Om min morfar

Om min morfar del #1

Min morfar har alltid varit en väldigt speciell man. Ni tänker kanske att varje morfar  är speciell, men knappast på det där finurliga, tokroliga och ironiska sättet som min. När jag var liten minns jag hur jag kurade ihop mig i soffan intill honom i rummet bredvid köket där mormor snart skulle bjuda på kaffe och bulla i det stora huset i Jämtland. I soffan berättade han inlevelsefullt sagor som han kommit på själv eller om minnen från sin barndom. Med tretton barn i familjen, en fattigdom som vi barnbarn inte kunde referera till idag och flertalet livsöden fanns alltid något nytt att ventilera och diskutera.

Jag minns honom där i huset med en rutig flanellskjorta, ofta i röd eller blå färg, med en doft av god cologne som omsyrde honom och en pigg blick. Varje gång han berättade något så verkade han så belevad. Oavsett om det handlade om han och hans brorsor som varit så populära bland kvinnofolket i sin ungdom eller en älg han mött ute i skogen. Ibland hade han tecknat till sagorna han berättade, illustrerat med konstiga gubbar och fantasifulla figurer. Det var sannolikt samma sagor han berättat för min mamma och moster, men med en något annorlunda tappning denna gång. En tappning som kanske förändrats och nyanserats av hans erfarenheter av djup depression under min mammas barndom, eller de flertal hjärtinfarkter han fått under senare år.

När rastlösheten kröp i min lilla flickkropp tog han min lilla hand i sin fasta och lite skynkliga och vi gick ut till snickeriet där han visade sina samlingar av täljda smörknivar, bilar, vargar och andra djur. Han gjorde vackra träskåp, varav vissa han lät en bekant konstnär från byn måla landskapsbilder på och sen såldes dem till riktigt fina priser. I snickeriet fick jag låna sandpapper och en träbit och ibland en kniv och försöka karva, med ödmjuka instruktioner. Ibland satte jag mig på en stubbe utanför det rödmålade snickeriet, med sönderskavd färg, glepor i fönstren som fick vinden att ila och så fylld av maskiner av alla dess slag att nog bara morfar kunde orientera sig därinne. Där satt jag och filosoferade och tittade upp mot åkrarna som delades av med en skogsgunge i mitten, jag tittade på tranorna som häckade och jag hoppades så på att få se en älg.

Min morfar har alltid älskat naturen, rört sig där ständigt, plockat bär, jagat och fiskat.  Eftersom vintern är den längsta årstiden i Jämtland så har vi fler gånger än jag kan räkna till tagit bilen och åkt till en sjö, med skotern på släpet eller skidorna i takboxen och gett oss ut på isen, jag, mamma, mammas man och morfar. Det där lugnet och aldrig sinande brisen av frihet har alltid varit hans bästa vän, i skogarna och på sjöarna i Jämtland. En längtan som han ständigt återkommer till.

Fortfarande.

Min gammelmormor och gammelmorfar hade ett hus i Åskloster, drygt någon mil norr om Varberg i Halland. Det är ett vitt litet hus byggt på 30-talet för en mindre familj alldeles precis vid den gamla stambanan där ånglokomotiv som föga skyndsamt körde förbi kunde ses från den inglasade verandan. Förr skymde låga träd den närmsta sikten till en havsbukt, men idag är dessa borta och ersatta av betesmark för kossor. Den gamla stambanan har ersatts av ny järnväg där tågen sen 1990-talet dundrar förbi i 200km/h några hundra meter bort från huset. I Varberg är min mormor född och vi har kommit till västkusten några veckor varje sommar så länge jag kan minnas. Förr bodde vi i huset, badade i Kärradal och Espevik några kilometer bort och det var höjdpunkten på sommaren. Glass, minigolf, klippor, lukten av tång i havet, fästningens fascinerande ståtlighet inne i Varberg när vi väl var där och allt det där underbart somrigt sköna.

Sen några år tillbaka bor nu min mormor och morfar i huset. Framförallt för att mormor ville tillbaka till sina hemtrakter och ta över huset som gammelmomma & moffa lämnat efter sig. Där påtar hon i trädgården, har många av sina bekanta, sitter timtal framför skrivbordet med telefonen i handen i det lilla vardagsrummet vars väggar är nästintill tapetserade med tavlor och engagerar sig ideellt i second hand-butiker i Bua eller samlar in kläder som hon reser till Vitryssland med. I sovrummet hänger en tavla på Olof Palme och mamma beskriver henne som en gråsosse ut i yttersta fingerspetsarna.

Morfar däremot, som är 81 år komna, ligger ofta i sängen och funderar på Jämtlands skogar, svarar alltid att det ”aldrig är riktigt bra” när man frågar hur han mår och gnäller ofta över utfiskade vatten längst Västkusten. Det är så mycket mer besvärligt att ta sig ut numera och inte har han samma bekanta heller som kan ta med honom ut på havet, som han hade hemma.

Skogarna eller det som snarare skulle beskrivas som lövskog går inte att jämföra med de norrländska, han har kört omkring och letar efter norrlands guld (inte ölen, utan hjortron) ett flertal gånger men inte funnit några. Han har tagit deras Volvo till de småländska skogarna och kört omkring för att hitta ett guldställe för att plocka bär och fått nöja sig med hallon, framför blåbär och lingon. Han beklagar sig över mörkret som får honom att må dåligt. Han saknar sommarnätterna i Norrland och planerar ständigt en resa dit under sommaren, för att bo några veckor i skogen, få göra sitt, återgå till det han älskar mest. Den norrländska naturens fauna och rikedom. Det är svårt att få en gammal hund att sitta så att säga, men han vet vem som bestämmer och det är mormor och hon vill bo där hon hör hemma.

Så för att hitta något att göra överhuvudtaget i det där fördömda halländska kustlandet började han förra året, som nyss 80 år fyllda med att samla skrot runt omkring i samhällena kring Åskloster. Han cyklade runt och frågade människor i bygden om de hade något plåtskrot att ge honom, kom förbi med släpvagnen på bilen om så var fallet och lyfte skrot som skulle få vilken 25-åring som helst att bli utmattad. För som en säger ”så känner jag mig ju inte som 80 år, utan snarare kanske 30…” och tänkte inte på att kroppen som alltid varit van vid kroppsarbete ändå var rätt gammal numera och inte riktigt pallade att lyfta skrot på flera hundra kilo tillsammans med någon annan lika uttråkad hallänning. Så först började det värka i axlarna och sedan i armarna, sedan i nacken och ryggen och sedan i hela kroppen.

Om min morfar, del #2

Han blev sängliggandes med vad som till en början verkade vara muskelvärk och utmattning, för att snart bli betydligt mer sjuk. Och ni skall veta att det var inte utan att diskuterades bland närmsta släkten om att gubben var ”tokig” som trodde sig vara lika stark som i sin ungdom. Men när det sedan stod  klart att han skulle läggas in på sjukhuset, då kroppen i princip slutat fungera av alla tunga lyft, släpande av skrot och tungt arbete, så tystnade spekulationerna och oron tog över. För vi förstod ju att pengarna som han fick när han lämnat in skrotet hos metallåtervinningen skulle gå till resan upp till Norrland, då pensionen precis som hos många andra tryter för den som haft eget och allt vi vill är ju att morfarna ska få fiska, vara ute i naturen och må så bra som möjligt.

Antingen så besannades våra önskningar, eller så är åldern överkomlig eller så har min morfar lika många liv som en katt för även om det tog några månader, så började han må bättre, även om han magrat betydligt och knappt hade någon ork. Eftersom jag bor så långt ifrån honom, ja alldeles för långt ifrån så hade jag inte möjlighet att besöka honom på sjukhuset under hösten. Mamma  var däremot där ofta och aldrig hade hon sett morfar så medtagen. Ibland grät han där han låg, för han saknade allt utanför sjukhusets fyra väggar. Sjungande fåglar på morgonkvisten då han vid fyratiden stiger upp varje morgon, gör sig en havregrynsgröt och sätter sig framför tvn och slår på en film. Regniga kvällar då gräset doftar, skräniga måsar som flyger längst med kusten, åkgräsklipparens ljud på granngården, de numera vuxna barnbarnen som hälsar på, skrattar ikapp med honom, ligger bredvid honom på den stora dubbelsängen i sovrummet och pratar om livet. Där och då insåg han plötsligt att livet var ganska underbart ändå, trots att han är så långt ifrån sina jämtländska hemtrakter.

När han kom hem från sjukhuset var han spak. Luttrad av livet och svag i kroppen, men ändå någonstans så beslutsam och målmedveten. Dragspelet han annars spelat som stått i ett hörn i finrummet och samlat damm under månaderna togs fram och mormor som traditionsenligt stått för matlagningen fick anstränga sig lite ytterligare för att han skulle komma på fötter igen och orka ta sig ut för en promenad längst med cykelbanan som löper intill där det tidigare spåret löpt. Mamma lagade morfars favoriträtter, stoppade rätterna i foliepapper och körde förbi huset så fort hon hade tillfälle. A (mammas man) talade med honom om hur de tillsammans skulle ta den lilla motorbåten ut till Buas hamn under försommaren och ta fisketurer tillsammans. Så han började längta, tänka positivt och inom ytterligare några månader hade han bättrat sig så pass att han kunde cykla några kilometer, för att få röra på sig och bygga muskler. Den där aldrig sinande livsglöden som finns inom honom kunde inte rå på ålderdom och naiva idéer om företagsamhet.

Och trots tragiska dödsfall inom närmsta familjen, livets oändliga långsamhet som vissa stunder får den mest sysselsatta att känna sig uttråkad har han hittat tillbaka till sin aldrig sinande fantasi och uppfinningsrikedom. Numera har han nämligen installerat en vev på släpvagnen som gör att han med hjälp av den kan lyfta tunga skrotsaker från marken utan att behöva bli helt förstörd; för ”skrothandlare” kommer han alltid att vara, som han själv säger. Nu har han dessutom börjat roa sig med att samla tomburkar i närheten av samhället för att få göra någon nytta, ha någonting att göra och kunna tjäna sig en slant till sina resor upp till norrland. Han berättar med pigg blick när jag hälsar på honom, sitter i den gamla 60-tals soffan i finrummet mitt emot honom, om att han samlat burkar i närheten av E6:an och blivit stoppad av polisen. Polisen som sagt till honom hade bett honom att sysselsätta sig med det någon annanstans än på motorvägen och E6:an eftersom det var farligt och stursk och lagomt uppkäftig som morfar är hade han flinat och sagt att han inte ens var på vägen och pantburkar ville väl polisen inte ha liggandes skräpandes i naturen. Polisen hade efter en stund tröttnat på den gamle gubben och åkt därifrån och morfar hade i lugnan ro fortsatt med burkplockningen vid sidan av vägen.

Det går inte riktigt att beskriva hur han säger sakerna, hur han uttrycker sig och förmedlar sin fantastiska humor när han återberättar, men man kan inte göra annat än att skratta högt. Ett skratt han älskar och brukar tala så mycket om, när man inte är i närheten. ”Ja, Malin hon skrattar hon och vilket skratt, det värmer hjärtat”.

Eftersom vi båda är så rappa i munnen brukar jag alltid komma med svar på tal när han leverar nån ironisk känga eller är sarkastisk så han får bitska komiker att verka vilsna. Det där underfundiga är svårt att hitta en motsvarighet till. Min morfar är dessutom så rastlös och naturälskande att han berättade om att han varit ute och gått vid någon bäck, där han fick syn på något svart som skymtade mellan gräset och stenarna på kanten. Inom någon timme hade han tillverkat ett fiskespö med en krok och fångat upp den svarta saken, som visade sig vara en svart damhandväska. I handväskan låg en plånbok, tom på sånär allting förutom ett körkort och en massa clubkort till affärer. Eftersom min jämnåriga kusin var och hälsade på i Åskloster just under denna upptäcksfärd hade hon snart sökt fram telefonnr till kvinnan på eniro. Morfar ringde till henne och berättade att han hittat hennes väska och då kom det fram att hon lämnat handväskan i bilen i Bua (ett samhälle några kilometer bort) och någon slagit sönder rutan, snott väskan och tagit pengarna och mobilen för att sedan, troligtvis slängt sig på en moped och åkt söderut mot Åskloster, slängt väskan i ett närliggande dike och det var denna väska min käre morfar fiskat upp.

Kvinnan som blev mer än nöjd över att någon hittat hennes väska och framförallt hennes körkort köpte en chokladask och kom förbi och hämtade väskan och om detta berättar han där han sitter mitt emot mig innan han frågar ”om det minsann aldrig blir mat på det här stället?” innan han ler finurligt och sedan ser sur ut. Sen frågar han om vi ska göra en tårta tillsammans, för han är minsann sugen på tårta och jag ser dum ut och säger att jag är en dålig konditor och han skakar på huvudet som om jag syndat. På precis samma sätt som han gör när jag säger att jag inte tycker om att fiska. Sen drar han på smilbanden, spänner sina isblå ögon i mig och säger att ”man måste ju faktiskt inte gilla och fiska”. Sen fnissar vi tillsammans, momma ropar att det är kaffe och bulla, morfar muttrar ”aldrig någon mat i det här hushållet” och vi sätter oss ute i solen under ett parasoll och mormor bjuder på rysk champagne (från hennes senaste resa) och vi firar att släkten är samlad igen.

Här är världens bästa morfar tillsammans med världens bästa mamma.

3 thoughts on “Om min morfar

  1. Alma says:

    Herregud så fint skrivet. Blev helt tårögd.

  2. Men tack så hjärtligt. Det värmde att höra. 🙂

  3. […] Ni ska få lära känna min farmor lite då det är hennes tur att beskrivas nu, jag skrev ju om min morfar för något halvår sen. Hur klyschigt det än låter så är jag oerhört tacksam över att ha […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: