Category Archives: Populärkultur

Madonnan & horan i Elle 2013.

rihannatext2

Jag har en riktig dålig ovana och det är att jag köper alltför många tidningar. Vissa biter sig på naglarna, andra petar sig näsan, somliga smygröker och andra köper tidningar. Tidningar som egentligen inte förtjänar min uppmärksammet. Särskilt ikväll inser jag det, även om jag tyvärr insett det många gånger förut.

RIHANNA BER INTE OM URSÄKT

…. står det stort på första sidan av den femsidiga intervjun med Rihanna. Även om inte hon gör det ska det bli tydligt att redaktören gör sitt bästa för att få henne att framstå som ursäktande.

Det är ingen överraskning när man bläddrar i modetidningar som Elle att kändisreportagen har felriktat fokus. Ofta tycks det finnas någon slags grundläggande tes om att beskrivningar av framgångsrika kvinnor i dessa intervjuer som tar upp flera helsidor alltid ska ha tyngdpunkten på utseendet. Det spelar ingen roll vem kvinnan är, utseendet ska recenseras.  Att hon är framgångsrik, har en riktig fuck-you-attityd eller är uttalad feminist spelar ingen roll, då det viktigaste är att rama in och kategorisera hennes utseende och beskriva det i “stora” ord som verkligen beskriver HUR FANTASTISKT VACKER HON ÄR. Samtidigt som man upprepar ord om hennes utseende tar man ifrån henne andra betydelser och objektifieringen är ett faktum.

Jag har precis fått hem nyaste numret av Elle i brevlådan. Tidningens framsida är skitsnygg, det är Rihanna som poserar. Den är särskilt gjord för prenumeranter står det. Det känns lyxigt, men det varar inte särskilt länge.

Jag bläddrar fram till intervjun med Rihanna, ivrig att läsa om denna Barbadosdrottning som levererar hits likt en annan käkar frukostar. Det är intressant till viss del, men innan jag hinner komma till det intressanta där Rihanna berättar om sin relation till expojkvännen Chris Brown som misshandlat henne, så finner jag ett stycke med beskrivningar av hennes utseende som verkar vara taget från en Harlequinroman eller något annat könssterotypt & utseendefixerat trams anno 1940-talet.

Rihannatext

Denna textmassa om Rihannas utseende och karisma som hemfaller i någon utmålning  av madonnan som “så fantastiskt söt” och “utomjordiskt vacker” och “har den sortens utseende som kan förtrolla ett helt rum” för att inte tala om den förminskande mästermeningen “Hon utstrålar en skörhet och oskuld som annars bara syns hos Disneyfigurer” som högljutt ropar ut att hon bemästrar konsten att vara en oskuldsfull Madonna retar gallfeber på mig.

Ovanstående är alltså skrivet om en livs levande människa och inte en porslinsdocka. Om en kvinna som tjänar miljontals dollar om året och skriver låtar där hon har hårdhänt sex, är otrogen och en massa annat som verkligen inte alls överensstämmer med Disneyfiguren utan överensstämmer med en komplex människa som förtjänar att beskrivas som en sådan och inte som någon oskuldsfull Disneyfigur med sagolikt utseende. Det här är bara ytterligare en variant av den ständigt reproducerade könsstereotypa skiten som innebär att män framställs som viktiga, betydelsefulla och självständiga på tidningsframsidor & i intervjuer medan kvinnor reduceras till sina utseenden och sin sexuella attraktionsförmåga.

Jag vet inte om det är dessa tuttinutt-meningar som upprör mig mest eller avslutningen, där hon beskrivs ha  “rörelser som påminner om en lyxprostituerads”. En liknelse som på något sätt vill tydliggöra hennes hor-potential trots madonnaauran. Den där värderande manliga blicken som brittiske journalisten Mark Ellen har när han skriver det här sjukt deppiga beskrivningarna av en av vår tids största R&B artister är obeskrivligt dyster. Ännu dystrare är det att en modern mode & tillika damtidning som Elle publicerar hans skit i maj 2013. Jag började prenumerera för att få Lovisa Burfittmuggar till en bra kostnad, nu känns det inte längre värt det.

Advertisements

Gripen av Rust and Bone

Har precis sett färdigt filmen Rust and Bone. Efterfrågade filmtips häromdagen och blev tipsad om den. Det var tur, för det var längesen jag såg en så gripande film, den berörde mig så innerligt att jag satt och bölade för mig själv under filmen.  Storyn är verklighet rakt upp och ner, inga krusiduller, Hollywoodöverdrifter (fransk film visserligen) eller svindlande kärlek som bara klaffar – utan realistisk, smutsig, hjärtskärande. Det är också det som gör filmen till en väldigt vacker, sorglig och utomordentligt bra historia.

Den handlar om Ali (Matthias Schoenaerts) som lämnar Belgium tillsammans med sin 5 årige son Sam och beger sig till sydöstra Frankrike där hans syster som han inte sett på flera år bor. Han har inga pengar och snor mat åt sin son på tågresan dit genom att ta andra passagerares matrester. Väl i Antibes försöker han starta om på ny kula och gör sitt bästa för att försörja sig. Han ljuger ihop sitt CV och får jobb som vakt på en nattklubb efter att ha berättat om sina fightingerfarenheter, senare börjar han även slåss för pengar i bästa Fight club-anda. Det är iaf på nattklubben där han hoppat in som vakt som träffar Stéphanie, (Marion Cotillard) för första gången. Hon är ilsken, har näsblod rinnandes i ansiktet, såriga knän och och han skjutsar hem henne. Redan då skapas en kort men intensiv känsla dem emellan, trots deras uppenbara olikheter som jag inte ska berätta mer om för att inte spoila hela handlingen.

Stéphanie arbetar lustigt nog som späckhuggartränare på en populär show i staden och råkar kort efter deras möte ut för en hemsk olycka i jobbet och mister hälften av sina ben. Man skulle kunna tro att det är själva essensen av filmen och den stora händelsen, men det är bara en del av en väldigt genomarbetad film som man inte vill vända bort blicken ifrån. Sorg, desperation och mörker byts ut mot små lyckoglimtar för att bara en stund senare försvinna och bli något annat.

Utöver att filmen knappast lämnar någon oberörd, så skildrar ressigören Auidiard hur vilsna människor försöker leva sitt liv så gott det går, eller tvingas leva det även om det gör otroligt ont (både själsligt och fysiskt). Med skådespelarnas talang (särskilt Cotillards är övertygande i in roll) så blir det väldigt tydligt. Han lyfter samhällsproblem som fattigdom, arbetslöshet, den lilla människan i ett rätt hårt och oförsonligt samhälle, hur förgängligt livet är och att man kanske har ganska mycket att lära av människor som man inte anser sig ha något gemensamt med. Det var åtminstone så jag kände i början av filmen när Ali som en annan känslolös knöl försökte ta hand om sin son. På något sätt visar den också hur de allra flesta försöker göra så gott de kan, utifrån sina förutsättningar.

Jag noterade hur Andreas Samulelsson i sin recension på Moviezine kommenterade de klassiska könsrollerna som förlegade och ett minus i filmen med beskrivningen “den store, starke, tystlåtne mannen som glatt knullar runt och den ömma, fagra kvinnan” och visst kan man anmärka på det. Å andra sidan ser jag Cotillards karaktär som allt annat än svag och även om den tenderar att bli stereotyp så kan könsroller stärkas och bli mer tydliga i identitetsskapandet beroende av klass och var i samhället man befinner sig. Att Ali är en tystlåten fighter som livnär sig på svartjobb och skumrask affärer och knullar runt säger en del om livet han lever också, precis som Stéphanies ganska ordnade liv innan olyckan.

Nåväl, se filmen för bövelen om ni inte redan gjort det!

Knightley imponerar i A Dangerous method

Har verkligen ändrat uppfattning om Kiera Knightley efter hennes rolltolkning av Sabina Spelrein i filmen A dangerous method. Jag är inte först på bollen i detta fall, men spenderade tågresan mellan Luleå och Umeå med att titta på filmatiseringen av boken med samma namn som handlar om psykiatrikern Carl Jung, hans mentor och “fadersgestalt” upphovsmannen till psykoanalysen Sigmund Freud och ryska Sabina Spelrein som är en verkligt talangfull kvinna med läkardrömmar men till en början träffar Jung för att hon är djupt traumatiserad och psykiskt sjuk och skickas till hans terapeutiska sjukhus i Schweiz. Hon spelar verkligen spritt språngande galen, oregerlig och hysterisk på ett sådant  sätt som man bara föreställer sig att riktigt sjuka personer kan vara. Hennes minspel, ihåliga ansikte, sluttande axlar och uttryckssätt är bland det bästa jag har sett och hon spelar Spelrein med bravur filmen igenom, men framförallt i början. Brukar vanligtvis bli ganska less på hennes menlösa karaktärer i diverse äventyrsfilmer, men nu fick jag en virtuell käftsmäll och förstod plötsligt vad som gör henne till en riktigt bra skådespelerska.

Filmen har en romantisk och sensuell ton då Jung fascineras av Spelreins intelligens och förmåga att återanpassa sig till samhället och under hennes rehabilitering låter henne assistera honom i hans forskning. Inte helt förvånande attraheras han av henne och har svårt att hålla fingrarna i styr, trots att han är gift och småbarnsfar. Filmen tar även upp Freuds extrema besatthet av att söka alla problem i sexualiteten, männens samarbete, samtal om drömmar, vetenskap och psykiatrins utveckling men visar också upp rivaliteten dem emellan. Oerhört intressant film, som förmodligen inte ger en helt sanningsenlig bild av verkligheten, men lär en lite om psykiatrins historiska sammanhang på ett fint sätt. Älskar dessutom Michael Fassbender som skådespelare, han sviker sällan. Ytterligare plus får den för att den visar hur psykisk sjukdom kan övervinnas och för att den inte känns kategorisk och stereotyp i sin representation av psykisk ohälsa som många andra filmer har en tendens att göra. Både Spelreins friska och sjuka sidor visas upp, utan att något glorifieras. Människan är mångsidig.

Damsels in distress

Jag har en faiblesse för lite underliga och suspekta filmer. Framförallt sådana som utmärker sig på ett eller annat sätt och leder till eftertanke. Damsels in distress är onekligen en riktigt udda film, som skapar en hel del tankar. Det skulle kunna vara en ganska klichéfylld amerikansk collegefilm, men nej, den sticker ut och gör det med bravur.

Greta Gerwig spelar Violet, ledargestalten för en grupp unga snobbiga kvinnor som gör sitt bästa för att bekämpa eventuella depressionsepidemier på college och får svår ångest av stinkande rugbyspelande killar, eller bara oborstade män överhuvudtaget. Räddningen från depressionen handlar om dans och precis som i originalet med Fred Astaire finns i filmen en Freak Astaire och en 50-tals tappning av dans filmen igenom som gör en nostalgisk.

När Lily som är ny student gör entré på campusområdet är de snabba med att försöka få med henne i sin grupp av ganska besserwissriga filantroper och börjar lära ut do:es and don’ts avseende män och relationer. Även om tjejerna till ytan verkar självsäkra och bitchiga så är de rätt vilsna och sökande i sitt sätt att försöka hitta sin plats i vuxenlivet, men aldrig heller låta män få ta för stor plats, eftersom det är “suicidal” i filmen.

Ett roligt exempel som även nämns i trailern nedan är regeln att istället för att söka en partner som är coolare än en själv, vilket många enligt empiriska studier visar så ska man sikta in sig på någon som ser ut att behöva lite “social work” och saknar finesserna som man annars attraheras av för att relationen ska hålla i längden. Det känns igen från tidigare collegefilmer möjligen, där någon förtappad person görs om, men här är det inte på det planet utan mer för att förhindra hjärtesorg. Ett av de bästa citaten i hela filmen, är nog när Gerwig yttrar:

“You can love someone whose mental capacity is not large.”

Eller när två av tjejerna har en battle kring huruvida Xavier stavas med X eller Z. En annan goding handlar om de korkade killarna som inte har lärt sig att benämna färger, trots att de går i college och den korkade snyggingen som inte vet sin egen ögonfärg.

Jag uppskattar även att filmen är gjord på det sättet att män bara har biroller och egentligen inte ges någon större betydelse, vilket är rätt ovanligt. Särskilt i typiska “chicflicks” då män ofta ges överdriven betydelse och allt handlar om tjejernas sökande efter rätt karl och drömmen om kärlek.  Som lite manligt ögongodis kan dock nämnas att Adam Brody (som spelade Seth i the O.C) är med och spelar en väldressad kille som bjuder på drinkar i bästa “playboy or a operator mode”. Kvinnovärderingarna skiljer sig från den typiska chicflicken eller tonårsfilmen och ger lite mer substans, men det krävs nog en viss typ av humor för att filmen ska gå hem. Det är rappa repliker, samhällskritik och rätt pretentiös dialog ibland, men det är precis vad som passar in i själva storyn och eftersom jag inte sett den med svensk översättning ännu så ska jag nog se den på bio så jag får med mig alla små detaljer. Nåväl, Damsels in distress rekommenderas.

Remember me

Såhär bra kan en cover bli. Daley känns som Storbrittaniens svar på Justin Timberlake men med mer soul och Jessie J är ju alltid Jessie J (vilken röst kvinnan har). Älskar denna låt, den blir bara bättre och bättre för varje gång jag hör den. Texten är inte fy skam den heller. Känns som ett vackert fuck you finger rätt upp i nyllet på den som den riktas till, who ever that may be.

Elles – sevärd film om unga eskorter i Franrike

I helgen fick jag äntligen möjlighet att se en film jag velat se under flera månaders tid. Den franska filmen Elles, som handlar om Anne (Juliette Binoche) som är journalist på tidningen Elle och får i uppdrag att skriva ett reportage om unga tjejer som prostituerar sig frivilligt för att försörja sig under sina studier. Det är en verklighet som skiljer sig markant från Annes, som lever i en överklassmiljö med man och barn och Anne befinner sig plötsligt i en nedåtgående spiral för att försöka sätta sig in i de unga flickornas vardag.

Hon möter unga Lola som tröttnat på att flänga mellan dåligt betalda extrajobb och ser sysselsättningen som en enkel, passionerad och välbetald hobby. I Intervjuer med Anne beskriver hon kunderna som helt “normala” män, vissa väldigt ensamma som bara behöver lite närhet och andra betydligt äldre  än henne själv, så gamla att det skulle kunna vara hennes fäder och fyllda av mer eller mindre perversa böjelser.

Hon möter Alicja, en ung utbytesstudent som pga språkförbistringar och dålig ekonomi blir hemlös och inser hur fort hon kan tjäna snabba pengar på att sälja sig till män och bara efter en månad kan köpa sig en lägenhet. Samtidigt skildras de unga flickornas problem att särskilja på privata relationer med pojkvänner och yrkesrelaterade och Annes avundsjuka  inför de unga flickornas många erotiska möten och den spänning livet innebär i kontrast till hennes stela relation med sin äkta man är slående. Även svårigheten att förhålla sig professionellt till de frispråkiga, äventyrliga och väldigt mänskliga tjejerna är bra skildrat.

Jag skulle inte påstå att filmen glorifierar de prostituerades kvinnornas liv, men däremot tycker jag att den ger en annan bild av eskortyrket än vad man är van vid att se i populärkultur. Det är inga ovårdade utsatta tjejer som hålls fångna i ett rum av någon misogyn hallick, eller osjälvständiga och kråmandes kvinnor som bara tycks vilja vara till lags utan unga självständiga kvinnor. Även journalisten Annes moral och i många fall traditionella syn på kvinnlig sexualitet ställs på ända när hon inser att de båda tjejerna i huvudsak trivs med vad de gör och aldrig tvingats in i det hela, även om socioekonomiska förhållanden klart påverkat deras möjligheter, men mer ska jag inte berätta för då spoilar jag filmen.

Jag har själv väldigt svårt att förstå hur man frivilligt kan ägna sig åt prostitution och har alltid tänkt att det handlar om en villkorad frihet, att det är den sista utvägen när inga andra vägar finns, men filmen gör mig lite fundersam. Den har en del likheter med Petra Östergrens bok “Porr, horor och feminister” eftersom den försöker ge sexsäljarnas bild av yrket och håller sig ifrån moralism och predikningar.

Hursomhelst, se Elles! Juliette Binoche är övertygande som nästintill neurotisk och uttråkad medelålders journalist och filmen är intressant, tankeväckande och sensuell. Men jag varnar för både bitter eftersmak och en del ångest.

And all the cigarettes that I have never smoked


Älskar Russian Red. Denna underbara spanjorska, denna vackra sköra men starka röst, denna underbara låt, denna text, känslan den förmedlar.

Now tell me what it is, It isn’t fair ’cause I’m wasting time
‘Cause it isn’t my heart, It isn’t my fault
And every situation understands, well
The anecdote of chasing the location to your door

‘Cause I’m wasting time, Now I’m wasting money again
And all the cigarettes that I have never smoked
And all the letters that I have never sent

And he was sitting by the swimming pool but he was scared
‘Cause it wasn’t his time, it wasn’t his chance
Getting older’s not been on my plans but
It’s never late, it’s never late
Enough for me to stay

‘Cause I’m wasting time, now I’m wasting money again
And all the cigarettes that I have never smoked
And all the letters that I have never sent

Manlig striptease väcker tankar

Har precis snubblat innanför dörren med ett av många gapskratt bubblandes i magen. Såg Magic Mike ikväll på bio tillsammans med en väninna. Majoriteten av publiken bestod av tjejer i 20 årsåldern, vilket var föga förvånande då filmen består av ett gäng ruskigt vältränande attraktiva killar som livnär sig på att strippa. Tänk er Chippendales, fast med snyggare killar och en mer välregisserad show. Lägg till en love story på det och ni har något som gör rätt många kvinnor ganska nöjda.

Just som jag sa: “Tänk om någon stackars pojkvän blivit hitdragen av sin flickvän?” till M kom den första och enda killen in i salongen och jag tystnade fnittrandes när jag observerade hans slokande axlar medan han släntrade förbi några rader nedanför. Strax bakom honom kom en robust tjej med den största popcornhinken, uppenbart nöjd med att ha med sig ett sällskap. Magic Mike är nämligen ingen killfilm, det är en film riktad till en kvinnlig publik som bär på ett underliggande drama och trots att jag hade mina tvivel, så sätter den några av mina förutfattade meningar på ända.

Storyn handlar om Mike (Channing Tatum) – en manlig strippa som tjänar grova cash på att vara en riktig entertainer nattetid med dansmoves få förunnade (killen kan verkligen dansa!) samtidigt som han arbetar med olika svartjobb på dagarna. Han ligger runt, festar och har drömmar om att starta eget. På ett byggjobb blir han slumpartat ihoptutad att arbeta med Adam (Alex Pettyfer, filmvärldens nya hunk) –  en ny ung kille som är en riktigt slashhas och knappt kan behålla ett jobb. De råkar på varandra igen samma kväll i en kö till en klubb, och på den vägen är det.

Adam blir indragen i Mikes liv och inleds därmed i en frestelse få struliga 19 åriga killar kan motstå. Han får smaka på cashen, kvinnorna, bekräftelsen, dekadensen och livet som strippteasejobbet innebär. Under filmen får tittaren en god inblick i vad livet som manlig strippa kan innebära och bossen på klubben, Dallas, spelad av en sinnessjukt övertygande Matthew McConaughey (vilken rollen helt verkar skrivits för) instruerar killarna till att förföra damerna med höftrörelser, ha sex med publiken utan att låta dom röra för mycket och driver klubben med en stenhård men faderlig hand.

Mike i sin tur träffar Adams syster och hennes pryda, restriktiva och skarpa attityd gör honom betuttad, eftersom det är rena motsatsen till hans eget liv. Så vid sidan av strippande män bjuds man på  lite kärlek, vilket ger filmen en lite mer klassisk tjejfeeling, utöver nakna män så tycker många kvinnor om relationer, som ni vet (ingen ironi här inte!)

Tankarna filmen väcker är dock hur förbjudet och avigt det skulle ha varit om det inte var tjejer som satt och tokgarvade åt juckande lättklädda killar i biosalongen och om rollerna varit omvända. För hur mansgrisigt och uppsendeväckande hade inte en film om strippande tjejer varit, om det utspelade sig under samma premisser och inför brölande män? Rätt så mycket, skulle jag tro.

Men eftersom det är tjejer nu, som betraktar män, anses det inte lika “sexistiskt” eller farligt, utan snarare underhållande,  humoristiskt och relativt oskyldigt. Det är oerhört svårt att ta en man som försöker vara sexig eller faktiskt är sexig, på något större allvar. Det går så dåligt ihop med den normativa mansrollen att det blir obekvämt och därför tokgarvar man, fnissar i smyg eller tycker det är pinsamt istället för att bli upphetsad.

Hade rollerna varit omvända, så är jag övertygad om att porrigheten och åtrån legat i fokus, istället för humorn. Jag tror att strippande tjejer hade framställs annorlunda och mer erotiskt och knappast med samma självdistans som killarna. Just distansen och känslan av att det är tokroligt men lockande, gör nog också att shower likt dessa, chippendales och exempelvis “Lady’s night” går hem bland vissa målgrupper utan att speciellt många upprörda röster höjs. En film om barbröstade tjejer som fick sedlar uppstuckna i stringtrosan hade fått andra reaktioner.

Likaså väcker filmen tankar om våra förväntningar, jag kan inte för min inre bild ens föreställa mig en kille vara lika sexuellt utmanande och kråmande, poserande och “sexuell” som en kvinna kan vara i rollen som strippa. Killarna är onekligen både sexiga och attraktiva i filmen, men könsrollerna om att kvinnan i regel är den objektifierade och sexualiserade ställer till det för mig. Jag vill bli kåt för att agera jämställt, men istället skrattar jag så att jag kiknar eller fnissar förläget på grund av hur ovan jag är att se män framställas i den positionen.

Jag skulle vilja ge filmen ett plus för att man vänder på pannkakan och försöker sig på att objektifiera män och driva lite med sexualiteten. Likaså för att den tar upp det faktumet att även män som försörjer sig på sitt utseende eller sin sexuella approach har svårt att bli tagna på allvar, i filmen visas det bland annat genom relationsproblem. Filmen har även ett djup, då den visar på baksidorna med dekansen och hur lätt man kan hamna fel i sin jakt på pengar, uppskattning och bekräftelse.

Dessutom tror jag inte alls att man skulle glorifiera och nästan sätta upp livet som strippa på piedestal som man gör i filmen, om det istället varit kvinnor som klädde av sig för pengar. Då hade det varit misär och trauma, istället för livsbejakande äventyrare som vet hur man lever “the good life”.

Magic Mike tycker jag visar upp hur skeva våra föreställningar om kön och sexualitet har blivit, om man vågar och vill se det ur det perspektivet. När det är helt okej att som tjej se på lättklädda män och erkänna det eftersom utgångspunkten där blir att killarna inte utnyttjas, utan gör det för sin egen skull och har makten, i motsvarighet till tjejer, som alltid tycks göra det i underläge. En kille som vill se strippande tjejer på bioduken tror jag nämligen skulle dömas hårdare, medan en tjej som gör detsamma bara bejakar sin sexualitet. Eller vad tror ni och hur jämställt är egentligen det?

Filmens två huvudsrollsinnehavare, Channing Tatum & Alex Pettyfer.

Full av liv

Har idag upptäckt Thomas Stenström nysläppta album Nåt annat, nån annanstans via spotify och är helt såld på karln. Vilka röst, vilka texter, vilken genuin känslokavalkad han levererar i varje låt. Det är så jävla bra att man inte vet vad man ska göra av sig själv. Perfekta låtar att lyssna på när man ligger i soffan en bakissöndag med fötterna mot väggen och är rastlös nåt djävulskt men samtidigt handikappande seg.

Älskar låtarna full av liv, skall aldrig få bränna mig och fatta de. Svensk musik när den är som bäst. Samma klass som Maggio, men tror fan det är snäppet vassare, måste fortsätta lyssna innan jag bestämt mig.

Du får va’ hur du vill, jag kommer va’ mig själv
har redan glömt dig om du säger nej
finns ingen anledning att ändra mig för dig
du borde sett att jag var full av liv

Daddy

Put it in your pocket, don’t tell anyone I gave ya
It can be the one you run to, the one that saves ya
It can be your daddy daddy, if you take it gladly gladly