Category Archives: Psykisk Hälsa

Samtycke, våldtäkt, dumhet och behovet av feminism.

Idag anordnade Cissi Wallin, Ida Östensson m.fl. en stor manifestation för samtycke vid sex i protest mot den senaste våldtäktsdomen i Lunds tingsrätt. Det är en i raden av flera minst sagt ifrågasatta våldtäktsdomar där den (eller de) anklagade männen gått fria. I det senaste fallet trots att rätten faktiskt konstaterat att mannen haft sex med kvinnan mot hennes vilja och brukat våld, men frågan om uppsåt gjorde att han friades. Han visste helt enkelt inte bättre. Katarina Wennstam skrev redan i oktober att vi måste sluta utgå ifrån att män är dumma i huvudet och ifrågasätta mansbilden bakom friande domar. Det räcker inte med att kvinnor är i hjälplösa tillstånd, det måste även bevisas att männen faktiskt fattat det. Jag håller med Wennstam, jag anser verkligen inte att män är dumma i huvudet och därför känns det som världens största björntjänst gente just män (och kvinnor förstås) att män frias under premissen att de inte förstått att ett enkelt nej betyder just nej, vilket till och med hundar greppar.

I fallet i Lund, där kvinnan våldtogs av en 27 årig man efter ett besök på en krog, så har har ett flertal vittnen styrkt kvinnans version – däribland den man som mötte på henne när hon tidigt på morgonen – uppriven och gråtande sprungit halvt avklädd längst med en gata och knappt varit kontaktbar. Men även de poliser som kom dit när mannen som mötte henne larmat vittnar om hur skärrar, gråtande och traumatiserad hon var. Kvinnan ska i flera fall ha försökt ta sig ifrån gärningsmannen under våldtäkten och protesterat och mannen ska bland annat ha bänt upp hennes mun och dragit tillbaka henne till sängen när hon kravlandes försökt ta sig ur den, enligt hennes egen utsago. Något som hon även berättat för sin expojkvän och två tjejkompisar efter våldtäkten, vilka de vittnat om. Dessutom har hennes expojkvän, som hon bor ihop med vittnat om att kvinnan knappt gick upp ur sin säng veckan efter händelsen.

Men vittnesmålen är bara en del av historian. Kvinnan har även sagt nej ett antal gånger under akten pågick. Mannen hävdar i sin tur att det var för ”försiktiga” nej för att de verkligen skulle betyda nej och den typen av ”nej” han kände igen från tidigare erfarenheter av dominanssex. Detta trots att han enligt egen uppgift egentligen inte gillar den typen av sex och trots att kvinnan gjorde fysiskt motstånd vid flera tillfällen. Kvinnan i sin tur hävdar att hon skrek högt under hela händelseförloppet.

Den åtalade har alltså själv uppgett att kvinnan protesterat under akten i rätten och detta redogörs för i domen. Sex gånger har den åtalade medgett att kvinnan sagt emot, men han anser sig ändå tro att det är en del i något slags S&M-rollspel och att de bara har frivillig dominanssex. De sex gånger mannen uppfattade att kvinnan protesterade listas i domen:

  • när han inledningsvis försökte penetrera A vaginalt,
  • när han försökte utföra oralsex på A,
  • när han indikerade att han ville ha analsex med A,
  • när han försökte ta av A kläderna på överkroppen,
  • när han kom in för djupt i A:s mun med fingrarna och
  • när han försökte få A att utföra oralsex på honom

Den åtalade har alltså haft en idé om att de har våldsamt dominanssex som hon är med på trots att de aldrig träffats förut, trots att hon ett flertal gånger säger emot honom och protesterar vilket han faktiskt uppfattar men ändå fortsätter, trots att de inte använder sig av stoppord*, trots att hon flyr ifrån hans lägenhet när han tar en dusch efteråt.

Mannen frias för att tingsrätten inte kan bevisa att mannen haft uppsåt att våldta henne – alltså om han varit medveten om att det han gör skadar henne och är en våldtäkt. Bör inte en person som gång på gång blir varse om att tjejen inte vill genom att hon protesterar – göra den reflektionen och förstå det?

I SVTDebatt ifrågasätter Susanna Eriksson domen och undrar vem rättsstaten är till för. Eriksson är ingen vanlig tyckare, utan jurist och doktorand i straffrätt vid Umeå universitet och ifrågasätter om tingsrätten och domaren G Larsson överhuvudtaget beaktat likgiltighetsuppsåt och gjort en fullständig uppsåtsbedömning:

”Likgiltighetsuppsåt. Det vill säga att den tilltalade insåg risken för att han med våld tvingade kvinnan till sex men förhöll sig likgiltig till att hon skulle bli tvingad till att ha sex med honom?”

Andra saker som är ytterst beklämmande med fallet (beklämmande känns till och med som ett löjligt ord i sammanhanget) är andra faktorer som omnämns i domen. Exempelvis omnämns kvinnans tidigare psykiska ohälsa vid ett flertal gånger och benämns som en aspekt som skall vägas in i bedömningen om huruvida hon våldtagits eller inte.  Logiken här känns inte helt klar, är det omöjligt att våldta någon med depression och ångestbesvär? Är det så att ångestbesvären påverkar hennes förmåga att uppfatta om hon blivit våldtagen? Jag vet inte riktigt, men jag ställer mig frågande till att den psykiska hälsan ens benämns som något relevant i sammanhanget och ännu mer skeptisk till att brottsoffrets psykiska ohälsa är i fokus.

Att tingsrätten dessutom förhör sig om kvinnans tidigare erfarenheter av sex med S&M-inslag är också helt ovidkommande för situationen. Det var där och då som räknades, inte om kvinnan njutit till fullo av hårda tag i sängen i ett helt annat sammanhang, med en annan person. Det har inte rätten något med att göra och det signalerar att tingsrätten försöker kategorisera och bedöma kvinnan utifrån hennes sexualitet och därmed också bedöma hur trolig hennes berättelse är. Det signalerar även tydliga patriarkala strukturer i rättsväsendet, något Katarina Wennstam uppmärksammat ett flertal gånger.

Frågorna är i sin utformning direkt ifrågasättande av hennes utsaga. Jag är trött på att våldtäktsoffer ifrågasätts, när förövarnas beteende är vad som ska ifrågasättas och dissekeras in absurdum. Varför tog du dig rätt att våldföra dig på henne trots att hon sa nej? Varför struntade du i att hon protesterade? Varför lyssnar du inte på vad hon säger till dig? Varför slutade du inte i samma sekund som hon sa nej första gången? Varför fortsatte du ha samlag med henne mot hennes vilja på ett annat sätt när hon nej till något annat? Har du gjort såhär förut?

Det här är långt ifrån första gången som män och killar går fria trots att de passerat alla gränser som finns. I Umeå Tingsrätt friade man tre unga män i 18 års åldern då man ansåg att en ung tjej kanske ändå tyckte om att få en tom vinflaska uppkörd i underlivet så att det blödde.  Att hon stretade emot och knep ihop benen anses även i domen kunna bero på att hon är ”blyg”. Även i detta fall saknade killarna uppsåt, de hade alltså inte uppsåt att skada henne och släpptes.

Vad är det egentligen som krävs när upprepade protester, fysiskt motstånd och vittnens berättelser om tjejernas tillstånd efter händelsen som styrker deras versioner inte räknas? Kameror i varje rum och överallt utomhus? Att man har med sig tårgasspray överallt? Eller kanske bara att följa Kajjans sex listade punkter för att säkerställa alla bevis på plats, under den pågående våldtäkten? Helt enkelt be om att ljuset ska vara påslaget så att mobilfilmen blir i Oscarskvalité?

Det enda jag kan komma på och som många andra idag lyfte under manifestationen är en samtyckeslagstiftning. Det ska vara överenskommet att båda parter vill ha sex, annars är det inte okej. Det andra alternativet är helt enkelt att kvinnor helt slutar att ha sex med män – men nej, det går ju inte heller eftersom männen ändå tar vad dom vill ha och kan gå fria efteråt. Det tredje alternativet, som visserligen skulle kräva en hel del resurser är utbildningar riktade till rättsväsendet i genus, jämställdhet och lika rättigheter. Utbildningar som förmodligen skulle göra att bedömningarna såg helt annorlunda ut, där kvinnor inte ifrågasattes, ombads berätta om sin sexuella historik, sina klädval och sitt psykiska mående.

Och samtidigt undrar Belinda i tv-programmet Fittstim om feminismen spårat ur.  Hon gör sig till talesperson för den kritiska allmänheten och ställer samma fördomsfulla frågor som ställts om feminismen de senaste årtiondena trots att hon idogt hävdar sig vara feminist. Hon påtalar feminismens självupptagenhet samtidigt som hon är i centrum av en programserie på tre delar som fokuserar på hennes egna åsikter.

Nej Belinda, det är samhället som har spårat ur och det var jävligt längesen det gjorde det. Feminismen vill förändra det och strävar efter att kvinnor ska ha samma makt att forma sina liv som män, i dagens läge har vi inte det. Nej Belinda, feminismen är inte självupptagen, den värnar om kvinnors möjligheter, rättigheter och förutsättningar i samhället såväl som den ämnar öppna upp mansnormer och därmed mäns villkor.

Normkritiska begrepp som hen, topplessbadande kvinnor och Femen är feministers sätt att ta tillbaka bitarna vi förlorat. Femen vill exempelvis med sina barbröstade aktioner visa att nakna bröst och nakenhet inte ger någon annan rätten att ta sig friheter. Crossing borders vill med sin kampanj Fatta visa på samma sak. Mörkertalet på twitter vill också väcka debatt och berätta om alla som utnyttjats, våldtagits, inte tagits på allvar.

Feminismen vill ta tillbaka delar av oss som vi i nuläget inte har, det vill säga rätten att ses som människor och inte bedömas utifrån vårt kön. Rätten att bli sedda som jämlikar, betrodda och värderade som jämställda med män. Manifestationer om samtycke är exempel på feminismen idag. En feminism som varken spårat ut eller inte längre behövs. Som ovanstående exempel så tydligt visar så har kvinnor i vissa avseenden inte ens möjlighet att säga nej och bli accepterade. Det är vad feminismen vill förändra.

* Stoppord används ofta under BDSM-sex som ett sätt att signalera att den ena parten gått för långt.

Bild från Sveriges radio.

Andra läsvärda texter i ämnet:

Hanna Gustafsson på Politism – En nattsvart dag

Lisa Magnusson – Ljudet av ett nej som egentligen betyder ja

Peter X Eriksson – Hur skulle det låta om man behandlade bankrån på samma sätt som våldtäkt

Advertisements

Om hälsohets o onyanserade resonemang om hälsa

Ett par saker har irriterat mig på sistone, bland annat onyanserade tankar och gapiga utrop angående hälsohets. Jag brukar inte läsa Lady Dahmers blogg, sällan hennes tweets heller för den delen eftersom jag tycker att det är för enkelspårigt. Men man kan ändå inte undgå när hennes tweets retweetas i flödet eller att hennes hashtag #hälsohets fått ett rätt kraftigt genomslag på twitter under julen. Både på gott och ont. Det är positivt att ämnet diskuteras. Det är negativt när man inte gör distinktioner avseende vad som är konstruktivt respektive destruktivt med hälsa.

Taggen handlar om hur stressande alla tips och råd om hälsa och träning är enligt Lady Dahmer och hur det bidrar till att folk mår sämre. Men det har urartat till en diskussion där det bara finns hurtbullar som stressar andra med sin träning och sitt ätande (eller icke-ätande) på ena sidan och tjocka latmaskar som vägrar träning på den andra sidan och inga mellanting därimellan.

För det första så gillar inte jag heller överdriven mat- eller träningsfixering, när något går till överdrift är det sällan konstruktivt. Snarare rätt destruktivt och kan förpesta tillvaron för många i omgivningen, särskilt när personer inte håller det för sig själv utan gärna ska förklara för andra hur de ska leva, träna och hur mycket de ska röra på sig. Likaså kommentarer om människors ätvanor och nedlåtande blickar avseende sötsaker kan göra mig riktigt arg.

Men när man läser Lady Dahmers uttalanden och tweets om #hälsohets så finns det ingen balans och inga mellanting, det är antingen eller, på och av in absurdum. Folk är ätstörda hit och dit trots att de bara tänker på vad de stoppar i sig, vilket de allra flesta som faktiskt sköter om sin kropp börjar göra. De är även så kallat ätstörda om de vill träna bort något onyttigt och med den logiken skulle ungefär hälften av alla träningsintresserade vara ätstörda, vilket de såklart inte är eftersom att tanken på vad man stoppar i sig kontra gör sig av med inte nödvändigtvis behöver innebära att man är “ätstörd”. Med detta resonemang så missanvänder man inte bara ordet “ätstörd”, man bagatelliserar även personer som faktiskt lider av riktiga ätstörningar med att förklara folks beteende med en ätstörning bara för att man inte förstår det. Jag har exempelvis en bekant som hade riktiga ätstörningar under flera år, smusslade ner maten i småbitar, åt enstaka o la resten i servetten i knät eller bara satt och tittade på maten framför sig. Samtidigt älskade hen att laga mat till andra och hjälpa till i köket, men kunde inte för en sekund tänka sig att äta all mat hen lagade. Tilllsammans med denna faktiska ätstörning motionerade hen kopiöst mycket och var med andra ord väldigt underviktig. Det ÄR att vara ätstörd, på riktigt.

Jag har en annan bekant som trots en gastric by pass har samma ätvanor nu, som hon hade innan hon gjorde operationen. Hon har gått ner i vikt en hel del, men har inte ändrat sina väldigt osunda matvanor och rör inte på sig. Det är också att vara “ätstörd”. Att inte vilja äta knäck julen igenom, stå över en pizza eller vilja gå ner några kilo för att komma i en nyårsklänning handlar sällan om att vara ätstörd heller, såvida det inte är en konstant kamp om vikten och en fixering vid den.

Lady Dahmer och andra som envisas med att retweeta hennes tweets hävdar även att om man bloggar om sina träningsframgångar eller sin viktnedgång så “hetsar” man andra och bidrar till  stress och psykisk ohälsa. Det är en väldigt subjektiv åsikt. Den som bloggar om sin viktnedgång kanske gör det för att den peppas av det, eller för att den peppar andra. I mina ögon har man ett rejält problem med sig själv och sin filtrering av andras liv och leverne om man tolkar allt som har med träning och hälsa som “hets”. Det är nog snarare det som är problemet, än andras träningsdagböcker i det fallet.

Jag tycker det är rätt synd att en person som hävdar att “att bli tjock är det bästa som hänt mig” (förmodligen för att provocera också) och konstant hävdar att uppmuntran till hälsa är någonting negativt och enkom leder till stress får så pass mycket uppmärksamhet och inte sägs emot i större omfattning. Samtidigt som Lady Dahmer hävdar det nyss nämnda (att bli tjock är så himla positivt och prat om folkhälsa bara är stressande) så hävdade hon några timmar innan dess att “det är väl ingen som sagt att det är BRA att vara ohälsosam?” Motstridigt och dubbla budskap in absurdum i mina ögon.

ladydahmer

Tyvärr är det just vad hon själv framhåller. Hela hennes resonemang cirkulerar konstant kring att ett ohälsosamt leverne är bättre än ett hälsosamt, hon säger i ena stunden att tjocka och icke-tränande personer skuldbeläggs o är skamligt och att folk kollar snett på dessa, för att i nästa  sekund kasta samma anklagelser på de som tränar och tar hand om sig. Blogginlägget ovan glamouriserar dessutom ett ohälsosamt leverne, för det finns ingenting hälsosamt med att vara överviktig. Oavsett om man så lär sig mer om människors nedlåtande beteende gentemot tjocka människor eller inte.

Läser man på om vilka risker övervikt och framför allt fetma medför (precis som undernäring) för kroppen så står det klart att det knappast är nyttigt för individen, på något sätt.  Man kanske skulle överleva längre än den utan underhudsfett om det blev en ny istid, men det är ju inte särskilt troligt. Så tyvärr, hur jävla orättvist och jobbigt det än må verka så är det inte hälsosamt att vara tjock (några kilon hit och dit är inte vad jag åsyftar).

Likaså blir jag irriterad över kassa argument om att man minsann inte vill träna, man inte “orkar” träna eller inte har “tid” att träna. Det är helt okej att säga att man inte vill, vi väljer själva hur vi vill leva våra liv. Men då bör man också vara medveten om vad det i förlängning leder till för sin egen hälsa och inte gnälla över att människor kommer tappa tålamodet med en när man säger sig vara trött, ha för lite ork eller ont i kroppen. Vi är inte gjorda för att såsa runt hela dagarna, inte gjorda för att sitta still på ett kontorsrum dagarna igenom, inte gjorda för vara säckpotatisar som gärna öppnar en Ben & Jerrys i soffan och twittrar ur oss om vår avsky för aktiva människor. Vi är gjorda för att röra på oss, hur jävla jobbigt det än må vara. Samhället som det är uppbyggt för oss idag är direkt skadligt för vår hälsa för det bygger på inaktivitet.

I själva verket kommer ofta bristen på energi och tröttheten på grund av att man inte rör på sig i tillräckligt stor utsträckning eller äter fel mat. Sen tycker jag det är jävligt synd att Lady Dahmer inte verkar tänka på att människor rör på sig, tränar och äter nyttigt av andra skäl än för att se bra ut och ha en tränad o snygg kropp. Som tänker på hälsan av helt andra skäl än för att komma i nyårsklänningen. Det finns väldigt många som tränar för att de mår psykiskt bättre av det och för att kroppen mår bra av det också, men det faktumet verkar ju inte riktigt ha nåtts av anti-hälso-klicken av arga twittrare.

Att råd om att man ska vara hälsosam, tänka på vad man äter och träna mycket kan vara stressande är förstås sant, men personligen tycker jag att det är bättre att vi uppmuntras till att tänka på vad vi äter och ta hand om våra kroppar än att vi skulle överösas med bortförklaringar och idiotiska påståenden om att “alla är olika” när det kommer till hälsa. Nej, alla är inte särskilt olika, alla kan leva ett hälsosamt liv – om de ges rätt verktyg, bildning och förutsättningar för det.

Det behövs inte en personlig tränare, en privat kock och ett gymkort för 5000 kr per år för att komma i form och leva hälsosamt, det behövs en målmedvetenhet och ett jävlaranamma. Vill man komma i form, så KAN man det. För vissa är det bara längre bort än för andra. Jag tycker också att Anna Skipper-hurtiga människor som med piskan snarare än moroten hävdar att “alla kan” är skitjobbiga, men det finns en viktig underton i sådana uttalanden. Det går, om man bara vill. Vill man däremot inte, så går det såklart inte heller, precis som det inte går att sluta röka, sluta dricka eller sluta vara uppe för sent på nätterna om man inte bestämmer sig för att faktiskt ändra på det. Och det handlar alltid om ens egna inställning och ens egna val i det fallet, ingen annan kan ändra på dig eller göra det åt dig.

Jag vore jävligt tacksam om man kunde skicka aggressionerna om #hälsohets åt rätt håll, inte till människor som faktiskt tar hand om sig själva eller påverkas av idealen som konstant reproduceras i samhället. Skicka aggressionerna och synpunkterna till redaktionerna på träningstidningarna som spyr ut det ena tipset efter det andra om hur man blir lite bättre med en viss typ av mat, en viss typ av träning eller propsar för att det bara finns en sorts livsstil när det finns många. Kanske är det inte ens träningstidningarna som ska ha det värsta lasset för de uppmuntrar ju åtminstone till träning, utan tjejtidningarna som konstant utgår ifrån att läsarna inte är kompletta utan bara kan bli det med förändringar, som i princip alltid handlar om utseende och en slimmad kropp och då handlar det oftare om dieter och viktnedgång, snarare än träning och sundare livsvanor.

Till regeringen som inte förstått vikten av att hälsa är en klassfråga där vissa inte har kunskaperna om hur man lever hälsosamt, inte känner till bra mat  och inte ges varken redskap eller möjligheter till träning utan att ruinera sig eller saknar resurserna för att kunna träna för att det är så mycket annat som måste prioriteras.

Lady Dahmer skrev även ett stundom tänkvärt och stundom korkat inlägg som inledde debatten om att vi inte ska prata om folkhälsan mer, men blandar ihop folkhälsan med skeva skönhetsideal o hur kvinnor ständigt strävar efter att behaga och vara någons (mäns) begär. Hur kommersiella intressen och kapitalism fått träningstidningar och tjejtidningar att fullständigt explodera av innehåll om hur vi konstant kan förbättra oss själva, bli mer fulländade och mer åtråvärda. För att inte tala om alla Gör-om-mig-program på tv där den lyckade människan alltid är smal. Folkhälsa däremot handlar om hur folket i landet mår, sociala förhållanden och den psykiska såväl som fysiska hälsan, det får man aldrig sluta tala om. Blanda inte ihop begreppen, är ni snälla.

Lady Dahmer skriver i inlägget:  “Och alla ni som gått ner i vikt, oavsett hur mycket ni kämpat, HÅLL KÄFTEN OM DET. Det triggar och upprätthåller bara kraven. Ni bidrar till hetsen, stressen och ångesten hos andra. Blogga, twittra eller facebooka inte om er viktnedgång. Redogör inte för varje kilo ni gått ner eller varje kalori ni avstår från och posta inga före/efter-bilder. Gör bara inte det.

Jo – gör det, säger jag. Men berätta gärna om varför ni gick ner i vikt, vad de var som fick er att ta det beslutet, vilka ideal, normer och ständiga kommentarer som fick er att sträva så mycket efter att bli smalare. Synliggör vilka normer som finns i samhället, som gör att kvinnor känner en sådan press och stress över sitt utseende. Och om det vore så fatalt KONSTIGT att ni gick ner av andra anledningar, berätta om det med och vad det innebar. Mådde ni kanske t.om. lite bättre av att börja röra på er? Gjorde den friska luften utomhus som fyllde era lungor att ni fick ro i kroppen, kunde tänka klarare eller började må mindre dåligt och bli mindre stressade? För gud ska veta att det finns betydligt fler anledningar till att träna än att se bra ut.

Jag tog mig ur både sömnsvårigheter och ångestbesvär av dagliga powerwalks och nyttigare mat, jag blev piggare, mindre trött och fick mer energi på grund av en hälsosammare vardag. Det var både #hälsohets (ja, faktiskt) andras tjat, oro och kommentarer kring min kropp som ledde till det, precis som MITT beslut att faktiskt göra någonting åt en ohälsosam livsstil och en kropp jag otrivdes i. Likaså MÅSTE jag motionera för att inte få sjukt ont i mina knän som jag har knäskador i och #hälsohets kan ibland faktiskt ge mig den sparken i baken jag behöver när jag försöker hitta undanflykter för att slippa.

Rikta er ilska åt rätt håll. En hälsosam livsstil är inte destruktivt för individer, däremot så är helt snedvridna utseendeideal och de bilder av kvinnokroppen  som smal snarare än tränad som vi ständigt omges av skadlig, det är två olika saker som bör åtskiljas.

Feministisk forskning kan tvärtom förhindra självmord bland män

Efter Brunnbergs totala hjärnsläpp tidigare i veckan i Slitz avseende att feminismen är ansvarig för fångvaktaren Karen Gebreabs tragiska död där hon misshandlades till döds med en batong på ett fängelse, tror man snart att man läst allting gällande att svartmåla feminismen. Det helt bakvända resonemanget i Brunnbergs fall handlar om att det är feminismens fel att  “svaga” kvinnor arbetar i “farliga” yrken och att feminismens kamp för att kvinnor skall få arbeta i klassiskt könsmärkta manliga yrken (och vice versa) är ansvarigt för Gehrabs död. Istället för att skuldbelägga den manlige fånge som gick helt bananas och slog sönder och samman en person med batong eller fängelsets naiva misstag att låta enkom en person följa med en våldsam mordmisstänkt fånge genom en korridor, pga för få personer i tjänst är det alltså i Brunnbergs tankevärld den ondskefulla feminismens fel.

Men svartmålningen och smutskastningen av feminism slutar inte där. I en artikel signerad antifeministen Beatrice Fredriksson i en gästblogg på Genusnytt så resoneras det i ungefär samma misogyna anda och feminismen anses av någon makalös anledning vara syndabock avseende det faktum att fler män än kvinnor tar självmord. Artikeln i fråga handlar om unga mäns psykiska ohälsa och skribenten gör feminism och jämställdhetsarbete ansvarigt för mäns självmord under titeln: “Vidrigt feministiskt svek mot unga killar”.

Inlägget handlar i korthet om att jämställdhetsarbetet idag inte bryr sig om mäns psykiska ohälsa eller mäns självmord samt att det är feminismens fel att kvinnor betraktas som svaga och därför får hjälp och uppmärksamhet, medan männen som måste vara starka inte får någon hjälp. Fredrikssons antagande är alltså att feminismen gör det värre för män som inte stämmer in i normer & föreställningar kring maskulinitetet, vilket är både okunnigt och snudd på komiskt då ifrågasättande och kritik av normer kring kvinnlighet och manlighet är precis vad ondskefulla feminister och genusvetare hänger sig åt. Jag tänkte att jag skulle besvara inlägget då det är ett område jag både arbetar med och intresserar mig för och för att jag milt uttryck anser att Fredriksson är ute och cyklar.

För det första; det stämmer att fler män än kvinnor tar självmord. Det stämmer även att fler kvinnor än män gör självmordsförsök. Vad Fredriksson dock glömmer bort i sin analys är att statistik kring psykisk ohälsa inte enbart handlar om antalet självmord, utan även om hur många män respektive kvinnor som lider av depressioner, ångest, psykiatriska sjukdomar och andra symptom på psykisk ohälsa.

Enligt Folkhälsoinstitutet och ett gäng andra källor är:

” inåtvänd problematik, det vill säga oro, ångest och depression, betydligt vanligare bland flickor och kvinnor än bland pojkar och män. Så var det  på 1980-talet, samt tidigare ändå – och så är det fortfarande i slutet av 2000-talet.”

År 2007 hade exempelvis 177 per 100 000 kvinnor och 117 per 100 000 män vårdats på sjukhus för förstämningssyndrom, enligt patientregistret. Det är betydligt fler kvinnor än män. Statistiken och efterföljande riktade insatser baseras alltså inte endast på självupplevd ohälsa i form av ifyllda enkätet som Fredriksson tycks tro, utan på vilka som söker sig till psykiatrisk vård, får hjälp och därmed hamnar i statistiken. Mildare oro, liksom ångest och depressioner är 1,5 – 3 ggr vanligare hos kvinnor än hos män. Det är statistik som denna samt oroväckande högre belastning på psykiatrin bland unga i allmänhet som man utgår ifrån när man bestämmer sig för satsningar på unga tjejer, liksom på ungdomar överlag, i en mängd olika insatser.

Likaså är man högst medveten om att den högre rapporteringen i kvinnors fall kan bero på, jag citerar FHIs rapport:

” En hypotes är att könsskillnaderna i oro, ångest och depression förklaras av att problemen yttrar sig på olika sätt för kvinnor och män, och att diagnoskriterier och screeninginstrument fokuserar på typiskt kvinnliga symtom.”

Likaså är Folkhälsoinstitutet och forskare i detta fall medvetna om att det skulle kunna förhålla sig så att män är mindre benägna att erkänna besvär av nedstämdhet och oro (pga könsnormer) – vilket ger upphov till såkallad “response bias”. Likaså rapporterar män i högre utsräckning somatiska symptom, när de i själva verket kanske har problem med psykiska. Det här är aspekter man har med i beräkningen och som gissningsvis berättar en del om hur mäns psykiska ohälsa också den påverkas av kulturella normer om hur man bör bete sig, som man respektive kvinna.

Det första felet med Fredrikssons inlägg förutom rubriken som sådan, är hennes antagande om att: “det helt enkelt inte är okej att ta deras parti” där hon syftar på killarna och samhällets påstådda ignorans. Här reproducerar hon själv en förutfattad mening om att psykiatrin och samhället inte tar mäns psykiska ohälsa på allvar och att det finns någon samhällelig norm att strunta i män som lider eller att psykiatrin respektive samhället är helt omedveten om att manlig ohälsa existerar. Detta skyller hon sedan på feminismen, precis som de normer som förutsätter hur kvinnor respektive män agerar vid psykisk ohälsa. Istället för att sätta sig in i området, vilket man tycker att man kanske borde göra om man vill kritisera det, levererar hon okunskap efter okunskap i sitt märkliga påhopp på feminism.

Fredriksson tycks inte vara medveten om är att det inom medicinsk genusforskning sedan länge finns forskning som sysslar med att analysera genusuttryck i psykisk ohälsa och sjukdomar överhuvudtaget i relation till kön. Fredriksson tycks inte ha tänkt tanken att genusuttryck som många sedan uppväxten bär med sig, där vi ordnas in i mallar och normer avspeglar hur vi beter oss även när vi är vuxna och drabbas av psykisk ohälsa. Normer som gör att flickor uppmuntras till att visa känslor, gråta och leka emotionella lekar med dockor i en helt annan utsträckning än pojkar, medan pojkar i sin tur gärna skall “bita ihop”, leka krig och springa snabbare än snabbast & klättra högre än högst. Hur det hela hänger ihop med att exempelvis lagsporter bland pojkar tas på ett helt annant allvar och ges en helt annan betydelse än flickornas dito, som benäms som “damfotboll” i relation till normen fotboll, där pojkar och män är utövare.

Det här är inte “feminsmens fel” utan något feminismen faktiskt uppmärksammat och velat diskutera i åratal. Likaså finns det ett flertal feministiska studier som menar att konservativa kvinnoideal där kvinnor ses som sköra, emotionella, irrationella och lättpåverkade  stämmer bättre överens med den klassiska depressiva & neurotiska rollen , vilket innebär att vi lättare sammankopplar kvinnor med depression & ångest, än vad vi gör med män och mansrollen. För mer om genusuttryck i ohälsa och kulturens inverkan på hur vi uttrycker oss, rekommenderar jag Fredriksson och övriga “antifeminister” att läsa litteratur av idehistorikern Karin Johanissons som “Den mörka kontintenten” eller Berit Schei, professsorn i samhällsmedicin bok “Kvinnor lider – män dör” – folkhälsa i ett könsperspektiv, eller Anne Heiths genusforskning.

Fredriksson fortsätter med sina förutfattade meningar:

“Men samhället tillåter inte dessa killar att be om hjälp. Samhället tillåter inte dessa killar att faktiskt våga kryssa i den där rutan i enkätfrågan. För killar ska inte må dåligt. Samhället har bestämt att det är tjejerna som mår dåligt, för det är mer i linje med den feministiska analysen.”

Nej, det är inte den feministiska analysen som inte vill uppmärksamma pojkar som mår dåligt. Det finns ingen statsfeminism som konspiratoriskt förbjuder män att visa sig känsliga och berätta om sina känslor, snarare tvärtom. Feminister brinner ju för att människor ska få vara människor utan att stöpas och gröpas ut inifrån bara för att de råkar ha en penis eller en vagina. Hur kan Fredriksson ha missat det? Hur kan Fredriksson bara förbi se att många feminister rent utsagt avskyr att det finns föreställningar om hur könen ska bete sig?

Det finns däremot otäckt starka könsnormer i samhället som baserar sig på en biologisk uppfattning om att kvinnors och mäns egenskaper måste särskiljas och är av naturen givna. Denna syn på könen har sitt ursprung från samma tidsepok som det biologiska rasinstitutet i Uppsala hade sin storhetstid, då man ville dela upp, mäta, etikettera och märka ut egenskaper hos minoritetsgrupper som samer, zigenare, utvecklingsstörda, kvinnor och homosexuella genom att mäta och väga deras skallar. Det är med andra ord otroligt dåraktiga och skeva normer som finns kvar i frågan om män och kvinnor,  där män alltid setts som normen och kvinnan det avvikande. Det avvikande som i fallet att hon också lättare drabbades av hysteri eller blev “tokig” till skillnad från den intelligente och stabile mannen. Eller som i fallet att depression plötsligt sågs som respektabelt, när män började drabbas av det och sjukdomen fick en annans könsmärkning.

Det här är starka och ihållande föreställningar om könen som reproduceras generation efter generation, beroende av vad föräldrar och samhälle för över till sina barn och vad dessa barn senare för över till sina vänner. Det är visserligen inte lika traditionellt som innan feminsmen fick sin framgång, men det finns kvar och avspeglas i kvinnors och mäns upplevelser av psykisk ohälsa. En dikotomisk uppdelning som förutsätter att kvinnor anses ha vissa egenskaper och män andra och där det är väldigt vanligt att att kvinnor anses vara “svaga” som i fallet Brunnberg, medan män anses vara motsatsen & skapta för stordåd. Överlag så ges kvinnor enligt denna uppsättning konservativa och traditionella maktordning negativa egenskaper, medan män getts de positiva. De “positiva” egenskaperna är dock ingenting man kanske har när man blir psykiskt sjuk, vilket är vad Fredriksson borde uppmärksamma, istället för att skuldbelägga feminismen för något den aldrig gjort. Det vore exempelvis högst intressant om hon skärskådade det faktum att fler självmord bland män kan bero på just traditionellt manliga normer som leder till förväntningar om att män ska vara tysta om sin psykiska ohälsa och hur dom egentligen mår och beslutsammma om de väl bestämmer sig och att det i sin tur leder till mer aggressiva och slutgiltiga försök vid självmord än i kvinnors fall, vilket oftast ses som  “rop på hjälp” istället för definitiva handlingar.

Dessa normer och ideal kring kön är något feminismen kritiserat sen feminismens början, men istället får alltså Fredriksson det till att vara feminismens fel.

För mer om detta i anknytning till suicid rekommenderar jag även Fredriksson professor Lars Jacobssons forskning om hur mansrollen (som inte är feminismens fel utan samhällets och kulturens illvilja till könsnormer och könsmaktsordning) leder till självmord bland manliga renskötande samer och hur outtalade föreskrifter om att män inte bör prata om sitt mående och istället ta livet av sig till följd av smärtan och tystnaden, innan hon börjar beskylla feminismen för ohälsan i samhället.

Fredriksson avslutar i samma traggliga gamla hjulspår, till synes helt omedveten om att aktuell forskning på området, med både medicinsk, sociologisk, genusvetenskaplig och samhällsmedicinsk inriktning  är mycket medveten om både könsskillnader i psykisk ohälsa och mäns höga självmordstal.  Feministerna hon kritiserar vill nämligen också att männen som tar självmord ges hjälp och slipper leva enligt könsnormativa traditioner.

“Detta är för mig ett av det största och vidrigaste svek den svenska feminismen är skyldig till. Feminismen kan fortsätta handla om vilka leksaker barnen ska leka med på dagis, hur mycket genusperspektiv vi behöver i högre utbildning, eller hur kvinnofrämjande lagstiftning ska se ut. Men så länge som unga killar dör, tänker jag inte delta i det. Istället tänker jag fortsätta prata om de viktiga frågorna först.”

För det är tydligen bara viktigt att unga killar (och män upplysningsvis) dör i självmord enligt antifeministen Fredriksson. Inte att kvinnor gör det också eller att psykisk ohälsa är lika vidrigt, degenererande och plågsamt oavsett vilket kön som drabbas. Jag önskar också att samhället öppnade upp för fler debatter om manlig ohälsa och nyanserade mäns beteende utifrån vetskap om hur normer kan påverka det som i fall som handlar om farliga manligt dominerade grovarbeten, mäns överrepresentation även bland hemlöshet eller i missbruksfrågor,  men jag ser feminsmen, maskulinitetsforskningen och genusvetenskapen som ett verktyg för att analysera det och komma med lösningar på problemen,  inte som samhällets bottenskrap och syndabock.

Insomnia & längtan

Är så trött just nu att jag knappt vet vad jag heter. Var en millisekund från att somna på bussen på väg hem från jobbet och gud ska veta att jag inte är den som somnar på bussar hursomhelst eller slappnar av bland främmande människor, men att arbeta heltid och ha mina sömnvanor är jobbigare än man kan tro. Det gick hyfsat bra förra veckan, men efter helgens bravader och förvridning av dygnet så kunde jag inte somna igårkväll (söndag) och tror inte jag fick mer än knappt fyra timmars sömn inatt.

Ungefär kl 16.00 i eftermiddags kickade därför zombiemooden in på riktigt och jag har inte gjort annat än gäspat ikväll. Hoppas jag får sova gott inatt i alla fall. Att jag fortfarande är uppe är ett under, faktiskt.

Försöker samla mig nu och tänka på allt som ska tänkas på. Sortera tankarna.

Intala mig själv att jag kan det här och att föreläsa inför yrkespersonal är a piece of cake. Men jag är nervös och lite småorolig i kroppen, eftersom jag avskyr långa bussfärder men måste sitta på bussen i åtta timmar tur och retur på ett drygt dygn med början imorgon. Ska nämligen föreläsa i Sundsvall på onsdag. Och det är skitkul att föreläsa, men ganska skrämmande också. Å andra sidan får jag pengar för det och lär mig oerhört mycket, precis som jag hoppas att jag lär och inspirerar andra.

Ser fram emot att sova på hotell natten till onsdag också och tro mig när jag säger att jag ska njuta när jag sitter där i mitt hotellrum imorgonkväll och verkligen må så gott.

Nu kommer ett bildregn för att illustrera min mood i de bästa stunderna nu i maj då livet flyter på väldigt fint och varenda cell i kroppen skriker efter sommar. För som jag längtar, efter sommar, värme, frihet och fantastiska vyer.

Har insett att det bor en längtan inom mig som är starkare än allt annat. En längtan efter så mycket mer än sommar. Mest efter värme faktiskt och det får du tolka hur du vill. Jag ger dig den valfriheten.

"Sluta straffa våra patienter"

Idag vill jag tipsa om den underbara artikeln “Sluta straffa våra patienter” i SVDs Brännpunkt som Jenny Fjell och 107 andra läkare skrivit om de absurda utförsäkringarna av sjuka människor som regeringen drivit igenom sista åren. Jag fick möjligheten att träffa Jenny Fjell när jag föreläste i Skellefteå förra veckan och hon är läkare som verkligen brinner för sjukas rättigheter och respekten dom förtjänar.

Artikeln ger mig rysningar och jag hoppas att styrande politiker och beslutsfattare läser den och faktiskt tar till sig det som står och bara för en stund försöker förstå och sätta sig in i personerna som beskrivs öde. Det är inte bara marionettdockor i en värld som inte angår någon. Artikeln kan handla om din granne, din svärmor eller din pojkväns syster.  För en av fyra i Sverige lider av psykisk ohälsa, det är 25% av befolkningen som inte passar in i mallen om hur man ska vara, agera och bete sig för att passa in  i dagens arbetsliv och förutsättningarna som råder där.

Det här är en av grupperna som drabbas hårdast av utförsäkringar och den livsgnistan som kanske hade börjat återupprättas tappas totalt när beslut om en osäker framtid i form av utförsäkring kommer. Det borde ligga i allas intresse att förhindra att medmänniskor far illa och verkligen ge en bitter bismak i politikernas samvete.

Man rapporterade kring samma uppror på TV4s nyheter imorse och citerade artikeln med att tillfrisknande inte sker efter en tidtabell, vilket politiker, lagar och styrdokument tycks tro när dom helt samvetslöst skickar in svårt sjuka patienter i arbetslöshet, utsatthet och misärliknande livsförhållanden. För ni ska inte tro att det är lätt för någon med lång sjukfrånvaro att plötsligt få ett arbete igen, skjutsen till arbetslivet som utförsäkringen tros leda till är sällan eller aldrig en skjuts till arbetslivet, utan istället en rejäl björntjänst till ännu större utanförskap.

Jag skulle önska att de politiker som tar besluten över andras liv fick gå i de personernas skor vars liv de abrupt släcker livsgnistan hos med sina eländiga beslut och utförsäkringar. Läs artikeln och fatta!

 

Bemötande inom psykiatrin

Igår var jag i Skellefteå och föreläste inför ST-läkare tillsammans med en kollega från attityduppdraget (H)järnkoll. Fokus låg på förhållningssätt och bemötandefrågor, det vill säga vad blivande psykiatriker i det här fallet bör ha i åtanke under mötet med patienten.

Till en början vill jag säga att det är otroligt svårt att sätta sig in i den mängd av människor läkare möter varje dag och framförallt vilken mångfald av olika människor det handlar om och hur lite tid man har för varje patient. Just därför är det också svårt att ge någon enhetlig bild eller verktygslåda som alltid fungerar. Men det finns några grundläggande ledord att ha i åtanke under alla möten.  Det handlar om nyfikenhet, förståelse, öppenhet och delaktighet.

Det här är inte exakt det jag sa under föreläsningen, men påminner om det – där vissa saker är borttagna av sekretess-skäl samt några tillägg och omformuleringar av budskapet.

Nyfikenhet

Det är viktigt att se varje person som en unik individ snarare än att bara se en representant av en viss grupp eller diagnos. Att se bortom kategoriseringar och uppfattningar kring hur ”invandrare är” eller hur ”funktionshindrade är” . En vilja till att se personen bakom alla yttre attribut, fördomar och eventuell diagnos för att kunna bemöta personen på ett värdigt och respektfullt sätt. Verkligheten är sällan så simpel som etiketter vill att den ska vara. En regel är helt enkelt att försöka se sig själv i människan man möter.

Precis som njurläkaren vid Karolinska Institutet och författaren Astrid Seeberger skriver så är den skamlösa nyfikenheten väldigt viktigt och direkt avgörande för om man når fram till en patient eller inte. Att man söker hjälp hos psykiatrin innebär inte att man är redo att lägga alla kort på bordet och detta bör en psykiatriker veta. Seeberger delar upp människor i nyfikna och obrydda vilket jag anser är ett bra grepp. Personligen anser jag att läkare måste vara nyfikna och intresserade av varje unikt patientfall och redo att ta sig in under  murarna som framförallt människor som kommer i kontakt med psykiatrin ofta uppvisar. Den psykiska ohälsan ligger en allra närmast, är i många fall otroligt svårt att prata om och ett tabubelagt ämne. Det här är en utmaning, men den ligger i läkarens yrkesroll och bör uppmärksammas mer.

Förståelse

Här handlar det inte bara om förståelse för sina patienter och deras situation och beteende utan även om en förståelse för sig själv. En betydelsefull faktor för att kunna ge ett så bra bemötande som möjligt är att känna sig själv och ha reflekterat kring sin egen person. Att vara någorlunda medveten om vilka föreställningar, förutfattade meningar och förväntningar man själv har i mötet med andra människor. Hur påverkar ens egna socioekonomiska bakgrund/klass, kön, religion, sexuella läggning, etniska härkomst och uppfostran har format en och inverkar på ens attityd och approach gentemot patienter. De egna referensramarna är direkt inverkande på hur väl jag kan bemöta en person, oavsett om jag anser mig ”sköta mitt jobb” så präglar de mötet.

Representationsfaktorn är viktigt i mötet mellan patient och läkare. Hur patienten väljer att se sig själv och vad den vill visa upp. Det gäller även omvänt, precis som ovan beskriver. Hur man väljer att bemöta patienten och om man väljer att identifiera sig med personen som sitter framför eller om det bara är exempelvis en “missbrukare”. Patienten kan även göra ett medvetet val och bara visa vissa specifika egenskaper eller göra det helt omedvetet som sedan påverkar utgången av behandlingen.

Här exemplifierade jag med ett exempel från mitt eget liv och hur identitet varierar med sammanhang och representation. Om jag väljer att presentera mig inför nya människor med följande mening: ”Hej, jag heter Malin, jag är 27 år, har en magisterexamen i Kulturanalys och jobbar inom socialpsykiatrin.” Eller om jag väljer att säga ”Hej, jag heter Malin och har erfarenhet av tvångssyndrom och  depression”.

virginiawoolf

Dessa beskrivningar av en och samma människa representerar två helt olika bilder av mig  och ger upphov  till en mängd olika fördomar, stereotyper och föreställningar om mig som person utifrån hur jag pratar om mig själv. Alla sammankopplar vi vissa beteenden med olika diagnoser eller yrken. En symbolisering som kan ligga mötet till last.

Viktigt att fundera över som läkare, eftersom många symtom kan hamna i skymundan hos den som varken erkänner sig ha någon psykisk ohälsa eller den som inte är medveten om det själv men har en hög social position i samhället eller tvärtom är missbrukare/nyinkommen flykting/osv. När endast en specifik faktor fokuseras på så försvinner flera andra inverkande aspekter.

Viriginia Woolf är en av alla berömda personligheter som lidit av psykisk ohälsa och tog sitt liv. Men hon var också, vilket är väldigt viktigt att påpeka – en väldigt talangfull författare och en av dåtidens starkaste feminister.

Öppenhet & Delaktighet

När man själv tvekar kring hur man ska bemöta någon eller vad en patient vill ha ut av mötet så kan man fråga patienten. För att eventuell behandling ska fungerar så friktionsfritt som möjligt så ska man inte vara rädd för att fråga patienten vad den själv är ute efter, har för behov och förväntningar.

Att göra patienten delaktighet i behandlingen samt ge information och tala på ett sätt som patienten förstår är även det viktigt, för att förhållandet mellan patienten och läkaren ska bli så jämlikt och ömsesidigt som möjligt. Hur man säger saker och det språkbruk man använder under mötet är direkt avgörande för hur väl kommunikationen fungerar.

Det var mycket diskussioner kring just maktförhållandet och att en del i rollen som yrkesrollen läkare är att upperätthålla en viss maktposition och auktoritet i mötet med patienten. Det innebär en balansgång som kan vara svår i vissa situationer. Det viktigaste är helt enkelt att den professionella i sammanhanget, i det här fallet läkaren inte är arrogant eller pratar över huvudet på patienten.

Rent generellt finns åtminstone i Sverige en omedveten föreställning hos patienten redan innan mötet att man faktiskt befinner sig på olika nivåer rent maktmässigt där läkaren är medicinsk och diagnostiskt professionell och den som ”vet bäst”. Personligen skulle jag därför inte vara särskilt oroad över att maktförhållandet rubbas om inte patienten direkt utmanar positionen.

Man bör även poängtera att patienten själv är expert och proffs på sin egen situation och sina egna symtom precis som den berättelse man väljer att framföra under mötet, som ingen annan kan framföra lika bra eller lika autentiskt. Därför är förhållandet mellan läkare och patient ett där båda parter är beroende av varandra. Särskilt också inom psykiatrin då läkaren inte kan göra särskilt mycket om patienten stänger dörren och där symtomen ibland inte syns utanpå.

Plastikkirurgi och jordens avskräde.

Finns det någon vidrigare yrkesperson än plastikkirurgen? Jag tror inte det. Jag äcklas så grovt över dessa små människor som så brutalt och medvetet utnyttjar människors dåliga självkänsla, kroppskomplex och bristande insikt i hur ett bristande självförtroende inte lagas genom en bröstoperation eller en fettsugning utan genom att bygga upp det på rätt väg. Jag vet att det är ett kontroversiellt ämne, men jag tycker det är fullständigt vidrigt att människor kan tjäna sådana grova pengar på andras olycka och samhällets fullständigt snedvridna ideal som uppmuntrar kvinnor till att kvinnlighet och sexualitet sitter i ett par stora fasta onaturliga bröst.

Under denna veckan är det en special i TV4’s lokal-tv eftersom antalet plastikoperationer ökat tredubbelt under de senaste åren i Umeå. Igår var det en medelålders kvinna som ville rekonstruera sina bröst efter sitt första barn, hon skulle spendera 42 000 kr på att återställa brösten så att hon blev nöjd med sig själv. Hon sa uttryckligen att hon trodde att självkänslan skulle förbättras av operationen och att hon funderat på ingreppet under en tio årsperiod. Hur vore det istället om man kom till sina sinnens fulla bruk och insåg att bröst på grund av amning, hormoner och viktökning faktiskt förändras, att det är fullständigt normalt och ingenting som behöver åtgärdas? Eller att man kanske investerade dom där 42 000 kronorna på terapi eller självkänslekurser istället? För inte åtgärdas väl självkänslan genom att förändra brösten? Det sitter i huvudet för i h*vete, inte i brösten. Jag vet att det finns personer som inte håller med mig och att självförtroendet faktiskt ökar efter en bröstoperation, men det skiter jag faktiskt i. Jag tycker att jag har för mycket mage, inte fasiken fettsuger jag mig för det. Jag tränar bort det, äter mindre och säger till mig själv att jag duger ändå och stör det mig så mycket så att jag mår dåligt av det så finns det både en billigare och nyttigare lösning och det är helt enkelt att minska intaget och öka aktivitetsinslaget.

Nu kanske någon tänker “Men större bröst går ju inte att träna sig till!”, nej det är helt korrekt. Men du kan träna muskulaturen under så att dom blir fastare, du kan använda bh:ar som gör dem fylligare och det är ingenting onormalt med att ha små bröst, vi skapas som vi gör av naturen av en anledning. Bautabröst passar inte på små petita smala kvinnor. Det passar inte på någon, ärligt talat. Då säger någon annan “men man behöver ju inte göra jättetuttar” – nej, det behöver man inte. Man kan göra B eller C-kupor också, men vad förändras mer än utseendet på brösten – får du med automatik bättre självförtroende också bara för att bröststorleken förändras?

Det som dock gör mig mest irriterad, arg och besviken är dock den typiskt amerikanska och populärkulturella tv-serien om plastikkirurgin i Los Angeles som går varje vardag efter Big Brother, “Dr 90210”. Det är så otroligt många som ser en enkel lösning i en operation utan att verkat ha reflekterat överhuvudtaget kring ingreppet och eventuella konsekvenser. Det verkar vara ungefär som att gå till frissan för vissa, kul, förnyande och en egoboost. Inte förknippat med några risker, en faktiskt genväg eller självbedrägeri.

I dagens avsnitt är det en 19 årig tjej med a-kupa, fina söta bröst som vill slå igenom som underklädesmodell (?!) och vill göra D-kupor som sin bästa vännina som alltid fått uppmärksamhet för att hon är en tuttfia. Tjejen yttrade följande citat i programmet: “bigger boobs can help me conquer the world!”.

Sen så är det en lismande äcklig plastikkirurg kallad Dr. Rey med ett sliskigt leende som kommenterar alla kvinnliga patienters utseende och säger “Oh, you’re so beautiful! No wonder your daughter is so beautiful too!” till 19-åringens mamma när han ser henne. Sen säger han att hon är den perfekta kandidaten och patienten. För hon är fullt frisk och har “rätt attityd och inställning” – ja rätt attityd som naivt och uppmärksamhetstörstande tror att stora bröst är svaret på kvinnlighet, framgång och succé och får honom att operera om henne fullständigt obrydd om det kassa självförtroendet och komplexen. Och samtidigt som han opererar och fantiserar om slutresultatet kommer han troligen lite i kallingen och tjänar multum varje månad på det dessutom. No wonder att han trivs…

Han var lika lismande, obehaglig och äcklig häromdagen. Gav komplimanger med sexuella anspelningar när tre blonda systrar i 20 års åldern hade bestämt sig för att tillsammans göra silikonbröst, för att det “kändes stärkande och roligt att göra det allihopa”. Tänk att livet kan bli så underbart med ett par D-kupor! Who knew…

Även om inte Umeås motsvarighet till plastikkirurg är lika sliskigt läskig och smörig så fick jag samma obehaglighetsvibbar av honom. Han fick frågan om vad han tyckte om att plastikoperationerna ökat så mycket och han sa faktiskt förvånande nog att han tyckte att någon i samhället inte stod riktigt rätt till, men samtidigt menade han att patienterna fick ett bra bemötande och hjälp att självförverkliga sig. Well.. om det är självförverkligande så vet jag inte om det är något jag vill.

Förtydligande: Jag är inte emot plastikkirurgi vid brännskador, olyckor eller drastiska viktnedgångar som gör att döskinnet hänger som skinnsäckar runt kroppen.

(Bildkälla: E-online)

Anti-kickstarter, lättja och förlösande toabestyr.

lattjaLäste nyligen en sak på facebook som fick mig att börja asgarva för mig själv. En klasskamrat sen universitetstiden skrev imorse följande statusuppdatering:

“Stärkt och vederkvickt efter två timmars sömn och technicolordrömmar om kattungar och khadaffi. Nu kickstartar vi den här dagen, som blondinbella skulle säga!”

och sen kommenterades det med att det var “psykkäckt” och följdes av en ironisk hejarramsa om hur peppande måndagmorgonen är.

Jag tycker det är så vansinnig skönt med människor som vågar vara ärliga och inte bara skriver överpeppade, presterande och superkäcka-hurtbulle-attityder och inlägg hela tiden i statusar och bloggar.

Det är befriande, genuint och verklighetstroget istället för alla dessa uppsatta falska fasader där allt är SÅ HIMLA BRA JÄMT bland människor som gör 511 olika saker varenda dag. Om man ständigt måste prestera och göra saker så är någonting fel. Det är jag övertygad om, kroppen liksom hjärnan behöver vila ibland. Så mer lättja till folket please. Jag kanske skulle bli en bra chill-coach? Folk behöver helt klart lära sig att chilla.

(Bild från Deviantart, NikxStock)

Själv skrev jag en artikel här på Livskick förra veckan om att börja tänka istället för att bara göra och skriva “Not to do lists” av saker man gör bara för sakens skull istället för att skriva dessa ständigt återkommande och överambitiösa “”To do lists” som alla duracellkaniner till bloggare tjatar om jämt. Läs den om ni har lust. Idag har jag skrivit följande “not to do list”.

– Inte göra 10 saker samtidigt utan avsluta den första innan jag börjar med den andra.
– Inte slösa tid genom att sitta framför datorn när jag borde läsa böcker.
– Inte oroa mig så mycket över saker utan ta det som det kommer.

En annan sak som fick mig på gott humör var deltagaren Katerina Kazelis utspel i Big Brothers veckofinal igår. Deltagarna fick i början välja mellan trygghet och spänning och dom som valde trygghet fick sitta handfängslade i ena handen med en annan deltagare medan de som valde spänning fick speciella dräkter som dom fick elstötar genom. Hon blev iaf tillfrågad av programledaren Gry Forsell om hur det var att sitta fast i Cilla med handklovar i tre dygn som pratar non stop och aldrig håller käften och uttryckte att det var oerhört jobbigt att sitta fast med en annan deltagare som aldrig håller tyst och lever om mer än lågstadieklassen hon är lärare åt.

Men jobbigast av allt var att hon blev förstoppad på kuppen eftersom hon inte kunde bajsa med handkloven och sällskapet som den innebar. Hon hade försökt men det gick inte med en annan person väntande precis utanför toaletten. Så hon riktigt jublade när hon blev lossad och äntligen fick gå på toa och göra sina behov. Det var en “förlösande” känsla. Haha.

Att en tjej är så rättfram och pratar om något som faktiskt är naturligt så frispråkigt är härligt. Jag uppmanar dock inte follk att prata om det utan tanke alls, men visst är det väl ändå ganska befriande att strunta i sociala (och ganska uppstoppade och pryda) regler ibland? Det tycker i alla fall jag.

Vad tycker ni? Gillar ni brutal ärlighet och modet att strunta i kulturella förväntningar och bara säga som det är?

(Foto Katerina Katzelis, pressfoto TV11)

Lördagsfilosofier och förälskelse.

Såhär en lördagskväll blir jag gärna lite lätt filosofisk när jag bara är hemma och chillar. Jag funderar ofta på hur det skulle vara att kliva ur sig själv och sitt eget psyke och personlighet och stiga in i någon annans och känna hur det känns att vara någon annan med alla känslor, tankar och åsikter det innebär. Det är ju en känsla man aldrig kommer att få testa, att verkligen känna någon annans känslor som dom känns för den personen. Hur den personen reflekterar kring frågor som man själv gör, hur livet hanteras i allmänhet och hur allt är och upplevs. Vi människor är ju mer lika än man kan tro sägs det ofta, så förmodligen är vissa primitiva känslor och begär ungefär likadana för alla människor och känns ungefär likadant.

Sen skulle jag även vilja veta hur andra ser på en, hur uppfattas jag av andra utifrån som inte bär på allt det jag gör och alla bedömningar man själv gjort och gör kring sig själv. Är exempelvis den personen jag ser i spegeln när jag ser mig själv densamma som andra ser? Eller är ens självkritik förblindande eller gör ens självförälskelse i vissa stunder att man får skygglappar och inte ser det andra kanske uppmärksammar?

Ser jag ut såhär i andras ögon? Eller på något annat sätt?

På tal om känslor, när vi träffas av Amors Pil i rumpan och blir förälskade och förbehållslöst  fascineras av alla egenskaper som personen vi förälskat oss i  har och därigenom förbiser alla brister så känns det alltid så speciellt. Det är så fascinerande och unikt att man tror att man är ensam i hela världen om att känna just så och att ingen kan förstå ens känslor överhuvudtaget. Tänk alla sånger om kärlek, alla dikter som skrivits, alla böcker om ämnet när denna förälskelse neurotiskt nedtecknats om och om igen som om varje gång vore den första. Det där känslomässiga virrvarvet och den emotionella bergodalbanan som vi hamnar i när vi är förälskade känns verkligen genuint unikt. Men det är det inte! Åtminstone inte enligt vetenskapen.

Jag håller just nu på att läsa en riktigt intressant bok som heter “Det handlar om Kärlek” där författaren Charlotte Fruergaard skriver att just förälskelsen rent krasst faktiskt bara är en biokemisk process i hjärnan som känns exakt likadan för alla människor. Fruergaard skriver att för att förstå förälskelsen och dess nästintill magiska makt över oss så måste vi släppa de romantiska och idealistiska föreställningar om förälskelsen som vi har och se den för vad den är, en kemisk process.

Denna kemiska process kan förklara både den enorma besattheten man känner för personen, men också det överraskande fenomenet och stunden när den sen försvinner igen lika plötsligt som den kom, antingen för att fördjupas i något annat; kärlek eller för att försvinna helt. Något som jag tyckte var överraskande är även det som står skrivet senare i boken: “forskare har sett att den hormoncoctail som utgör förälskelsen inte har något gemensamt med den blandning av hormoner som stöder ett långvarigt förhållande”, så med andra ord är det sällan relationer blir stadiga av stormande passion och enorm förälskelse.

Man skulle heller inte klara av att vara kvar i det förälskade stadiet längre än man faktiskt är. Den fysiska kroppen skulle bli utbränd och vi skulle troligtvis bryta ihop eftersom det är så påfrestande för den fysiska kroppen. Det ligger nämligen en väldigt stark hämning på hjärnans flykt och alarmfunktionscentrum – amygdala när man är förälskad, dessutom på hjärnans förmåga att tänka kritiskt och lösa problem. Gissningsvis är det därför man tar så extremt irrationella beslut när man är förälskad.

Dopaminrushen och glädjekicken i kroppen gör dessutom att man blir på hypernivå och kan göra hur mycket som helst helt maniskt utan att bli det minsta trött när man är som mest förälskad. Ni vet känslan att man kan överkomma alla hinder, vara uppe dygnet runt och samtidigt topprestera eftersom man svävar på små rosa moln. Klarsyntheten, frimodigheten och risktagandet har med andra ord med hormonbalansen i hjärnan att göra och är typ mer eller mindre universiellt.

Så det är alltså ren självbevarelsedrift som gör att vi slutar att vara förälskade och får känslorna att övergå till någonting annat eller bara dunsta. Kroppen skulle helt enkelt inte palla att fortsätta i samma takt. Det skulle vara som att vara ständigt hög ungefär, inte så nyttigt eller hälsosamt.

Självförverkligande som dödssynd.

Någonting jag kom att fundera över såhär en fredagskväll efter att ha sett Blondinbella föreläsa igår är denna ständiga jakt på status och pengar och ämnet självförverkligande ( dvs att uppnå drömmar och visioner). Blondinbella pratade om hur hon fick olika saker gå från idéstadiet till en verklig affärsidé och talade väldigt mycket om pengar och tristess. Hon beskrev helt sonika om att hon som den uttråkade människan hon är blir till en mänsklig idéspruta. Hon måste hela tiden ha någonting nytt, roligt och inspirerande att syssla med för att känna sig nöjd och är dålig på att avsluta projekt, men riktigt duktig på att påbörja dem.

Jag tycker verkligen hon hon satte huvudet på spiken på ett komplext problem i dagens samhälle genom den självbeskrivningen. Självförverkligande har verkligen blivit ett begrepp som är så extremt förknippat med klass och socioekonomisk status och var i samhället man står eller skulle vilja stå. Hos Blondinbella som varit engagerad i Muf tidigare och är väldigt karriärinriktad är pengar och att bli ekonomiskt oberoende och ägare av en massa företag den högsta lyckan och kanske också någon slags värdering på att vara någon som faktiskt “lyckats”. Att hela tiden “bli någon” är dock inte Bella ensam om att vilja eller sträva efter utan är något som karaktäriserar stora delar av vårt samhälle.

Som populärkulturkonsument blir man i princip omringad av budskapet att man har alla möjligheter i världen att bli vem man än vill bli, träda in i vilken roll som helst och vara den man drömmer och fantiserar om om man bara jobbar tillräckligt mycket för det. Genom tjejtidningar, populärkulturell media, självhjälpslitteratur, personlig utveckling och livscoacher uppmanas man till att förverkliga sig själv ständigt.

Peppande Blondinbellor, övertaggade Törnbloms och ett dussin andra väletablerade coachande mediepersonligheter tävlar om vem som kan skrika högst och mest över hur fasansfullt lätt det är att göra karriär, uppnå sina drömmar, må bra och leva livet. Det finns ett recept på allt och det är bara att följa några enkla steg så är man snart där.

novaJust självförverkligande har blivit den starkaste trenden idag och är man inte nöjd med sig själv så finns alla chanser till utveckling genom drösvis litteratur, pods och tv-program om personlig utveckling. För att inte glömma bort nätverkandet och alla fenomenala sätt som man kan bli lite mer sig själv på. I värsta fall är det bara att boka tid hos en terapeut, det finns säkert något man kan prata om så att man kan bli mer sig själv och göra sig av med sitt bagage. Det låter motsägelsefullt och det är precis vad det är. För om man strävar efter att “bli någon” utgår man ju från att man inte är någon. Och vad är det för utgångspunkt?

Jag får ofta för mig att man helst ska bli någon annan än den man redan är, för att betraktas som “någon”. Om man ser till de enorma förväntningar och normer som omger oss så måste  man uppnå så himla mycket under sitt korta liv att man knappt skulle ha tid att andas. Och vissa har ju helt klart inte det.

Igår under ett möte sa en av deltagarna en väldigt klok sak. Nämligen att det enda som fortfarande ses som en dödssynd i dagens samhälle är att inte söka självförverkligande. All de andra dödssynderna är i dag tillåtna och nästintill förväntade av oss. Högmod i meningen fåfänga och hybris kring självet är nästintill nödvändigt för att betraktas som rumsren, girighet och vilja att ha, ha och ha materiella ting och aldrig bli nöjd är väl det som kännetecknar vårt konsumtionsfixerade samhälle som mest. Att leva spartanskt är nästan ett skällsord och att leva billigt är bara tillåtet om man är student eller ensamstående i princip.

(Bild lånad från Valentine-FOV-Stock, Deviantart.)

Vällust är det väl ingen som inte tycker är positivt längre och det är förväntat att man ska känna både i ett förhållande och som lycklig singel. Sexuell och sinnlig njutning är ingenting skamligt annat än bland katolska präster. Avund är ingenting att skämmas för längre, bara en naturlig del av att vara en människa som jämför sig med andra, vilket vi gör dagligen. Frosseri ägnar de flesta av oss åt i en eller annan form, vissa frossar i godis, andra i teknik, den tredje i kvinnor och den fjärde i träning.

Vrede och att bli arg är bara nyttigt för en. Lättja och likgilitghet är den approach de flesta av oss tar till för att vi inte längre orkar bry oss om all skit som händer runt omkring oss eftersom vi skulle dränkas av elände om vi gjorde det. Att stoppa ner huvudet i sanden har blivit helt okej, att barnen svälter i Afrika är ju liksom inte någonting vi kan göra någonting åt ändå…

Men strävar man inte efter självförverkligande eller har storslagna drömmar och visioner så är man inte riktigt klok. Är man förnöjsam och trivs bra där man är i nuet och inte har särskilt många mål och ambitioner (i meningen drömmar & visioner) så ses man ofta som onormal, viljelös eller lite dum. “Jaha, hon nöjer sig med det minsann!”

Man får inte bli för jordnära och bekväm, man måste ha drömmar och visioner som man strävar mot. Det ska vara träningsmål, utbildingsdrömmar, karriärambitioner, lönehöjningskrav och en lite lyckligare tillvaro som uppnås när just det där hindret passerats. Mål, delmål och ambitioner på alla fronter.

Det komplicerade med det hela är dock att för många så ersätts bara de gamla drömmarna med nya så fort målen är uppnådda och den där lyckan och tillfredsställelsen som man eftersträvade uteblir på så sätt. För det finns alltid något nytt, något bättre och något mer eftersträvansvärt därute och genom det så blir det en rundgång av en ständigt sökande efter något. Det finns otroligt många människor som lever efter devisen att gräset är grönare på andra sidan.

Enligt den amerikanska psykologen Abraham Maslow så är självförverkligande det behov som står högst upp på människans behovshierkarki. Även om det kan tyckas vara en del mumbojumbo (skitsnack) så finns det en hel teori kring självförverkligande som bland annat Maslow utvecklat och han menar till och med att friska & hälsosamma personer ofta har starka självförverkligande mål i livet. Att det är tätt sammanbundet med andra ord. Andra sociologer och historiker menar att självförverkligande som projekt tillhör västvärldens modernitet. Det som Maslow dock menade är att ju mer sjävförverkligande människan blir och ju mer personen stiger på behovstrappan, desto mer självständig och oberoende från omgivningen blir hon. Den självförverkligande människan är alltså en person som styrs inifrån och står fri och obrydd av omgivningens kulturella påverkan.

Jag vet inte riktigt vad Maslow hade rökt för att dra den slutsatsen, men den är verkligen så långt från min egen filosfofi man kan komma. Det är helt klart en utopiskt idé som helt frångår det faktum att självförverkligandet byggs upp på grunderna av samhälleliga och kulturella normer och premisser och de facto utgår ifrån andras förväntningar på den “lyckade” människan snarare än något inre autonomt jaktbehov. Vi skulle inte vilja uppnå så mycket och bli någon om andra sket fullständigt i vad vi lyckats med. Det går nämligen inte att frikoppla en individ från hennes omgivning och sociala kontext och jag tycker Maslows mumbojumbo frånser det totalt.

Självförverkligande som begrepp och projekt är oerhört associerat till en specifik social kontext och väldigt klassbundet, skulle jag gissa. Då en person i ett högstatusyrke sannolikt har helt andra självförverkligande drömmar och “behov” än en kvinna som är sjukpensionär eller arbetar med lokalvård. Likaså är det direkt sammanlänkat till ens faktiska förutsättningar som vi ges inte bara utifrån våra personlighet utan också från våra föräldrar och närmsta omgivning. Det finns ofta omgivande omständigheter som skapar oss till den vill bli eller vill vara.

Så om man tar ifrån människan hennes erfarenheter och personliga förutsättningar så kan man givetvis tro att alla dessa möjligheter och val som finns tillgängliga idag finns för alla och att människan kan bli vem hon vill oavsett klassbakgrund och förutsättningar. Men den ideala människan finns inte. Vare sig Maslow eller moderaterna (för att anknyta till Blondibella igen) tror det.

Vad tycker ni, tror ni på självförverkligande eller inte?
Har alla samma möjligheter till självförverkligande?