Category Archives: Livet

Vart går egentligen gränsen för rasism?

På juldagen brann det kraftigt i en moské i Eskilstuna och ett flertal skadades, varav en svårt. Någon eller några gärningsmän hade slängt in ett föremål genom ett fönster, och kort därefter började det brinna i en föreningslokal som används som moské för både barn och vuxna. Ett tjugotal personer uppges varit i lokalen när attentatet skedde. Natten till idag, den 29 december, brann det i en annan moské i skånska Eslöv. Moskén ligger på källarplanet i ett bostadshus där det bor många barnfamiljer, men det hindrade inte gärningsmännen.

Vem eller vilka det än är som anser att religionen islam och muslimer är så avskyvärda att de rättfärdigar mordbränder är svåra att svara på i nuläget och någon koppling till politiska partier finns ännu inte enligt medierna, men SÄPO är inkopplade.

Det här är inte de första attackerna mot moskéer eller det första hotet mot religionsfriheten i Sverige. Tidskriften Expo har kartlagt incidenter mot moskeér under 2014 och siffran är nu uppe i 13 till antalet. Det är inga ungdomliga pojkstreck det är tal om, det är grova brott som inskränker människors rättigheter och kränker människors rätt att utöva sin religion utan att behöva känna sig hotade som skett.

En kan ju undra hur det överhuvudtaget är möjligt? Vilken hopplös frustration och feghet som döljer sig bakom gärningarna? Hur det kan hända i ett land som Sverige? Man önskar att det är engångsföreteelser som egentligen inte betyder något, att det inte säger något om samhällsklimatet i stort. Kanske är det bara en extremist, som inte har någon som helst anknytning till övriga samhället? Något som är så extremt att det inte går att bekämpa? Kanske samma ensamma galning som färdades med fradga rinnandes från munnen mellan Eskilstuna och Eslöv?

Man önskar att den tafatta rubriceringen “moskebrand” inte symboliserar något, trots att “höghusbrand” avseende 11 september i USA knappast hade varit ett rättvis beskrivning av ett terrordåd och knappast skulle användas överhuvudtaget.

Man hoppas att moskéattentaten inte har något att  göra med vardagsrasismen och den bubblande fascismen som sjuder i samhället, i ett land där vi & dom-tänket är populärare än på länge. Men det är väldigt svårt att blunda för kopplingarna mellan grovt generaliserande uttalanden om folkgrupper, religioner och traditioner, den förda politiken och dessa vidriga handlingar i form av hatbrott och mordbränder.

Jag säger inte att SD är ansvariga för moskeattentaten. Men visst måste politiker ta ansvar för vad de uttrycker om andra religioner och kränkningar undvikas? Vad händer när KD:s Göran Hägglund börjar prata om att minska kostnaderna för flyktingmottagandet? När olika partier framställer flyktingar och invandrare som problem? När vi “köper” tankesättet att det är svensken och svensken allena som är framgångsrik och andra en belastning? När vi inte talar om flykten och vad människor flyr ifrån, utan kostnaderna för det svenska samhället? Vad händer när mörkhyade endast spelar kriminella i svenska filmer? Vilka tankar väcks hos den som redan hatar? För visst kan uttalanden fungera som politisk tändvätska för radikalare handlingar. Att ansvariga på SDs facebooksida varit tvungna att be folk att sluta hurra moskeattentaten i kommentarsfälten kanske berättar något om samhället idag.

I sitt sommartal 2014 använde Jimmie Åkesson begreppet “islamismen” för att demonisera islam som religion och tydliggjorde även SDs syn på islam. ”

– “Islamismen är vår tids nazism och kommunism och måste bemötas med samma avsky och med ett mycket starkare motstånd än vad som i dag är fallet.”

Islamism är en politiska falang av islam i många olika förgreningar av både mer moderata demokratiska varianter, såväl som våldsamma militanta och inte på något sätt detsamma som religionen islam. Ni vet den som utövas i moskéer vanligtvis. Men det säger aldrig Åkesson, för han generaliserar. Det här och många dylika utspel är övertydliga exempel på hur partiets inställning gentemot islam ser ut. Utspel som dessa synliggör hur islam sätts som en motsats gentemot västerländsk kristendom och civilisation och samtidigt gös till fientlig, farlig och ett hot mot Sverige.

Marianne Danfjorden, 5:e namn på Sverigedemokraternas lista till kommunfullmäktige på Gotland klargjorde i somras på sin egen facebooksida att “våldtäkt är normalt för muslimer” och har kallat islam för “helvetesreligionen”. Men en person med tokiga åsikter kan man ju med lätthet hitta i varje parti och avfärda och Danfjorden ströks och kandiderade inte längre efter uttalandena. En annan SD-politiker, Robert Quiding, 77 år, erkände på Facebook att han ville diskriminera muslimer, förbjuda religionen islam och konstaterade att alla människor inte har samma värde.

I september i år uteslöts ytterligare en SD-kvinna från partiet tillsammans med ett tiotal andra personer, efter Expressens granskning av partiets representanter. Kristina Nåvall, från Lycksele hade även hon sett likhetstecken mellan Diablon och islam och uttryckt att “Islam är Djävulens religion” på sajten Avpixlat samtidigt som hon uttryckte inte alls passande saker om våldtäkter och muslimer. Kristina uppmanades av SDs högre ort att avsäga sig sin kandidatur.

I ett pressmeddelande efter uteslutningen säger Björn Söder:

– Det är positivt att vi nu har bättre kännedom om dessa kandidaters förehavanden, så att personer vars åsikter inte passar i vårt parti kan avpolletteras,

Problemet här är dock att trots SD’s så kallade “nollvision mot rasism” så hopar sig de rasistiska uttrycken bland partirepresentanter, somliga utesluts, andra finns kvar inom partiet och vissa får gå hur långt som helst. Däribland ovanstående Söder. SDs partisekreterare och tillika regeringens vice talman Björn Söder hävdade exempelvis så sent som i december på ett stort SD-möte att:

Samer, kurder och judar kan få leva i Sverige – men de är inte svenskar”

men hävdade senare att han såklart blivit felciterad av journalisten Niklas Orrenius. Söder hann även hävda att samerna har en egen nation, som finns inuti Sverige och att för många nationer i en och samma nation blir problematisk. Istället för att beskriva samer, tornedalsfinnar och judar som nationella minoriteter, vilket de faktiskt är hade de plötsligt tilldelats nationer i nationen. Att samerna, Sveriges ursprungsbefolkning inte anses vara svenskar är minst sagt kontroversiellt och rasism i ett nötskal. Niklas Orrenius artikel om SD:arnas utspel är läsvärd, men skrämmande.

Men det är ju ingen ny förbluffande fakta som Söder levererar, utan SDs politik i ett nötskal. En blir inte svensk förrän man assimilerats in i det svenska samhället och vill man inte bli som svensken är som mest (hur nu det är) så är man ingen svensk.

“Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.” (Från SD:s principprogram).

Söder tycker t.om. att det skulle vara bra om man betalade invandrare för att åka  “hem” med så kallat repatrieringsbidrag. Vi vet ju sedan länge att SD tycker att Sverige i högre utsträckning ska hjälpa till på plats, istället för att erbjuda flyktingar tillflyktsort, även om ett sådant förslag inte är möjligt i de mest krigsdrabbade regionerna eller ens relevant i fall som innebär hot om livet pga politisk tillhörighet, sexuell läggning eller dylikt.

Björn Söder beskrivs i Orrenius artikel som “rockstjärnepopulär bland SD-gräsrötterna”. Och Söder sitter kvar, tillsammans med partikollegor som Kent Ekeroth, med i järnrörsskandalen och som ser islam som huvudfienden och ofta talar om islamiseringen av det svenska samhället.

Trots alla dessa uteslutningar som SD själva valt att bekräfta som rasistiska (just genom att utesluta) och en aldrig sinade ström av ytterligare fall, så ökade SD i höstens val. Rösterna försvinner inte, utan partiet stärks. Den nästan 13 procentiga skaran av befolkningen som faktiskt röstade på SD i höstens val får mig att fundera: Var går egentligen gränsen för rasism? Är det SD som de facto formulerat om den och numera har tolkningsföreträdet? Det verkar nästan så med tanke på tonen i samhällsdebatten. Ett demokratiskt invalt parti kan ju inte vara rasistiskt, eller?

Det är förstås orimligt att de 13 procenten som röstade på SD är überrasister. Här finns missnöjesröster, gamla sossar och moderater och en annan gammal fascist. Men ingen som röstat på SD kan väl på fullast allvar helt ha missat samtliga fadäser där svenskens tillmäts högre värde än andra? Är inte det rasism? inte heller kan man väl ha missat att SDs politik huvudfråga är invandring och att “invandrarfientlighet” väldigt lätt blir något helt annat.

Kan en så kallad “nollvision mot rasism” i ett parti med fascistiska rötter överhuvudtaget fungera? Per Svensson, som skrivit om SDs historia menar att partiet förvaltar ett fascistiskt idegods från 1930-talet och anpassat det till dagens retorik. Kan en nollvision mot rasism existera i ett parti som skriver om naturliga (genetiska) essenser i sitt partiprogram? Kan ett parti som gång på gång försöker konstruera sanningar om vem som är svensk respektive inte utifrån etnicitet, kultur och traditioner och anser att nationalism är det huvudsakliga spåret för Sverige, definiera vad rasism är?

Det är en hejdlös normalisering av rasism, där vardaglig svennebananrasism inte längre ses som rasism utan som yttrandefrihet och demokrati. Vi ska respektera allas röster, hur rasistiska dessa än är.

Får man inte längre kalla den som använder rasistiska uttryck för rasist? Får man kalla den som gör skillnad på människovärde utifrån människans ursprung, religion och kultur för rasist? Får man kalla den som anser att bara vissa grupper av människor, kan samexistera, för rasist? Eller är bara den som i ren rasbiologisk anda mäter skallar som är en riktig rasist? Är det bara det samhälle som i apartheidanda förbjuder mörkhyade att umgås med vithyade som är rasistiskt? Är det bara rasism om det är KU-KLUX-KLAN medlemmar som bränner ner byggnader, där andra fredligt utövar sin religion? Är ens spott och spe, sparkar och slag gentemot romska tiggare i svenska städer rasism, eller kanske bara vanlig medelklassångest över att behöva befatta sig med fattigdom under julruschen då de sista julklapparna ska köpas?

Hur långt kommer normaliseringen av rasism få gå i Sverige? Vem är det som definierar den och har tolkningsrätten? Vems åsikter och värderingar normaliseras?

Stefan Jonsson och Elena Namli skrev en väldigt läsvärd artikel om att SD ska tvingas bekänna färg, om regeringen antar FNs konvention om att förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering. Där kan man läsa följande, som får avsluta min text:

Partiets ledning har aktivt arbetat för att göra sin ideologi demokratiskt rumsren. Jimmie Åkesson framställer sig numera rent av som antirasist. Normaliseringen godtas av många röster i offentligheten, som menar att det inte är Sverigedemokraterna och deras förmenta rasism som vi ska oroa oss för. Hotet mot demokratin sägs i stället komma från ”extremism” av olika slag – såväl vänster som höger. Denna logik innebär i praktiken att en ”normal” (icke-extrem, icke-våldsam) rasism kan accepteras inom ramen för den demokratiska arenan.

Vi menar att rasistiska åsikter aldrig bör respekteras i en demokrati. Det är i stället nödvändigt att erkänna att demokratin är sårbar. Ifall det finns risk att rasistiska värderingar normaliseras i den politiska processen bör demokratin värna om sig själv med hjälp av ett starkare minoritetsskydd och skärpta åtgärder mot rasistiska yttringar. I västerländsk politisk tradition utformas detta skydd i form av ett etiskt och juridiskt bindande åtagande att respektera de mänskliga rättigheterna.

Advertisements

Jag önskar att jag visste det jag vet nu.

Allting ser så lätt ut.
När du är den som gör det.
Lockar på ända, kisande blick mot solen.
Spjuveraktig blick, lättsamma rörelser.
En fumlig men sensuell rytmik.
Ett leende som skrämmer bort trollen.

Med spetsiga axlar, som ett sagolikt väsen.
Tvättar bort alla sorger, skiner ikapp med stjärnregn.
Berättar du om allt vackert.

———————————————————————————————————————

Nyligen spenderade jag fem lediga dagar med mig själv. Fem dagar helt allena, förutom en semi-civiliserad kväll ute med vänner, då en skotte med lockigt hår på 22 år berättade att det bästa med Sverige var all sallad som serverades och jag i den stunden förstod att nä, vi hade väldigt lite gemensamt.

Det är sådana insikter som slagit mig, nästan hopat sig över mig, fått mig att fundera, reflektera och tänka om på sista tiden. Inte att jag inte värderar sallad högt, utan snarare vad jag vill ha ut av livet. Tankar man bara får när man spenderar tid med sig själv, tid där det finns utrymme och där inte världens all stimuli hindrar en från att tänka självständigt. Och visst ger det viss existentiell ångest, att tvingas att tänka på allt det viktigt och avgörande. Ungefär som att fylla 31 och känna stressen över allt som man borde ha hunnit med och allt man skulle vilja hinna med innan man sitter där fastlåst och kedjad i en villa med vovve och skrikande ungar. Om man nu ens hamnar där, vilket jag i nuläget har ytterst svårt att ens tro.

Så jag funderar på att besöka grönskande lummiga trädgårdar upplysta av tusentals ljusslingor, där näckrosor samlas under romantiska träbroar, där musiken strålar genom gigantiska ljudanläggningar, där folks bekymmer har lämnats hemma och där jag är allra minst hemma men kanske också där jag behöver vara. På resor som jag aldrig gjort, men som jag borde ha rest för flera år sedan. Jag tänker på män jag behöver kyssa, för att få utbyta saliv med grodor tills jag tröttnar och kanske missa en och annan prins på min väg. Jag tänker på stegen jag borde ta, i sköna sandaler, över kullerstensgator, längst med strandpromenader, i havsslipad sand. Jag tänker på solnedgångarna jag måste fotografera, på stenarna jag måste sitta på, på bubblande rosévin som måste passera min strupe. Och allt havsvatten som ska springas igenom och kallsuparna som ingår och alla musikslingor som ska ljuda genom mina högtalare. Främst så tänker jag på alla älsklingar som ger mig energi, som fyller mig med positiva känslor, som värdesätter mig och som måste överösas med all min tacksamhet och alla varma kramar jag måste utdela. Och sen under stjärnklara nätter, med en imaginär telefonsladd snurrad runt fingrarna har jag alla samtal jag måste ha, förtroliga, upphetsande, längtande, drömmande, diskuterande, mentalt stimulerande, skrattframkallande.

De där fem lediga dagarna och en födelsedag som passerade revy utan att jag egentligen uppmärksammade det (inte ens ett jämt tal) fick mig att se min hunger. Det går inte att sitta och titta på medan livet passerar revy, trots att det är bekvämt och tryggt, en hunger måste stillas.

Ordkonstnärer

Han var mörkhårig med stora ögon och jugoslavisk bakgrund. Han brukade ägna sig åt att skriva kryptiska dikter som inte gick att förstå, men ändå försökte man tills man hade hittat på en egen betydelse. Ibland med ett ordlexikon till hands. Han kallade sina dagliga promenader genom studentstaden med ett återkommande McDonaldsbesök varje eftermiddag för “flanerande”.  Han var hopplöst kär i sig själv på bästa Narcissisus-manér och speglade sig gärna i andras beundran.

Han hade min. När vi hamnade på samma buss hem efter något eftermiddagsseminarium på Universitetet kändes det som en sorg när vi skiljdes åt vid busshållplatsen. När han satt där bredvid mig med mörk skäggstubb på sätet intill och med pillemarisk mörk blick sa något på en svenska som bara den som studerat språkets alla nyanser och paradigm förstår låtsades jag förstå och log för jag ville inte att bussfärden skulle ta slut.

Han skrev poesi och jag tuggade i mig varje stavelse. Han var alltid distant och någon annanstans när vi träffades.

Långt efteråt eller kanske innan dess registrerade jag mig på en diktcommunity. Jag var 20-nånting. Jag fastnade för några dikter, skrivna av någon för mig okänd. Men hans beskrivningar av världen och känslor tilltalade mig. Han fastnade för mig också. Jag åkte till honom på Lidingö, två wannabepoeter som drack rött vin, pratade strunt, promenerade längst med lummiga trädgårdar intill lyxvillor vid skamlöst idyllisk solnedgång innan vi låg nakna under svala täcken nattetid. Där och då gjorde han säkerligen stort intryck, men det jag minns mest från den sommaren var att min dikt Jag ville publicerades i en diktsamling, samma samling som hans publicerades i.

Och sen har ju flera andra språkbegåvningar passerat revy. Som han den ensamstående pappan med lockigt hår och författarambitioner. Sist vi pratades vid hade han skrivit en bok och fått den publicerad, men han var fortfarande samma blygsamma eftertänksamma brevbärare.

Sen har vi den rosa elefanten. Den långe bräcklige.  Han som använder bokstäver som en riktig connoisseur av ordkonst, som kan få en text som egentligen inte handlar om någonting alls att faktiskt få en mening. Som kan göra det mest simpla att verka eftersträvansvärt. Hans beskrivningar är så glödande att det känns som om man besökt platserna, stränderna och känt känslorna. Glupskt suger man in meningarna.

Små finstilta nyanser, detaljer som bara kan beskrivas av någon som verkligen känner in upplevelserna, som reflekterar, omvärderar, beskriver. Samma ordkonst som får en bok att bli en bladvändare. Det kan han lyckas få ur sig i ett block på väg någonstans.

Jag tror att den gemensamma nämnaren är att han liknar mig, precis som de andra och att han med lätthet kan jonglera med ord på samma sätt som jag kan. Jag känner igen mig, känner mig hemma, “kan” ordföljderna innan de blir skrivna.

Det är såklart så det är.

Ögonblick som vi aldrig fick

Din haka vilar på min hjässa
Och jag andas in din halsgrops enslighet
Medan omvärlden tonar bort i din famn
Är jag förlist men i hamn

Din krökta rygg är min halvmåneskropps andra halva
Och fönstret står öppet medan gardinerna fladdrar
Det är en doft av salta bad, tång och soldränkt sand som blandas
med smaken av två munnar och en åtrå
Och en flicka som aldrig slutar pladdra

Du är flera steg framför mig när vi tävlar i långgrunt vatten
Och jag är alltid den som är först under ytan
Som dyker genom ljumma vågor innan dina händer fastnar runt midjan
Vi samsas om badlakanet
Skriver larv med frusna tår
Och garvar ondskefullt åt ditt blöta hår

Augusti och vi försvinner i kräftors röda välkomnande
Trots att jag äter dem som ett barn
En nubbe blir två, som blir tre
och över bordet går blickar som älskar sönder
men ditt skratt välter ut allvaret och kiknandes delar vi ögonblick efter ögonblick
Som vi aldrig någonsin fick.

/M.

Spottar ut

I tid och otid pockar du på min uppmärksamhet

Sväljer mig hel och spottar ut

en blandning av snus och ett konvolut, fyllt av mina harhjärtade fjärilar, förvillade och förvanskade

i en loska av plötslig spontanitet

i din vanskliga känslolek

 

Rastlöst trummar ditt ben mot golvet under bordet i bästa adhd-manér och jag vill bara ha mer

det finns ingen logik, bara ren panik

 

luras att tro att vi är ljuset

att jag är veken och du mitt paraffin

när jag möter ditt harmlösa flin

men du öppnar bara munnen

och spottar ut snus och ett konvolut av mina harhjärtade fjärilar

tills alla mina förhoppningar har ebbat ut

och all min längtan tagit slut

 

dina ordlekar utövar den bisarra sortens hypnos

jag blir värsta sortens new-age tant med hennafärgat hår som bara borde flås

när du konstant pockar på min uppmärksamhet med briljans

önskar jag mig bara din distans

 

att bara kunna spotta ut

en stor jävla snus och ett konvolut

en loska i plötslig spontanitet

och slippa din vanskliga känslolek

sommarkärlek

När man står med vatten upp till brösthöjd och ser vågen komma mot en med sin glupskhet.
När havet är varmare än luften.
När man ropar “det här är det absolut bästa jag vet, jag älskar det!” och sträcker ut armarna som Rose i Titanic mot horisonten, när man dyker genom vågen, när man simmar längst med vattenytan för att känna det uppvärmda ljumna vattnet kittla mot kroppen innan det kallare slår igenom. När man står på händer i vattnet och känner hur kroppens lättnad bara får en att snurra runt. Då känner man ingenting annat än ren och pur lycka. Det är vad havet och västkusten innebär för mig.

Egentligen kan jag inte riktigt förstå hur det kommer sig att jag inte bor här eller att jag inte är något slags vattendjur som alltid tumlar runt i havsvikarna. Men då skulle jag aldrig känna sanden strila mellan tårna och sönderskavda snäckor under fötterna och vindbrisen i håret. Då skulle jag inte kunna återvända hit varje sommar, cykla med bestämda tramptag mot stranden med hörlurar i öronen och korgen fylld med matsäck och liggunderlaget på pakethållaren. Då skulle jag inte kunna längta till denna oas av paradis varje sommar. När vi tar bilen efter en stundtals så het dag att svetten runnit på ställen man inte visste att man kunde svettas på och hur man sida vid sida springer med lätta steg ut i havet och får springa långt full i skratt eftersom det är så långgrunt.

Jag tror du vet vad jag menar. Att du vet hur det känns.

En lummig grönskande trädgård med duvor som sjunger i trädtopparna, en gräsklippare som åker runt av sig själv och det senaste albumet av Håkan Hellström som spelas från växthuset, vars glasväggar får den mediokra musikanläggningen att verka professionell. Klingande glas, sovmorgnar som avlöser varandra, våfflor med hjortronsylt och glass hos mormor och morfar. Vildkatten som sitter på farstubron och jamar hjälplöst innan den springer iväg, loppis med skrot och små fina ting sålda för en spottstyver, en morfar som drar sina skämt och skrattar för sig själv.

Jag vet att du inte vet hur det känns, men du kan säkert leva dig in i det.

Sommar.
Snart är du slut.

västkust1

västkust2

sommar3

Nya utmaningar

Har fått ett drömjobb.

Ska flytta.

Kommer förmodligen få hyra en central lägenhet i den nya staden i andra hand med gångavstånd från jobbet.

Är brun och väger mindre än på länge.

Känner mig genuint tillfredsställd med livet, med undantag på några fronter.

Är spänd inför framtiden, samtidigt som kroppen är fylld av nyfikenhet och hunger.

Säger som låten: “A little party never killed nobody”.

Madonnan & horan i Elle 2013.

rihannatext2

Jag har en riktig dålig ovana och det är att jag köper alltför många tidningar. Vissa biter sig på naglarna, andra petar sig näsan, somliga smygröker och andra köper tidningar. Tidningar som egentligen inte förtjänar min uppmärksammet. Särskilt ikväll inser jag det, även om jag tyvärr insett det många gånger förut.

RIHANNA BER INTE OM URSÄKT

…. står det stort på första sidan av den femsidiga intervjun med Rihanna. Även om inte hon gör det ska det bli tydligt att redaktören gör sitt bästa för att få henne att framstå som ursäktande.

Det är ingen överraskning när man bläddrar i modetidningar som Elle att kändisreportagen har felriktat fokus. Ofta tycks det finnas någon slags grundläggande tes om att beskrivningar av framgångsrika kvinnor i dessa intervjuer som tar upp flera helsidor alltid ska ha tyngdpunkten på utseendet. Det spelar ingen roll vem kvinnan är, utseendet ska recenseras.  Att hon är framgångsrik, har en riktig fuck-you-attityd eller är uttalad feminist spelar ingen roll, då det viktigaste är att rama in och kategorisera hennes utseende och beskriva det i “stora” ord som verkligen beskriver HUR FANTASTISKT VACKER HON ÄR. Samtidigt som man upprepar ord om hennes utseende tar man ifrån henne andra betydelser och objektifieringen är ett faktum.

Jag har precis fått hem nyaste numret av Elle i brevlådan. Tidningens framsida är skitsnygg, det är Rihanna som poserar. Den är särskilt gjord för prenumeranter står det. Det känns lyxigt, men det varar inte särskilt länge.

Jag bläddrar fram till intervjun med Rihanna, ivrig att läsa om denna Barbadosdrottning som levererar hits likt en annan käkar frukostar. Det är intressant till viss del, men innan jag hinner komma till det intressanta där Rihanna berättar om sin relation till expojkvännen Chris Brown som misshandlat henne, så finner jag ett stycke med beskrivningar av hennes utseende som verkar vara taget från en Harlequinroman eller något annat könssterotypt & utseendefixerat trams anno 1940-talet.

Rihannatext

Denna textmassa om Rihannas utseende och karisma som hemfaller i någon utmålning  av madonnan som “så fantastiskt söt” och “utomjordiskt vacker” och “har den sortens utseende som kan förtrolla ett helt rum” för att inte tala om den förminskande mästermeningen “Hon utstrålar en skörhet och oskuld som annars bara syns hos Disneyfigurer” som högljutt ropar ut att hon bemästrar konsten att vara en oskuldsfull Madonna retar gallfeber på mig.

Ovanstående är alltså skrivet om en livs levande människa och inte en porslinsdocka. Om en kvinna som tjänar miljontals dollar om året och skriver låtar där hon har hårdhänt sex, är otrogen och en massa annat som verkligen inte alls överensstämmer med Disneyfiguren utan överensstämmer med en komplex människa som förtjänar att beskrivas som en sådan och inte som någon oskuldsfull Disneyfigur med sagolikt utseende. Det här är bara ytterligare en variant av den ständigt reproducerade könsstereotypa skiten som innebär att män framställs som viktiga, betydelsefulla och självständiga på tidningsframsidor & i intervjuer medan kvinnor reduceras till sina utseenden och sin sexuella attraktionsförmåga.

Jag vet inte om det är dessa tuttinutt-meningar som upprör mig mest eller avslutningen, där hon beskrivs ha  “rörelser som påminner om en lyxprostituerads”. En liknelse som på något sätt vill tydliggöra hennes hor-potential trots madonnaauran. Den där värderande manliga blicken som brittiske journalisten Mark Ellen har när han skriver det här sjukt deppiga beskrivningarna av en av vår tids största R&B artister är obeskrivligt dyster. Ännu dystrare är det att en modern mode & tillika damtidning som Elle publicerar hans skit i maj 2013. Jag började prenumerera för att få Lovisa Burfittmuggar till en bra kostnad, nu känns det inte längre värt det.

Girls – ett måste

Pratade med en kär vän igår om igenkänningsfaktorn och realismen i tv-serien Girls. Serien är i princip outömlig på roliga ankedoter och konstiga händelser som man på ett eller annat sätt kan relatera till som tjej i 20-30 års åldern. Eftersom Girls har seriestart på SVT ikväll kl 22.30 så är det passande med en liten påminnelse om hur sevärd serien är, för den som inte hittat till den ännu. Det är just realismen och den jordnära-tonen i Lena Dunhams serie (Dunham spelar för övrigt även huvudrollen som Hannah) samt skådespelarnas insatser som verkligen känns genuina som gör serien helt awesome. Det är svårt att ens beskriva den, för inga beskrivningar tycks ge serien rättvisa. Att se ett avsnitt är som en coctail av adrenalin & lyckoämnen, man blir så lycklig.

Trots att den handlar om fyra unga kvinnors liv i New York och deras jakt på lycka och att hitta sig själva, så är handlingen väldigt långt ifrån den numera klassiska Sex and the city-stilen man vanligtvis associerar med kvinnor i New York. Det är inga high-fashion kvinnor vars dagar handlar om shoppingspree av Louboutin-skor, förmögna män som bjuder på resor och Cosmopolitandrinkar, utan istället handlar Girls om vardagsbekymmer kring arbetslöshet, karriär, fantasier, sökandet efter sig själv som de flesta upplever, killbekymmer, sex, utseende och vänskap vilket man känna igen sig i oavsett om man så är infödd New York bo eller bor i en liten håla utanför Skövde.

Handlingen spetsas med en hel del självdistans och tragikomiska glimtar, vilket gör så gott som varenda avsnitt till en orgie i skratt. Jag rekommenderar er som inte sett Girls att följa serien, för inblicken den ger i Hannahs, Marnie, Roshanna och Jassas liv är verkligen guld värd.

Nedan kan ni se Hannah ha en liten monolog med sig själv via twitter och dansa till Robyns Dancing on my own efter att hon fått reda på att hennes ex sen gymnasietiden är homosexuell. En av de bästa klippen under säsong ett.

Att applicera sina egna fördomar på andra

Detta inlägg på Maratonbloggen där Petra Månström belyser hur Jennifer Wegerup  får försvara sig utifrån påhopp om att hon inte tar plats och blir förminskad av sina kollegor,  illustrerar tydligt ett problem med den mediala debatten kring genus idag. Vissa individer ägnar sig nämligen åt att pådyvla sina egna stereotypa idéer och uppfattningar om representationer av kön i media genom att applicera dessa på händelser de egentligen inte har tillräcklig grund för att analysera. Jag syftar nu framförallt på Ulrica Goods uttalande som följer:

”Vad vi ser är två strategiskt bredbenta män som lyssnar på en kvinna som talar. Den ene med skeptisk min och korslagda armar, den andre med tomt blick som antyder att han inte alls hör på. Och så kvinnan själv som ser ut att göra sig så liten som möjligt och nervöst pillar med sina små händer.”

Citatet syftar på en bild som cirkulerat i sociala medier en hel del på sistone från SVTs sportsändning. Den började retweetas av twittraren Emfilus & senare även av Emanuel Karlsten.

Emifilus

På bilden sitter alltså sportjournalisten Jennifer Wegerup inklämd i en för liten soffa mitt emellan två vitt skrevande män. Vid första anblicken tänker man förmodligen inte så mycket på det, eftersom det är ett rätt vanligt positionerande. Men ju mer man tittar på bilden desto tydligare blir det. Wegerups hållning är inte den bästa och pälskragen och ansiktsuttrycket gör nog sitt för att bilden ska se rätt komisk ut, samtidigt som männen tar sin sedvanliga plats.  Emfilus fokus låg så vitt jag förstår på att uppmärksamma kroppsspråket hos personerna som skiljer sig tydligt mellan männen och kvinnan, vilket är helt rimligt och bra att uppmärksamma.

Ulrika Goods tolkning på Ajour om att vara kvinna i sportjournalistikens värld tar det hela däremot steget längre. Tolkningarna som appliceras på bilden handlar nämligen inte längre bara om kroppsspråk: att män är vana att ta mer plats och har fördelar i en mansdominerad kultur. Utan det görs till en fråga om hur kvinnors underlägsenhet och mannens överlägsenhet reproduceras i media och görs genom denna ögonblicksbild. Good har säkert goda avsikter med sin text,  men analysen blir alltför subjektiv och kvinnor görs till ett offer, männen till det motsatta.

Good använder sig nämligen av sina högst subjektiva tolkningar och åsikter i sitt uttalande. För vad är annars meningar som: “Den ene med skeptisk min och korslagda armar, den andre med tom blick som antyder att han inte alls hör på” om inte rena åsikter från Goods sida? Var hon i studion samtidigt? Vet hon huruvida Jonas Karlsson var skeptisk eller inte? Vet hon vad Mattias Lührs blick som inte egentligen syns då den är filmad i profil utstrålar? Nej, förmodligen inte. Hon utgår från sina egna förutfattade meningar och farhågor om huruvida kvinnor får ta plats i sportsammanhang och huruvida Wegerup blir lyssnad på eller inte. Sen får hon det till att bli någon slags sanning om hur det faktiskt föreligger i denna situation. Det är inte konstruktivt i mina ögon.

Det är därför, precis som Petra Månström skriver på Maratonbloggen, beklämmande att Wegerup själv känner sig manad att kommentera Goods slutsats och måste förklara och berätta att hon varken känner sig förtryckt eller ängslig av att sitta mellan de manliga sportkommentatorerna och tillika sina kollegor hon verkar känna rätt bra. Det är beklämmande att Good i vad man kan tro är ett gott syfte applicerar sina egna fördomar på situationen och beskriver det som sanningar och därmed också reproducerar rätt könsstereotypa idéer om kvinnor och män, när syftet tycks vara det motsatta.

Ännu mer beklämmande är det att folk utifrån sina knapphändiga genusanalyser drar alltför höga växlar i sina slutsatser. Hur skulle det vara om man tänkte till ett varv extra? Handlar verkligen enskilda situationer i en TV-soffa om det man först tror att det gör, eller är det ens egna farhågor som spökar? Kan man tänka så pass stort om Wegerup att man antar att hon själv, som etablerad och välanlitad sportjournalist kan säga åt sina kollegor om hon uppfattar att de trycker ner henne?