Category Archives: Poesi

Maybe you

Jag har ett fantasifoster på näthinnan.

Tänker på saltvattensdränkta hårslingor som klibbar sig fast i pannan, på ljumma vindar, havets vågor och förväntningar. Jag tänker på sommarbris, på klippor, på hans händer på min kropp. På hur någon kan göra ett sånt magnifikt intryck på en och verkligen rasera allt sunt förnuft. Jag förstår det inte.

Jag skäms över hur jag krampaktigt försöker hitta vägar fram utan att lyckas. Ibland så tar jag inte ens stegen eftersom jag inte orkar med tanken på att mötas av samma stenhårda betongvägg. Vill mötas av nyfikna frågor, ölberusad röst och fördämda känslor istället. Vill tänka tanken att han är på väg hit, fullständigt trött på orden och bara måste träffa mig, ställa mig mot väggen. Helst på mer än ett sätt.

Vandrade längst med Stockholms gator i veckan. Det var de sista varma sommardagarna som helt plötsligt gjorde entré igen och solen fick vattnet att glänsa längst med Norr mälarstrand. Jag fantiserade om att oanmält promenera fram till honom. Våldskyssa honom om det så behövdes.

Trodde mig se honom ett par gånger när fantasin levde rövare. ”Samma längd, samma frisyr, vänta nu, det kanske är han, åh herregud det kanske är han, vad ska jag göra, ska jag …” var en tanke som jag inte känt sen någon gång under gymnasiet som plötsligt for igenom huvudet i en välda fart flera gånger. En gång på tunnelbanan, men sen hopade sig människor framför och jag kunde bara skymta ett öra och plötsligt så försvann han och det var ju förstås någon annan.

Jag erkänner det. Jag skulle absolut inte ha någonting emot att ligga under honom. Herregud. Det är väl det stället jag spenderar mest tid om att fantisera om. Trots att jag varit så jävla arg, förbannad, besviken så kan jag liksom inte rå för det. Det här är inget ordbajsande heller, utan faktiska känslor, så att du vet.

Men jag vill inte vara en person som suktar, jag avskyr känslan, när suktandet inte längre är ömsesidigt om det någonsin varit det. Men likförbannat. Jag suktar som en blodhund som fått vittring om en hjort, jag skulle kunna vara Anastacia Steele som hyser ett omåttligt begär för Christian Grey i 50 shades of grey med mitt suktande, jag suktar som om jag inte var skapt för annat. Jag suktar trots att det inte verkar leda någonvart.

Jag skulle vilja att han förstod hur mycket han går miste om genom sitt beslut.
Jag skulle vilja att han tog sig hit och ställde mig och mitt ordbajsande mot väggen.
Två års jävla funderingar kan man inte bara ge upp så lätt.
Jag är så fruktansvärt trött på att fantisera nu. Så trött.

Så om du tänkt på det, om det fortfarande finns där i bakhuvudet…
Och om du fortfarande kommer ihåg det och om du läser mitt namn mellan raderna.

Advertisements

jag vet inte

Jag klättrar över fasader av hårdhet
hör ljudlösa rop om räddning
inbillar mig ett lidande
och det är inga skrubbsår utan maktlöshet och ansvar
ett ansvar ingen borde ta
hör betungande andetag
och tysta andhämtningar
men det är inte allt, jag ser även himlen där hos dig
med dig
så jag sliter, skramlar och skriker
med höga rop och obscena ordlekar
för vad mer kan jag egentligen göra
men du hör inte
du hör aldrig
och jag inbillade mig nog bara

Drömmar om kärlek

Vissa saker är svåra att skriva om, svåra att beskriva, svåra att nöta ner på ett papper och kanske borde man hålla det för sig själv, för att inte jinxa framtiden & ens chanser. Men jag har aldrig varit vidskeplig och tänker inte bli det heller.

Ibland känner jag mig förväntansfull, nästintill euforisk utan någon synbar anledning. Det är en känsla som smyger sig på när man som minst anar det. Ibland när man cyklar med vinden i håret i nerförsbackar, ibland när man lyssnar på en låt, ibland när man ser en bild som påminner en om något. Ofta i samband med dagdrömmar om kärleken.  Kärleken med stort K. Den där himlastormande passionen som sveper tag om en och inte lämnar en oberörd, ens om man försöker. Passionen som får livmodern att slå knutar på sig själv, som får varenda nerv i kroppen att pulsera, som får känslorna att ligga utanpå kroppen. Som gör en för evigt längtansfull, tagen, svävande.  Ett litet ord kan få en att implodera i vällust.

När saknaden av kärleken när han inte är närvarande känns som ett gapande hål av tomhet. När någons närhet är som syret man andas, när hans unika doft är ens trygghet, när hans läppars konturer är för evigt inristade i minnet, när man kan orientera sig längst med hans hakspets, ner över halsen och upp över bröstet och fingertopparna lärt sig allting utantill. När hans nackhår krullar sig när man smeker det med sina fingrar. När man får andnöd av tanken på att han kan försvinna.

Jag vet inte, jag kanske fantiserar för mycket. Det kanske inte är så, ens för de käraste?

Hitintills har jag aldrig upplevt passionerad förälskelse annat än under korta episoder. Mina begär brukar förstöra mig till slut och lämna mig utsvulten, som världens bästa Sylvia Plath sa.

X som fullständigt pulveriserade alla förhoppningar om någonting mer än hans fasta grepp om mina höfter. Y som snackade så mycket skit att man storknade men hade sådan karaktär att man fastnade, Z som jag förlustade mig med tills jag knappt visste vad jag hette, Å som verkade så bra, men som aldrig tog sig mod att göra slag i saken, Ä som aldrig fanns annat än i min fantasi, Ö som älskade mig så djupt att jag började förakta honom.

Så om man summerar alla erfarenheter inser man vad man behöver. Och det jag behöver drömmer jag om.

En kärleken som är lika dynamiskt föränderlig som jag, som skrattar sig hes åt riddare på vita hästar, som har levt, mött på motstånd, tagit sig upp ur den djupaste madrömmen, hämtat sig och upplevt livets bergodalbana. En kärlek som är en ordkonstnär som kan plocka ner mig bara genom att verbalisera sina önskningar, som kan bära mig på sina axlar utan att anstränga sig. Som lärt sig lita på sig själv och har självkännedom, men ändå självdistans nog att skratta åt sina misstag. Som med säker blick gör mig knäsvag, som står trygg när jag faller och har läppar som fastnar vid mina.

Det finns få livshistorier och personer som beskriver passion lika väl som Sylvia Plaths förhållande till Ted Hughes. Jag vill uppleva den passionen som Sylvia & Ted hade tillsammans och pausa när det var som bäst, genuinast & allra mest kittlande. Sen klarar jag mig utan det hjärtskärande, destruktiva och förlamande dramat, det har jag fått alldeles för mycket av redan.

Lugnet efter stormen

Under korta men intensiva ögonblick känns allting bra igen. Ingen ihärdig ihållande ångest, inga ovälkomna pockande tankar som tränger sig på när man minst behöver dem och hungrigt skriker efter uppmärksamhet. Det undermedvetna drar sig inte ens till minnes det som det tidigare tycktes vara nästintill patologiskt fäst vid, besudlade förväntningar.

Bara ett behagligt lugn fyller kroppen, som om hjärtat funnit ro och lutat sig tillbaka i en djup stoppad sammetsfåtölj inombords med trötta fötter vilandes på tillhörande pall. Ett hjärta som svept en rökig whiskey och börjat slå i normal takt igen. Då känner jag mig inte uppriven av otillfredsställd längtan, förlamad av sliriga känslor som kastar omkull all rationalitet. En ro inombords som knappt kan beskrivas, men likväl försöker jag.

Det är ömsom varma sommarkvällar med orangerosafärgad himmel, tunna lätta moln, hög luftfuktighet och då älvens våta sötma lockar och ömsom höstlikt mörker med bitande kyla, som får sommaren att svepa bort i samma takt som den kom.

I eftermiddags cyklade jag hem i piskande spöregn, med motvind, blåst och tunga tag & med en cykel som verkade väga ett ton och trots att jag frös med bara ben och blev fullständigt dyngsur under de tre kilometerna hem, så var det en lättnad att inse att ingenting brann därinne. Jag kände inte hur det brände inom mig alls. Ingen längtan, ingen rasande eld, inga patetiska ord som snälla, ingenting. Bara stilltje.

Allt lyste med sin frånvaro.

Och jag kände mig fri.

And all the cigarettes that I have never smoked


Älskar Russian Red. Denna underbara spanjorska, denna vackra sköra men starka röst, denna underbara låt, denna text, känslan den förmedlar.

Now tell me what it is, It isn’t fair ’cause I’m wasting time
‘Cause it isn’t my heart, It isn’t my fault
And every situation understands, well
The anecdote of chasing the location to your door

‘Cause I’m wasting time, Now I’m wasting money again
And all the cigarettes that I have never smoked
And all the letters that I have never sent

And he was sitting by the swimming pool but he was scared
‘Cause it wasn’t his time, it wasn’t his chance
Getting older’s not been on my plans but
It’s never late, it’s never late
Enough for me to stay

‘Cause I’m wasting time, now I’m wasting money again
And all the cigarettes that I have never smoked
And all the letters that I have never sent

undervattensströmmar

fyller tomheten med dina hårda ord
parerar
mitt hjärta pulserar

drunknar i mina egna känslor
vågor briserar
undervattensströmmar drar mig ned
greppar tag
skakar om
djupet gapar
levererar

kallsup efter kallsup
jagar luft
eller bara förnuft
kylan förlamar
tystnaden talar

önskade dynamiskt motstånd
fick havets oförstånd

väcktes ur en dröm
under midvinterstilla darrande decembersömn

hånande skratt
efter kärlekskrampande natt
ingen livboj i sikte
schack matt.

Jag saknar.

kanske saknar jag ett riktigt motstånd
någon som står bakom mig när jag faller
som aldrig viker ner blicken
men alltid ifrågasätter allt

kanske håller världen på att förändras
medan mina klockor står still
bara sekunder som tickar, runt runt, om och om igen och lite till.

kanske finns inget slut
på allt jag lyckats påbörja.

kanske brinner mitt hjärta varmt
för någon, vilken jag aldrig fann

kanske visar det förflutna vad min framtid bjuder på,
kanske drömde jag om morgondagen redan igår

kanske sitter du mitt emot mig och ler
skakar på huvudet och ser
förstår precis vad jag kan tänkas mena
trots att jag talar i tungor så lena

jag vet att du är allt
som jag någonsin önskat mig.
jag vet att jag är du, i slutändan.

……………………………………………………………….

Ibland kan man återvinna saker man skrivit, för att känslorna återfinner sig igen, kommer tillbaka. Ett deja-vu av känslor, en melodi på repeat. Den här passar bra in ikväll, för fy fan vad jag saknar. Saknar något, eller någon, jag vet knappt själv.

Känner mig inte riktigt i form nu, kanske är det pms, kanske är det alldeles för höga förväntningar som har en förmåga att grusas eller så är det bara livet. Livet som går i faser, där man springer uppför alldeles för ofta och när det väl är nerförsbacke och går så lätt, så lätt, så halkar man dit ändå, tappar fotfästet, trillar, faller pladask och ser dum ut.

Jag tänker på allt det där som jag önskar mig men som jag aldrig verkar få. Jag iakttar det på håll, men det är alldeles för långt borta. Hur mycket jag än hoppas, så verkar jag inte nå fram.

Det känns som om jag har en jättelång träpinne och försöker peta på någonting farligt, förbjudet och framförallt fruktansvärt spännande med försiktiga petningar, men det är precis lite för långt borta för att ens pinnen ska nå fram. Kanske är det just idéen om att det skulle vara farligt och förbjudet som gör det så spännande och kanske också ouppnåeligt? Jag vet inte, just nu vet jag ingenting. Inte mer än att jag har mått bättre.

Jag skriver i metaforer för jag vågar inte riktigt skriva det som jag vill skriva.

Rädd att utelämna mig själv för mycket, så det får räcka såhär ikväll.

Om sanningen ska fram

Ibland när lusten river i en och man inte riktigt kan tänka klart utan förtrollas av fixidéer, hormoner som virvlar runt i kroppen, drömmar och orealistiska förväntningar så kan det vara bra att andas lite lugnare. Andas,  försöka se klart och våga uttala det där som annars gör för ont. För även om det kanske gör riktigt förbannat ont, får bröstet att kännas tyngre och gråten att nästan stocka sig i halsen vid bara tanken och slutsatserna kanske grusar den mest drömda drömmen, så måste man själv förstå och inse innan man kan gå vidare.

Jag ville.

Jag ville.

jag ville förklara det paradoxala
med att vara jag
med vulgära uttryck och ständig indolens
tänkte jag inbjuda dig till min innersta gräns
där impulserna för ett ständigt krig
mot tankarnas försiktiga men klarsynta stig

jag ville få dig att förstå
varför jag ständigt förklarar mig och måste gå
jag ville låta dig smaka på okontrollerbara känslor
du skulle få välja och vraka
få mig att skaka, med dina magiska fingrar och tunna ord

jag ville ha varje del av dig, äga din själ
om så bara av vaga skäl
jag ville låna din tid, så som du slösade min
jag ville vara din motivation
din definition av allt och ingenting

jag ville klargöra alla frågor och svar
med de hundratals förklaringar jag har.

en manöver är allt jag behöver,
för att förklara det paradoxala
med att vara som jag.

Hittade åt poesi jag skrev för längesen, typ 2004. Fick panik tidigare idag då Passagen som jag hade som hemsideshost där jag hade lagt upp allt verkade vara nedstängd och borttagen, men kunde rädda det turligt nog. Stör mig att jag sällan kan skriva poesi numera, måste vara i rätt stämningsläge och är det aldrig.