Idealen förtrycker.

Jag tänkte skriva lite avseende mina åsikter om en hashtag kallad #smalaförtrycker som är het på twitter nu. Jag vet inte vilken gång i ordningen en debatt tar helt fel fokus.

Fokuset i hashtaggen är alltså att smala förtrycker icke-smala eller överviktiga. I twitterflödet kommer exempel på exempel på kvinnor som upplevt att smala kvinnor i deras omgivning klagat över sina kroppar, sina små valkar, sina gravidkilon, sin icke-existerande övervikt. Kort sagt reaktioner över att smala kvinnor klagar över kroppar som inte borde klagas på.. (enligt vem undrar man genast?Vem sätter normer om vad som är “tillräckligt smalt”?). Fokuset i hashtaggen ligger alltså på att smala förtrycker, inte i att idealen förtrycker vilket borde vara det uppenbara.

Feltänket i detta resonemang är att oavsett hur många kilo vågen visar och oavsett hur smal du är, så kan du ha minst lika mycket kroppskomplex och äcklas lika mycket över fett och övervikt som vem som helst annars. Komplexen sitter inte i vikten & utseendet utan i hur du ser på dig själv. Det är en dubbelbestraffning att anse att smala förtrycker, när de är lika förtryckta som vem som helst annars. Hur du ser på dig själv är orsakat av din självkänsla och självkänslan baserar sig delvis på samhällssynen på kvinnokroppen, inte på hur mycket du väger eller om du är smal i relation till någon annan.

Kvinnokroppen har i århundraden sammankopplats med utseende & kropp i högre grad än mannens i enlighet med genussystemet. Det är en solklar uppdelning där kvinnor och mäns hålls isär kontinuerligt. Där män står för intellektet har kvinnor istället varit kroppar och varit objekt, när män haft begär, har kvinnor således varit de som ska behaga männen med sina kroppar. Denna dualism mellan kropp och själ/intellekt är tätt sammanlänkad med synen på könen, där kvinnokroppen därtill också gjorts till ett passivt objekt.

På detta sätt kontrolleras också kvinnors kroppar och sexualitet i de flesta samhällen och strukturer. Plastikoperationer, dieter, sexiga underkläder, specifika sätt att behaga mannen genom att se ut på ett visst sätt, vadlånga kjolar, sjalar som täcker hår, bundna fötter… listan kan göras oändligt lång.  “Den manliga blicken” är inget påhitt av en pårökt genusvetare utan en beskrivning av att kvinnor reduceras till att vara kroppar och objekt och finnas där för att behaga männen och männens blick – vilket i förlängningen även leder till att alltför stort fokus läggs på att kvinnor ska skaffa sig den “perfekta kroppen” & lyda under strikta normer – istället för att utmana dessa normer och engagera sig i saker som faktiskt ger kvinnor makt i förlängningen.

“Den bearbetade, bantade, slanka kroppen vittnar om ägarens starka karaktär och förmåga till kontroll. En fet kropp däremot signalerar lättja och uppgivenhet.” (Citat:  Behag och begär, Lena Gerholm).

Kvinnokroppen ska tämjas, kontrolleras och övervinnas för att samhället (läs andra män och kvinnor) ska respektera och beundra den. Detta återspeglar sig tydligt i dagens reklamer, i hur modeindustrin fungerar, i hur kommersiella intressen och konsumtionssamhället fokuserar på kvinnors kroppar och den ständiga viktfokusering massmedialt.

Det finns en uppsjö av tidningar riktade mot att gå ner i vikt. Varannan sida i en svensk dam- eller tjejtidning handlar om hur du blir ditt smalaste jag.  Dietmaten kantrar vanlig mat på din lokala butik. Till och med apotek säljer den snabbast vägen mot att gå ner i vikt. Gymmen erbjuder PTs som alla finns där för att du ska kunna bli ditt mest perfekta och smala/vältränade jag.  Alldeles för mycket handlar om att ta kontroll över sin vikt och sitt utseende och framförallt kvinnor reduceras till att vara sina kroppar.

Smala individer är inte på något sätt förskonade från detta utan påverkas i lika hög grad som andra. Att utifrån samhällets normer tvingas att kontrollera sin vikt för att passa in och känna sig attraktiv är inte en fråga om vad du väger, utan sitter i hur pass duktig du är på att freda dig från idealen och själva samhället, som rent krasst är helt dränkt av det.

Dessa kroppsideal, skönhetsideal och denna ständiga objektifiering av kvinnokroppen och kontroll över densamma är ingenting SMALA människor kan eller bör göras ansvariga för. Samhällets strukturer skall aldrig göras till enskilda individers ansvar. Det är att smeka patriarkala strukturer medhårs att anklaga andra kvinnor för att vara ansvariga för normer & strukturer de är påverkade av snarare än skapare av.

Det är både destruktivt och dubbelbestraffande att anklaga smala människor för att förtrycka. Dels för att det fokuserar på individen snarare än strukturen och dessutom för att fettfobin i samhället och skönhetsidealen inte försvinner för att du ondgör dig över andra (mer smala individers) kroppskomplex . Jag önskar att hashtagen  fokuserade på att idealen förtrycker, snarare än att göra strukturer kring kroppsideal till enskilda individers ansvar.

Vill avsluta med fenomenala Julia Skotts citat:

“Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna”

och tipsa om att läsa hennes bok “Kroppspanik” och Lena Gerholms “Behag och begär” istället för att ödsla tid på en hashtag som siktar helt fel.

 

Uppdate: Även andra insåg att hashtagen var märklig och bytte inriktning, så nu finns #tjockverklighet för att dela erfarenheter av hur samhället bemöter överviktiga. Läsvärt och viktigt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: