Näthatet, flashback och kvinnoföraktet

Låg uppe inatt, funderade på vad det är som gör att människor blir så hatiska och arga på kvinnor att de vill utnämna dem till “Sveriges 100 farligaste kvinnor 2013” i en flashbacktråd. Föga förvånande fann jag mig själv på 43:e plats efter att automatiskt lyfts ur tråden ”De mentalsjuka mediefeministerna – vilka är de och hur farliga är de?”  och helt sonika platsar jag därför på listan över de farligaste kvinnorna i Sverige. (Jag tänkte försöka låta bli att ironisera över detta faktum, som att jag exempelvis hamnar högre än mördare på listan och beskrivs som mediekåt och mentalsjuk).

Jag får en mängd associationer och drar mig till minnes situationer man kunnat observera via medier senaste tiden. Hur Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg beskrev hur hatet förföljer henne i vardagen, hur hennes liv måste anpassas, skyddas och kontrolleras konstant på grund av hoten. Hoten som i majoriteten av fallen skickas från arga, frustrerade män, hoten som har samma slags attityd som flashbacktråden ovan, där kvinnor är neurotiska, mentalsjuka, farliga eller rent av förtjänar att skjutas. Linderborg beskrivs som:

“En så otroligt misslyckad sköka till person. Den där subban verkar fullständigt sjuk i huvudet. Lås in ludret på anstalt och kasta bort nyckeln.”

Det här är samma kvinnosyn men i 2013 års tappning av den darwinistiska biologismen som framhöll och slog fast “vetenskapligt” att kvinnor var irrationella, känslomässiga och i princip odugliga till allt annat än relationer, föda barn och att sköta hem och familj. Det är samma kvinnosyn som gjort att kvinnor inte fick rösträtt förrän 1921. Det är samma kvinnosyn som betecknade kvinnor som hysteriska när de i själva verket var frustrerade på grund av ett ostimulerande liv som hemmafruar, medan männen arbetade och inte hade tid med dem. Det här är samma kvinnosyn som gör att kvinnor betydligt lättare diagnosticeras som deprimerade, eftersom kvinnors genusuttryck stämmer bättre överens med hur samhället och medicinen definierar depression. Det är samma kvinnosyn som delar upp kvinnor i horor och madonnor, slampor och flickvänsmaterial.

Efter Aftonbladets granskning av de nationalistiska och högerextremistiska nätsidorna eskalerade hoten mot Åsa Linderborg.  Hoten som nästan alltid hade en kvinnofientlig, pervers och otroligt ondsint ton blev grövre, antydde att hon skulle stoppas, permanent. Inte långt efter hennes text kom repliken på flashback i stil med: “horan tycker bara synd om sig själv”.

Andra feministiska skribenter vittnar om samma slags hot, samma slags kommentarer, som riktas direkt till dem eller skrivs om dem.  My Vingren skrev exempelvis en artikel i Aftonbladet med titeln “De dödar mig nog inte, men de vill tysta mig.” och ifrågasätter hur långt näthatet gentemot feminister ska få gå innan det tas på allvar. Hur samma personer som vill tysta henne på annat håll betonar yttrandefrihetens vikt, och hur hon försöker tänka att det kanske ändå bara rör sig om enskilda snubbar som tänder på att provocera för att det är jobbigt att tänka att det handlar om något annat eller acceptera det.

I kommentarsfälten på numera nedlagda Genusnytt har samma misogyna inställning gentemot feministiska skribenter, genusforskare och personer som står för jämställdhet frodats och uppmuntrats. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag dumförklarats där. Tappat räkningen på gångerna män automatiskt tolkat mina åsikter som mansförakt trots att jag inte hyser något sådant.

Maria Sveland beskrev den hatiska atmosfären i den oerhört uppmärksammade debattartikeln “Hatet som gör mig politiskt deprimerad” där hon menade att den hatiska tonen skruvats upp i nätdebatten, vilket förstås är sant. Hon sätter ord på många känslor och en uppgivenhet jag känner idag och beskriver hur inflationen i ordet “politisk korrekt” som ett skällsord numera utgör en kugge i all form av debatt:

”Användandet av begreppet ”politiskt korrekt” underminerar all slags politiskt patos eftersom det insinuerar att du bara slänger dig med dina åsikter som ett slags accessoar, inte för att du på riktigt är engagerad.”

Att man är ”politisk korrekt” har man hört till leda. Likaså att man skulle vara en “kulturmarxist”, begrepp som används konstant gentemot alla som anses tillhöra “etablissemanget” och med sin rättrådighet skulle utgöra något slags hot gentemot de som tycker att minsann ska få kränka människor oupphörligen beroende av etnicitet, genus, funktionshinder o dylikt vilket faktiskt politisk inkorrekthet står för.

Även Flashback som forum har blivit mer extremt. När jag var aktiv där för ett gäng år sen minns jag att det fanns en hel del misogyna och kvinnohatande debattörer i feminism & jämställdhetsdelen, men det fanns också feminister som sa ifrån och emot. Då fördes det en debatt och inte bara pajkastning av kvinnoföraktande män. Även forumdelen Relationer & Samlevnad karaktäriserades av väldigt traditionellt innehåll avseende könsroller, slutshaming var vanligt förekommande; kvinnor som låg runt beskrevs som slampor och det kryllade av trådar med självutnämnda casanovor som skulle lotsa andra killar i konsten att ragga tjejer genom att bete sig som svin med olika Seduction-metoder. Metoderna byggde ofta på att kvinnor var si och män var så.

Numera är i princip de flesta trådar i jämställdhetsdelen fyllda av nedtryckande, förlöjligande och förnekande inlägg om kvinnors åsikter och kamp för feminism, genusfrågor och jämställdhet. Bara idag hittar jag titlar som “Är feminister i regel vita kränkta kvinnor?” och “Har feministiska män lägre testosteron?”.  Dessa trådar stämmer väl överens med hur vissa feminister till killar ibland anklagas för att vara det enkom för att få ligga, ungefär som om inte män kan vilja ha likvärdiga förutsättningar för könen utan att ha en baktanke.

En av de mest lästa trådarna förutom den jag finns nominerad i är den med titeln “Kvinnorna förstör flashback! Dags att begränsa hondjurens rörlighet här inne?” vilket säger ungefär allt som behöver sägas om den rådande kvinnosynen och är skriven av en nostalgisk tårögd stackars man som inte förstår vad kvinnor har i ett debattforum att göra. Det är samma slags ”sliddjurs”-argument som i princip hela nätdebatten genomsyras av på vissa håll, enligt en kartläggning av Feministiskt Perspektiv.

Som ni säker känner till kan man finna ungefär samma slags extremism och hat i forumdelar som handlar om Integration & invandring. Även trådar som inte har det minsta med invandring att göra fylls också till bredden med hat, ilska och aggressioner gentemot andra än den vita mannen, nu är det dock inte längre mot svenska kvinnor, utan mot invandrare istället. De är ansvariga för allt, skyldiga till det mesta. Det finns en väldigt intressant historia skriven av en avhoppad SD:are på samma forum, som beskriver flashback som språngbräda för hans politiska radikalisering. Där frustration och missnöje samlas så till den bredd att bägaren rinner över och blir till rent hat.

Viktigt att betona i sammanhanget är även att många av de som säger sig vara ”invandringskritiska”, ”svenskvänliga” eller annat påhittat ord för att förvränga rasism även är kritiska mot feminister och genusvetare trots att de konstant demoniserar invandrare för att ha en dålig kvinnosyn. Det är med andra ord inte förvånande om de kränkta männen som listar ”farliga” kvinnor även tenderar att hata muslimer, judar, svarta och homosexuella. I den motsatta tråden ”Sveriges 100 bästa kvinnor” som visserligen degraderats ner till en handfull (ska inte vara ironisk) höjs SD & KD-kvinnor till skyarna, precis som sexköpslagskritiker och artister. En och annan liberal journalist dyker upp, men det är inte precis som att listan fylls i snabb takt.

Tyvärr verkar det finnas en gemensam nämnare bland hatarna, de hatar inte bara på kvinnor utan på så väldigt mycket annat och vill inte omvärdera sina åsikter. Det en bör ha i åtanke är dock att dessa män inte på något sätt är representativa för män i allmänhet och inte ens män på flashback, det är en grupp av hatare som däremot syns mest och hörs mest i nätdebatten just på grund av sina åsikter och sin hätska ton. Den hätska tonen har börjat normaliseras i nätforum och kommentarsfunktioner och precis som Sveland undrar jag vad den innebär i förlängningen. I artikeln som jag tidigare nämnt skrev Sveland:

” Frågan är inte om denna aggressiva, hatiska ton påverkar oss utan hur den påverkar oss. Hur den avtrubbar oss alla. Hur den förflyttar gränserna ytterligare.”

När jag skrev min debattartikel avseende Pär Ströms o Pelle Billings onyanserade och okunniga idéer om feminism i Newsmill så fick jag en hel del påhopp och framställdes som en manshatare i några antifeministiska bloggar. Även Billing replikerade snabbt och hävdade att han och Ström framförde konstruktiv kritik samt tillkännagav sitt tolkningföreträde för vad kritisk mansforskning handlade om, trots att han mig veterligen  inte har någon som helst akademisk utbildning inom ämnet. Sen mina många nätfajter och debatter på nätet är jag avtrubbad och kunde fort filtrera och rycka på axlarna, såhär i efterhand ångrar jag dock det, då förståelsen kanske ökat om jag faktiskt bemött repliken också.

Likaså upplever jag att det ofta finns en ursäktande ton bland många “det är ju bara nätjargong” och att näthat på något sätt skulle vara mindre allvarligt än om samma saker sägs irl. Jag håller inte med, att folk inte har några filter på nätet signalerar mer än att folk blir lite “wild and crazy”, det signalerar att vi inte respekterar varandra och att debatttonen hårdnat står för ett kyligare samhällsklimat.

Men det är först när mitt namn benämns i samma kontext som ”de förtjänar säkert att skjutas” som jag känner ett sting av oro i kroppen. Då har gränserna förflyttats rätt långt och man har accepterat en hel del. Samtidigt försöker jag förstå hatet, utan att ta till begrepp som är så lätta att göra. Att beskriva flashbackkrigarna som rädhågsna småpittar som hatar kvinnor skulle vara för enkelt. Jag vill förstå dom. Det är det jag tycker är feminismens utmaning. Att förstå sina motståndare och framförallt nyansera bilden av dem.

Samtidigt som Sveland och många andra kända feminister gör flera poänger så misstänkliggör dom ett flertal olika grupper för att vara orsakerna till hatet, genom att göra detta så inte bara ökar man avståndet mellan grupperna och motsättningarna. De hatande står på ena sidan och de hatade på andra. Sveland sammankopplar Breiviks dåd med antifeminismen, men att öppet kritisera feminism är inte nödvändigtvis någonting negativt, om det görs på ett nyanserat och sakligt sätt. Alla ideologier bör kritiseras, för att de ska utvecklas och nyanseras. Men Sveland spydde galla över i princip alla som inte ställer sig positivt enade till en vänsterhegenomi och lät dem stå till svars för saker de inte gjort. Detta är tyvärr något många andra feminister också gjort och gör, konstant. De kommer inte att medverka till att hatet försvinner, utan öka det.

Precis som avhumaniseringen av SD:are kommer att öka hatet, frustrationen och känslan av utanförskap hos personer som sympatiserar eller bara känner sig allmänt förfördelade, leder avhumaniseringen av män med kvinnoförakt till samma sak. Då talar jag inte om att inte kalla saker vid sitt rätta namn, som exempelvis historikern Henrik Arnstad gör med Sverigedemokraterna när han kallar det för ett fascistiskt parti eller att Alex Bengtsson, Expo betonar hur viktigt det är att se hela pusslet och inte bara pusselbitarna:

“För den som ”bara” belyser rasismen och intoleransen riskerar att missa en viktig pusselbit. Även om en intolerant människosyn är en motsättning till demokratins grundvalar så är de fascistiska och repressiva fundamenten i även de moderna högerextrema och i de flesta högerpopulistiska partierna minst lika viktiga.”

Den som bara belyser kvinnoföraktet och den misogyna inställningen och bara konstaterar att det är män som hatar kvinnor kommer aldrig förstå beteenden eller hatet. Den kommer aldrig lägga hela pusslet utan bara haka upp sig vid en pusselbit. Den som med automatik drar parallellen att det handlar om extremister eller enskilda snubbar som provocerar kommer aldrig inse att det kanske rör sig om tonåriga pojkar med brustna hjärtan, vilket exempelvis ett inlägg i 100 farligaste tråden signalerar, då killen i fråga ville ha med en “snygg tjej som snodde en hundralapp” och sen blockerade honom på msn. Man kommer aldrig till botten med att klimatet på nätet kanske förändrats så radikalt att det numera är normativt att hata vissa grupper där.

Istället tror jag på ökade försök till att förstå vad som gör människor till rasister, vilket Niklas Orrenius på Expressen är bra på med sina nyanserade skildringar av hur främlingfientliga individer resonerar, utan dumförklaringar och ökade motsättningar som konsekvens. Och jag tror även på ökade försök till att förstå vad som får män att hata vissa kvinnor så förbannat, vad som gör att det är så provocerande med kvinnor som vågar säga vad de tycker, som inte står bredvid och tittar på utan faktiskt försöker göra någonting åt ojämställda villkor och orättvisor i den offentliga debatten. Vad det är i uttalanden hos feminister, genusvetare och politiker som sticker så förbannat i vissas ögon, vad de tror sig förlora på jämställdhet, vad det är som får genusvetenskap att verka så skrämmande, hur man kan göra för att dessa ständigt förekommande farhågor om vad kvinnors makt kan innebära mildras och hur man kan öka människors medvetenhet om orättvisor.

Jag tänker på hatet mot Palme. Hur mycket hat han fick stå ut med. Allt förtal, smutskastningen och den mobbing han utsattes för. Det förakt han fick utstå då han ansågs som klassförrädare har tyvärr allt för många likheter med den ilska ”svenskvänliga” anklagar den som välkomnar invandrare för. Eller den bestraffning som kvinnor som inte beter sig som kvinnor bör, utsätts för.

Jag hoppas på att 2013 blir ett år där vi försöker förstå varandra lite bättre, försöker nyansera och visa på mångfalden och spräcker hål på de fördomsfullas uppblåsta föreställningar och glädjer mig trots allt åt att vara i sällskap av så många framstående, klarsynta, skarpa och orädda kvinnor. Gissar att vi är farliga i ögon som räds kvinnor.

2 thoughts on “Näthatet, flashback och kvinnoföraktet

  1. Robert Persson says:

    Jag har varit intresserad av antifeminism i många år och har följt tex Pär Ström:s tidigare blogg “Genusnytt”. Mot den bakgrunden har jag sett vilka typ av hot och förtal som drabbat honom. Det finns säkert en hel del för Maria Sveland att ta upp men det finns också på hennes sida en självrannsakan som jag hoppas sker.

    • Ja, det finns personer som kränker & beter sig illa på båda sidorna och Ström har blivit lite av en syndabock för vad hans förbundsförvanter & konstanta internetkrigare som kontinuerligt kommenterat hans inlägg står för, vilket är synd. Sen finns det ju projekt som ständigt gör narr av honom, vilket jag kan tycka är fel och onödigt.

      Jag anser dock och ser ett helt annat slags hat & förminskande/förlöjligande av kvinnor som uttrycker sig i media i dessa frågor och anser att de råkar ut för betydligt värre hot än vad han gör. Han är dessutom ganska ensam i den sitsen, gentemot desto fler kvinnor som ständigt får stå ut med näthat & ett allmänt misogyn attityd.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: