Han är som sommaren för mig.

Det är en tjocklek på värmen i luften nu som stöter emot en när man öppnar dörren från den kalla källarlokalen som man måste passera för att ta sig utomhus på rasterna på jobbet. En dejavu-känsla som tar en tillbaka till gångerna man förväntansfull gått ner för en ranglig trappa från ett flygplan i ett charterparadis och chockats av värmen i luften och luftfuktigheten innan man åkt till hotellet i en kylig buss med aircondition igång och insett att några timmars flygresa tar en till himmelriket.

Dåsandes vill man ligga utsträckt på mage i gräset och stirra framför sig, i timtals, medan den bleka kroppen bländar självaste solen. Varje morgon är det svårare att ta sig upp, varje kväll svårare att ta sig i säng, för att kroppen inte hunnit acklimatisera sig till värmen och för att värmen aldrig brukar vara så intensiv, ihållande och påtaglig redan i maj. Medan svettpärlor ansamlas på mystiska ställen och man cyklar barbent fram och tillbaka och inte ens kvällsvindarna kyler.

Jag tror att han är som sommaren för mig. Någonting man längtar till varje höst, vinter och vår. Men när den väl kommer då njuter man bara stundtals innan man drar sig in till skuggan igen, fullständigt omtöcknad av den tjocka luften som gör att det nästan syns att det är varmt ute trots att man står inomhus. Luften rör sig, dallrar, osar. Han är som sommaren för att han får mig att ivrigt slänga kläderna, vilja bli solkysst, dyka djupt, omfamnas av havets omslutande livmoder och sedan matt dåsa omkull i soffan med ögonlocken tyngre än någonsin. Han är som sommaren för mig för att han aldrig helt försvinner ur mitt system, utan finns där, väntandes och ihärdigt återkommande. Han är som sommaren för mig för att han är den jag längtar till, men inte står ut med.

När tårna gör avtryck i sanden, när tången ligger vidsträckt längst med stranden, när det blåser ljumma vindar och det enda man ser är horisonten. Så begärlig, så ovanlig, som sommaren.

Det har hänt förr och är kanske ett återkommande tema, att dessa karaktärer spökar och inte vill lämna mig ifred. Jag förtrollas som om han viftade med ett trollspö framför mig, men det gör han inte, han skriver för andra, han är så verbal att den stimuli hans meningar ger får en att fullständigt häpna. Och jag ska inte säga “en” utan mig, även om jag knappast är ensam om att ha fallit, ensam om att ha stupat, ensam om att ha längtat. Men jag är nog ensam om att jämföra honom med sommaren. Och ensam om att inte våga längre, våga dyka, våga springa, våga berömma, våga falla baklänges från bryggan med ett ryggplask, så jag tittar i smyg gömd bakom stora solglasögon och önskar att han visste att han är som sommaren för mig.

Och kanske vi möts, med sand mellan tårna, med saltdränkt hår, med rosiga kinder, med fräkniga näsor. Sommaren och jag.

coast_by_NadyaBird

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: