Om min farmor

Min farmor ringde precis, hon fyllde 77 år i somras. Hon ringer ungefär tre gånger i veckan i snitt för att höra hur hennes barnbarn mår och försäkra sig om att jag är ute i naturen och får frisk luft och äter ordentligt, gärna salt, salt är bra. Ni ska få lära känna min farmor lite då det är hennes tur att beskrivas nu, jag skrev ju om min morfar för något halvår sen. Hur klyschigt det än låter så är jag oerhört tacksam över att ha farmor i mitt liv och vill dela med mig av hennes underbara sidor litegrann. Ni kommer kanske inte förstå då ni sannolikt aldrig träffat henne och för att en text inte gör henne rättvisa, men jag gör ett försök ändå. Om inte annat för att bevara dessa minnen i textform.

Min farmor är nog den person i världen jag hyser allra störst respekt för. Jag kan faktiskt inte komma på någon annan som ens kommer i närheten. Mina föräldrar absolut, men det här är på en annan nivå. I feministiska skrifter och böcker står det ofta om starka kvinnor som gjort någonting, som varit den första piloten, startat upp en stiftelse gentemot mobbing eller skrivit hejdundrans bra böcker. Min farmor är bara en vanlig människa, men trots det högst ovanlig och oerhört stark. Det är svårt att med ord beskriva exakt vad denna styrka består i, men med tanke på hennes liv så kan det nog åskådliggöra en del. En tumregel som jag under senare år förstått att farmor har i livet rent allmänt är att aldrig höja rösten mot någon och alltid vara vänlig. Oavsett hur otrevlig den andra parten är. Det här kan lära en åsiktsmaskin och ganska temperamentsfull människa en hel del, något som både jag och min far råkar vara.

När jag var yngre och framför allt under mina tonår då hon i mitt tycke frågade eller sa någonting dumt, onödigt eller tjatigt så kunde jag utan att överhuvudtaget reflektera kring det låta båda kort och snäsa åt henne, vilket hon alltid lugnt manövrerade genom att säga “Så där låter man inte mot någon, tänk på hur du svarar” till mig. Inte den där klassiska klappa-på-huvudet-manövern som vissa äldre gärna anammar, och som man i ren irritation bara skakar av sig, utan snarare sa hon det med ett inre lugn och en livserfarenhet som är svår att käfta emot. Old-school-stye, som jag inbillar mig att hon kanske fått höra under sin uppväxt. Den lugna tillsägelse förtydligar så snabbt hur barnsligt man beter sig och därför ber man snabbt om ursäkt eller så surmulnar man lite samtidigt som man skäms och ber om ursäkt senare.

Jag tror aldrig att jag sett henne förbannad eller tjurig utan hon är nästan alltid glad och förnöjsam även om åldern börjat göra att hon talar om sina krämpor allt mera. Trots att kroppen börjat fallera på diverse sett så försöker hon pyssla om huset, hålla kontakten med nära och kära, hålla sig ajour med vad som händer i världen och ta hand om sin gubbe G. Det finns ingenting elakt hos henne och även om vi inte precis delar politiska värderingar då hon anser att Göran Hägglund är den vettigaste politikern och att kristdemokraterna har sunda värderingar, så kan jag inte hysa annat än den största respekten för henne. Hon utbrast exempelvis: “Men nej, kära nån, nu är du förvirrad flicka! Dom vill ju alldeles för mycket! Alldeles för MYCKET!” när jag deklarerade för henne att jag blivit medlem i vänsterpartiet så går det inte att vara arg på henne. Visst blir man ibland less, men det går över relativt snabbt och man minns istället alla fina gånger man delat något eller skrattat ihop.

Jag minns när jag var liten och farmor satt bredvid mig i sängen och vi knäppte händerna tillsammans i “Malin-rummet” där jag alltid sov och där mina sängkläder låg sparade i en påse märkt med mitt namn för att snabbt kunna bäddas in om jag hälsade på. Vi bad “Gud som haver” tillsammans och efteråt fick jag säga namnen på alla som jag ville välsigna vilket ledde till långa raddor av alla jag brydde mig om. Ofta lämnade hon en tallrik med en banan på vid nattduksbordet och ett glas mjölk som jag kunde dricka om jag hade svårt att somna eller vaknade mitt i natten.

Jag minns alla julgranar som stått i farmors ståtliga vardagsrum och varit färdigpyntade redan när vi kommit med bilen och kört de 21 milen mellan Umeå och Piteå. Med den vackra spiran och glittergirlangerna och de röda bollarna som hon precist placerat ut. Granen med ett helt hav med färggada julklappar i olika storlekar under då hela släkten på pappas sida firat jul där, hur farmor alltid ansträngt sig och köpt julklappar som man verkligen älskat och föredrog att ge en någonting man önskat sig framför en slant eftersom hon visste hur mycket jag älskar julklappar. Jag hade (har) till och med en speciell soffa i gammelrosa plysch som jag brukar lägga alla julklappar som tomten läser upp mitt namn på, den speciella tomten med stövlarna i storlek 55 som farmor alltid anlitat och gjort fram till att min lillebror förstod att det inte var en riktig tomte.

Min farmor föddes den 1 juni 1935 i Boden. Hon växte upp i ett samhälle kallat Heden utanför Boden och brukar berätta små snuttar av sin barndom och sin ungdom när jag hälsar på henne i Piteå. Allra mest tycker jag om historien om hur hon mötte min farfar. Hon berättar med inlevelse om hur ointresserad hon var av min farfar till en början, hon jobbade på en lokal speceriebutik inte långt från hemmet och han uppvaktade henne envist och romantiskt men hon var inte ett “dugg intresserad” av honom till en början. Hon brukade ligga och sola ute på taket på butiken och han kom dit och sökte hennes uppmärksamhet och gillande, men han var varken spännande eller särskilt snygg utan kort och lite rödlätt och farmor var dödligt förtjust i en annan kille.

Men trägen vinner och efter ett tags idogt uppvaktande hade min farfar fått farmor kring lillfingret med sin charm, humor och envishet. Några år senare födde farmor sitt första barn av två, min pappa. Tre år senare hans syster. Farmor var hemma med barnen medan min farfar arbetade som skogschef med ansvar för skogarna runt om Piteå. Han ville ha det så. När barnen blivit lite större började farmor arbeta deltid som sekreterare vid Kommunhuset. Här är farmor med min faster och min pappa i båten utanför stugan i Norrfjärden. 1963 kanske.


Jag hann bara träffa farfar under mina första två levnadsår, han gick bort i bukcancer redan -85, nyss fyllda 50. Eftersom han arbetade i skogen med besprutning och avverkning har många i efterhand misstänkt att cancern var en konsekvens av hormoslyer, men ingen vet säkert. Han upptäckte en stor knöl på sidan av magen en eftermiddag efter en av sina många joggingturer. Efter det gick det snabbt och han dog inom något år. Han älskade sitt första barnbarn och lekte med mig konstant när jag var liten innan han blev sjuk, jag fick ligga på hans mage och jollra och han blinkade mot mig för att lära mig att flirta. Jag var det enda barnbarnet han hann träffa innan han gick bort. Farmor blev således änka redan vid 50 års åldern och min pappa miste sin far som 28 åring, både han och min mamma som fortfarande var tillsammans då arbetade som sjuksyrror och tog hand om honom under hans sista månader i livet, han kunde därför vara kvar hemma under lång tid. De baddade hans svettiga panna, gav honom smärtstillande och tog hand om honom. Så fasansfullt och samtidigt så fint.
Min farmor tog förlusten hårt, så klart. Att missta sin äkta make och pappan till barnen vid sådan ung ålder och bli kvarlämnad utan att kunna göra något, då cancerbehandlingarna inte var särskilt effektiva, var förstås svårt. Hon har berättat om hur deprimerad hon blev, hur hon gick ner i vikt och hur hon inte långt efteråt fick livmoderscancer, hon trodde först att det var kört för henne också. Det är ju inte helt ovanligt att den andra parten blir sjuk om den förste går bort.

Men det var inte meningen att farmor skulle försvinna och hon svarade bra på behandlingen och istället för att gräva ner sig åkte hon över Atlanten tillsammans med några väninnor för en tur igenom de delstater hon bara läst om. I ett album i kontoret på nedvåningen i farmors hus kan man titta på bilder om hur hon strosar runt i New York, ser Grand Canion och besöker Las Vegas. Ett tiotal år efter det träffade hon ytterligare en man, K, som kom att bli lite av substitutet för en farfar för mig. Min mamma som ofta uttrycker sig både rakt och kanske brutalt ärligt sa en gång: “Som farmor, hon är kanske inte den vackraste kvinnan, men hon har alltid varit otroligt beundrad av karlarna” för att beskriva hur lätt min farmor haft för att hitta någon att tycka om.

K miste dock också livet i en olycka ett tiotal år efter att de träffats och farmor stod ensam kvar, återigen. Idag, ännu ett par tio år senare så bor hon kvar i det gedigna funkishuset i Piteå på två plan som jag alltid kommer att förknippa med farmor. Det är en speciell doft, möblerna ser ut att vara hämtade från ett slott, de typiska plastblommorna som står i ståtliga vaser, porslinskatten i verklig storlek i ett hörn, byrålådan med papiljotterna, pianorummet med pianot jag klinkat på omusikaliskt till omgivningens förtret som barn och samlingen av smycken som hänger på en hängare längst väggen. Hennes garderober fyllda med alla möjliga kläder, många eleganta och festliga. Min farmor har alltid varit otroligt elegant och lärde min mamma att klä sig på ”rätt” sätt när hon och min pappa började sällskapa.

Den stora balkongen som omringar huset med en solveranda i söder som har sol fram till kvällskvisten då man kan krypa upp i den lilla soffan på andra sidan av balkongen och ta sig ett svalkande glas vin i sällskap av farmors aldrig upphörande prat för OJ så hon pratar. Hon pratar och pratar och pratar och vill man vara ifred så har man kommit till fel plats. Hon har själv sagt att hon alltid blev ombedd att hålla tyst och att det var normativt hemma att aldrig säga sin åsikt eller vara uppnosig när hon var ung flicka och på väg att bli kvinna. De skulle veta sin plats. Hennes far hade ofta kamrater hemma i huset vilka han drack och spelade kort tillsammans med och då gjorde man bäst i att hålla sig undan och vara tyst. Nu får hon äntligen prata menar hon och hon pratar därför konstant och blir nästan olustig om man ber henne att vara tyst. Det finns så mycket med min farmor som jag håller av, som jag fascineras av och framförallt respekterar. Hennes omåttliga styrka i att inte gräma sig eller deppa över dåtiden, att hon tagit sig igenom att mista två män, en äkta hälft o tillika min farfar och en man hon var tillsammans med i tiotals år efter det. Hon har genomgått livmoderscancer och haft diverse hälsoåkommor sen dess, för bara något år sen bröt hon armen när hon räfsade löv ute på gården och halkade till när hon skulle gå och prata med en granne. Hon har nästan helt mist synen på ena ögat och kunde inte köra bil under lång tid. Men nu är hon tillbaka och berättat glatt att hon försöker gå ut och gå minst en timma om dagen men inte utan stavarna och rejält på fötterna, inklusive broddar och påtalar ofta hur ofta hon tänker på en och hur mycket hon älskar en.

Det är verkligen ömsesidigt. Ingen är som du farmor.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: