Drömmar om kärlek

Vissa saker är svåra att skriva om, svåra att beskriva, svåra att nöta ner på ett papper och kanske borde man hålla det för sig själv, för att inte jinxa framtiden & ens chanser. Men jag har aldrig varit vidskeplig och tänker inte bli det heller.

Ibland känner jag mig förväntansfull, nästintill euforisk utan någon synbar anledning. Det är en känsla som smyger sig på när man som minst anar det. Ibland när man cyklar med vinden i håret i nerförsbackar, ibland när man lyssnar på en låt, ibland när man ser en bild som påminner en om något. Ofta i samband med dagdrömmar om kärleken.  Kärleken med stort K. Den där himlastormande passionen som sveper tag om en och inte lämnar en oberörd, ens om man försöker. Passionen som får livmodern att slå knutar på sig själv, som får varenda nerv i kroppen att pulsera, som får känslorna att ligga utanpå kroppen. Som gör en för evigt längtansfull, tagen, svävande.  Ett litet ord kan få en att implodera i vällust.

När saknaden av kärleken när han inte är närvarande känns som ett gapande hål av tomhet. När någons närhet är som syret man andas, när hans unika doft är ens trygghet, när hans läppars konturer är för evigt inristade i minnet, när man kan orientera sig längst med hans hakspets, ner över halsen och upp över bröstet och fingertopparna lärt sig allting utantill. När hans nackhår krullar sig när man smeker det med sina fingrar. När man får andnöd av tanken på att han kan försvinna.

Jag vet inte, jag kanske fantiserar för mycket. Det kanske inte är så, ens för de käraste?

Hitintills har jag aldrig upplevt passionerad förälskelse annat än under korta episoder. Mina begär brukar förstöra mig till slut och lämna mig utsvulten, som världens bästa Sylvia Plath sa.

X som fullständigt pulveriserade alla förhoppningar om någonting mer än hans fasta grepp om mina höfter. Y som snackade så mycket skit att man storknade men hade sådan karaktär att man fastnade, Z som jag förlustade mig med tills jag knappt visste vad jag hette, Å som verkade så bra, men som aldrig tog sig mod att göra slag i saken, Ä som aldrig fanns annat än i min fantasi, Ö som älskade mig så djupt att jag började förakta honom.

Så om man summerar alla erfarenheter inser man vad man behöver. Och det jag behöver drömmer jag om.

En kärleken som är lika dynamiskt föränderlig som jag, som skrattar sig hes åt riddare på vita hästar, som har levt, mött på motstånd, tagit sig upp ur den djupaste madrömmen, hämtat sig och upplevt livets bergodalbana. En kärlek som är en ordkonstnär som kan plocka ner mig bara genom att verbalisera sina önskningar, som kan bära mig på sina axlar utan att anstränga sig. Som lärt sig lita på sig själv och har självkännedom, men ändå självdistans nog att skratta åt sina misstag. Som med säker blick gör mig knäsvag, som står trygg när jag faller och har läppar som fastnar vid mina.

Det finns få livshistorier och personer som beskriver passion lika väl som Sylvia Plaths förhållande till Ted Hughes. Jag vill uppleva den passionen som Sylvia & Ted hade tillsammans och pausa när det var som bäst, genuinast & allra mest kittlande. Sen klarar jag mig utan det hjärtskärande, destruktiva och förlamande dramat, det har jag fått alldeles för mycket av redan.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: