Category Archives: Film & TV

Gripen av Rust and Bone

Har precis sett färdigt filmen Rust and Bone. Efterfrågade filmtips häromdagen och blev tipsad om den. Det var tur, för det var längesen jag såg en så gripande film, den berörde mig så innerligt att jag satt och bölade för mig själv under filmen.  Storyn är verklighet rakt upp och ner, inga krusiduller, Hollywoodöverdrifter (fransk film visserligen) eller svindlande kärlek som bara klaffar – utan realistisk, smutsig, hjärtskärande. Det är också det som gör filmen till en väldigt vacker, sorglig och utomordentligt bra historia.

Den handlar om Ali (Matthias Schoenaerts) som lämnar Belgium tillsammans med sin 5 årige son Sam och beger sig till sydöstra Frankrike där hans syster som han inte sett på flera år bor. Han har inga pengar och snor mat åt sin son på tågresan dit genom att ta andra passagerares matrester. Väl i Antibes försöker han starta om på ny kula och gör sitt bästa för att försörja sig. Han ljuger ihop sitt CV och får jobb som vakt på en nattklubb efter att ha berättat om sina fightingerfarenheter, senare börjar han även slåss för pengar i bästa Fight club-anda. Det är iaf på nattklubben där han hoppat in som vakt som träffar Stéphanie, (Marion Cotillard) för första gången. Hon är ilsken, har näsblod rinnandes i ansiktet, såriga knän och och han skjutsar hem henne. Redan då skapas en kort men intensiv känsla dem emellan, trots deras uppenbara olikheter som jag inte ska berätta mer om för att inte spoila hela handlingen.

Stéphanie arbetar lustigt nog som späckhuggartränare på en populär show i staden och råkar kort efter deras möte ut för en hemsk olycka i jobbet och mister hälften av sina ben. Man skulle kunna tro att det är själva essensen av filmen och den stora händelsen, men det är bara en del av en väldigt genomarbetad film som man inte vill vända bort blicken ifrån. Sorg, desperation och mörker byts ut mot små lyckoglimtar för att bara en stund senare försvinna och bli något annat.

Utöver att filmen knappast lämnar någon oberörd, så skildrar ressigören Auidiard hur vilsna människor försöker leva sitt liv så gott det går, eller tvingas leva det även om det gör otroligt ont (både själsligt och fysiskt). Med skådespelarnas talang (särskilt Cotillards är övertygande i in roll) så blir det väldigt tydligt. Han lyfter samhällsproblem som fattigdom, arbetslöshet, den lilla människan i ett rätt hårt och oförsonligt samhälle, hur förgängligt livet är och att man kanske har ganska mycket att lära av människor som man inte anser sig ha något gemensamt med. Det var åtminstone så jag kände i början av filmen när Ali som en annan känslolös knöl försökte ta hand om sin son. På något sätt visar den också hur de allra flesta försöker göra så gott de kan, utifrån sina förutsättningar.

Jag noterade hur Andreas Samulelsson i sin recension på Moviezine kommenterade de klassiska könsrollerna som förlegade och ett minus i filmen med beskrivningen “den store, starke, tystlåtne mannen som glatt knullar runt och den ömma, fagra kvinnan” och visst kan man anmärka på det. Å andra sidan ser jag Cotillards karaktär som allt annat än svag och även om den tenderar att bli stereotyp så kan könsroller stärkas och bli mer tydliga i identitetsskapandet beroende av klass och var i samhället man befinner sig. Att Ali är en tystlåten fighter som livnär sig på svartjobb och skumrask affärer och knullar runt säger en del om livet han lever också, precis som Stéphanies ganska ordnade liv innan olyckan.

Nåväl, se filmen för bövelen om ni inte redan gjort det!

Advertisements

Knightley imponerar i A Dangerous method

Har verkligen ändrat uppfattning om Kiera Knightley efter hennes rolltolkning av Sabina Spelrein i filmen A dangerous method. Jag är inte först på bollen i detta fall, men spenderade tågresan mellan Luleå och Umeå med att titta på filmatiseringen av boken med samma namn som handlar om psykiatrikern Carl Jung, hans mentor och “fadersgestalt” upphovsmannen till psykoanalysen Sigmund Freud och ryska Sabina Spelrein som är en verkligt talangfull kvinna med läkardrömmar men till en början träffar Jung för att hon är djupt traumatiserad och psykiskt sjuk och skickas till hans terapeutiska sjukhus i Schweiz. Hon spelar verkligen spritt språngande galen, oregerlig och hysterisk på ett sådant  sätt som man bara föreställer sig att riktigt sjuka personer kan vara. Hennes minspel, ihåliga ansikte, sluttande axlar och uttryckssätt är bland det bästa jag har sett och hon spelar Spelrein med bravur filmen igenom, men framförallt i början. Brukar vanligtvis bli ganska less på hennes menlösa karaktärer i diverse äventyrsfilmer, men nu fick jag en virtuell käftsmäll och förstod plötsligt vad som gör henne till en riktigt bra skådespelerska.

Filmen har en romantisk och sensuell ton då Jung fascineras av Spelreins intelligens och förmåga att återanpassa sig till samhället och under hennes rehabilitering låter henne assistera honom i hans forskning. Inte helt förvånande attraheras han av henne och har svårt att hålla fingrarna i styr, trots att han är gift och småbarnsfar. Filmen tar även upp Freuds extrema besatthet av att söka alla problem i sexualiteten, männens samarbete, samtal om drömmar, vetenskap och psykiatrins utveckling men visar också upp rivaliteten dem emellan. Oerhört intressant film, som förmodligen inte ger en helt sanningsenlig bild av verkligheten, men lär en lite om psykiatrins historiska sammanhang på ett fint sätt. Älskar dessutom Michael Fassbender som skådespelare, han sviker sällan. Ytterligare plus får den för att den visar hur psykisk sjukdom kan övervinnas och för att den inte känns kategorisk och stereotyp i sin representation av psykisk ohälsa som många andra filmer har en tendens att göra. Både Spelreins friska och sjuka sidor visas upp, utan att något glorifieras. Människan är mångsidig.

Damsels in distress

Jag har en faiblesse för lite underliga och suspekta filmer. Framförallt sådana som utmärker sig på ett eller annat sätt och leder till eftertanke. Damsels in distress är onekligen en riktigt udda film, som skapar en hel del tankar. Det skulle kunna vara en ganska klichéfylld amerikansk collegefilm, men nej, den sticker ut och gör det med bravur.

Greta Gerwig spelar Violet, ledargestalten för en grupp unga snobbiga kvinnor som gör sitt bästa för att bekämpa eventuella depressionsepidemier på college och får svår ångest av stinkande rugbyspelande killar, eller bara oborstade män överhuvudtaget. Räddningen från depressionen handlar om dans och precis som i originalet med Fred Astaire finns i filmen en Freak Astaire och en 50-tals tappning av dans filmen igenom som gör en nostalgisk.

När Lily som är ny student gör entré på campusområdet är de snabba med att försöka få med henne i sin grupp av ganska besserwissriga filantroper och börjar lära ut do:es and don’ts avseende män och relationer. Även om tjejerna till ytan verkar självsäkra och bitchiga så är de rätt vilsna och sökande i sitt sätt att försöka hitta sin plats i vuxenlivet, men aldrig heller låta män få ta för stor plats, eftersom det är “suicidal” i filmen.

Ett roligt exempel som även nämns i trailern nedan är regeln att istället för att söka en partner som är coolare än en själv, vilket många enligt empiriska studier visar så ska man sikta in sig på någon som ser ut att behöva lite “social work” och saknar finesserna som man annars attraheras av för att relationen ska hålla i längden. Det känns igen från tidigare collegefilmer möjligen, där någon förtappad person görs om, men här är det inte på det planet utan mer för att förhindra hjärtesorg. Ett av de bästa citaten i hela filmen, är nog när Gerwig yttrar:

“You can love someone whose mental capacity is not large.”

Eller när två av tjejerna har en battle kring huruvida Xavier stavas med X eller Z. En annan goding handlar om de korkade killarna som inte har lärt sig att benämna färger, trots att de går i college och den korkade snyggingen som inte vet sin egen ögonfärg.

Jag uppskattar även att filmen är gjord på det sättet att män bara har biroller och egentligen inte ges någon större betydelse, vilket är rätt ovanligt. Särskilt i typiska “chicflicks” då män ofta ges överdriven betydelse och allt handlar om tjejernas sökande efter rätt karl och drömmen om kärlek.  Som lite manligt ögongodis kan dock nämnas att Adam Brody (som spelade Seth i the O.C) är med och spelar en väldressad kille som bjuder på drinkar i bästa “playboy or a operator mode”. Kvinnovärderingarna skiljer sig från den typiska chicflicken eller tonårsfilmen och ger lite mer substans, men det krävs nog en viss typ av humor för att filmen ska gå hem. Det är rappa repliker, samhällskritik och rätt pretentiös dialog ibland, men det är precis vad som passar in i själva storyn och eftersom jag inte sett den med svensk översättning ännu så ska jag nog se den på bio så jag får med mig alla små detaljer. Nåväl, Damsels in distress rekommenderas.

Elles – sevärd film om unga eskorter i Franrike

I helgen fick jag äntligen möjlighet att se en film jag velat se under flera månaders tid. Den franska filmen Elles, som handlar om Anne (Juliette Binoche) som är journalist på tidningen Elle och får i uppdrag att skriva ett reportage om unga tjejer som prostituerar sig frivilligt för att försörja sig under sina studier. Det är en verklighet som skiljer sig markant från Annes, som lever i en överklassmiljö med man och barn och Anne befinner sig plötsligt i en nedåtgående spiral för att försöka sätta sig in i de unga flickornas vardag.

Hon möter unga Lola som tröttnat på att flänga mellan dåligt betalda extrajobb och ser sysselsättningen som en enkel, passionerad och välbetald hobby. I Intervjuer med Anne beskriver hon kunderna som helt “normala” män, vissa väldigt ensamma som bara behöver lite närhet och andra betydligt äldre  än henne själv, så gamla att det skulle kunna vara hennes fäder och fyllda av mer eller mindre perversa böjelser.

Hon möter Alicja, en ung utbytesstudent som pga språkförbistringar och dålig ekonomi blir hemlös och inser hur fort hon kan tjäna snabba pengar på att sälja sig till män och bara efter en månad kan köpa sig en lägenhet. Samtidigt skildras de unga flickornas problem att särskilja på privata relationer med pojkvänner och yrkesrelaterade och Annes avundsjuka  inför de unga flickornas många erotiska möten och den spänning livet innebär i kontrast till hennes stela relation med sin äkta man är slående. Även svårigheten att förhålla sig professionellt till de frispråkiga, äventyrliga och väldigt mänskliga tjejerna är bra skildrat.

Jag skulle inte påstå att filmen glorifierar de prostituerades kvinnornas liv, men däremot tycker jag att den ger en annan bild av eskortyrket än vad man är van vid att se i populärkultur. Det är inga ovårdade utsatta tjejer som hålls fångna i ett rum av någon misogyn hallick, eller osjälvständiga och kråmandes kvinnor som bara tycks vilja vara till lags utan unga självständiga kvinnor. Även journalisten Annes moral och i många fall traditionella syn på kvinnlig sexualitet ställs på ända när hon inser att de båda tjejerna i huvudsak trivs med vad de gör och aldrig tvingats in i det hela, även om socioekonomiska förhållanden klart påverkat deras möjligheter, men mer ska jag inte berätta för då spoilar jag filmen.

Jag har själv väldigt svårt att förstå hur man frivilligt kan ägna sig åt prostitution och har alltid tänkt att det handlar om en villkorad frihet, att det är den sista utvägen när inga andra vägar finns, men filmen gör mig lite fundersam. Den har en del likheter med Petra Östergrens bok “Porr, horor och feminister” eftersom den försöker ge sexsäljarnas bild av yrket och håller sig ifrån moralism och predikningar.

Hursomhelst, se Elles! Juliette Binoche är övertygande som nästintill neurotisk och uttråkad medelålders journalist och filmen är intressant, tankeväckande och sensuell. Men jag varnar för både bitter eftersmak och en del ångest.

Manlig striptease väcker tankar

Har precis snubblat innanför dörren med ett av många gapskratt bubblandes i magen. Såg Magic Mike ikväll på bio tillsammans med en väninna. Majoriteten av publiken bestod av tjejer i 20 årsåldern, vilket var föga förvånande då filmen består av ett gäng ruskigt vältränande attraktiva killar som livnär sig på att strippa. Tänk er Chippendales, fast med snyggare killar och en mer välregisserad show. Lägg till en love story på det och ni har något som gör rätt många kvinnor ganska nöjda.

Just som jag sa: “Tänk om någon stackars pojkvän blivit hitdragen av sin flickvän?” till M kom den första och enda killen in i salongen och jag tystnade fnittrandes när jag observerade hans slokande axlar medan han släntrade förbi några rader nedanför. Strax bakom honom kom en robust tjej med den största popcornhinken, uppenbart nöjd med att ha med sig ett sällskap. Magic Mike är nämligen ingen killfilm, det är en film riktad till en kvinnlig publik som bär på ett underliggande drama och trots att jag hade mina tvivel, så sätter den några av mina förutfattade meningar på ända.

Storyn handlar om Mike (Channing Tatum) – en manlig strippa som tjänar grova cash på att vara en riktig entertainer nattetid med dansmoves få förunnade (killen kan verkligen dansa!) samtidigt som han arbetar med olika svartjobb på dagarna. Han ligger runt, festar och har drömmar om att starta eget. På ett byggjobb blir han slumpartat ihoptutad att arbeta med Adam (Alex Pettyfer, filmvärldens nya hunk) –  en ny ung kille som är en riktigt slashhas och knappt kan behålla ett jobb. De råkar på varandra igen samma kväll i en kö till en klubb, och på den vägen är det.

Adam blir indragen i Mikes liv och inleds därmed i en frestelse få struliga 19 åriga killar kan motstå. Han får smaka på cashen, kvinnorna, bekräftelsen, dekadensen och livet som strippteasejobbet innebär. Under filmen får tittaren en god inblick i vad livet som manlig strippa kan innebära och bossen på klubben, Dallas, spelad av en sinnessjukt övertygande Matthew McConaughey (vilken rollen helt verkar skrivits för) instruerar killarna till att förföra damerna med höftrörelser, ha sex med publiken utan att låta dom röra för mycket och driver klubben med en stenhård men faderlig hand.

Mike i sin tur träffar Adams syster och hennes pryda, restriktiva och skarpa attityd gör honom betuttad, eftersom det är rena motsatsen till hans eget liv. Så vid sidan av strippande män bjuds man på  lite kärlek, vilket ger filmen en lite mer klassisk tjejfeeling, utöver nakna män så tycker många kvinnor om relationer, som ni vet (ingen ironi här inte!)

Tankarna filmen väcker är dock hur förbjudet och avigt det skulle ha varit om det inte var tjejer som satt och tokgarvade åt juckande lättklädda killar i biosalongen och om rollerna varit omvända. För hur mansgrisigt och uppsendeväckande hade inte en film om strippande tjejer varit, om det utspelade sig under samma premisser och inför brölande män? Rätt så mycket, skulle jag tro.

Men eftersom det är tjejer nu, som betraktar män, anses det inte lika “sexistiskt” eller farligt, utan snarare underhållande,  humoristiskt och relativt oskyldigt. Det är oerhört svårt att ta en man som försöker vara sexig eller faktiskt är sexig, på något större allvar. Det går så dåligt ihop med den normativa mansrollen att det blir obekvämt och därför tokgarvar man, fnissar i smyg eller tycker det är pinsamt istället för att bli upphetsad.

Hade rollerna varit omvända, så är jag övertygad om att porrigheten och åtrån legat i fokus, istället för humorn. Jag tror att strippande tjejer hade framställs annorlunda och mer erotiskt och knappast med samma självdistans som killarna. Just distansen och känslan av att det är tokroligt men lockande, gör nog också att shower likt dessa, chippendales och exempelvis “Lady’s night” går hem bland vissa målgrupper utan att speciellt många upprörda röster höjs. En film om barbröstade tjejer som fick sedlar uppstuckna i stringtrosan hade fått andra reaktioner.

Likaså väcker filmen tankar om våra förväntningar, jag kan inte för min inre bild ens föreställa mig en kille vara lika sexuellt utmanande och kråmande, poserande och “sexuell” som en kvinna kan vara i rollen som strippa. Killarna är onekligen både sexiga och attraktiva i filmen, men könsrollerna om att kvinnan i regel är den objektifierade och sexualiserade ställer till det för mig. Jag vill bli kåt för att agera jämställt, men istället skrattar jag så att jag kiknar eller fnissar förläget på grund av hur ovan jag är att se män framställas i den positionen.

Jag skulle vilja ge filmen ett plus för att man vänder på pannkakan och försöker sig på att objektifiera män och driva lite med sexualiteten. Likaså för att den tar upp det faktumet att även män som försörjer sig på sitt utseende eller sin sexuella approach har svårt att bli tagna på allvar, i filmen visas det bland annat genom relationsproblem. Filmen har även ett djup, då den visar på baksidorna med dekansen och hur lätt man kan hamna fel i sin jakt på pengar, uppskattning och bekräftelse.

Dessutom tror jag inte alls att man skulle glorifiera och nästan sätta upp livet som strippa på piedestal som man gör i filmen, om det istället varit kvinnor som klädde av sig för pengar. Då hade det varit misär och trauma, istället för livsbejakande äventyrare som vet hur man lever “the good life”.

Magic Mike tycker jag visar upp hur skeva våra föreställningar om kön och sexualitet har blivit, om man vågar och vill se det ur det perspektivet. När det är helt okej att som tjej se på lättklädda män och erkänna det eftersom utgångspunkten där blir att killarna inte utnyttjas, utan gör det för sin egen skull och har makten, i motsvarighet till tjejer, som alltid tycks göra det i underläge. En kille som vill se strippande tjejer på bioduken tror jag nämligen skulle dömas hårdare, medan en tjej som gör detsamma bara bejakar sin sexualitet. Eller vad tror ni och hur jämställt är egentligen det?

Filmens två huvudsrollsinnehavare, Channing Tatum & Alex Pettyfer.

Fascinerande film.

Igårkväll såg jag en helt underbar film. Förmodligen den bästa jag sett på länge (och jag ser rätt mycket film). Never let me go heter den och har premiär här i Sverige i slutet av mars. Det är en filmatisering av romanen med samma namn av Kazuo Ishiguro som handlar om tre ungdomar som uppfostras i ett syfte på ett vad man kan tro vanligt brittiskt internat.

Jag brukar visserligen vara en sucker för romantiska draman, men den här befinner sig i en annan dimension. Ibland räds man att filmen ska bli för mycket chick flick när den rör sig inom den genren, men denna blir varken sjåpig eller för mycket utan istället väldigt fascinerande och gav mig en riktig tankeställare.  Jag vill dock inte avslöja för mycket om handlingen, så jag citerar bara det som står om den på imdb:

“As children, Ruth, Kathy and Tommy, spend their childhood at a seemingly idyllic English boarding school. As they grow into young adults, they find that they have to come to terms with the strength of the love they feel for each other, while preparing themselves for the haunting reality that awaits them.”

I rollerna ser man brillianta Carey Mulligan (från hyllade An Education), Andrew Garfield (från bland annat The social network) och faktiskt förvånande bra Kiera Knightley. Även barnskådisarna är riktigt övertygande och bra och man blir lite nostalgisk till hur det var i mellanstadiet.

Hearbeats.

Igårkväll såg jag en helt fantastisk film, nämligen Heartbeats. Den omtalade och unga regissörens (född 1989) Xavier Dolans film med orginaltiteln Les amores Imaginaries var verkligen bra. Den visar verkligen vad förälskelse handlar om. Jag är svag för franska draman sen tidigare och den här minskade inte precis intresset även om det är en kanadensisk produktion.  Filmen handlar om två kompisar, Marie och Francis som båda blir förälskade i samma vackra och avslappnade kille och sen får man följa deras suktande, hjärtslitande, svartsjuka kamp om adonisen Nicolas och love-triangeln intresset skapar. Den påminner en del om Bernardo Bertoluccis film Dreamers och en viss Louis Garrel dyker faktskt även upp i slutet.

Filmen är konstnärlig på alla tänkbara sätt, vackra miljöer, vackra kläder, extremt snyggt filmat och en väldigt intelligent story precis som att huvudrollsinnehavarna verkligen är genuina, övertygande och trovärdiga. Me likes very mucho. Se den och njut!

lesamoresimaginaries

Stylisterna.

Jag är en riktig tv-serie-junkie. Det är ingen idé att ens förneka. Just nu är Stylisterna det program som jag längtar mest efter och jag är på helspänn när varje nytt avsnitt kommer på kanal5’s web varje måndag och torsdag.  I stylisterna så får man följa ett gäng stylistaspiranter som tävlar om en praktikplats på Sofis mode, det är personer från hela Sverige som brinner för mode och trender och har ett gediget intresse av att arbeta med det i framtiden, helst som stylister då (förstås). Det låter kanske som en ytlig programidé i samma anda som Top Model men jag tycker denna är mer genuin, för här tvingas dom faktiskt prestera och man måste vara bra för att få stanna kvar samt att juryn känns hård men rättvis. Det är ingen galen egocentrisk programledare i samma stil som Tyra Banks heller som vill stjäla hela showen.

stylisterna

Systrarna Fahrman.

Från början var det 10 aspiranter med i programmet men nu är det bara fyra kvar, då en röstas ut av juryn varje vecka. Juryn består av systrarna Fahrman, Sofi som är modechef för Sofis mode och Frida Fahrman som är moderedaktör på kanal 5 samt Helene Falk som driver stylistskolan och Teresa Grundin som är känd make-up-artist och även bloggar på Elle. Jag har inte sett så mycket av systrarna Fahrman på tv tidigare, men är faktiskt imponerad av deras driv och auktoritära ledarsätt. Ingen som sätter sig på dem precis. Det är roligt att se hur kända journalister/redaktörer beter sig på “riktigt” även om det är i en produktion.

Men nu till min absoluta favmelodyorit av stylisteleverna. Det är helt klart den sjukt söta och ödmjuka 24 åriga uppsalatjejen Melody Pourezza. Jag hoppas verkligen att hon tar hem hela skiten. Hon är lite mognare än många av de andra, har ett supervasst öga för trender och kan verkligen styla människor och få dom att gå från uteliggare till fashionistas stilmässigt. Dessutom är hon genuint intresserad av mode och väldigt genuint trendkänslig. Med ödmjukheten som hon har kommer hon att gå långt med i ett yrke där så mycket handlar om att känna av kundens stil och smak och samarbeta så nära en person som stylister faktiskt gör. Hon fick styla bloggaren Meral Tasbas (med i dokusåpan Baren för hundra år sen) i senaste avsnitten och Meral beskrev Melody som en “påtänd Pitbull” när hon sprang runt och skulle hitta kläder åt henne, för att hon vill SÅ himla mycket. Dessutom syns det att hon blir riktigt glad och stolt över sig själv när hon vinner och som hon vinner utmaningar!

Den som däremot inte får någon röst från mig är den oerhört okarismatiska och dryga deltagaren Kajsa Tengvall. Jag förstår inte hur hon kan vara kvar i tävlingen fortfarande för mer egocentrisk och osympatisk person får man leta med ljus och lykta efter. Dessutom kan jag inte se att hennes flummiga bohem-stil är det minsta överensstämmande med Sofis mode men jag gissar att hon har någon talang iaf eftersom hon är kvar bland de fyra bästa. Kanske fyller flumm-kvoten, vem vet.

Värt att nämna är även att Umebon och den söta modebloggaren Victoria Törnegren varit med i programmet, men åkte ut i senaste avsnittet. Till stor del på grund av att medan modeintresset fanns och stor stilsäkerhet, så hade hon varken självförtroendet eller det engagemang och lyhördhet som krävs för uppdraget, åtminstone av det tv-teamet valde att visa. Kanske något för ung helt enkelt.

(Pressbilder från kanal 5 hemsida)

Anti-kickstarter, lättja och förlösande toabestyr.

lattjaLäste nyligen en sak på facebook som fick mig att börja asgarva för mig själv. En klasskamrat sen universitetstiden skrev imorse följande statusuppdatering:

“Stärkt och vederkvickt efter två timmars sömn och technicolordrömmar om kattungar och khadaffi. Nu kickstartar vi den här dagen, som blondinbella skulle säga!”

och sen kommenterades det med att det var “psykkäckt” och följdes av en ironisk hejarramsa om hur peppande måndagmorgonen är.

Jag tycker det är så vansinnig skönt med människor som vågar vara ärliga och inte bara skriver överpeppade, presterande och superkäcka-hurtbulle-attityder och inlägg hela tiden i statusar och bloggar.

Det är befriande, genuint och verklighetstroget istället för alla dessa uppsatta falska fasader där allt är SÅ HIMLA BRA JÄMT bland människor som gör 511 olika saker varenda dag. Om man ständigt måste prestera och göra saker så är någonting fel. Det är jag övertygad om, kroppen liksom hjärnan behöver vila ibland. Så mer lättja till folket please. Jag kanske skulle bli en bra chill-coach? Folk behöver helt klart lära sig att chilla.

(Bild från Deviantart, NikxStock)

Själv skrev jag en artikel här på Livskick förra veckan om att börja tänka istället för att bara göra och skriva “Not to do lists” av saker man gör bara för sakens skull istället för att skriva dessa ständigt återkommande och överambitiösa “”To do lists” som alla duracellkaniner till bloggare tjatar om jämt. Läs den om ni har lust. Idag har jag skrivit följande “not to do list”.

– Inte göra 10 saker samtidigt utan avsluta den första innan jag börjar med den andra.
– Inte slösa tid genom att sitta framför datorn när jag borde läsa böcker.
– Inte oroa mig så mycket över saker utan ta det som det kommer.

En annan sak som fick mig på gott humör var deltagaren Katerina Kazelis utspel i Big Brothers veckofinal igår. Deltagarna fick i början välja mellan trygghet och spänning och dom som valde trygghet fick sitta handfängslade i ena handen med en annan deltagare medan de som valde spänning fick speciella dräkter som dom fick elstötar genom. Hon blev iaf tillfrågad av programledaren Gry Forsell om hur det var att sitta fast i Cilla med handklovar i tre dygn som pratar non stop och aldrig håller käften och uttryckte att det var oerhört jobbigt att sitta fast med en annan deltagare som aldrig håller tyst och lever om mer än lågstadieklassen hon är lärare åt.

Men jobbigast av allt var att hon blev förstoppad på kuppen eftersom hon inte kunde bajsa med handkloven och sällskapet som den innebar. Hon hade försökt men det gick inte med en annan person väntande precis utanför toaletten. Så hon riktigt jublade när hon blev lossad och äntligen fick gå på toa och göra sina behov. Det var en “förlösande” känsla. Haha.

Att en tjej är så rättfram och pratar om något som faktiskt är naturligt så frispråkigt är härligt. Jag uppmanar dock inte follk att prata om det utan tanke alls, men visst är det väl ändå ganska befriande att strunta i sociala (och ganska uppstoppade och pryda) regler ibland? Det tycker i alla fall jag.

Vad tycker ni? Gillar ni brutal ärlighet och modet att strunta i kulturella förväntningar och bara säga som det är?

(Foto Katerina Katzelis, pressfoto TV11)

Charlie St. Cloud

Inatt trotsade jag envisa tankar om sömn och mina fördomar gentemot Zac Efron. Jag har alltid tänkt att han är en lite för leende och inställsam Disneystjärna med dockutseende med lite för mycket fans. Men jag ska något motvilligt faktiskt erkänna att jag hade fel. Efron kan faktiskt skådespela.

I Charlie St. Cloud spelar han Charlie som bor tillsammans med sin ensamstående mor (spelad av Kim Basinger) och sin 11 åriga lillebror Sam. Bröderna står varandra väldigt nära och Charlie älskar sin lillebror sådär starkt och innerligt som man bara kan älska ett småsyskon och lär honom allt han kan. Dom seglar och spelar baseboll tillsammans. Charlie vinner ett scholarship för sin segling och seglar med hjälp av Sams hjälp i båten in första plats efter första plats, till sin motståndare Tess Carrolls stora förtret.

Men allt är inte guld och gröna skogar och för att Charlie inte ska verka onaturligt omtänksam och innerlig för en 18 årig grabb så tröttnar han på sin bror ibland och försöker ha ett ett eget liv. Så när Charlie återigen blir ombedd av sin mor att ta hand om Sam för att hon måste jobba natt blir han irriterad och frustrerad. Sent på kvällen när han är barnvakt och tror att brodern sover smyger han således ut för att ta bilen och köra iväg, men stoppas av Sam som står precis framför och signalerar med stora souvenirhandskar. De sätter sig i bilen, kör iväg, tjivas i bilen och snart slutar den lyckliga historian. Både Sam och Charlie dör av en krock med en lastbil men Charlie återupplivas och tas tillbaka till livet av en ambulansman som lyckas få liv i honom.

Charlie går sönder fullständigt inombords av att mista sin bror. Särskilt också när han var ansvarig för honom. Han tappar sansen och blir något av en utböling och enstöring i staden. Börjar arbeta på kyrkogården där brodern ligger begraven och pratar och spelar baseboll med sin döde bror varje kväll i en glänta. Den enda som tycks notera honom är samma seglande tjej, Tess, som klassiskt nog utgjorde hans största konkurrent tidigare. Hon kan inte riktigt glömma den sorgsna men oemotståndligt vackra Charles som ingen förstår sig på.

Ja – innan jag säger för mycket. Charlie St. Cloud är faktiskt en oväntat bra film. Om man klarar av en lite annorlunda handling och inte får allergi av personer som har kontakt med döda. Överraskande bra skulle jag säga. Jag vet inte om det har att göra med att även jag blev lite förälskad i Zac Efron (det är svårt att inte bli det) eftersom han vuxit till sig och kan göra andra roller än Disneyroller, eller för att historian är skaplig och faktiskt baserad på en omtalad novell The Death and Life of Charlie St.Cloud av Ben Sherwood. Eller så tycker jag om filmen för att den trots sin sorgliga början faktiskt har en hel del feelgoodfeeling över sig. Se den.

stcloud