Jag önskar att jag visste det jag vet nu.

Allting ser så lätt ut.
När du är den som gör det.
Lockar på ända, kisande blick mot solen.
Spjuveraktig blick, lättsamma rörelser.
En fumlig men sensuell rytmik.
Ett leende som skrämmer bort trollen.

Med spetsiga axlar, som ett sagolikt väsen.
Tvättar bort alla sorger, skiner ikapp med stjärnregn.
Berättar du om allt vackert.

———————————————————————————————————————

Nyligen spenderade jag fem lediga dagar med mig själv. Fem dagar helt allena, förutom en semi-civiliserad kväll ute med vänner, då en skotte med lockigt hår på 22 år berättade att det bästa med Sverige var all sallad som serverades och jag i den stunden förstod att nä, vi hade väldigt lite gemensamt.

Det är sådana insikter som slagit mig, nästan hopat sig över mig, fått mig att fundera, reflektera och tänka om på sista tiden. Inte att jag inte värderar sallad högt, utan snarare vad jag vill ha ut av livet. Tankar man bara får när man spenderar tid med sig själv, tid där det finns utrymme och där inte världens all stimuli hindrar en från att tänka självständigt. Och visst ger det viss existentiell ångest, att tvingas att tänka på allt det viktigt och avgörande. Ungefär som att fylla 31 och känna stressen över allt som man borde ha hunnit med och allt man skulle vilja hinna med innan man sitter där fastlåst och kedjad i en villa med vovve och skrikande ungar. Om man nu ens hamnar där, vilket jag i nuläget har ytterst svårt att ens tro.

Så jag funderar på att besöka grönskande lummiga trädgårdar upplysta av tusentals ljusslingor, där näckrosor samlas under romantiska träbroar, där musiken strålar genom gigantiska ljudanläggningar, där folks bekymmer har lämnats hemma och där jag är allra minst hemma men kanske också där jag behöver vara. På resor som jag aldrig gjort, men som jag borde ha rest för flera år sedan. Jag tänker på män jag behöver kyssa, för att få utbyta saliv med grodor tills jag tröttnar och kanske missa en och annan prins på min väg. Jag tänker på stegen jag borde ta, i sköna sandaler, över kullerstensgator, längst med strandpromenader, i havsslipad sand. Jag tänker på solnedgångarna jag måste fotografera, på stenarna jag måste sitta på, på bubblande rosévin som måste passera min strupe. Och allt havsvatten som ska springas igenom och kallsuparna som ingår och alla musikslingor som ska ljuda genom mina högtalare. Främst så tänker jag på alla älsklingar som ger mig energi, som fyller mig med positiva känslor, som värdesätter mig och som måste överösas med all min tacksamhet och alla varma kramar jag måste utdela. Och sen under stjärnklara nätter, med en imaginär telefonsladd snurrad runt fingrarna har jag alla samtal jag måste ha, förtroliga, upphetsande, längtande, drömmande, diskuterande, mentalt stimulerande, skrattframkallande.

De där fem lediga dagarna och en födelsedag som passerade revy utan att jag egentligen uppmärksammade det (inte ens ett jämt tal) fick mig att se min hunger. Det går inte att sitta och titta på medan livet passerar revy, trots att det är bekvämt och tryggt, en hunger måste stillas.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: