Gripen av Rust and Bone

Har precis sett färdigt filmen Rust and Bone. Efterfrågade filmtips häromdagen och blev tipsad om den. Det var tur, för det var längesen jag såg en så gripande film, den berörde mig så innerligt att jag satt och bölade för mig själv under filmen.  Storyn är verklighet rakt upp och ner, inga krusiduller, Hollywoodöverdrifter (fransk film visserligen) eller svindlande kärlek som bara klaffar – utan realistisk, smutsig, hjärtskärande. Det är också det som gör filmen till en väldigt vacker, sorglig och utomordentligt bra historia.

Den handlar om Ali (Matthias Schoenaerts) som lämnar Belgium tillsammans med sin 5 årige son Sam och beger sig till sydöstra Frankrike där hans syster som han inte sett på flera år bor. Han har inga pengar och snor mat åt sin son på tågresan dit genom att ta andra passagerares matrester. Väl i Antibes försöker han starta om på ny kula och gör sitt bästa för att försörja sig. Han ljuger ihop sitt CV och får jobb som vakt på en nattklubb efter att ha berättat om sina fightingerfarenheter, senare börjar han även slåss för pengar i bästa Fight club-anda. Det är iaf på nattklubben där han hoppat in som vakt som träffar Stéphanie, (Marion Cotillard) för första gången. Hon är ilsken, har näsblod rinnandes i ansiktet, såriga knän och och han skjutsar hem henne. Redan då skapas en kort men intensiv känsla dem emellan, trots deras uppenbara olikheter som jag inte ska berätta mer om för att inte spoila hela handlingen.

Stéphanie arbetar lustigt nog som späckhuggartränare på en populär show i staden och råkar kort efter deras möte ut för en hemsk olycka i jobbet och mister hälften av sina ben. Man skulle kunna tro att det är själva essensen av filmen och den stora händelsen, men det är bara en del av en väldigt genomarbetad film som man inte vill vända bort blicken ifrån. Sorg, desperation och mörker byts ut mot små lyckoglimtar för att bara en stund senare försvinna och bli något annat.

Utöver att filmen knappast lämnar någon oberörd, så skildrar ressigören Auidiard hur vilsna människor försöker leva sitt liv så gott det går, eller tvingas leva det även om det gör otroligt ont (både själsligt och fysiskt). Med skådespelarnas talang (särskilt Cotillards är övertygande i in roll) så blir det väldigt tydligt. Han lyfter samhällsproblem som fattigdom, arbetslöshet, den lilla människan i ett rätt hårt och oförsonligt samhälle, hur förgängligt livet är och att man kanske har ganska mycket att lära av människor som man inte anser sig ha något gemensamt med. Det var åtminstone så jag kände i början av filmen när Ali som en annan känslolös knöl försökte ta hand om sin son. På något sätt visar den också hur de allra flesta försöker göra så gott de kan, utifrån sina förutsättningar.

Jag noterade hur Andreas Samulelsson i sin recension på Moviezine kommenterade de klassiska könsrollerna som förlegade och ett minus i filmen med beskrivningen “den store, starke, tystlåtne mannen som glatt knullar runt och den ömma, fagra kvinnan” och visst kan man anmärka på det. Å andra sidan ser jag Cotillards karaktär som allt annat än svag och även om den tenderar att bli stereotyp så kan könsroller stärkas och bli mer tydliga i identitetsskapandet beroende av klass och var i samhället man befinner sig. Att Ali är en tystlåten fighter som livnär sig på svartjobb och skumrask affärer och knullar runt säger en del om livet han lever också, precis som Stéphanies ganska ordnade liv innan olyckan.

Nåväl, se filmen för bövelen om ni inte redan gjort det!

One thought on “Gripen av Rust and Bone

  1. Erik says:

    Den filmen var riktigt bra.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: