män som hatar kvinnor kommer aldrig förstå beteenden eller hatet. Den kommer aldrig lägga hela pusslet utan bara haka upp sig vid en pusselbit. Den som med automatik drar parallellen att det handlar om extremister eller enskilda snubbar som provocerar kommer aldrig inse att det kanske rör sig om tonåriga pojkar med brustna hjärtan, vilket exempelvis ett inlägg i 100 farligaste tråden signalerar, då killen i fråga ville ha med en “snygg tjej som snodde en hundralapp” och sen blockerade honom på msn. Man kommer aldrig till botten med att klimatet på nätet kanske förändrats så radikalt att det numera är normativt att hata vissa grupper där.

Istället tror jag på ökade försök till att förstå vad som gör människor till rasister, vilket Niklas Orrenius på Expressen är bra på med sina nyanserade skildringar av hur främlingfientliga individer resonerar, utan dumförklaringar och ökade motsättningar som konsekvens. Och jag tror även på ökade försök till att förstå vad som får män att hata vissa kvinnor så förbannat, vad som gör att det är så provocerande med kvinnor som vågar säga vad de tycker, som inte står bredvid och tittar på utan faktiskt försöker göra någonting åt ojämställda villkor och orättvisor i den offentliga debatten. Vad det är i uttalanden hos feminister, genusvetare och politiker som sticker så förbannat i vissas ögon, vad de tror sig förlora på jämställdhet, vad det är som får genusvetenskap att verka så skrämmande, hur man kan göra för att dessa ständigt förekommande farhågor om vad kvinnors makt kan innebära mildras och hur man kan öka människors medvetenhet om orättvisor.

Jag tänker på hatet mot Palme. Hur mycket hat han fick stå ut med. Allt förtal, smutskastningen och den mobbing han utsattes för. Det förakt han fick utstå då han ansågs som klassförrädare har tyvärr allt för många likheter med den ilska ”svenskvänliga” anklagar den som välkomnar invandrare för. Eller den bestraffning som kvinnor som inte beter sig som kvinnor bör, utsätts för.

Jag hoppas på att 2013 blir ett år där vi försöker förstå varandra lite bättre, försöker nyansera och visa på mångfalden och spräcker hål på de fördomsfullas uppblåsta föreställningar och glädjer mig trots allt åt att vara i sällskap av så många framstående, klarsynta, skarpa och orädda kvinnor. Gissar att vi är farliga i ögon som räds kvinnor.

Om vardaglig främlingsfientlighet

Det är i början av 90-talet, jag är 7-8 år och min bästa vän är iranska. Vi bor ett område ifrån varandra, umgås varje dag och har lärt känna varandra på dagis. Hon är mörkhårig, brunögd och äventyrlig. Jag är blond, blåögd och försiktig. Vi kompletterar varandra som Bill & Bull och roar oss med att göra pojkstreck till flickstreck genom att palla tulpaner, plingsticka på närområdena och en eftermiddag roar vi oss med att studera en minigran på några grannars baksida. Den är 50 centimeter hög och jättegullig. Den står där och ser konstig ut, så vi känner på den, både med fötter och händer ända tills vi ser någon titta ut genom vardasgsrumsfönstret. Sen springer vi genom skogen hem till mig så att byxorna bli alldeles blå av blåbär, skrattar och skriker, sådär som barn gör.

Några dagar senare är mamma ursinnig när hon kommer hem från affären, hon har blivit stoppad av en granne från området i entrén till ICA som upprört berättat att hennes dotter & den där mörkhårig flickan som hon alltid hänger med minsann har sparkat på hennes minigran. Det tillsammans med att ytterligare en granne klagat över att uppryckta tulpaner lämnats på tomten precis vid deras rabatt får mamma att se rött. Hon förbjuder mig att umgås med min bästa kompis i ett år. Jag minns inte riktigt vad hon sa, mer än att “hon inte är som dig och har dåligt inflytande på dig.”

Något decennium senare, i slutet av 90-talet sitter vi i köket. I bakgrunden ekar ljudet från Aktuellt vid middagsbordet och nyhetsuppläsarens sakliga och allvarliga röst vittnar om läget i Mellanöstern innan det dör ut av ljudet av explosioner som tar över. Som så många gånger förut baserar nyheterna ut om katastrofer, inbördeskrig,  självmordsattacker och terror.

Jag skär bort lite skinn från kycklingen som stått i lergrytan i ugnen, skall just stoppa en bit i munnen när jag hör hur någon vid matbordet säger “Men för helvete, spräng bort skiten och gör en parkeringsplats av det, dom slutar ju aldrig!” varav jag lägger tillbaka kycklingbiten på tallriken, andas djupt och nästan per automatik skrattar generat över idiotin i det nyss sagda. Jag skäller inte ut per notor, det blir ingen konflikt, jag skakar bara på huvudet.

Ett år senare sitter jag och pratar med en bekant om hennes uppväxt i Malmö. Om hennes barndomsår där och hennes mammas boende i ett numera ganska segregerat område i de centrala delarna. Hennes mamma vågar inte vara ute sent på kvällarna utan sin hund, och knappt med honom heller. “Det har blivit värre…” säger hon med eftertryck: “det har blivit värre sen invandrarna kom, otryggare, farligare, inte som förr”. Hon snurrar en slinga hår mellan fingrarna och fortsätter “En gång följde de efter henne in i huset, ända fram till ytterdörren, spottade på henne, sa att hon var en kärring” – jag frågar vilka och hon säger invandrarna. Hon är glad att hon inte bor där längre. Jag säger ingenting även om jag fylls av en ilska, en ilska gentemot hur fan folk uttrycker sig.

Två år senare har jag varit ute med några vänner på krogen. I sedvanlig ordning ska allting analyseras och gå igenom dagen efter. Jag förklarar för kompisen att jag blivit uppbjuden till en lugn låt just innan stängning. Det är en mörkhyad  kille med hatt som frågat om vi ska dansa. När vi dansat ungefär i 30 sekunder så lutar han sig framåt och pussar mig på munnen helt utan att jag är förberedd. Jag blir förstås paff och lite rädd av beteendet, som både känns främmande och jävligt påfluget. När jag berättar om det för kompisarna säger en av dom “Sådär skulle aldrig en svensk kille göra” – jag nickar och håller med, utan att egentligen tänka alls.

Fyra år senare går jag på en promenad med en kompis, vi diskuterar våra familjers värderingar kring invandrare och framförallt hur våra pappor skulle reagera om vi kom hemdragandes med en invandrare som pojkvän. Jag berättar att pappa skämtat om det någongång och sagt att det inte skulle vara välkommet, åtminstone inte en sån där “arab” medan kompisen menar att hennes pappa helt klart är en riktig smygrasist. Skulle hon presentera en kille från något annat land än ett nordeuropeiskt för sin farsa skulle han läxa upp henne och knappast släppa in honom i villan i det idylliska området några mil utanför stan. Vi skrattar och promenerar vidare. Så jävla sjukt. Tur att vi gillar svenska killar, eller åtminstone inte araber.

Fem år senare åker ovannämnda kompis på solsemester till Turkiet tillsammans med en annan gemensam vän till oss. Det är stranden, sola, bada, festa och dricka pina colada. Väl där blir de uppvaktade av två turkar, den ena av dom som fattat tycke för min kompis är charmig, vältalig och intressant. De dröjer inte många dagar innan det är ett ömsesidigt intresse och på nätterna ligger de ihopslingrade och pratar framtid. De fortsätter kontakten när hon kommit hem, hon pratande drömmande om honom men i förtroende berättar hon om rädslan över att det skulle bli något mer än en sommarflirt. Han är ju ändå turk.

Tio år senare sitter ett gäng kollegor tillsammans i fikarummet på förmiddagsfikat och en av de lite äldre kollegorna höjer rösten för att berätta en dråplig historia om hur Tornedalingar kan vara.  Hon härstammar norrifrån och våra öron spetsas. Det är ju kul med generaliseringar och vi sitter förväntningsfulla idoga att höra:

“Ja, ni vet på 50-talet så fanns det ju knappt några invandrare i Sverige och särskilt inte i norra Sverige. Tornedalingar har ju ett rykte om sig att vara väldigt sävliga och speciella och  det stämmer minst sagt. På 50-talet så fanns det rälsbussar mellan Torne och Haparanda och på en av dessa bussar så sitter Åke.  Det är en dag som alla andra förutom en sak. In på rälsbussen så stiger en lång mörkhyad man. Åke stirrar storögt på mannen och säger inte ett ljud under hela resans gång på några timmar. Just innan de ska stiga av i Haparanda höjer han rösten och riktar sig mot den mörke och säger sturskt “He e till å va neger se ja” och kliver ur bussen.”

Efter det ena gapskrattet efter det andra och tårar i ögonen slår det mig hur tragikompisk hela situationen är och hur jävla svennebanan det är att åtta vita kvinnliga tjänstemän sitter å skrattar sig fördärvade åt den “sävlige tornedalingen” som aldrig sett en neger förut. Det här är nu lite drygt ett år sedan.

Jag kan inte räkna på fingrarna alla gånger jag i min närhet bevittnat klart främlingsfientliga åsikter utan att ha gjort egentligen någonting åt det, förutom att jag innerst inne blivit irriterad eller himlat med ögonen. Det är det där smygande, diffusa, skämtsamma och subtila som är svårt att konfrontera. Det kommer så plötsligt, från personer man knappast trodde hade det i sig och istället för att argumentera emot så blir det tyst. Det ligger på en annan nivå än det självklart och uttalade rasistiska, det som inte kan gå någon förbi. Nivån är den som tar sig igenom samhällen, kulturer, sällskap och vänskaper, utan att det egentligen ifrågasätts och tillslut blir det till små sanningar, som reproducerar främlingsfientlighet utan att vi egentligen är medvetna om det. Kommentarer, betraktelser, åsikter och tankar som bara rabblas utan att någon bryr sig.

Jag skäms litegrann när jag skärskådar mig själv och inser hur många sådana situationer jag bränt och bara struntat i.