Maybe you

Jag har ett fantasifoster på näthinnan.

Tänker på saltvattensdränkta hårslingor som klibbar sig fast i pannan, på ljumma vindar, havets vågor och förväntningar. Jag tänker på sommarbris, på klippor, på hans händer på min kropp. På hur någon kan göra ett sånt magnifikt intryck på en och verkligen rasera allt sunt förnuft. Jag förstår det inte.

Jag skäms över hur jag krampaktigt försöker hitta vägar fram utan att lyckas. Ibland så tar jag inte ens stegen eftersom jag inte orkar med tanken på att mötas av samma stenhårda betongvägg. Vill mötas av nyfikna frågor, ölberusad röst och fördämda känslor istället. Vill tänka tanken att han är på väg hit, fullständigt trött på orden och bara måste träffa mig, ställa mig mot väggen. Helst på mer än ett sätt.

Vandrade längst med Stockholms gator i veckan. Det var de sista varma sommardagarna som helt plötsligt gjorde entré igen och solen fick vattnet att glänsa längst med Norr mälarstrand. Jag fantiserade om att oanmält promenera fram till honom. Våldskyssa honom om det så behövdes.

Trodde mig se honom ett par gånger när fantasin levde rövare. ”Samma längd, samma frisyr, vänta nu, det kanske är han, åh herregud det kanske är han, vad ska jag göra, ska jag …” var en tanke som jag inte känt sen någon gång under gymnasiet som plötsligt for igenom huvudet i en välda fart flera gånger. En gång på tunnelbanan, men sen hopade sig människor framför och jag kunde bara skymta ett öra och plötsligt så försvann han och det var ju förstås någon annan.

Jag erkänner det. Jag skulle absolut inte ha någonting emot att ligga under honom. Herregud. Det är väl det stället jag spenderar mest tid om att fantisera om. Trots att jag varit så jävla arg, förbannad, besviken så kan jag liksom inte rå för det. Det här är inget ordbajsande heller, utan faktiska känslor, så att du vet.

Men jag vill inte vara en person som suktar, jag avskyr känslan, när suktandet inte längre är ömsesidigt om det någonsin varit det. Men likförbannat. Jag suktar som en blodhund som fått vittring om en hjort, jag skulle kunna vara Anastacia Steele som hyser ett omåttligt begär för Christian Grey i 50 shades of grey med mitt suktande, jag suktar som om jag inte var skapt för annat. Jag suktar trots att det inte verkar leda någonvart.

Jag skulle vilja att han förstod hur mycket han går miste om genom sitt beslut.
Jag skulle vilja att han tog sig hit och ställde mig och mitt ordbajsande mot väggen.
Två års jävla funderingar kan man inte bara ge upp så lätt.
Jag är så fruktansvärt trött på att fantisera nu. Så trött.

Så om du tänkt på det, om det fortfarande finns där i bakhuvudet…
Och om du fortfarande kommer ihåg det och om du läser mitt namn mellan raderna.

2 thoughts on “Maybe you

  1. Pop says:

    Känner igen mig så mycket i din berättelse, hur man nästan låter just den där svidande kärleken definiera en…
    Fin blogg, fina ord!
    Kram
    Pop

  2. Lina says:

    Jättefint skrivet, jag känner igen mig väldigt mycket jag med. Det där med känslor alltså, ibland undrar en ju varför något som egentligen är så primitivt och enkelt tenderar att vara så himla svårt…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: