Om vardaglig främlingsfientlighet

Det är i början av 90-talet, jag är 7-8 år och min bästa vän är iranska. Vi bor ett område ifrån varandra, umgås varje dag och har lärt känna varandra på dagis. Hon är mörkhårig, brunögd och äventyrlig. Jag är blond, blåögd och försiktig. Vi kompletterar varandra som Bill & Bull och roar oss med att göra pojkstreck till flickstreck genom att palla tulpaner, plingsticka på närområdena och en eftermiddag roar vi oss med att studera en minigran på några grannars baksida. Den är 50 centimeter hög och jättegullig. Den står där och ser konstig ut, så vi känner på den, både med fötter och händer ända tills vi ser någon titta ut genom vardasgsrumsfönstret. Sen springer vi genom skogen hem till mig så att byxorna bli alldeles blå av blåbär, skrattar och skriker, sådär som barn gör.

Några dagar senare är mamma ursinnig när hon kommer hem från affären, hon har blivit stoppad av en granne från området i entrén till ICA som upprört berättat att hennes dotter & den där mörkhårig flickan som hon alltid hänger med minsann har sparkat på hennes minigran. Det tillsammans med att ytterligare en granne klagat över att uppryckta tulpaner lämnats på tomten precis vid deras rabatt får mamma att se rött. Hon förbjuder mig att umgås med min bästa kompis i ett år. Jag minns inte riktigt vad hon sa, mer än att “hon inte är som dig och har dåligt inflytande på dig.”

Något decennium senare, i slutet av 90-talet sitter vi i köket. I bakgrunden ekar ljudet från Aktuellt vid middagsbordet och nyhetsuppläsarens sakliga och allvarliga röst vittnar om läget i Mellanöstern innan det dör ut av ljudet av explosioner som tar över. Som så många gånger förut baserar nyheterna ut om katastrofer, inbördeskrig,  självmordsattacker och terror.

Jag skär bort lite skinn från kycklingen som stått i lergrytan i ugnen, skall just stoppa en bit i munnen när jag hör hur någon vid matbordet säger “Men för helvete, spräng bort skiten och gör en parkeringsplats av det, dom slutar ju aldrig!” varav jag lägger tillbaka kycklingbiten på tallriken, andas djupt och nästan per automatik skrattar generat över idiotin i det nyss sagda. Jag skäller inte ut per notor, det blir ingen konflikt, jag skakar bara på huvudet.

Ett år senare sitter jag och pratar med en bekant om hennes uppväxt i Malmö. Om hennes barndomsår där och hennes mammas boende i ett numera ganska segregerat område i de centrala delarna. Hennes mamma vågar inte vara ute sent på kvällarna utan sin hund, och knappt med honom heller. “Det har blivit värre…” säger hon med eftertryck: “det har blivit värre sen invandrarna kom, otryggare, farligare, inte som förr”. Hon snurrar en slinga hår mellan fingrarna och fortsätter “En gång följde de efter henne in i huset, ända fram till ytterdörren, spottade på henne, sa att hon var en kärring” – jag frågar vilka och hon säger invandrarna. Hon är glad att hon inte bor där längre. Jag säger ingenting även om jag fylls av en ilska, en ilska gentemot hur fan folk uttrycker sig.

Två år senare har jag varit ute med några vänner på krogen. I sedvanlig ordning ska allting analyseras och gå igenom dagen efter. Jag förklarar för kompisen att jag blivit uppbjuden till en lugn låt just innan stängning. Det är en mörkhyad  kille med hatt som frågat om vi ska dansa. När vi dansat ungefär i 30 sekunder så lutar han sig framåt och pussar mig på munnen helt utan att jag är förberedd. Jag blir förstås paff och lite rädd av beteendet, som både känns främmande och jävligt påfluget. När jag berättar om det för kompisarna säger en av dom “Sådär skulle aldrig en svensk kille göra” – jag nickar och håller med, utan att egentligen tänka alls.

Fyra år senare går jag på en promenad med en kompis, vi diskuterar våra familjers värderingar kring invandrare och framförallt hur våra pappor skulle reagera om vi kom hemdragandes med en invandrare som pojkvän. Jag berättar att pappa skämtat om det någongång och sagt att det inte skulle vara välkommet, åtminstone inte en sån där “arab” medan kompisen menar att hennes pappa helt klart är en riktig smygrasist. Skulle hon presentera en kille från något annat land än ett nordeuropeiskt för sin farsa skulle han läxa upp henne och knappast släppa in honom i villan i det idylliska området några mil utanför stan. Vi skrattar och promenerar vidare. Så jävla sjukt. Tur att vi gillar svenska killar, eller åtminstone inte araber.

Fem år senare åker ovannämnda kompis på solsemester till Turkiet tillsammans med en annan gemensam vän till oss. Det är stranden, sola, bada, festa och dricka pina colada. Väl där blir de uppvaktade av två turkar, den ena av dom som fattat tycke för min kompis är charmig, vältalig och intressant. De dröjer inte många dagar innan det är ett ömsesidigt intresse och på nätterna ligger de ihopslingrade och pratar framtid. De fortsätter kontakten när hon kommit hem, hon pratande drömmande om honom men i förtroende berättar hon om rädslan över att det skulle bli något mer än en sommarflirt. Han är ju ändå turk.

Tio år senare sitter ett gäng kollegor tillsammans i fikarummet på förmiddagsfikat och en av de lite äldre kollegorna höjer rösten för att berätta en dråplig historia om hur Tornedalingar kan vara.  Hon härstammar norrifrån och våra öron spetsas. Det är ju kul med generaliseringar och vi sitter förväntningsfulla idoga att höra:

“Ja, ni vet på 50-talet så fanns det ju knappt några invandrare i Sverige och särskilt inte i norra Sverige. Tornedalingar har ju ett rykte om sig att vara väldigt sävliga och speciella och  det stämmer minst sagt. På 50-talet så fanns det rälsbussar mellan Torne och Haparanda och på en av dessa bussar så sitter Åke.  Det är en dag som alla andra förutom en sak. In på rälsbussen så stiger en lång mörkhyad man. Åke stirrar storögt på mannen och säger inte ett ljud under hela resans gång på några timmar. Just innan de ska stiga av i Haparanda höjer han rösten och riktar sig mot den mörke och säger sturskt “He e till å va neger se ja” och kliver ur bussen.”

Efter det ena gapskrattet efter det andra och tårar i ögonen slår det mig hur tragikompisk hela situationen är och hur jävla svennebanan det är att åtta vita kvinnliga tjänstemän sitter å skrattar sig fördärvade åt den “sävlige tornedalingen” som aldrig sett en neger förut. Det här är nu lite drygt ett år sedan.

Jag kan inte räkna på fingrarna alla gånger jag i min närhet bevittnat klart främlingsfientliga åsikter utan att ha gjort egentligen någonting åt det, förutom att jag innerst inne blivit irriterad eller himlat med ögonen. Det är det där smygande, diffusa, skämtsamma och subtila som är svårt att konfrontera. Det kommer så plötsligt, från personer man knappast trodde hade det i sig och istället för att argumentera emot så blir det tyst. Det ligger på en annan nivå än det självklart och uttalade rasistiska, det som inte kan gå någon förbi. Nivån är den som tar sig igenom samhällen, kulturer, sällskap och vänskaper, utan att det egentligen ifrågasätts och tillslut blir det till små sanningar, som reproducerar främlingsfientlighet utan att vi egentligen är medvetna om det. Kommentarer, betraktelser, åsikter och tankar som bara rabblas utan att någon bryr sig.

Jag skäms litegrann när jag skärskådar mig själv och inser hur många sådana situationer jag bränt och bara struntat i.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: