Feministisk forskning kan tvärtom förhindra självmord bland män

Efter Brunnbergs totala hjärnsläpp tidigare i veckan i Slitz avseende att feminismen är ansvarig för fångvaktaren Karen Gebreabs tragiska död där hon misshandlades till döds med en batong på ett fängelse, tror man snart att man läst allting gällande att svartmåla feminismen. Det helt bakvända resonemanget i Brunnbergs fall handlar om att det är feminismens fel att  “svaga” kvinnor arbetar i “farliga” yrken och att feminismens kamp för att kvinnor skall få arbeta i klassiskt könsmärkta manliga yrken (och vice versa) är ansvarigt för Gehrabs död. Istället för att skuldbelägga den manlige fånge som gick helt bananas och slog sönder och samman en person med batong eller fängelsets naiva misstag att låta enkom en person följa med en våldsam mordmisstänkt fånge genom en korridor, pga för få personer i tjänst är det alltså i Brunnbergs tankevärld den ondskefulla feminismens fel.

Men svartmålningen och smutskastningen av feminism slutar inte där. I en artikel signerad antifeministen Beatrice Fredriksson i en gästblogg på Genusnytt så resoneras det i ungefär samma misogyna anda och feminismen anses av någon makalös anledning vara syndabock avseende det faktum att fler män än kvinnor tar självmord. Artikeln i fråga handlar om unga mäns psykiska ohälsa och skribenten gör feminism och jämställdhetsarbete ansvarigt för mäns självmord under titeln: “Vidrigt feministiskt svek mot unga killar”.

Inlägget handlar i korthet om att jämställdhetsarbetet idag inte bryr sig om mäns psykiska ohälsa eller mäns självmord samt att det är feminismens fel att kvinnor betraktas som svaga och därför får hjälp och uppmärksamhet, medan männen som måste vara starka inte får någon hjälp. Fredrikssons antagande är alltså att feminismen gör det värre för män som inte stämmer in i normer & föreställningar kring maskulinitetet, vilket är både okunnigt och snudd på komiskt då ifrågasättande och kritik av normer kring kvinnlighet och manlighet är precis vad ondskefulla feminister och genusvetare hänger sig åt. Jag tänkte att jag skulle besvara inlägget då det är ett område jag både arbetar med och intresserar mig för och för att jag milt uttryck anser att Fredriksson är ute och cyklar.

För det första; det stämmer att fler män än kvinnor tar självmord. Det stämmer även att fler kvinnor än män gör självmordsförsök. Vad Fredriksson dock glömmer bort i sin analys är att statistik kring psykisk ohälsa inte enbart handlar om antalet självmord, utan även om hur många män respektive kvinnor som lider av depressioner, ångest, psykiatriska sjukdomar och andra symptom på psykisk ohälsa.

Enligt Folkhälsoinstitutet och ett gäng andra källor är:

” inåtvänd problematik, det vill säga oro, ångest och depression, betydligt vanligare bland flickor och kvinnor än bland pojkar och män. Så var det  på 1980-talet, samt tidigare ändå – och så är det fortfarande i slutet av 2000-talet.”

År 2007 hade exempelvis 177 per 100 000 kvinnor och 117 per 100 000 män vårdats på sjukhus för förstämningssyndrom, enligt patientregistret. Det är betydligt fler kvinnor än män. Statistiken och efterföljande riktade insatser baseras alltså inte endast på självupplevd ohälsa i form av ifyllda enkätet som Fredriksson tycks tro, utan på vilka som söker sig till psykiatrisk vård, får hjälp och därmed hamnar i statistiken. Mildare oro, liksom ångest och depressioner är 1,5 – 3 ggr vanligare hos kvinnor än hos män. Det är statistik som denna samt oroväckande högre belastning på psykiatrin bland unga i allmänhet som man utgår ifrån när man bestämmer sig för satsningar på unga tjejer, liksom på ungdomar överlag, i en mängd olika insatser.

Likaså är man högst medveten om att den högre rapporteringen i kvinnors fall kan bero på, jag citerar FHIs rapport:

” En hypotes är att könsskillnaderna i oro, ångest och depression förklaras av att problemen yttrar sig på olika sätt för kvinnor och män, och att diagnoskriterier och screeninginstrument fokuserar på typiskt kvinnliga symtom.”

Likaså är Folkhälsoinstitutet och forskare i detta fall medvetna om att det skulle kunna förhålla sig så att män är mindre benägna att erkänna besvär av nedstämdhet och oro (pga könsnormer) – vilket ger upphov till såkallad “response bias”. Likaså rapporterar män i högre utsräckning somatiska symptom, när de i själva verket kanske har problem med psykiska. Det här är aspekter man har med i beräkningen och som gissningsvis berättar en del om hur mäns psykiska ohälsa också den påverkas av kulturella normer om hur man bör bete sig, som man respektive kvinna.

Det första felet med Fredrikssons inlägg förutom rubriken som sådan, är hennes antagande om att: “det helt enkelt inte är okej att ta deras parti” där hon syftar på killarna och samhällets påstådda ignorans. Här reproducerar hon själv en förutfattad mening om att psykiatrin och samhället inte tar mäns psykiska ohälsa på allvar och att det finns någon samhällelig norm att strunta i män som lider eller att psykiatrin respektive samhället är helt omedveten om att manlig ohälsa existerar. Detta skyller hon sedan på feminismen, precis som de normer som förutsätter hur kvinnor respektive män agerar vid psykisk ohälsa. Istället för att sätta sig in i området, vilket man tycker att man kanske borde göra om man vill kritisera det, levererar hon okunskap efter okunskap i sitt märkliga påhopp på feminism.

Fredriksson tycks inte vara medveten om är att det inom medicinsk genusforskning sedan länge finns forskning som sysslar med att analysera genusuttryck i psykisk ohälsa och sjukdomar överhuvudtaget i relation till kön. Fredriksson tycks inte ha tänkt tanken att genusuttryck som många sedan uppväxten bär med sig, där vi ordnas in i mallar och normer avspeglar hur vi beter oss även när vi är vuxna och drabbas av psykisk ohälsa. Normer som gör att flickor uppmuntras till att visa känslor, gråta och leka emotionella lekar med dockor i en helt annan utsträckning än pojkar, medan pojkar i sin tur gärna skall “bita ihop”, leka krig och springa snabbare än snabbast & klättra högre än högst. Hur det hela hänger ihop med att exempelvis lagsporter bland pojkar tas på ett helt annant allvar och ges en helt annan betydelse än flickornas dito, som benäms som “damfotboll” i relation till normen fotboll, där pojkar och män är utövare.

Det här är inte “feminsmens fel” utan något feminismen faktiskt uppmärksammat och velat diskutera i åratal. Likaså finns det ett flertal feministiska studier som menar att konservativa kvinnoideal där kvinnor ses som sköra, emotionella, irrationella och lättpåverkade  stämmer bättre överens med den klassiska depressiva & neurotiska rollen , vilket innebär att vi lättare sammankopplar kvinnor med depression & ångest, än vad vi gör med män och mansrollen. För mer om genusuttryck i ohälsa och kulturens inverkan på hur vi uttrycker oss, rekommenderar jag Fredriksson och övriga “antifeminister” att läsa litteratur av idehistorikern Karin Johanissons som “Den mörka kontintenten” eller Berit Schei, professsorn i samhällsmedicin bok “Kvinnor lider – män dör” – folkhälsa i ett könsperspektiv, eller Anne Heiths genusforskning.

Fredriksson fortsätter med sina förutfattade meningar:

“Men samhället tillåter inte dessa killar att be om hjälp. Samhället tillåter inte dessa killar att faktiskt våga kryssa i den där rutan i enkätfrågan. För killar ska inte må dåligt. Samhället har bestämt att det är tjejerna som mår dåligt, för det är mer i linje med den feministiska analysen.”

Nej, det är inte den feministiska analysen som inte vill uppmärksamma pojkar som mår dåligt. Det finns ingen statsfeminism som konspiratoriskt förbjuder män att visa sig känsliga och berätta om sina känslor, snarare tvärtom. Feminister brinner ju för att människor ska få vara människor utan att stöpas och gröpas ut inifrån bara för att de råkar ha en penis eller en vagina. Hur kan Fredriksson ha missat det? Hur kan Fredriksson bara förbi se att många feminister rent utsagt avskyr att det finns föreställningar om hur könen ska bete sig?

Det finns däremot otäckt starka könsnormer i samhället som baserar sig på en biologisk uppfattning om att kvinnors och mäns egenskaper måste särskiljas och är av naturen givna. Denna syn på könen har sitt ursprung från samma tidsepok som det biologiska rasinstitutet i Uppsala hade sin storhetstid, då man ville dela upp, mäta, etikettera och märka ut egenskaper hos minoritetsgrupper som samer, zigenare, utvecklingsstörda, kvinnor och homosexuella genom att mäta och väga deras skallar. Det är med andra ord otroligt dåraktiga och skeva normer som finns kvar i frågan om män och kvinnor,  där män alltid setts som normen och kvinnan det avvikande. Det avvikande som i fallet att hon också lättare drabbades av hysteri eller blev “tokig” till skillnad från den intelligente och stabile mannen. Eller som i fallet att depression plötsligt sågs som respektabelt, när män började drabbas av det och sjukdomen fick en annans könsmärkning.

Det här är starka och ihållande föreställningar om könen som reproduceras generation efter generation, beroende av vad föräldrar och samhälle för över till sina barn och vad dessa barn senare för över till sina vänner. Det är visserligen inte lika traditionellt som innan feminsmen fick sin framgång, men det finns kvar och avspeglas i kvinnors och mäns upplevelser av psykisk ohälsa. En dikotomisk uppdelning som förutsätter att kvinnor anses ha vissa egenskaper och män andra och där det är väldigt vanligt att att kvinnor anses vara “svaga” som i fallet Brunnberg, medan män anses vara motsatsen & skapta för stordåd. Överlag så ges kvinnor enligt denna uppsättning konservativa och traditionella maktordning negativa egenskaper, medan män getts de positiva. De “positiva” egenskaperna är dock ingenting man kanske har när man blir psykiskt sjuk, vilket är vad Fredriksson borde uppmärksamma, istället för att skuldbelägga feminismen för något den aldrig gjort. Det vore exempelvis högst intressant om hon skärskådade det faktum att fler självmord bland män kan bero på just traditionellt manliga normer som leder till förväntningar om att män ska vara tysta om sin psykiska ohälsa och hur dom egentligen mår och beslutsammma om de väl bestämmer sig och att det i sin tur leder till mer aggressiva och slutgiltiga försök vid självmord än i kvinnors fall, vilket oftast ses som  “rop på hjälp” istället för definitiva handlingar.

Dessa normer och ideal kring kön är något feminismen kritiserat sen feminismens början, men istället får alltså Fredriksson det till att vara feminismens fel.

För mer om detta i anknytning till suicid rekommenderar jag även Fredriksson professor Lars Jacobssons forskning om hur mansrollen (som inte är feminismens fel utan samhällets och kulturens illvilja till könsnormer och könsmaktsordning) leder till självmord bland manliga renskötande samer och hur outtalade föreskrifter om att män inte bör prata om sitt mående och istället ta livet av sig till följd av smärtan och tystnaden, innan hon börjar beskylla feminismen för ohälsan i samhället.

Fredriksson avslutar i samma traggliga gamla hjulspår, till synes helt omedveten om att aktuell forskning på området, med både medicinsk, sociologisk, genusvetenskaplig och samhällsmedicinsk inriktning  är mycket medveten om både könsskillnader i psykisk ohälsa och mäns höga självmordstal.  Feministerna hon kritiserar vill nämligen också att männen som tar självmord ges hjälp och slipper leva enligt könsnormativa traditioner.

“Detta är för mig ett av det största och vidrigaste svek den svenska feminismen är skyldig till. Feminismen kan fortsätta handla om vilka leksaker barnen ska leka med på dagis, hur mycket genusperspektiv vi behöver i högre utbildning, eller hur kvinnofrämjande lagstiftning ska se ut. Men så länge som unga killar dör, tänker jag inte delta i det. Istället tänker jag fortsätta prata om de viktiga frågorna först.”

För det är tydligen bara viktigt att unga killar (och män upplysningsvis) dör i självmord enligt antifeministen Fredriksson. Inte att kvinnor gör det också eller att psykisk ohälsa är lika vidrigt, degenererande och plågsamt oavsett vilket kön som drabbas. Jag önskar också att samhället öppnade upp för fler debatter om manlig ohälsa och nyanserade mäns beteende utifrån vetskap om hur normer kan påverka det som i fall som handlar om farliga manligt dominerade grovarbeten, mäns överrepresentation även bland hemlöshet eller i missbruksfrågor,  men jag ser feminsmen, maskulinitetsforskningen och genusvetenskapen som ett verktyg för att analysera det och komma med lösningar på problemen,  inte som samhällets bottenskrap och syndabock.

4 thoughts on “Feministisk forskning kan tvärtom förhindra självmord bland män

  1. Joel J says:

    Jag slutade läsa när jag förstod att du drar likhetstecken mellan misogyni och anti-feminism.

  2. jolle says:

    Jag slutade också läsa i mitten någonstans då det bara gick runt i cirklar.
    Det jag läste vara rena bullshiten i princip. Här har vi ett praktexempel på ignorans. En vit kvinna till råga på allt som inte har kulor nog att våga erkänna att samhället motarbetar män. Visst det snackas mycket om genus och diverse ideologiska larvigheter i samhället, men ungefär noll har med pojkar och män att göra på ett sådant sätt som tilltalar pojkar och män. En vit kvinna ska inte kunna få definiera eller öppna munnen om vad som är fel på män och pojkars könsroller. Vet man inte heller om att feminister motarbetar män och mansrörelsen i den formen som män vill ha det, är man fan lite efter. Så sent som idag läste jag om feminister som motarbetade mansrörelsen och man undrar var alla dessa feminister är som minsann säger att dom är emot det, hmmm. Så du kan skicka dina larviga källor som bevisar ungefär noll, inte första gången feministisk statistik är vinklad iof, men så länge du inte är själv feministkritisk varför ska vi ta feminismen på allvar? Det är en orsak till varför det till 99% är vita kvinnor som intresserar sig om genus och har urusla manssyner.

    Sen att Ulf har rätt är ju en självklarhet. Mycket enkelt, skulle denna kvinna arbeta där om inte feminismen tvingat in henne? Svaret är nej på precis alla som ställer sig denna fråga. Ytterligare kan man inte säga att det var mannens fel och det är han man ska lägga skulden på. Vi alla vet att det kommer hända. Ingen skyller på en psykisk störd kvinna eller man när en man blir dödad. Ytterligare så är det ALLTID underbemannat på sånna här ställen det vet alla som tar 3 minuter och kör en googling och även läser feministkritiska män och kvinnor som arbetar på dessa ställen. Det är inte fel, det har alltid varit så och kommer alltid vara så.

  3. Jolle.

    Du verkar inte ens ha läst det jag skrivit innan du spyr ur dig en massa galla på feminism och genus. Var kommer all fientlighet ifrån? Det är varken feminismen eller genusvetenskapen som försvårar för män eller på något vis vill minska mannens utrymme. Det är traditionella och konservativa föreställningar om hur mannen bör och ska agera, som lever kvar och förminskar mannens handlingsutrymme.

    Jag tänker inte “erkänna” att samhället motarbetar män eftersom jag inte anser att det gör det och jag tycker att det är TRÅKIGT att jag som vit kvinna inte skall ha någon rättighet att tycka till, ha åsikter eller ventilera mina kunskaper omkring psykiatri och genus, bara för att du har fått för dig att bara män har den rättigheten. Varken min hudfärg eller vad jag har mellan benen inverkar på min kunskap eller mina åsikter i den här frågan.

    Jag är övertygad om att man måste se till kvinnors likväl som mäns livsvillkor – samt mäns och kvinnors könsroller för att komma till bukt med psykisk ohälsa liksom självmordstalen. Jag skulle gärna vilja höra någon ståndpunkt från ditt håll i den frågan förutom all den gallan du spyr gentemot feminism/genusvetenskap och mig i egenskap av att vara kvinna och vit. Men du verkar inte ha någonting att komma med?

    Mina “larviga källor” bevisar mer än du gör, så jag förstår inte riktigt syftet med ditt inlägg. Sen håller jag inte med om att “feminsmen” orsakat att kvinnor arbetar i mansdominerade yrken. Feminismen har möjliggjort för kvinnor LIKSOM MÄN att ses som de individer de är – istället för sina könsorgan, när de söker jobb. Det borde vara viktigt även för män, då män behövs i redan kvinnodominerade branscher.

  4. Peter Hang says:

    Jättebra skrivet! Normerna ska inte få styra människorna.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: