Category Archives: Hälsa

Idealen förtrycker.

Jag tänkte skriva lite avseende mina åsikter om en hashtag kallad #smalaförtrycker som är het på twitter nu. Jag vet inte vilken gång i ordningen en debatt tar helt fel fokus.

Fokuset i hashtaggen är alltså att smala förtrycker icke-smala eller överviktiga. I twitterflödet kommer exempel på exempel på kvinnor som upplevt att smala kvinnor i deras omgivning klagat över sina kroppar, sina små valkar, sina gravidkilon, sin icke-existerande övervikt. Kort sagt reaktioner över att smala kvinnor klagar över kroppar som inte borde klagas på.. (enligt vem undrar man genast?Vem sätter normer om vad som är “tillräckligt smalt”?). Fokuset i hashtaggen ligger alltså på att smala förtrycker, inte i att idealen förtrycker vilket borde vara det uppenbara.

Feltänket i detta resonemang är att oavsett hur många kilo vågen visar och oavsett hur smal du är, så kan du ha minst lika mycket kroppskomplex och äcklas lika mycket över fett och övervikt som vem som helst annars. Komplexen sitter inte i vikten & utseendet utan i hur du ser på dig själv. Det är en dubbelbestraffning att anse att smala förtrycker, när de är lika förtryckta som vem som helst annars. Hur du ser på dig själv är orsakat av din självkänsla och självkänslan baserar sig delvis på samhällssynen på kvinnokroppen, inte på hur mycket du väger eller om du är smal i relation till någon annan.

Kvinnokroppen har i århundraden sammankopplats med utseende & kropp i högre grad än mannens i enlighet med genussystemet. Det är en solklar uppdelning där kvinnor och mäns hålls isär kontinuerligt. Där män står för intellektet har kvinnor istället varit kroppar och varit objekt, när män haft begär, har kvinnor således varit de som ska behaga männen med sina kroppar. Denna dualism mellan kropp och själ/intellekt är tätt sammanlänkad med synen på könen, där kvinnokroppen därtill också gjorts till ett passivt objekt.

På detta sätt kontrolleras också kvinnors kroppar och sexualitet i de flesta samhällen och strukturer. Plastikoperationer, dieter, sexiga underkläder, specifika sätt att behaga mannen genom att se ut på ett visst sätt, vadlånga kjolar, sjalar som täcker hår, bundna fötter… listan kan göras oändligt lång.  “Den manliga blicken” är inget påhitt av en pårökt genusvetare utan en beskrivning av att kvinnor reduceras till att vara kroppar och objekt och finnas där för att behaga männen och männens blick – vilket i förlängningen även leder till att alltför stort fokus läggs på att kvinnor ska skaffa sig den “perfekta kroppen” & lyda under strikta normer – istället för att utmana dessa normer och engagera sig i saker som faktiskt ger kvinnor makt i förlängningen.

“Den bearbetade, bantade, slanka kroppen vittnar om ägarens starka karaktär och förmåga till kontroll. En fet kropp däremot signalerar lättja och uppgivenhet.” (Citat:  Behag och begär, Lena Gerholm).

Kvinnokroppen ska tämjas, kontrolleras och övervinnas för att samhället (läs andra män och kvinnor) ska respektera och beundra den. Detta återspeglar sig tydligt i dagens reklamer, i hur modeindustrin fungerar, i hur kommersiella intressen och konsumtionssamhället fokuserar på kvinnors kroppar och den ständiga viktfokusering massmedialt.

Det finns en uppsjö av tidningar riktade mot att gå ner i vikt. Varannan sida i en svensk dam- eller tjejtidning handlar om hur du blir ditt smalaste jag.  Dietmaten kantrar vanlig mat på din lokala butik. Till och med apotek säljer den snabbast vägen mot att gå ner i vikt. Gymmen erbjuder PTs som alla finns där för att du ska kunna bli ditt mest perfekta och smala/vältränade jag.  Alldeles för mycket handlar om att ta kontroll över sin vikt och sitt utseende och framförallt kvinnor reduceras till att vara sina kroppar.

Smala individer är inte på något sätt förskonade från detta utan påverkas i lika hög grad som andra. Att utifrån samhällets normer tvingas att kontrollera sin vikt för att passa in och känna sig attraktiv är inte en fråga om vad du väger, utan sitter i hur pass duktig du är på att freda dig från idealen och själva samhället, som rent krasst är helt dränkt av det.

Dessa kroppsideal, skönhetsideal och denna ständiga objektifiering av kvinnokroppen och kontroll över densamma är ingenting SMALA människor kan eller bör göras ansvariga för. Samhällets strukturer skall aldrig göras till enskilda individers ansvar. Det är att smeka patriarkala strukturer medhårs att anklaga andra kvinnor för att vara ansvariga för normer & strukturer de är påverkade av snarare än skapare av.

Det är både destruktivt och dubbelbestraffande att anklaga smala människor för att förtrycka. Dels för att det fokuserar på individen snarare än strukturen och dessutom för att fettfobin i samhället och skönhetsidealen inte försvinner för att du ondgör dig över andra (mer smala individers) kroppskomplex . Jag önskar att hashtagen  fokuserade på att idealen förtrycker, snarare än att göra strukturer kring kroppsideal till enskilda individers ansvar.

Vill avsluta med fenomenala Julia Skotts citat:

“Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna”

och tipsa om att läsa hennes bok “Kroppspanik” och Lena Gerholms “Behag och begär” istället för att ödsla tid på en hashtag som siktar helt fel.

 

Uppdate: Även andra insåg att hashtagen var märklig och bytte inriktning, så nu finns #tjockverklighet för att dela erfarenheter av hur samhället bemöter överviktiga. Läsvärt och viktigt.

Vill man vara fin får man lida pin

Fy sjutton; så kan man sammanfatta den gångna veckan. Är idag på den åttonde dagen av rivstart.

Jag har beslutsamt genomfört den första veckan med rivstarten men stundtals undrat vad fan jag håller på med. Dag 3-4 var absolut värst, hungerskänslorna i kombination med ett vad det tycks aldrig sinande sug efter mat har varit hemskt jobbigt. Jag har dessutom halvlipat litegrann över sorgen att inte få äta det jag är som mest sugen på utan endast ha ett fåtal olika måltidsersättningar att välja på, där ytterst få alternativ är goda överhuvudtaget. Allra värst var nog gårdagen då jag fick tacka nej till ett födelsedagskalas på grund av att jag inte skulle kunna uthärda alla uppdukade frestelser, nybakade kanelbullar, kladdkaka och annat som jag ändå sedan fick se via Instagram och dessutom missade eminent sällskap. Att jag  fick tacka nej till en AW på fredagkvällen gav också ett sting i hjärtat, då jag hemskt gärna ville träffa min kompis M men samtidigt så går ju AW ut på att äta och dricka och eftersom jag inte kan göra varken eller var det liksom ingen idé. Jag ville helst inte sitta och titta på dem medan dom åt restaurangmat, hur bra sällskapet än skulle va.

Det är nästan sjukt hur mycket mat och sötsaker som omringar oss varje dag, man tänker på det när man inte får äta det. Överallt dessa dofter, reklamerbjudanden i tidningar och på tv i reklampausen, sötsaker som dräller omkring på fikaraster och den där latten man inte kan dricka under förmiddagsfikat, eller frukten som ligger i fruktkorgen och glänser. Lägg därtill hur gott annars vardaglig mat verkar, som man i normalfallet knappast uppskattar i någon högre grad men under diet tycker verkar vara himmelriket. Idag på bussen hem från jobbet i middagstid hade någon med sig ett skrovmål i en påse och den där lukten av hamburgare spred sig och liksom omringade mig så att jag fick skärpa mig för att inte kliva av och gå raka vägen in på MAX och beställa ett originalmål. Det kändes bittert att bita i det sura äpplet och åka till IKSU för att köpa min VLCD gröt och en förpackning med Kaffeshakes, även om den sistnämnda var en positiv överraskning.

Ärligt talat så har jag tänkt flera gånger att “nu avbryter jag det här” men ändå på något konstigt sätt fortsatt i samma spår, fyra måltidsersättningar per dag. Ikväll har jag dock fuskat litegrann, åt två plommon och några torkade tranbär innan middagen. Jag tror inte att det är någon större fara, så länge man inte kommer över en viss kalorimängd och gör så att ketosen bryts. Fick tipset att tugga på lakritsrot av mamma, det vill man ju inte svälja men man kommer åt lakritssmaken åtminstone, så det har jag tuggat på som en annan get tuggar på gräs.

Energin vad det gäller träningen är inte på toppnivå riktigt, det är svårt att få till det med måltidsersättningen då jag gärna skulle vilja äta någonting efter träningen också på kvällen men då redan förbrukat mina fyra måltider. Jag äter en innan jobbet vid 07-07.30 ungefär, en under lunchen vid 11.30, en vid eftermiddagsfikat kl 14.00 och en när jag kommit hem från jobbet vid 17-18-tiden. Det är oerhört tomt efter träningen om man bara kan dricka vatten. Gissar att jag eventuellt försöker komma på dåliga ursäkter nu, men det känns iaf väldigt eländigt. Har ju liksom blivit inkörd i att kroppen behöver någonting att återhämta sig med efter träning, gärna protein, men så funkar det ju inte när man kör Very low calorie diet.

Ska trots visst psykiskt såväl som fysiskt motstånd (huvudvärk och kass i kistan) försöka fortsätta köra på rivstarten eftersom det är vad jag ställt in mig på. Jag har målbilden i bakhuvudet och känslan av stolthet och framförallt lätthet jag kommer känna när jag är klar i åtanke. Jag får inte börja kompromissa med mig själv och måste skaka av mig dom här tankarna om att det är hopplöst och mota bort den där hungriga djävulen som sätter sig på axeln och kommer på olika vulgära förslag om leverpastejsmörgåsar och diverse olika saker som jag tidigare tryckt i mig utan att reflektera kring det.

Men, blir det alldeles för tungt går jag över på varierad kost i förtid. Nu har jag i alla fall fått in tänket att jag måste tänka betydligt mer på vad jag äter, när jag äter och hur mycket jag gör av med under dagen, så jag tror hur som helst att jag kan lyckas med en viktnedgång även med varierat. Om än kanske inte lika snabbt som med en rivstart om jag skulle avbryta den. Nåväl. Vill man vara fin får man lida pin.

3:e dagen med rivstart

Är nu inne på den tredje dagen med rivstart. Har sällan känt mig så äcklad inför en måltid men det är bara att gilla läget, bita ihop, sluta känna efter så mycket osv och trycka i sig måltidsersättningen. Har provat ett antal olika VLCD-alternativ nu och vissa är helt okej, medan andra smakar röv rent utsagt. Vissa kan dessutom smaka gott till lunch, men oerhört äckligt till middag. Men jag får ha resultaten i åtanke när jag äter mina fyra måltider per dag, som knappt ens kan sägas vara “måltider”.

Efter dag 3-4 ska det gå lättare har jag fått höra och det kan väl vara därför jag är rätt gnällig nu också. Det är ingen dans på rosor att klara sig på 600kcal per dag kan jag säga, särskilt inte när det man äter inte är jättegott och man hinner bli hungrig och vet att man bara kan dricka vatten om man inte har en måltidsersättning kvar.

Stegen går det bättre med, det är rätt motiverande att ha en stegräknare faktiskt. Idag gick jag från och till jobbet och kom över målet på 8500 steg rätt snabbt. Dessutom kan man ju översätta stegen med en stegomvandlare om man exempelvis cyklat eller liknande. Jag fick en introduktion på cirkelträningen igår på gymmet, det var över förväntan. Riktigt bra maskiner och övningar och snabbt och effektivt. Blev särskilt förtjust i en maskin där man tränar magen, vilket kan komma väl till hands om jag faktiskt kommer itrim (hoho, ordvits) med den här metoden. Det är viktigt att träna också, så att inte för mycket av muskelmassan försvinner medan man går ner i vikt, i nuläget känns det dock rätt kämpigt att träna på enkom det energiintaget jag har, men det är väl bara att ge sig fan på det och göra det.

Formen & målbild

Har inte bloggat på bra länge, livet kom emellan så att säga, nytt jobb och bloggtorka. Men en liten uppföljning är på sin plats. I januari bestämde jag mig för att vara i min bästa form någonsin när jag är trettio. Jag ville verkligen komma iform, köpte IKSU-kort och började träna. Har nu hållit igång regelbundet men ett antal träningar per vecka. Det har varierat mellan 3-5 pass i veckan, men blivit färre och färre från i mitten av mars ungefär. På senaste tiden har det bara blivit någon gång i veckan. Trots ett rejält ryck med träningen under två månader har jag inte lyckats gå ner i vikt som min målsättning var, men märkt att jag blivit piggare och känt mig starkare. Att gå ner i vikt är dock svårare än man kan tro. Men jag har nog inte skärpt till mina matvanor i tillräckligt stor utsträckning. På grund av segheten kring vikten och en nystart tog jag beslutet att gå med i itrim som finns på IKSU, efter tips om det på twitter.

Poängen med itrim är att bryta destruktiva vanor, träna regelbundet och äta enligt strikta metoder. Metoderna skiljer sig litegrann åt beroende på hur mycket man vill gå ner i vikt eller om man bara vill behålla sin vikt. Jag har valt en metod som heter rivstart + varierad, vilket innebär att jag rivstartar under tre veckor och då äter man bara måltidsersättning. Efter den perioden går man över till att äta frukost och lunch som vanligt (men undviker kolhydrater i stor utsträckning) och sen äter man måltidsersättning till mellanmål och middag. Det är fyra måltider per dag som gäller och själva viktnedgångsfasen sker under 12 veckor. Så i början av juli ungefär har jag förhoppningsvis nått min målvikt. Jag håller just nu på att försöka tagga till mig inför tre veckors strikt diet, det gäller att förbereda sig mentalt. Har skjutit upp starten lite eftersom jag ska bli uppvaktad på jobbet imorgon i form av att bli bjuden på lunch på min favoritrestaurang samt att helgen bjuder på en del uppvaktning i meningen tårta och annat. Men till veckan kör jag.

Fick även ställa mig på en våg som mätte fettprocent, muskelmassa, bmi och en massa andra värden igår. Spännande, läskigt och häftigt på samma gång, men framförallt motiverande. Nu är jag beredd att kämpa för att nå mitt mål. Heja mig.

Min målbild är i alla fall att se ut ungefär som Kate Winslet gör i kroppen. Kurvig men smal.

katewinslet

winslet

Bisarr debatt kring hälsohets

Ytterligare en skribent tycker till om “hälsohets” i Aftonbladet Debatt. Det är Rebecca Weidmo Uvell som anser att träningsfrälsta poserar för mycket och särskilt tycks det vara löpare som stör hennes vardag. Hur kommer det sig att ytterligare en person som inte vill bli bedömd utifrån sin träning/ambition till träning passar på att trycka till de som tränar?

För mig är det förståeligt att vilja ifrågasätta och kritisera skönhets- och träningsideal – men istället för att rikta ilskan och kritiken mot strukturer och normer, så passar både Uvell och Dahmer på att kritisera även de som tränar och uppenbarligen finner någonting givande med det.

Sen verkar Uvell inte kunna skilja på päron och äpplen heller, då hennes aversion gentemot träning och motion får henne till att författa meningar som denna: “Politiker som indignerat säger att vi måste ordinera träning, införa fettskatt, sockerskatt, köttfria dagar.” För det första, träning och motion är knappast kärnfrågan som politiker arbetar med, fettskatt/sockerskatt diskuteras för att det knappast är hälsosamt att trycka 3 chipspåsar i veckan och dricka lika många liter läsk och för att dessa produkter ofta är billiga (vilket leder till att fler köper dem). Köttfria dagar har mer med köttproduktionens miljöfarliga konsekvenser att göra än någon “hälsohets”.

Uvell hakar även på Dahmers svartvita värld där det endast tycks finnas två varianter av människor, de feta otränade som alltid får stå i skamvrån och de träningshetsande poserande jobbiga jävlarna som skyltar med sina träningspass överallt. Jag vet inte om det är ett trick för att skriva en provocerande debattartikel om det bara finns dessa två alternativ i hennes värld eller om man blir så inbitet enkelspårig om man hatar träning. Uvells två exempel är nämligen dessa: 

“Om du inte tränar, helst löpning och allra helst till klassikern, är du ingen person. Du är lat jäkel utan karaktär som hellre frossar i fet mat och socker.”

eller så är du bara en tränande poser som skrytsamt vill visa upp dina senaste milresultat  och köra upp dina ambitioner i ansiktet på folk som inte ids. :

“Eller så handlar det mest om status. Träning har blivit ett poserande, ett sätt att förstärka egenskaper som anses positiva. Som gör dig till en lite bättre person än alla andra. Det har faktiskt väldigt lite med hälsa att göra.”

För gud så hemskt det skulle vara om människor faktiskt tyckte om att svettas, faktiskt mådde bättre av det och det där människorna, ja löparna då (för de är gissningsvis människor det med) har hittat sin motionsform, faktiskt strävar mot ett mål och tycker att pulsklockor, tights och dåligt väder är sånt som motiverar dem lite extra. Eller så är de inte motiverade alls vissa dagar, eftersom de är mänskliga, men har än dock den självdisciplinen att de vet att de mår bättre av att träna än att låta bli.

Löpare och fitnesstjejer är ett lättsamt byte att parodisera kring, men är det verkligen bättre att avhumanisera personer som gillar att träna – jämfört med att göra detsamma gentemot de som inte tränar? Knappast.

Om hälsohets o onyanserade resonemang om hälsa

Ett par saker har irriterat mig på sistone, bland annat onyanserade tankar och gapiga utrop angående hälsohets. Jag brukar inte läsa Lady Dahmers blogg, sällan hennes tweets heller för den delen eftersom jag tycker att det är för enkelspårigt. Men man kan ändå inte undgå när hennes tweets retweetas i flödet eller att hennes hashtag #hälsohets fått ett rätt kraftigt genomslag på twitter under julen. Både på gott och ont. Det är positivt att ämnet diskuteras. Det är negativt när man inte gör distinktioner avseende vad som är konstruktivt respektive destruktivt med hälsa.

Taggen handlar om hur stressande alla tips och råd om hälsa och träning är enligt Lady Dahmer och hur det bidrar till att folk mår sämre. Men det har urartat till en diskussion där det bara finns hurtbullar som stressar andra med sin träning och sitt ätande (eller icke-ätande) på ena sidan och tjocka latmaskar som vägrar träning på den andra sidan och inga mellanting därimellan.

För det första så gillar inte jag heller överdriven mat- eller träningsfixering, när något går till överdrift är det sällan konstruktivt. Snarare rätt destruktivt och kan förpesta tillvaron för många i omgivningen, särskilt när personer inte håller det för sig själv utan gärna ska förklara för andra hur de ska leva, träna och hur mycket de ska röra på sig. Likaså kommentarer om människors ätvanor och nedlåtande blickar avseende sötsaker kan göra mig riktigt arg.

Men när man läser Lady Dahmers uttalanden och tweets om #hälsohets så finns det ingen balans och inga mellanting, det är antingen eller, på och av in absurdum. Folk är ätstörda hit och dit trots att de bara tänker på vad de stoppar i sig, vilket de allra flesta som faktiskt sköter om sin kropp börjar göra. De är även så kallat ätstörda om de vill träna bort något onyttigt och med den logiken skulle ungefär hälften av alla träningsintresserade vara ätstörda, vilket de såklart inte är eftersom att tanken på vad man stoppar i sig kontra gör sig av med inte nödvändigtvis behöver innebära att man är “ätstörd”. Med detta resonemang så missanvänder man inte bara ordet “ätstörd”, man bagatelliserar även personer som faktiskt lider av riktiga ätstörningar med att förklara folks beteende med en ätstörning bara för att man inte förstår det. Jag har exempelvis en bekant som hade riktiga ätstörningar under flera år, smusslade ner maten i småbitar, åt enstaka o la resten i servetten i knät eller bara satt och tittade på maten framför sig. Samtidigt älskade hen att laga mat till andra och hjälpa till i köket, men kunde inte för en sekund tänka sig att äta all mat hen lagade. Tilllsammans med denna faktiska ätstörning motionerade hen kopiöst mycket och var med andra ord väldigt underviktig. Det ÄR att vara ätstörd, på riktigt.

Jag har en annan bekant som trots en gastric by pass har samma ätvanor nu, som hon hade innan hon gjorde operationen. Hon har gått ner i vikt en hel del, men har inte ändrat sina väldigt osunda matvanor och rör inte på sig. Det är också att vara “ätstörd”. Att inte vilja äta knäck julen igenom, stå över en pizza eller vilja gå ner några kilo för att komma i en nyårsklänning handlar sällan om att vara ätstörd heller, såvida det inte är en konstant kamp om vikten och en fixering vid den.

Lady Dahmer och andra som envisas med att retweeta hennes tweets hävdar även att om man bloggar om sina träningsframgångar eller sin viktnedgång så “hetsar” man andra och bidrar till  stress och psykisk ohälsa. Det är en väldigt subjektiv åsikt. Den som bloggar om sin viktnedgång kanske gör det för att den peppas av det, eller för att den peppar andra. I mina ögon har man ett rejält problem med sig själv och sin filtrering av andras liv och leverne om man tolkar allt som har med träning och hälsa som “hets”. Det är nog snarare det som är problemet, än andras träningsdagböcker i det fallet.

Jag tycker det är rätt synd att en person som hävdar att “att bli tjock är det bästa som hänt mig” (förmodligen för att provocera också) och konstant hävdar att uppmuntran till hälsa är någonting negativt och enkom leder till stress får så pass mycket uppmärksamhet och inte sägs emot i större omfattning. Samtidigt som Lady Dahmer hävdar det nyss nämnda (att bli tjock är så himla positivt och prat om folkhälsa bara är stressande) så hävdade hon några timmar innan dess att “det är väl ingen som sagt att det är BRA att vara ohälsosam?” Motstridigt och dubbla budskap in absurdum i mina ögon.

ladydahmer

Tyvärr är det just vad hon själv framhåller. Hela hennes resonemang cirkulerar konstant kring att ett ohälsosamt leverne är bättre än ett hälsosamt, hon säger i ena stunden att tjocka och icke-tränande personer skuldbeläggs o är skamligt och att folk kollar snett på dessa, för att i nästa  sekund kasta samma anklagelser på de som tränar och tar hand om sig. Blogginlägget ovan glamouriserar dessutom ett ohälsosamt leverne, för det finns ingenting hälsosamt med att vara överviktig. Oavsett om man så lär sig mer om människors nedlåtande beteende gentemot tjocka människor eller inte.

Läser man på om vilka risker övervikt och framför allt fetma medför (precis som undernäring) för kroppen så står det klart att det knappast är nyttigt för individen, på något sätt.  Man kanske skulle överleva längre än den utan underhudsfett om det blev en ny istid, men det är ju inte särskilt troligt. Så tyvärr, hur jävla orättvist och jobbigt det än må verka så är det inte hälsosamt att vara tjock (några kilon hit och dit är inte vad jag åsyftar).

Likaså blir jag irriterad över kassa argument om att man minsann inte vill träna, man inte “orkar” träna eller inte har “tid” att träna. Det är helt okej att säga att man inte vill, vi väljer själva hur vi vill leva våra liv. Men då bör man också vara medveten om vad det i förlängning leder till för sin egen hälsa och inte gnälla över att människor kommer tappa tålamodet med en när man säger sig vara trött, ha för lite ork eller ont i kroppen. Vi är inte gjorda för att såsa runt hela dagarna, inte gjorda för att sitta still på ett kontorsrum dagarna igenom, inte gjorda för vara säckpotatisar som gärna öppnar en Ben & Jerrys i soffan och twittrar ur oss om vår avsky för aktiva människor. Vi är gjorda för att röra på oss, hur jävla jobbigt det än må vara. Samhället som det är uppbyggt för oss idag är direkt skadligt för vår hälsa för det bygger på inaktivitet.

I själva verket kommer ofta bristen på energi och tröttheten på grund av att man inte rör på sig i tillräckligt stor utsträckning eller äter fel mat. Sen tycker jag det är jävligt synd att Lady Dahmer inte verkar tänka på att människor rör på sig, tränar och äter nyttigt av andra skäl än för att se bra ut och ha en tränad o snygg kropp. Som tänker på hälsan av helt andra skäl än för att komma i nyårsklänningen. Det finns väldigt många som tränar för att de mår psykiskt bättre av det och för att kroppen mår bra av det också, men det faktumet verkar ju inte riktigt ha nåtts av anti-hälso-klicken av arga twittrare.

Att råd om att man ska vara hälsosam, tänka på vad man äter och träna mycket kan vara stressande är förstås sant, men personligen tycker jag att det är bättre att vi uppmuntras till att tänka på vad vi äter och ta hand om våra kroppar än att vi skulle överösas med bortförklaringar och idiotiska påståenden om att “alla är olika” när det kommer till hälsa. Nej, alla är inte särskilt olika, alla kan leva ett hälsosamt liv – om de ges rätt verktyg, bildning och förutsättningar för det.

Det behövs inte en personlig tränare, en privat kock och ett gymkort för 5000 kr per år för att komma i form och leva hälsosamt, det behövs en målmedvetenhet och ett jävlaranamma. Vill man komma i form, så KAN man det. För vissa är det bara längre bort än för andra. Jag tycker också att Anna Skipper-hurtiga människor som med piskan snarare än moroten hävdar att “alla kan” är skitjobbiga, men det finns en viktig underton i sådana uttalanden. Det går, om man bara vill. Vill man däremot inte, så går det såklart inte heller, precis som det inte går att sluta röka, sluta dricka eller sluta vara uppe för sent på nätterna om man inte bestämmer sig för att faktiskt ändra på det. Och det handlar alltid om ens egna inställning och ens egna val i det fallet, ingen annan kan ändra på dig eller göra det åt dig.

Jag vore jävligt tacksam om man kunde skicka aggressionerna om #hälsohets åt rätt håll, inte till människor som faktiskt tar hand om sig själva eller påverkas av idealen som konstant reproduceras i samhället. Skicka aggressionerna och synpunkterna till redaktionerna på träningstidningarna som spyr ut det ena tipset efter det andra om hur man blir lite bättre med en viss typ av mat, en viss typ av träning eller propsar för att det bara finns en sorts livsstil när det finns många. Kanske är det inte ens träningstidningarna som ska ha det värsta lasset för de uppmuntrar ju åtminstone till träning, utan tjejtidningarna som konstant utgår ifrån att läsarna inte är kompletta utan bara kan bli det med förändringar, som i princip alltid handlar om utseende och en slimmad kropp och då handlar det oftare om dieter och viktnedgång, snarare än träning och sundare livsvanor.

Till regeringen som inte förstått vikten av att hälsa är en klassfråga där vissa inte har kunskaperna om hur man lever hälsosamt, inte känner till bra mat  och inte ges varken redskap eller möjligheter till träning utan att ruinera sig eller saknar resurserna för att kunna träna för att det är så mycket annat som måste prioriteras.

Lady Dahmer skrev även ett stundom tänkvärt och stundom korkat inlägg som inledde debatten om att vi inte ska prata om folkhälsan mer, men blandar ihop folkhälsan med skeva skönhetsideal o hur kvinnor ständigt strävar efter att behaga och vara någons (mäns) begär. Hur kommersiella intressen och kapitalism fått träningstidningar och tjejtidningar att fullständigt explodera av innehåll om hur vi konstant kan förbättra oss själva, bli mer fulländade och mer åtråvärda. För att inte tala om alla Gör-om-mig-program på tv där den lyckade människan alltid är smal. Folkhälsa däremot handlar om hur folket i landet mår, sociala förhållanden och den psykiska såväl som fysiska hälsan, det får man aldrig sluta tala om. Blanda inte ihop begreppen, är ni snälla.

Lady Dahmer skriver i inlägget:  “Och alla ni som gått ner i vikt, oavsett hur mycket ni kämpat, HÅLL KÄFTEN OM DET. Det triggar och upprätthåller bara kraven. Ni bidrar till hetsen, stressen och ångesten hos andra. Blogga, twittra eller facebooka inte om er viktnedgång. Redogör inte för varje kilo ni gått ner eller varje kalori ni avstår från och posta inga före/efter-bilder. Gör bara inte det.

Jo – gör det, säger jag. Men berätta gärna om varför ni gick ner i vikt, vad de var som fick er att ta det beslutet, vilka ideal, normer och ständiga kommentarer som fick er att sträva så mycket efter att bli smalare. Synliggör vilka normer som finns i samhället, som gör att kvinnor känner en sådan press och stress över sitt utseende. Och om det vore så fatalt KONSTIGT att ni gick ner av andra anledningar, berätta om det med och vad det innebar. Mådde ni kanske t.om. lite bättre av att börja röra på er? Gjorde den friska luften utomhus som fyllde era lungor att ni fick ro i kroppen, kunde tänka klarare eller började må mindre dåligt och bli mindre stressade? För gud ska veta att det finns betydligt fler anledningar till att träna än att se bra ut.

Jag tog mig ur både sömnsvårigheter och ångestbesvär av dagliga powerwalks och nyttigare mat, jag blev piggare, mindre trött och fick mer energi på grund av en hälsosammare vardag. Det var både #hälsohets (ja, faktiskt) andras tjat, oro och kommentarer kring min kropp som ledde till det, precis som MITT beslut att faktiskt göra någonting åt en ohälsosam livsstil och en kropp jag otrivdes i. Likaså MÅSTE jag motionera för att inte få sjukt ont i mina knän som jag har knäskador i och #hälsohets kan ibland faktiskt ge mig den sparken i baken jag behöver när jag försöker hitta undanflykter för att slippa.

Rikta er ilska åt rätt håll. En hälsosam livsstil är inte destruktivt för individer, däremot så är helt snedvridna utseendeideal och de bilder av kvinnokroppen  som smal snarare än tränad som vi ständigt omges av skadlig, det är två olika saker som bör åtskiljas.