Vem får tala om rasism & feminism? Om god ton och tolkningsföreträde

Läser Lisa Magnussons krönika om kollektiv igenkänning, det vill säga schablonliknande “sanningar” som får folk att nicka igenkännande och tänka “ja just det, dom där”. Alla har vi hört exemplen; om kvinnor, män, bögar, invandrare, feminister, funktionshindrade, muslimer, somalier osv. Med andra ord: stereotyper och fördomar.  Hon nämner Jonas Gardells tröttsamma skämt om ambulerande enmanstält som han försvarade enligt principen om att “man måste få skämta om allt” och att humor är demokratins effektivaste verktyg, utan att till synes göra en enda reflektion kring om hans skämt faktiskt exotiserar muslimska kvinnor ytterligare eller är inne på islamofobiska marker och om han ger rasister en riktig ryggdunk med sitt skämt. Det kanske uppfattas som oskyldigt att göra narr av en klädsel, men då har man inte uppmärksamhet vem det handlar om (muslimska kvinnor) och hur det demoniserar och avhumaniserar (Björn Lindgren skriver förresten bra om det i en artikel på SVTDebatt).

Diskussionen om vem som får säga vad och tycka till i olika ämnen är intressant och skuggar i många avseenden de egentliga sakfrågorna. Den pågår inte minst i sociala medier, men innan jag diskuterar det vill jag återigen anknyta till Magnussons text. Hon nämner Lidija Praizovics kritik gentemot Johanna Langhorst bok Förortshat som handlar om Tensta och hennes upplevelser av förorten. Magnusson stör sig på att Praizovics bett vita svenskar “att låta bli att ta upp den antirasistiska klasskampsmegafonen och bröla” och tar åt sig. Varför ska inte hon som svensk få diskutera antirasism? Ja, det kan man ju undra om man känner sig kompetent nog att ta diskussionen.

Problemet som jag ser det är att Magnusson inte analyserat kontexten, det vill säga den som får Praizovics att reagera i sin artikel “vit vällvillig rasism”.  Att Langhorst kontinuerligt i sin bok ägnar sig åt att betrakta invandrare som “ dom där andra” och drar slutsatser om dem, med ett par exotiserande glasögon inte helt olika från den västerländska koloniala blicken.  Praizovics stör sig på att majoriteten av invandrarna i Tensta aktivt “ofarliggörs” i boken och därmed tas ifrån sin revolutionära förmåga och sina personliga egenskaper. Kvarstår gör i boken istället 30 killar “de trettio individerna” som är Tenstas gangsters och gör att hennes familj väljer att flytta (ja, det handlar om ett privilegium, de väljer att flytta). De kallas för ”de små storkäftade förortsborna” och sägs ”terrorisera” området. Hon försöker intervjua dem nere i centrum, men går bet och de beskrivs i boken därför som ännu struligare, ännu mer ovilliga till konsensus. När jag läste Praizovics kritiska recension av Langhorst bok applåderade jag inombords, för hon sätter maktperspektivet i fokus och visar med en tydlighet hur en antirasistisk idé förvandlas till ett magplask som snarare konserverar stereotyper och inte ifrågasätter fördomar alls. Eller som hon själv skriver “vitas välvilliga antirasism lätt kan slå över till den obehagligaste rasismen”.

I just det avseendet, så förstår jag att Praizovics ber vita svenskar att hålla tyst, för andra kan förklara situationen och göra de mer legitima tolkningarna bättre. Tröttheten på att andra ska defniera en och ta sig tolkningsföreträdet, oförmögna att reflektera om hur ens egna värderingar och bakgrund påverkar ens  observationer.

Å andra sidan förstår jag Magnusson, retoriken som Praizovics uppmanar till är lika generaliserande som den hon kritiserar. Langhorst delar upp Invandrare i två sorter, de som beskrivs som goda och vänskapliga och inte alls farliga, samt det som terroriserar och förstör. Dessa två diametrala motsatserna av invandraren, den goda och ofarliga och den onda och farliga är klassiska stereotyper som tar ifrån gruppen deras individuella egenskaper och reducerar dem till förenklingar, lätta att hålla reda på i ett huvud som inte vill ha för komplicerade förklaringar. Men Praizovics begår samma misstag när hon ber vita svenskar att hålla tyst för att de inte förstår, hon generaliserar svenskar till att vara oförstående och oförmögna att uttala sig på rätt sätt om förorten. Hon är därmed själv lika kategoriserande som Langhorst. En ganska vanligt förekommande retorik som tyvärr riskerar att gör debatterna om antirasism och feminism till återvändsgränder. Magnusson sammanfattar det bra: “resonemanget vittnar om en kolossal undervärdering av människors förmåga till empati och solidaritet med andra”.

Jag har mött på samma slags generaliseringar, gjorda på till synes “goda grunder” av personer som kallar sig för antirasister när jag diskuterat orsaker till rasism. Det har även inträffat i diskussioner om feminism och det sker i princip alltid på nätet, av personer som vet väldigt lite om mig.

Att reduceras till sin vita hudfärg i diskussioner om rasism med den underliggande hypotesen om att jag därför inte alls förstår eller har något vettigt att tillföra diskussionen, är ett märkligt cirkelresonemang som bottnar i samma fördomsfulla idéer som antirasisten egentligen vill komma bort ifrån, nämligen fördomsfulla föreställningar om att hudfärg/etnicitet skulle inverka på ens intellektuella, empatiska eller moraliska kapacitet. Och missförstå mig inte, att jag har privilegier och fördelar som vit i ett samhälle som Sverige råder det ingen tvekan om. Att jag som vit aldrig mött på strukturell rasism och därmed inte heller kan uttala mig ur en upplevelsebaserad eller erfarenhetsmässig aspekt är även det självklart. Men att jag skulle sakna den intellektuella förmågan att förstå vad som orsakar rasism för att jag är vit är bisarrt. Även om jag inte själv upplevt något så kan jag sätta mig in i situationen, strukturen, maktfördelningen, känslorna.

Samma logik kan sägas gälla den metadebatt som kommit att röra feminism, i framförallt sociala medier. Det vill säga debatten som handlar om vem som har rätt att uttala sig om ämnet. En debatt om vem som förstår feminismens kamp, vem som är en “bra feminist” och vem som är en “dålig representant för feminism”. Ja, ingen missade väl debatten om Beyonce är en “riktig feminist” eller inte, där röster som bland annat “Vita medeklassfeminister förminskar Beyonce” inte var helt ovanliga. Det var tal om dålig feminism, bra feminism och bra feminister liksom dåliga.

Hur höga styltor står man på om man anser sig vara rätt person att definiera någon annans ideologiska övertygelse? Att klassperspektivet uppmärksammas är extremt viktigt, men generaliserandet? Kom igen nu?

Det första problemet, i mina ögon, som “snäll, foglig feminist” – är den att vissa personer aktivt exkluderar sakfrågor och personer som de inte anser höra hemma inom feminismen. Exempel: Beyonce är fulfeminism och idén om att vänsterkillen Micke inte är en “riktig” feminist även om han tror sig vara det. Min övertygelse är att feminismen bör inkludera män, inte för att endast män kan eller för att patriarkatet är viktigt att värna om (verkligen inte) – utan för att feminism handlar om att förändra föreställningar och normer som gäller och påverkar båda könen och att så många som möjligt bör göras delaktiga  (detta är även min uppfattning avseende antirasism, alla behövs). Av samma skäl är jag för att bemöta föreställningar om jämställdhet och feminism som inte är grundade på kunskap, istället för att negligera det och inte låtsas om att det existerar.

Men enligt vissa feminister, ingen nämnd, ingen glömd, så har inte feminister någon som helst skyldighet om att informera män om vad feminism innebär och står för. Istället är en vanlig attityd (i sociala medier) att be dem att “fuck off”, ty deras öde är ointressant. Vissa mäns (och kvinnors) eventuella kunskapsluckor eller bristande intresse är alltså inte ett problem, vad det verkar. En förklaring när det här inträffar är förstås att det finns en stor mättnad och trötthet på oförståelsen och okunskapen om feminism, men hur är det konstruktivt att dumförklara människor? Hur ökar förståelsen för feminism om du inte får vara oförstående?

För att ytterligare synliggöra problemet med attityden är att det verkar finns en idé (om än bland få) om att somliga människor helt enkelt inte kan förstå feminism, sexism eller heteronormativitet Här har vi alltså en superb ideologi som kämpar för att synliggöra och uppmärksamma normer, strukturer och maktsystem för att öka jämställdhet och förbättra samhället, men samtidigt finns det personer som själva anser sig stå över detta och ha rätt att definiera vilka som förstår, har rätt att förstå och vilka som ska uttala sig och hjälper inte heller till det minsta med att sprida idéerna annat än till redan införstådda. Diskussionen börjar handla om vem som har rätt att uttala sig, snarare än maktfördelningen i samhället sett ur ett genusperspektiv.

Det andra problemet blir utgångspunkten att det inte finns något konsensus eller minsta chans till förståelse om man inte kommer från samma bakgrund, med betoning på klass och etnicitet.  Lite av Praizovics-attityden fast in absurdum då.  Logiken lyder: om du inte “liknar” mig som feminist/antirasist, inte har likadana erfarenheter och bakgrund som jag och inte pratar “mitt språk” så kan du aldrig förstå mig. Förlängningen av detta tänk är alltså att den vita medelklass feministen aldrig kan möta den svarta feministen, den vita medelklasskvinnan kommer alltid att fördöma, förkasta och dumförklara den svarta feminismen. Det är en syn på människor som oföränderlig och oförmögna att ta till sig ny kunskap och nya insikter.

Denna uppfattning om att människor också kontinuerligt utövar sin makt och därigenom omöjligen kan förstå den andra personen  tar sig även uttryck i debatten om “god ton”. Aversionen gentemot den “goda tonen” grundar sig på uppfattningen om att vissa har definitionsrätt på vad god ton innebär och att det är klassbetingat, samt att den goda tonen blir ett maktinstrument som gör att vissa utesluts från samtalet. Vilket självklart stämmer om det används medvetet för att tysta andra och göra texter, samtal och diskussioner otillgängliga. Anders Mildner drar det i en artikel om twitterbråk i Sydsvenskan så långt som att den goda tonen används medvetet för att provocera fram ilska på twitter och därmed utgör den goda tonen också en maktmetod för att vinna argumentationer såväl som för att skapa mediedrev.

Min åsikt är att en saklig debatt med en god ton underlättar de flesta debatter, eftersom få orkar diskutera under andra premisser. Då menar jag inte att man alltid utan undantag måste vara vänlig och diplomatisk och pedagogisk, men att samtalet underlättas om man behandlar varandra som folk.   Johan Hilton ställde en både intressant och befogad fråga på twitter:

hilton

För i kölvattnet av kritiken gentemot god ton så tycks det även skapas en subkultur på twitter där det är befogat att använda motsatt grepp, det vill säga dra ner diskussionen på en riktig skitnivå, i någon slags protest mot vad man ser som makten och för att påvisa att den andra personen inte har något att komma med alls i diskussionen. “Fuck off”-argumenten som nämndes ovan är ett exempel, precis som förminskandet och förlöjligandet som förutsätter att den andra parten inte förstår något alls. Det blir med andra ord återigen att man under påstått goda premisser beter sig likadant som den man först kritiserar.

Tyvärr ser jag allt oftare dessa intellektuella mentalkrockar på twitter där vissa anser sig ha tolkningsföreträdet, Att försöka förstå varandra existerar inte och istället för att faktiskt diskutera hur klass, etnicitet, kön inverkar på debatten, språket och samhället och våra möjligheter att förstå varandra och mötas, så handlar istället diskussionen om vem som har rätt att uttala sig om antirasism och feminism och vad som får sägas.

Det som borde diskuteras diskuteras inte längre, för diskussionen handlar istället om vem som får diskutera vad och på vilket sätt diskussionen ska diskuteras.*

*Märk väl att detta inlägg berör hur delar av diskussionen ser ut inom sociala medier.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: