Känslomässig inkontinens.

Det är i mitten av juni. Jag ligger i min säng med fötterna mot väggen, lakanet har korvat sig under mig på grund av mina rastlösa ben och min yviga kropp. Från midjan och neråt lider jag av en rivande rastlöshet få förunnade, den där rastlösheten som drabbar människor med ett starkt intresse för någon som kan förvandlas till en förälskelse vilken sekund som helst, som kan göra en metamorfos från en ful mal till en vacker fjäril medan man ligger där. Den där obeskrivliga ivern fyller mina ben som myrkryp, jag kan inte vara still. Jag har en lustfylld eufori som fyller magen och strålar ner mot underlivet. En känsla som gör att man bara vill svettas tillsammans. Ovanpå varandra. I varandra.

Jag iakttar mina bleka ben, skuggorna som faller bakom dem på väggen i ljuset av kvällssolen som strilar fram mellan rullgardinen och väggen. Han har precis sagt att ”vi löser det här” per telefon på sin halländska och antytt att vi måste träffas och det snabbt och jag kan fan inte tro det är sant. Han verkar till och med seriös. För så säger man ju inte annars.

Han vill komma upp till Umeå, göra en tre veckors lång odyssé genom Sverige och avsluta den med ett sista stopp i fristaden Umeå för att rädda sitt eget skinn, för han är ensam och i behov av närhet. Men det har jag inte riktigt insett då, eller så försöker jag bara att vifta bort som en enerverande spyfluga, för varenda cell inom mig vill verkligen tro att han vill komma upp för att träffa mig och för att han är genuint intresserad. Att jag är betydelsefull.

Och visst har jag förstått att hans korta förhållande precis tagit slut, att hon är utom sig och lever rövare konstant. Men konstigt nog och naivt värre tycker jag bara att det är småcharmigt att han så gärna vill komma hem till mig då, så snabbt inpå. Att han vill ligga i min säng med mig, skeda mig någon vecka efteråt.

Så jag funderar på att gå på Systembolaget och köpa en bag-in-box inför midsommar när han kommer. Kanske lite starksprit med, vi kan ju äta jordgubbar på min balkong, vi kan dricka snaps med. Han har sagt att han kommer tidigt med morgontåget, kanske redan på torsdagsmorgonen en dag innan midsommarafton och jag vet att jag inte kommer att kunna sova på grund av all nervositet som fyller mitt hariga hjärta.

Så jag storstädar hemma, jag tvättar till och med mina fönster vilket jag i princip aldrig gör annars för jag vill att det ska vara bländande rent och jag tänker konstant på vad vi ska göra, jag tänker så hopplöst mycket på honom att jobbet blir lidande. Jag får koncentrationsproblem och känner att jag bara kan fokusera på en sak i taget.

Några dagar går och midsommar närmar sig. Eftersom jag är långt ifrån sorglös relationsmässigt börjas orosmolnen torna upp sig ovanför mig och mycket riktigt verkar Murphy’s law gälla även denna gång.

För mobilen tystnar. De där nyfikna sms:en slutar så sakteliga plinga till. De nattliga samtalen får inte telefonen att vibrera längre. Jag säger du kan väl ringa mig ikväll per sms och han säger ”Ja, jag kanske gör det” efter att han haft en usel dag i Falkenberg. Men han ringer inte. Han berättar istället om hur saker och ting är ett jävla kaos. Någon dag senare verkar han plötsligt osäker på om han kan komma upp. Han har blivit sjuk. Förkyld. Jag anar oråd. Tänker att han ångrat sig, inte vill komma, men nej nej. “Han jobbar inte så”, med undanflykter, säger han själv.

Så mina förhoppningar väcks till liv igen när han säger att vi får ses senare i sommar istället. Efter den 11:e juli. Att han planerar att komma upp till Norrland då om han får en ny invit och jag kan inte vara kall. Jag har aldrig kunnat vara kall. Jag är en intensiv jävla lärka som kvittrar ut precis allt jag tänker och känner. Jag har inget tålamod och känsomässig inkontinens och frågar honom om jag verkligen måste vänta ända till den 11:e juli. Det är ju två veckor bort.

Jag vet inte om det var där jag blev för lätt.

Nu är det mitten av juli:

Min känslomässiga inkontinens fortsätter i skov. Jag känner att jag måste skriva saker för annars kommer dom aldrig ur mig. Jag känner att han måste få läsa det jag skriver och det vet jag att han gör, för att han ska förstå vilken jävla jubelidiot han är. Han återkommer i mina tankar då och då och jag  halkar in på villovägar, särskilt när jag är ensam eller när jag ser buss 615 eller när jag twittrar, vilket är lite för ofta.

Istället för att lyda förnuftet tänker jag på hur några enstaka intensiva dagar fick mig att känna, på sakerna som han sa och sakerna han planerade som han nu inte låtsas om. De verkar som om de aldrig har tänkts, aldrig formulerats eller funnits eftersom hon är tillbaka i bilden nu och jag är ute ur den. Och då undrar jag om han gör så mot henne också, inte låtsas om det.

Att allt är tipp topp nu. Om jag kanske ska vara avundsjuk på henne eller om jag enkom ska tycka synd om henne. Som förmodligen blir lika lurad.

Jag skulle aldrig kunna säga till någon att jag fann den intressant och att jag hade haft personen i bakhuvudet under två års förhållanden om jag inte menade det.

Jag skulle aldrig kunna säga att vi skulle ses när det var så uppenbart att personen framför mig hade stora begär efter min närhet om jag inte menade det och faktiskt ville.

Jag skulle aldrig kunna säga att jag inte skulle gå tillbaka till ett osunt förhållande och att det var det sista jag behövde oroa mig över, om jag inte var otroligt säker på det.

Jag skulle aldrig kunna inbillade en annan människa sådana saker och sedan bara vända ryggen till.

Det är saker jag aldrig skulle kunna säga, som han sa. Så jag tänker att om han inte är helt dum i huvudet så kanske han menade det då, när han sa det. Trots att han sa alla de där sakerna och sen gjorde tvärtom och dessutom låtsas som ingenting, så kanske han menade det när han sa det.

Ibland hör han av sig. Oftast för att kommentera min känslomässiga inkontinens och be mig hålla käften.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: