Ordkonstnärer

Han var mörkhårig med stora ögon och jugoslavisk bakgrund. Han brukade ägna sig åt att skriva kryptiska dikter som inte gick att förstå, men ändå försökte man tills man hade hittat på en egen betydelse. Ibland med ett ordlexikon till hands. Han kallade sina dagliga promenader genom studentstaden med ett återkommande McDonaldsbesök varje eftermiddag för “flanerande”.  Han var hopplöst kär i sig själv på bästa Narcissisus-manér och speglade sig gärna i andras beundran.

Han hade min. När vi hamnade på samma buss hem efter något eftermiddagsseminarium på Universitetet kändes det som en sorg när vi skiljdes åt vid busshållplatsen. När han satt där bredvid mig med mörk skäggstubb på sätet intill och med pillemarisk mörk blick sa något på en svenska som bara den som studerat språkets alla nyanser och paradigm förstår låtsades jag förstå och log för jag ville inte att bussfärden skulle ta slut.

Han skrev poesi och jag tuggade i mig varje stavelse. Han var alltid distant och någon annanstans när vi träffades.

Långt efteråt eller kanske innan dess registrerade jag mig på en diktcommunity. Jag var 20-nånting. Jag fastnade för några dikter, skrivna av någon för mig okänd. Men hans beskrivningar av världen och känslor tilltalade mig. Han fastnade för mig också. Jag åkte till honom på Lidingö, två wannabepoeter som drack rött vin, pratade strunt, promenerade längst med lummiga trädgårdar intill lyxvillor vid skamlöst idyllisk solnedgång innan vi låg nakna under svala täcken nattetid. Där och då gjorde han säkerligen stort intryck, men det jag minns mest från den sommaren var att min dikt Jag ville publicerades i en diktsamling, samma samling som hans publicerades i.

Och sen har ju flera andra språkbegåvningar passerat revy. Som han den ensamstående pappan med lockigt hår och författarambitioner. Sist vi pratades vid hade han skrivit en bok och fått den publicerad, men han var fortfarande samma blygsamma eftertänksamma brevbärare.

Sen har vi den rosa elefanten. Den långe bräcklige.  Han som använder bokstäver som en riktig connoisseur av ordkonst, som kan få en text som egentligen inte handlar om någonting alls att faktiskt få en mening. Som kan göra det mest simpla att verka eftersträvansvärt. Hans beskrivningar är så glödande att det känns som om man besökt platserna, stränderna och känt känslorna. Glupskt suger man in meningarna.

Små finstilta nyanser, detaljer som bara kan beskrivas av någon som verkligen känner in upplevelserna, som reflekterar, omvärderar, beskriver. Samma ordkonst som får en bok att bli en bladvändare. Det kan han lyckas få ur sig i ett block på väg någonstans.

Jag tror att den gemensamma nämnaren är att han liknar mig, precis som de andra och att han med lätthet kan jonglera med ord på samma sätt som jag kan. Jag känner igen mig, känner mig hemma, “kan” ordföljderna innan de blir skrivna.

Det är såklart så det är.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: