Category Archives: Love

Ett enat Umeå mot nazism

Jag var långt ifrån ensam om att känna ren bestörtning när jag läste nyheten om att ett 20-tal nazister från SMR (Svenska motståndsrörelsen) beslutat sig för att demonstrera i Umeå under den pågående VIP-galan i lördags den 7/9 . För den oinvigde kan jag berätta att nazister som gör spontana demonstrationer i Umeå (eller Norrland överhuvudtaget) inte direkt hör till vanligheterna. Visst har de visat sin närvaro genom att skicka flygblad och klistrat upp nazistiska slagord, men inte demonstrerat eller visat sig bland allmänheten. Att SMR dessutom lömskt nog bestämt sig för att göra det under det lokala initiativet VIP-galan som uppmärksammar social utsatthet och hemlöshet visar på extrem cynism och en obehaglig världsbild som gör att det knyter sig i magen ytterligare.

Jag har nära vänner och familjemedlemmar som befann sig på stan under lördagseftermiddagen som kände kalla kårar längst ryggraden när ett tjugotal killar med skyltar med strypsnaror och bärandes på fanor började föra oväsen. Polisen var snabbt på plats och spärrade av, men likförbannat fick de utrymme att visa sina åsikter på platsen.

Det var alltså tillresta aktivister från SMR som kom från framförallt Stockholmsområdet och endast enstaka från länet (däribland en från Skellefteå) som samlats för att försöka infiltrera en stad som inte “fattat” det som de tror att de förstått om samhället (läs: att allt är invandrares fel & att det är omöjligt att leva tillsammans). Att utbölingar i form av aktivister med grovt fascistisk ideologi bestämmer sig för att besöka en stad en lördag då många som agerar för orättvisor befinner sig i centrala staden är tragikomiskt.

Att försöka ha en nazistisk demo i en stad som blomstrar av tillväxt (Umeå är en av de städerna i Sverige som växer snabbast, staden har mer än fördubblat antalet invånare sen 1960-talet), med Kulturhuvudstadssatsningen år 2014 i full gång, med ett Kvinnohistoriskt museum på tapeten, med ett val om att inte lägga ner vård i inlandet som precis varit högaktuellt, med planerandet av MR-dagarna 2014 i full fokus, med ett Universitet som brukar kallas “det röda universitetet” och en miljö som generellt kännetecknas av socialism, enighet, öppenhet, solidaritet och mångfald är uppseendeväckande.

Att större klasskillnader där några tagit åt sig all vinst sedan länge varit bojkottade i Norrland och att de flesta identifierar sig som arbetare genom generationerna har också gjort att man kunnat stå enade i kampen mot fascism i Norrland. Överhuvudtaget är just de klassmotsättningar som finns i södra Sverige en bidragande faktor till att just rasismen och därtill fascismen ökar. Att SMR trots att dessa aspekter kännetecknar Umeå bestämmer sig för att demonstrera i en stad som så tydligt utmärker sig som en öppen stad är inte bara uppseendeväckande, det är också otroligt befängt och destruktivt.

Att ställa sig och gasta om massinvandring med strypsnaror som symbolism i “war-ready” stance en solig höstdag i en stad som kännetecknas av ovanstående faktorer är ungefär som att medvetet försätta sig i en frontalkrock. Du ser långtradaren i mötande körfält komma närmare och närmare framför dig och du väljer ändå att byta fil och köra rakt mot den. Det finns en märkbar masochistisk i den handlingen, som om man vill plåga sig själv. Men kanske bör man också ha i beräkningen att SMR knappast har samma omvärldsanalys om Umeå som vi som bor här. Det är tur i oturen att SMR är så ostrategiska i sina handlingar, vilket naturligtvis också försvårar deras möjligheter att vinna gehör i samma veva som det får hela aktionen att verka i ett bisarrt och löjeväckande skimmer.

Redan under deras så kallade demonstration, medan flaskor ven genom luften så sammanstrålade umebor som förstod vad som hände och visade  motstånd genom att skrika antirasistiska slagord och sjunga “gå härifrån, gå härifrån” till SMR snörpligt började gå ut ur centrum. Nazism och rasism är inte välkommet i Norrland eller Umeå. Inte förr, inte nu och inte i framtiden.

För det krävdes “bara” ett tumult en solig lördag för att Umeå skulle samla ihop drygt 3000 demonstranter två dagar sedan för att demonstrera mot nazism. Ett facebookevent kallat “Umebor mot nazism” anordnat av många unga lokala politiker lockade tusentals till torget för en demonstration där ord som “Stoppa rasismen! Stoppa rasismen!” skanderades gång på gång och där umeborna tydligt visade sin ståndpunkt. En demonstration i samma omfattning i Stockholm hade inneburit att cirka 40 000 Stockholmsbor demonstrerat mot rasism/nazism. Den uppslutningen gör mig inte annat än stolt över att vara umebo, även om jag inte längre bor där och jag känner kärleken som spred sig över torget. Det var en fantastisk käftsmäll gente fascimen, må jag säga.

umeåmanifestation

Foto av Simon Ruuth.

Advertisements

Han är som sommaren för mig.

Det är en tjocklek på värmen i luften nu som stöter emot en när man öppnar dörren från den kalla källarlokalen som man måste passera för att ta sig utomhus på rasterna på jobbet. En dejavu-känsla som tar en tillbaka till gångerna man förväntansfull gått ner för en ranglig trappa från ett flygplan i ett charterparadis och chockats av värmen i luften och luftfuktigheten innan man åkt till hotellet i en kylig buss med aircondition igång och insett att några timmars flygresa tar en till himmelriket.

Dåsandes vill man ligga utsträckt på mage i gräset och stirra framför sig, i timtals, medan den bleka kroppen bländar självaste solen. Varje morgon är det svårare att ta sig upp, varje kväll svårare att ta sig i säng, för att kroppen inte hunnit acklimatisera sig till värmen och för att värmen aldrig brukar vara så intensiv, ihållande och påtaglig redan i maj. Medan svettpärlor ansamlas på mystiska ställen och man cyklar barbent fram och tillbaka och inte ens kvällsvindarna kyler.

Jag tror att han är som sommaren för mig. Någonting man längtar till varje höst, vinter och vår. Men när den väl kommer då njuter man bara stundtals innan man drar sig in till skuggan igen, fullständigt omtöcknad av den tjocka luften som gör att det nästan syns att det är varmt ute trots att man står inomhus. Luften rör sig, dallrar, osar. Han är som sommaren för att han får mig att ivrigt slänga kläderna, vilja bli solkysst, dyka djupt, omfamnas av havets omslutande livmoder och sedan matt dåsa omkull i soffan med ögonlocken tyngre än någonsin. Han är som sommaren för mig för att han aldrig helt försvinner ur mitt system, utan finns där, väntandes och ihärdigt återkommande. Han är som sommaren för mig för att han är den jag längtar till, men inte står ut med.

När tårna gör avtryck i sanden, när tången ligger vidsträckt längst med stranden, när det blåser ljumma vindar och det enda man ser är horisonten. Så begärlig, så ovanlig, som sommaren.

Det har hänt förr och är kanske ett återkommande tema, att dessa karaktärer spökar och inte vill lämna mig ifred. Jag förtrollas som om han viftade med ett trollspö framför mig, men det gör han inte, han skriver för andra, han är så verbal att den stimuli hans meningar ger får en att fullständigt häpna. Och jag ska inte säga “en” utan mig, även om jag knappast är ensam om att ha fallit, ensam om att ha stupat, ensam om att ha längtat. Men jag är nog ensam om att jämföra honom med sommaren. Och ensam om att inte våga längre, våga dyka, våga springa, våga berömma, våga falla baklänges från bryggan med ett ryggplask, så jag tittar i smyg gömd bakom stora solglasögon och önskar att han visste att han är som sommaren för mig.

Och kanske vi möts, med sand mellan tårna, med saltdränkt hår, med rosiga kinder, med fräkniga näsor. Sommaren och jag.

coast_by_NadyaBird

Mr Casanova

Att jag såg honom i baren den där kvällen går inte att förklara. De skrivs om feromoner, dragningar, attraktionskraft och oförklarliga men kanske ändå förklarliga anledningar till att man fastnar för någon speciell ibland. När allting annat hamnar i periferin och blicken utmejslar varenda skepnad i hans ansikte, varenda drag hos personen lyser i neonlampor inuti ens kropp. Hur hjärtat börjar bulta med sådan intensitet att det känns som om man varit en zombie som somnat in tidigare. Ibland kan man till och med känna känslan redan innan, att det här kommer bli en jättebra kväll, få någon slags intuitiv känsla på förhand som upplyser en om att ikväll så händer det där man längtat efter.

Han stod där. I myllret av minglande rockfanatiker, medelålderskvinnor, fulla ungdomar så stod han där och sträckte sig över baren för att peka ut en ölsort. Och jag visste med ens att han vill jag ha. Jag vill ta med honom hem, lära känna honom, andas in hans hals, fylla mitt hjärta med hans historier. Så jag gjorde sådär som jag gör när hela min kropp ropar efter någonting, när det blixtrar inuti av ha-begär. Han hade inga ytterkläder med sig, men han verkade inte frysa och när jag satt på pakethållaren på min cykel och höll händerna om honom kändes det som att det aldrig skulle ta slut.

Det gjorde det.

För jag förstod honom inte och han förstod inte mig.

Det där är någonting återkommande, att jag faller handlöst men sen inte förstår alls hur motparten resonerar, eller inte resonerar och bara befinner mig i något slags töcken av passion, frustration, motstridiga känslor och längtan. Ibland kan jag inte kan gå vidare för än jag till fullo förstått, men vissa personer förstår man aldrig. Man får inte de där förklaringarna man så gärna vill ha. Det är ingen som berättar utförligt för en, för det handlar om omedvetna strategier och psykologiska reflexer. Det finns inget lexikon. Ingen sida 89 med lösningarna på gårdagens, förra månadens eller fjolårets förälskelser.

Istället möts man av en kompakt tystnad. Eller ingenting alls. Ibland förtäckt desperation maskerat av ilska.

Man var kanske bara en i mängden. Inget streck på sängkarmen, men en känsla bland många andra. En intensiv förtrollande känsla som sen gick över och sorterades bort. Då känner man sig som en latinsk casanovas sommarflirt.

Och man försöker förstå. Men det finns inget att förstå.

Om min farmor

Min farmor ringde precis, hon fyllde 77 år i somras. Hon ringer ungefär tre gånger i veckan i snitt för att höra hur hennes barnbarn mår och försäkra sig om att jag är ute i naturen och får frisk luft och äter ordentligt, gärna salt, salt är bra. Ni ska få lära känna min farmor lite då det är hennes tur att beskrivas nu, jag skrev ju om min morfar för något halvår sen. Hur klyschigt det än låter så är jag oerhört tacksam över att ha farmor i mitt liv och vill dela med mig av hennes underbara sidor litegrann. Ni kommer kanske inte förstå då ni sannolikt aldrig träffat henne och för att en text inte gör henne rättvisa, men jag gör ett försök ändå. Om inte annat för att bevara dessa minnen i textform.

Min farmor är nog den person i världen jag hyser allra störst respekt för. Jag kan faktiskt inte komma på någon annan som ens kommer i närheten. Mina föräldrar absolut, men det här är på en annan nivå. I feministiska skrifter och böcker står det ofta om starka kvinnor som gjort någonting, som varit den första piloten, startat upp en stiftelse gentemot mobbing eller skrivit hejdundrans bra böcker. Min farmor är bara en vanlig människa, men trots det högst ovanlig och oerhört stark. Det är svårt att med ord beskriva exakt vad denna styrka består i, men med tanke på hennes liv så kan det nog åskådliggöra en del. En tumregel som jag under senare år förstått att farmor har i livet rent allmänt är att aldrig höja rösten mot någon och alltid vara vänlig. Oavsett hur otrevlig den andra parten är. Det här kan lära en åsiktsmaskin och ganska temperamentsfull människa en hel del, något som både jag och min far råkar vara.

När jag var yngre och framför allt under mina tonår då hon i mitt tycke frågade eller sa någonting dumt, onödigt eller tjatigt så kunde jag utan att överhuvudtaget reflektera kring det låta båda kort och snäsa åt henne, vilket hon alltid lugnt manövrerade genom att säga “Så där låter man inte mot någon, tänk på hur du svarar” till mig. Inte den där klassiska klappa-på-huvudet-manövern som vissa äldre gärna anammar, och som man i ren irritation bara skakar av sig, utan snarare sa hon det med ett inre lugn och en livserfarenhet som är svår att käfta emot. Old-school-stye, som jag inbillar mig att hon kanske fått höra under sin uppväxt. Den lugna tillsägelse förtydligar så snabbt hur barnsligt man beter sig och därför ber man snabbt om ursäkt eller så surmulnar man lite samtidigt som man skäms och ber om ursäkt senare.

Jag tror aldrig att jag sett henne förbannad eller tjurig utan hon är nästan alltid glad och förnöjsam även om åldern börjat göra att hon talar om sina krämpor allt mera. Trots att kroppen börjat fallera på diverse sett så försöker hon pyssla om huset, hålla kontakten med nära och kära, hålla sig ajour med vad som händer i världen och ta hand om sin gubbe G. Det finns ingenting elakt hos henne och även om vi inte precis delar politiska värderingar då hon anser att Göran Hägglund är den vettigaste politikern och att kristdemokraterna har sunda värderingar, så kan jag inte hysa annat än den största respekten för henne. Hon utbrast exempelvis: “Men nej, kära nån, nu är du förvirrad flicka! Dom vill ju alldeles för mycket! Alldeles för MYCKET!” när jag deklarerade för henne att jag blivit medlem i vänsterpartiet så går det inte att vara arg på henne. Visst blir man ibland less, men det går över relativt snabbt och man minns istället alla fina gånger man delat något eller skrattat ihop.

Jag minns när jag var liten och farmor satt bredvid mig i sängen och vi knäppte händerna tillsammans i “Malin-rummet” där jag alltid sov och där mina sängkläder låg sparade i en påse märkt med mitt namn för att snabbt kunna bäddas in om jag hälsade på. Vi bad “Gud som haver” tillsammans och efteråt fick jag säga namnen på alla som jag ville välsigna vilket ledde till långa raddor av alla jag brydde mig om. Ofta lämnade hon en tallrik med en banan på vid nattduksbordet och ett glas mjölk som jag kunde dricka om jag hade svårt att somna eller vaknade mitt i natten.

Jag minns alla julgranar som stått i farmors ståtliga vardagsrum och varit färdigpyntade redan när vi kommit med bilen och kört de 21 milen mellan Umeå och Piteå. Med den vackra spiran och glittergirlangerna och de röda bollarna som hon precist placerat ut. Granen med ett helt hav med färggada julklappar i olika storlekar under då hela släkten på pappas sida firat jul där, hur farmor alltid ansträngt sig och köpt julklappar som man verkligen älskat och föredrog att ge en någonting man önskat sig framför en slant eftersom hon visste hur mycket jag älskar julklappar. Jag hade (har) till och med en speciell soffa i gammelrosa plysch som jag brukar lägga alla julklappar som tomten läser upp mitt namn på, den speciella tomten med stövlarna i storlek 55 som farmor alltid anlitat och gjort fram till att min lillebror förstod att det inte var en riktig tomte.

Min farmor föddes den 1 juni 1935 i Boden. Hon växte upp i ett samhälle kallat Heden utanför Boden och brukar berätta små snuttar av sin barndom och sin ungdom när jag hälsar på henne i Piteå. Allra mest tycker jag om historien om hur hon mötte min farfar. Hon berättar med inlevelse om hur ointresserad hon var av min farfar till en början, hon jobbade på en lokal speceriebutik inte långt från hemmet och han uppvaktade henne envist och romantiskt men hon var inte ett “dugg intresserad” av honom till en början. Hon brukade ligga och sola ute på taket på butiken och han kom dit och sökte hennes uppmärksamhet och gillande, men han var varken spännande eller särskilt snygg utan kort och lite rödlätt och farmor var dödligt förtjust i en annan kille.

Men trägen vinner och efter ett tags idogt uppvaktande hade min farfar fått farmor kring lillfingret med sin charm, humor och envishet. Några år senare födde farmor sitt första barn av två, min pappa. Tre år senare hans syster. Farmor var hemma med barnen medan min farfar arbetade som skogschef med ansvar för skogarna runt om Piteå. Han ville ha det så. När barnen blivit lite större började farmor arbeta deltid som sekreterare vid Kommunhuset. Här är farmor med min faster och min pappa i båten utanför stugan i Norrfjärden. 1963 kanske.


Jag hann bara träffa farfar under mina första två levnadsår, han gick bort i bukcancer redan -85, nyss fyllda 50. Eftersom han arbetade i skogen med besprutning och avverkning har många i efterhand misstänkt att cancern var en konsekvens av hormoslyer, men ingen vet säkert. Han upptäckte en stor knöl på sidan av magen en eftermiddag efter en av sina många joggingturer. Efter det gick det snabbt och han dog inom något år. Han älskade sitt första barnbarn och lekte med mig konstant när jag var liten innan han blev sjuk, jag fick ligga på hans mage och jollra och han blinkade mot mig för att lära mig att flirta. Jag var det enda barnbarnet han hann träffa innan han gick bort. Farmor blev således änka redan vid 50 års åldern och min pappa miste sin far som 28 åring, både han och min mamma som fortfarande var tillsammans då arbetade som sjuksyrror och tog hand om honom under hans sista månader i livet, han kunde därför vara kvar hemma under lång tid. De baddade hans svettiga panna, gav honom smärtstillande och tog hand om honom. Så fasansfullt och samtidigt så fint.
Min farmor tog förlusten hårt, så klart. Att missta sin äkta make och pappan till barnen vid sådan ung ålder och bli kvarlämnad utan att kunna göra något, då cancerbehandlingarna inte var särskilt effektiva, var förstås svårt. Hon har berättat om hur deprimerad hon blev, hur hon gick ner i vikt och hur hon inte långt efteråt fick livmoderscancer, hon trodde först att det var kört för henne också. Det är ju inte helt ovanligt att den andra parten blir sjuk om den förste går bort.

Men det var inte meningen att farmor skulle försvinna och hon svarade bra på behandlingen och istället för att gräva ner sig åkte hon över Atlanten tillsammans med några väninnor för en tur igenom de delstater hon bara läst om. I ett album i kontoret på nedvåningen i farmors hus kan man titta på bilder om hur hon strosar runt i New York, ser Grand Canion och besöker Las Vegas. Ett tiotal år efter det träffade hon ytterligare en man, K, som kom att bli lite av substitutet för en farfar för mig. Min mamma som ofta uttrycker sig både rakt och kanske brutalt ärligt sa en gång: “Som farmor, hon är kanske inte den vackraste kvinnan, men hon har alltid varit otroligt beundrad av karlarna” för att beskriva hur lätt min farmor haft för att hitta någon att tycka om.

K miste dock också livet i en olycka ett tiotal år efter att de träffats och farmor stod ensam kvar, återigen. Idag, ännu ett par tio år senare så bor hon kvar i det gedigna funkishuset i Piteå på två plan som jag alltid kommer att förknippa med farmor. Det är en speciell doft, möblerna ser ut att vara hämtade från ett slott, de typiska plastblommorna som står i ståtliga vaser, porslinskatten i verklig storlek i ett hörn, byrålådan med papiljotterna, pianorummet med pianot jag klinkat på omusikaliskt till omgivningens förtret som barn och samlingen av smycken som hänger på en hängare längst väggen. Hennes garderober fyllda med alla möjliga kläder, många eleganta och festliga. Min farmor har alltid varit otroligt elegant och lärde min mamma att klä sig på ”rätt” sätt när hon och min pappa började sällskapa.

Den stora balkongen som omringar huset med en solveranda i söder som har sol fram till kvällskvisten då man kan krypa upp i den lilla soffan på andra sidan av balkongen och ta sig ett svalkande glas vin i sällskap av farmors aldrig upphörande prat för OJ så hon pratar. Hon pratar och pratar och pratar och vill man vara ifred så har man kommit till fel plats. Hon har själv sagt att hon alltid blev ombedd att hålla tyst och att det var normativt hemma att aldrig säga sin åsikt eller vara uppnosig när hon var ung flicka och på väg att bli kvinna. De skulle veta sin plats. Hennes far hade ofta kamrater hemma i huset vilka han drack och spelade kort tillsammans med och då gjorde man bäst i att hålla sig undan och vara tyst. Nu får hon äntligen prata menar hon och hon pratar därför konstant och blir nästan olustig om man ber henne att vara tyst. Det finns så mycket med min farmor som jag håller av, som jag fascineras av och framförallt respekterar. Hennes omåttliga styrka i att inte gräma sig eller deppa över dåtiden, att hon tagit sig igenom att mista två män, en äkta hälft o tillika min farfar och en man hon var tillsammans med i tiotals år efter det. Hon har genomgått livmoderscancer och haft diverse hälsoåkommor sen dess, för bara något år sen bröt hon armen när hon räfsade löv ute på gården och halkade till när hon skulle gå och prata med en granne. Hon har nästan helt mist synen på ena ögat och kunde inte köra bil under lång tid. Men nu är hon tillbaka och berättat glatt att hon försöker gå ut och gå minst en timma om dagen men inte utan stavarna och rejält på fötterna, inklusive broddar och påtalar ofta hur ofta hon tänker på en och hur mycket hon älskar en.

Det är verkligen ömsesidigt. Ingen är som du farmor.

Maybe you

Jag har ett fantasifoster på näthinnan.

Tänker på saltvattensdränkta hårslingor som klibbar sig fast i pannan, på ljumma vindar, havets vågor och förväntningar. Jag tänker på sommarbris, på klippor, på hans händer på min kropp. På hur någon kan göra ett sånt magnifikt intryck på en och verkligen rasera allt sunt förnuft. Jag förstår det inte.

Jag skäms över hur jag krampaktigt försöker hitta vägar fram utan att lyckas. Ibland så tar jag inte ens stegen eftersom jag inte orkar med tanken på att mötas av samma stenhårda betongvägg. Vill mötas av nyfikna frågor, ölberusad röst och fördämda känslor istället. Vill tänka tanken att han är på väg hit, fullständigt trött på orden och bara måste träffa mig, ställa mig mot väggen. Helst på mer än ett sätt.

Vandrade längst med Stockholms gator i veckan. Det var de sista varma sommardagarna som helt plötsligt gjorde entré igen och solen fick vattnet att glänsa längst med Norr mälarstrand. Jag fantiserade om att oanmält promenera fram till honom. Våldskyssa honom om det så behövdes.

Trodde mig se honom ett par gånger när fantasin levde rövare. ”Samma längd, samma frisyr, vänta nu, det kanske är han, åh herregud det kanske är han, vad ska jag göra, ska jag …” var en tanke som jag inte känt sen någon gång under gymnasiet som plötsligt for igenom huvudet i en välda fart flera gånger. En gång på tunnelbanan, men sen hopade sig människor framför och jag kunde bara skymta ett öra och plötsligt så försvann han och det var ju förstås någon annan.

Jag erkänner det. Jag skulle absolut inte ha någonting emot att ligga under honom. Herregud. Det är väl det stället jag spenderar mest tid om att fantisera om. Trots att jag varit så jävla arg, förbannad, besviken så kan jag liksom inte rå för det. Det här är inget ordbajsande heller, utan faktiska känslor, så att du vet.

Men jag vill inte vara en person som suktar, jag avskyr känslan, när suktandet inte längre är ömsesidigt om det någonsin varit det. Men likförbannat. Jag suktar som en blodhund som fått vittring om en hjort, jag skulle kunna vara Anastacia Steele som hyser ett omåttligt begär för Christian Grey i 50 shades of grey med mitt suktande, jag suktar som om jag inte var skapt för annat. Jag suktar trots att det inte verkar leda någonvart.

Jag skulle vilja att han förstod hur mycket han går miste om genom sitt beslut.
Jag skulle vilja att han tog sig hit och ställde mig och mitt ordbajsande mot väggen.
Två års jävla funderingar kan man inte bara ge upp så lätt.
Jag är så fruktansvärt trött på att fantisera nu. Så trött.

Så om du tänkt på det, om det fortfarande finns där i bakhuvudet…
Och om du fortfarande kommer ihåg det och om du läser mitt namn mellan raderna.

Drömmar om kärlek

Vissa saker är svåra att skriva om, svåra att beskriva, svåra att nöta ner på ett papper och kanske borde man hålla det för sig själv, för att inte jinxa framtiden & ens chanser. Men jag har aldrig varit vidskeplig och tänker inte bli det heller.

Ibland känner jag mig förväntansfull, nästintill euforisk utan någon synbar anledning. Det är en känsla som smyger sig på när man som minst anar det. Ibland när man cyklar med vinden i håret i nerförsbackar, ibland när man lyssnar på en låt, ibland när man ser en bild som påminner en om något. Ofta i samband med dagdrömmar om kärleken.  Kärleken med stort K. Den där himlastormande passionen som sveper tag om en och inte lämnar en oberörd, ens om man försöker. Passionen som får livmodern att slå knutar på sig själv, som får varenda nerv i kroppen att pulsera, som får känslorna att ligga utanpå kroppen. Som gör en för evigt längtansfull, tagen, svävande.  Ett litet ord kan få en att implodera i vällust.

När saknaden av kärleken när han inte är närvarande känns som ett gapande hål av tomhet. När någons närhet är som syret man andas, när hans unika doft är ens trygghet, när hans läppars konturer är för evigt inristade i minnet, när man kan orientera sig längst med hans hakspets, ner över halsen och upp över bröstet och fingertopparna lärt sig allting utantill. När hans nackhår krullar sig när man smeker det med sina fingrar. När man får andnöd av tanken på att han kan försvinna.

Jag vet inte, jag kanske fantiserar för mycket. Det kanske inte är så, ens för de käraste?

Hitintills har jag aldrig upplevt passionerad förälskelse annat än under korta episoder. Mina begär brukar förstöra mig till slut och lämna mig utsvulten, som världens bästa Sylvia Plath sa.

X som fullständigt pulveriserade alla förhoppningar om någonting mer än hans fasta grepp om mina höfter. Y som snackade så mycket skit att man storknade men hade sådan karaktär att man fastnade, Z som jag förlustade mig med tills jag knappt visste vad jag hette, Å som verkade så bra, men som aldrig tog sig mod att göra slag i saken, Ä som aldrig fanns annat än i min fantasi, Ö som älskade mig så djupt att jag började förakta honom.

Så om man summerar alla erfarenheter inser man vad man behöver. Och det jag behöver drömmer jag om.

En kärleken som är lika dynamiskt föränderlig som jag, som skrattar sig hes åt riddare på vita hästar, som har levt, mött på motstånd, tagit sig upp ur den djupaste madrömmen, hämtat sig och upplevt livets bergodalbana. En kärlek som är en ordkonstnär som kan plocka ner mig bara genom att verbalisera sina önskningar, som kan bära mig på sina axlar utan att anstränga sig. Som lärt sig lita på sig själv och har självkännedom, men ändå självdistans nog att skratta åt sina misstag. Som med säker blick gör mig knäsvag, som står trygg när jag faller och har läppar som fastnar vid mina.

Det finns få livshistorier och personer som beskriver passion lika väl som Sylvia Plaths förhållande till Ted Hughes. Jag vill uppleva den passionen som Sylvia & Ted hade tillsammans och pausa när det var som bäst, genuinast & allra mest kittlande. Sen klarar jag mig utan det hjärtskärande, destruktiva och förlamande dramat, det har jag fått alldeles för mycket av redan.

Lugnet efter stormen

Under korta men intensiva ögonblick känns allting bra igen. Ingen ihärdig ihållande ångest, inga ovälkomna pockande tankar som tränger sig på när man minst behöver dem och hungrigt skriker efter uppmärksamhet. Det undermedvetna drar sig inte ens till minnes det som det tidigare tycktes vara nästintill patologiskt fäst vid, besudlade förväntningar.

Bara ett behagligt lugn fyller kroppen, som om hjärtat funnit ro och lutat sig tillbaka i en djup stoppad sammetsfåtölj inombords med trötta fötter vilandes på tillhörande pall. Ett hjärta som svept en rökig whiskey och börjat slå i normal takt igen. Då känner jag mig inte uppriven av otillfredsställd längtan, förlamad av sliriga känslor som kastar omkull all rationalitet. En ro inombords som knappt kan beskrivas, men likväl försöker jag.

Det är ömsom varma sommarkvällar med orangerosafärgad himmel, tunna lätta moln, hög luftfuktighet och då älvens våta sötma lockar och ömsom höstlikt mörker med bitande kyla, som får sommaren att svepa bort i samma takt som den kom.

I eftermiddags cyklade jag hem i piskande spöregn, med motvind, blåst och tunga tag & med en cykel som verkade väga ett ton och trots att jag frös med bara ben och blev fullständigt dyngsur under de tre kilometerna hem, så var det en lättnad att inse att ingenting brann därinne. Jag kände inte hur det brände inom mig alls. Ingen längtan, ingen rasande eld, inga patetiska ord som snälla, ingenting. Bara stilltje.

Allt lyste med sin frånvaro.

Och jag kände mig fri.

Känslomässig inkontinens.

Det är i mitten av juni. Jag ligger i min säng med fötterna mot väggen, lakanet har korvat sig under mig på grund av mina rastlösa ben och min yviga kropp. Från midjan och neråt lider jag av en rivande rastlöshet få förunnade, den där rastlösheten som drabbar människor med ett starkt intresse för någon som kan förvandlas till en förälskelse vilken sekund som helst, som kan göra en metamorfos från en ful mal till en vacker fjäril medan man ligger där. Den där obeskrivliga ivern fyller mina ben som myrkryp, jag kan inte vara still. Jag har en lustfylld eufori som fyller magen och strålar ner mot underlivet. En känsla som gör att man bara vill svettas tillsammans. Ovanpå varandra. I varandra.

Jag iakttar mina bleka ben, skuggorna som faller bakom dem på väggen i ljuset av kvällssolen som strilar fram mellan rullgardinen och väggen. Han har precis sagt att ”vi löser det här” per telefon på sin halländska och antytt att vi måste träffas och det snabbt och jag kan fan inte tro det är sant. Han verkar till och med seriös. För så säger man ju inte annars.

Han vill komma upp till Umeå, göra en tre veckors lång odyssé genom Sverige och avsluta den med ett sista stopp i fristaden Umeå för att rädda sitt eget skinn, för han är ensam och i behov av närhet. Men det har jag inte riktigt insett då, eller så försöker jag bara att vifta bort som en enerverande spyfluga, för varenda cell inom mig vill verkligen tro att han vill komma upp för att träffa mig och för att han är genuint intresserad. Att jag är betydelsefull.

Och visst har jag förstått att hans korta förhållande precis tagit slut, att hon är utom sig och lever rövare konstant. Men konstigt nog och naivt värre tycker jag bara att det är småcharmigt att han så gärna vill komma hem till mig då, så snabbt inpå. Att han vill ligga i min säng med mig, skeda mig någon vecka efteråt.

Så jag funderar på att gå på Systembolaget och köpa en bag-in-box inför midsommar när han kommer. Kanske lite starksprit med, vi kan ju äta jordgubbar på min balkong, vi kan dricka snaps med. Han har sagt att han kommer tidigt med morgontåget, kanske redan på torsdagsmorgonen en dag innan midsommarafton och jag vet att jag inte kommer att kunna sova på grund av all nervositet som fyller mitt hariga hjärta.

Så jag storstädar hemma, jag tvättar till och med mina fönster vilket jag i princip aldrig gör annars för jag vill att det ska vara bländande rent och jag tänker konstant på vad vi ska göra, jag tänker så hopplöst mycket på honom att jobbet blir lidande. Jag får koncentrationsproblem och känner att jag bara kan fokusera på en sak i taget.

Några dagar går och midsommar närmar sig. Eftersom jag är långt ifrån sorglös relationsmässigt börjas orosmolnen torna upp sig ovanför mig och mycket riktigt verkar Murphy’s law gälla även denna gång.

För mobilen tystnar. De där nyfikna sms:en slutar så sakteliga plinga till. De nattliga samtalen får inte telefonen att vibrera längre. Jag säger du kan väl ringa mig ikväll per sms och han säger ”Ja, jag kanske gör det” efter att han haft en usel dag i Falkenberg. Men han ringer inte. Han berättar istället om hur saker och ting är ett jävla kaos. Någon dag senare verkar han plötsligt osäker på om han kan komma upp. Han har blivit sjuk. Förkyld. Jag anar oråd. Tänker att han ångrat sig, inte vill komma, men nej nej. “Han jobbar inte så”, med undanflykter, säger han själv.

Så mina förhoppningar väcks till liv igen när han säger att vi får ses senare i sommar istället. Efter den 11:e juli. Att han planerar att komma upp till Norrland då om han får en ny invit och jag kan inte vara kall. Jag har aldrig kunnat vara kall. Jag är en intensiv jävla lärka som kvittrar ut precis allt jag tänker och känner. Jag har inget tålamod och känsomässig inkontinens och frågar honom om jag verkligen måste vänta ända till den 11:e juli. Det är ju två veckor bort.

Jag vet inte om det var där jag blev för lätt.

Nu är det mitten av juli:

Min känslomässiga inkontinens fortsätter i skov. Jag känner att jag måste skriva saker för annars kommer dom aldrig ur mig. Jag känner att han måste få läsa det jag skriver och det vet jag att han gör, för att han ska förstå vilken jävla jubelidiot han är. Han återkommer i mina tankar då och då och jag  halkar in på villovägar, särskilt när jag är ensam eller när jag ser buss 615 eller när jag twittrar, vilket är lite för ofta.

Istället för att lyda förnuftet tänker jag på hur några enstaka intensiva dagar fick mig att känna, på sakerna som han sa och sakerna han planerade som han nu inte låtsas om. De verkar som om de aldrig har tänkts, aldrig formulerats eller funnits eftersom hon är tillbaka i bilden nu och jag är ute ur den. Och då undrar jag om han gör så mot henne också, inte låtsas om det.

Att allt är tipp topp nu. Om jag kanske ska vara avundsjuk på henne eller om jag enkom ska tycka synd om henne. Som förmodligen blir lika lurad.

Jag skulle aldrig kunna säga till någon att jag fann den intressant och att jag hade haft personen i bakhuvudet under två års förhållanden om jag inte menade det.

Jag skulle aldrig kunna säga att vi skulle ses när det var så uppenbart att personen framför mig hade stora begär efter min närhet om jag inte menade det och faktiskt ville.

Jag skulle aldrig kunna säga att jag inte skulle gå tillbaka till ett osunt förhållande och att det var det sista jag behövde oroa mig över, om jag inte var otroligt säker på det.

Jag skulle aldrig kunna inbillade en annan människa sådana saker och sedan bara vända ryggen till.

Det är saker jag aldrig skulle kunna säga, som han sa. Så jag tänker att om han inte är helt dum i huvudet så kanske han menade det då, när han sa det. Trots att han sa alla de där sakerna och sen gjorde tvärtom och dessutom låtsas som ingenting, så kanske han menade det när han sa det.

Ibland hör han av sig. Oftast för att kommentera min känslomässiga inkontinens och be mig hålla käften.

Summertime blues

Ligger ute på verandan utanför huset, vinden blåser i björkarna och silverlönnens trädkronor så att löven dansar och flaggstången utan flagga står och slår på gården. Solstolen är i en modell som gör att kroppsvikten reglerar lutningen och jag får nästan gunga ner överkroppen med all kraft jag kan mot ryggstödet för att den ska fatta vinken och jag ska bli liggande i ett bekvämt horisontalläge. Ändå flyttar den sig långtsamt neråt när jag ligger raklång och jag tänker på balans. Ordet balans.

Det är 16 grader i skuggan, alldeles precis lagom sommartemperatur på en vindstilla veranda och gråa fylliga moln blandat med vita tunnare seglar förbi på himlen ovanför mig. Jag har en långklänning på mig, en tröja över det, en bok i knät, en familj som jag älskar inuti huset och två veckors semester framför mig.

Jag tog mitt första dopp i havet i onsdags, det blåste flera meter per sekund och ena strandhalvan var full av Kitesurfare som gled fram på vattnet under sina drakar i en fart som skulle klyva vem som helst mitt itu. Den långa sandstranden var tillplattad av traktorhjul och några barnfamiljer gjorde sitt bästa för att hitta lä någonstans bland högt gräs, snäckskal och sandkorn. Jag hade på mig min retroaktiga blå bikini med prickar på och gröna detaljer med höga trosor och vandrade några hundra meter till den andra halvan av stranden som är reserverad för badgäster (den andra är för Kitesurfare). Så slängde jag handduken i det höga gräset intill stranden och kände snart det ljumma vattnet leka mellan tårna, dränka fötterna med en känsla av välbehag som resultat och gick mellan sanddynorna och de små poolerna av havsvatten omringat av sjögräs.

Det var långgrunt, vadade utan besvär hundra meter och till min förtjusning varmare i havet än i luften, samtidigt som vinden blåste till vågor och jag njöt där jag stod med vatten till bröstet en stund senare,  hoppade som ett barn vid varje våg eller låg still och flöt med och åkte som havet ville. Det är mitt paradis på jorden att få bada i uppvärmt sommarhav på västkust, känna finkornig sandstrand under fötterna och saltdoften i håret efteråt. En frihet som inte går att beskriva och det är sådana saker som gör min vistelse här till något jag aldrig glömmer och kommer återvända till år efter år.

Hade några andra drömmar och förhoppningar med min västkustvistelse, som inte kommer slå in eller realiseras, men jag klarar mig ändå.  Känner mig  stundom underbart avslappnad, fri, somrigt fnittrig, och sedan känner jag mig stundom lite kantstött, bortvald och utsvulten på närhet, men det kommer att gå över. En känsla av bitter sötma som stannar kvar fyller min kropp. Det är ju sommar och livet är underbart, ändå.

Så länge dricker jag lemonaddrinkar med syrran, lyssnar på Summertime blues med Eddie Cochran, läser böcker, vilar i solstolen på verandan, samlar på fräknar eller solar i en tesil som mamma säger, spelar kubb på gräsmattan, lyssnar på morfars berättelser, kör åkgräsklipparen, shoppar i butiker som inte finns hemma, lagar mat med syrran,  äter grillat, kivas med syrran, läser bloggar, lyssnar på gamla musikfavoriter från 50′ och 60’talet, vilar ut på landet, badar i havet, promenerar längst kullerstensgator i Varberg, äter glass vid hamnen, går längst med strandpromenaden och får akta mig för ett tutande turisttåg, läser poesi, skriver, ventilerar och lever.

Här kommer ännu en bildkavalkad. Den får beskriva sommaren, känslorna och livet.

Snuvad på konfekten

Har funderat ett par varv om jag ska skriva det här. Jag blev inge klokare över funderationerna och vet fortfarande inte, men jag skriver det ändå.

Bakgrund: Jag är singel och har varit singel rätt länge. Det beror nog framförallt på mig själv, jag har svårt att låta någon komma in under huden på mig, svårt att släppa taget och vara mig själv fullt ut med personer jag inte känner mig väldigt trygg tillsammans med. Jag har funderat i banor om att det är någonting i min personlighet som gör att folk räds för mig, att jag kanske verkar bitter eller cynisk eller dylikt, men dom känslorna har jag försökt skaka av mig för jag tror inte riktigt att det är så illa. Även om jag såklart vet att jag inte är tjejen för den livsglade och positiva strebern som aldrig har ett bekymmer och glider igenom livet på en räkmacka, det skulle innebära en frontalkrock.

Sen blir jag ofta betuttad i människor, men sällan riktigt förälskad. Jag har väl någon känslomässig störning helt enkelt. Denna känslomässiga issue innebär dock inte att jag inte längtar efter närhet, har behov och en aldrig sinande längtan av att verkligen hitta någon som kan ta mig som jag är. Men eftersom jag varit singel så jävla länge så börjar ju kraven likna någon slags checklista som knappast en levande person skulle kunna klara av att passera. Jag vill ha någon som utmanar mig intellektuellt (eftersom jag är så jävla smart…) , jag vill ha någon som är trygg och känner sig själv väl, någon som kan hantera min iver, mina ifrågasättanden, min aldrig sinande nyfikenhet, min stundtals väldigt sarkastiska läggning. Jag vill ha någon som stimulerar mig, eggar och får mig att tänka lite längre än vanligt. Någon som är välartikulerad, brinner för saker precis som jag, kan stava ordentligt, inte ryggar tillbaka för lite sjuk humor, har fler ess i rockärmen än att bara kåta upp mig helt enkelt.

Nåväl.

Själva grejen, som gör mig lite besviken och ledsen är att jag ibland tror mig möta på en person som faktiskt ser mig för den jag är, uppskattar mina egenskaper och faktiskt på riktigt är intresserad och dessutom har kvalitéerna jag eftersöker. Det kan åtminstone verka så. Jag träffar någon jag vill lära känna mera och jag tror att det är ömsesidigt. Det behöver inte vara någon drömprins, men åtminstone någon jag vill veta mer om.

Det här händer verkligen inte ofta, men det händer. Och när det väl händer, även om det går jättesnabbt och killen förmodligen inte ens är medveten om vilket intryck han gör, så börjar tamejfan alla fjärilar som någonsin existerat flyga i min mage och mina förväntningar som varit döda ett bra tag väcks till liv som små kycklingar som knäcker hål på sina ägg, en och en, naiva och livstörstande.  Jag vill vara nära, höra rösten, utbyta tankar och kan inte fokusera på särskilt mycket annat alls. Jag börjar längta och det finns inget som är så underbart som att längta.

Men det är tamejfan alltid någonting som är ivägen, någonting som förstör, någonting som jag missuppfattat, någonting som inte var som jag trodde. Något jag inte räknat med som självklart gör att det inte funkar och jag känner mig snuvad på konfekten. Att jag blivit bjussad på världens bästa blandning av lösgodis, men sen har personen bara ryckt ifrån mig påsen och sprungit iväg.