Bemötande inom psykiatrin

Igår var jag i Skellefteå och föreläste inför ST-läkare tillsammans med en kollega från attityduppdraget (H)järnkoll. Fokus låg på förhållningssätt och bemötandefrågor, det vill säga vad blivande psykiatriker i det här fallet bör ha i åtanke under mötet med patienten.

Till en början vill jag säga att det är otroligt svårt att sätta sig in i den mängd av människor läkare möter varje dag och framförallt vilken mångfald av olika människor det handlar om och hur lite tid man har för varje patient. Just därför är det också svårt att ge någon enhetlig bild eller verktygslåda som alltid fungerar. Men det finns några grundläggande ledord att ha i åtanke under alla möten.  Det handlar om nyfikenhet, förståelse, öppenhet och delaktighet.

Det här är inte exakt det jag sa under föreläsningen, men påminner om det – där vissa saker är borttagna av sekretess-skäl samt några tillägg och omformuleringar av budskapet.

Nyfikenhet

Det är viktigt att se varje person som en unik individ snarare än att bara se en representant av en viss grupp eller diagnos. Att se bortom kategoriseringar och uppfattningar kring hur ”invandrare är” eller hur ”funktionshindrade är” . En vilja till att se personen bakom alla yttre attribut, fördomar och eventuell diagnos för att kunna bemöta personen på ett värdigt och respektfullt sätt. Verkligheten är sällan så simpel som etiketter vill att den ska vara. En regel är helt enkelt att försöka se sig själv i människan man möter.

Precis som njurläkaren vid Karolinska Institutet och författaren Astrid Seeberger skriver så är den skamlösa nyfikenheten väldigt viktigt och direkt avgörande för om man når fram till en patient eller inte. Att man söker hjälp hos psykiatrin innebär inte att man är redo att lägga alla kort på bordet och detta bör en psykiatriker veta. Seeberger delar upp människor i nyfikna och obrydda vilket jag anser är ett bra grepp. Personligen anser jag att läkare måste vara nyfikna och intresserade av varje unikt patientfall och redo att ta sig in under  murarna som framförallt människor som kommer i kontakt med psykiatrin ofta uppvisar. Den psykiska ohälsan ligger en allra närmast, är i många fall otroligt svårt att prata om och ett tabubelagt ämne. Det här är en utmaning, men den ligger i läkarens yrkesroll och bör uppmärksammas mer.

Förståelse

Här handlar det inte bara om förståelse för sina patienter och deras situation och beteende utan även om en förståelse för sig själv. En betydelsefull faktor för att kunna ge ett så bra bemötande som möjligt är att känna sig själv och ha reflekterat kring sin egen person. Att vara någorlunda medveten om vilka föreställningar, förutfattade meningar och förväntningar man själv har i mötet med andra människor. Hur påverkar ens egna socioekonomiska bakgrund/klass, kön, religion, sexuella läggning, etniska härkomst och uppfostran har format en och inverkar på ens attityd och approach gentemot patienter. De egna referensramarna är direkt inverkande på hur väl jag kan bemöta en person, oavsett om jag anser mig ”sköta mitt jobb” så präglar de mötet.

Representationsfaktorn är viktigt i mötet mellan patient och läkare. Hur patienten väljer att se sig själv och vad den vill visa upp. Det gäller även omvänt, precis som ovan beskriver. Hur man väljer att bemöta patienten och om man väljer att identifiera sig med personen som sitter framför eller om det bara är exempelvis en “missbrukare”. Patienten kan även göra ett medvetet val och bara visa vissa specifika egenskaper eller göra det helt omedvetet som sedan påverkar utgången av behandlingen.

Här exemplifierade jag med ett exempel från mitt eget liv och hur identitet varierar med sammanhang och representation. Om jag väljer att presentera mig inför nya människor med följande mening: ”Hej, jag heter Malin, jag är 27 år, har en magisterexamen i Kulturanalys och jobbar inom socialpsykiatrin.” Eller om jag väljer att säga ”Hej, jag heter Malin och har erfarenhet av tvångssyndrom och  depression”.

virginiawoolf

Dessa beskrivningar av en och samma människa representerar två helt olika bilder av mig  och ger upphov  till en mängd olika fördomar, stereotyper och föreställningar om mig som person utifrån hur jag pratar om mig själv. Alla sammankopplar vi vissa beteenden med olika diagnoser eller yrken. En symbolisering som kan ligga mötet till last.

Viktigt att fundera över som läkare, eftersom många symtom kan hamna i skymundan hos den som varken erkänner sig ha någon psykisk ohälsa eller den som inte är medveten om det själv men har en hög social position i samhället eller tvärtom är missbrukare/nyinkommen flykting/osv. När endast en specifik faktor fokuseras på så försvinner flera andra inverkande aspekter.

Viriginia Woolf är en av alla berömda personligheter som lidit av psykisk ohälsa och tog sitt liv. Men hon var också, vilket är väldigt viktigt att påpeka – en väldigt talangfull författare och en av dåtidens starkaste feminister.

Öppenhet & Delaktighet

När man själv tvekar kring hur man ska bemöta någon eller vad en patient vill ha ut av mötet så kan man fråga patienten. För att eventuell behandling ska fungerar så friktionsfritt som möjligt så ska man inte vara rädd för att fråga patienten vad den själv är ute efter, har för behov och förväntningar.

Att göra patienten delaktighet i behandlingen samt ge information och tala på ett sätt som patienten förstår är även det viktigt, för att förhållandet mellan patienten och läkaren ska bli så jämlikt och ömsesidigt som möjligt. Hur man säger saker och det språkbruk man använder under mötet är direkt avgörande för hur väl kommunikationen fungerar.

Det var mycket diskussioner kring just maktförhållandet och att en del i rollen som yrkesrollen läkare är att upperätthålla en viss maktposition och auktoritet i mötet med patienten. Det innebär en balansgång som kan vara svår i vissa situationer. Det viktigaste är helt enkelt att den professionella i sammanhanget, i det här fallet läkaren inte är arrogant eller pratar över huvudet på patienten.

Rent generellt finns åtminstone i Sverige en omedveten föreställning hos patienten redan innan mötet att man faktiskt befinner sig på olika nivåer rent maktmässigt där läkaren är medicinsk och diagnostiskt professionell och den som ”vet bäst”. Personligen skulle jag därför inte vara särskilt oroad över att maktförhållandet rubbas om inte patienten direkt utmanar positionen.

Man bör även poängtera att patienten själv är expert och proffs på sin egen situation och sina egna symtom precis som den berättelse man väljer att framföra under mötet, som ingen annan kan framföra lika bra eller lika autentiskt. Därför är förhållandet mellan läkare och patient ett där båda parter är beroende av varandra. Särskilt också inom psykiatrin då läkaren inte kan göra särskilt mycket om patienten stänger dörren och där symtomen ibland inte syns utanpå.

10 thoughts on “Bemötande inom psykiatrin

  1. Låter som en väldigt givande föreläsning, konkreta råd tillsammans med ödmjukhet inför patienten. Är själv ST-läkare inom medicin samt neurologi (i början) och många kollegor har svårt att släppa sig själva i mötet o otroligt svårt att erkänna att dom inte vet allt, vi läkare borde slappna av lite mer!
    /Malin

    • Malin says:

      Ja, det kan nog vara bra att slappna av och erkänna att man inte kan vara proffs på allt bara för att man är välutbildad och läkare. Eller att man måste uppvisa sig “högre” i maktförhållandet gentemot patienten. Jag tror att en stor del av en lyckad kommunikation och i förlängningen ett bra möte sitter i att faktiskt inse det och våga se det för vad det är – ett möte.🙂 Tack och intressant med din input!

  2. marianne says:

    Stolt mor till en framåt tjej som inte drar sig för att bjuda på sig själv – det brukar ge positiva resultat.
    Jättebra kan jag bara tänka att dina åhörare tyckte att föreläsningen var. “Right from the source”.
    Love you!

    • Malin says:

      Tack mami.🙂 Får hoppas att dom tyckte det ja och jag försökte bjuda på mig själv och ha lite humor om ett annat alltför allvarsamt samtalsämne för att avdramatisera. Love u 2!

  3. Anne Marie Olsen says:

    Hej Malin!
    Du bör jobba mycket framöver med att föreläsa för läkare! Du har i din föreläsning satt fokus på det som är det absolut viktigaste i mötet mellan läkare och patient. Jag är själv läkare och hoppas att undervisning i konsultationsteknik utifrån perspektivet “patientens föreställningar, förväntningar och farhågor” numera ingår i läkarutbildningen, det gjorde det inte, när jag utbildade mig på -70 och -80-talet. Tack för att du delar med dig av din visdom!
    Vänliga hälsningar
    Anne Marie

    • Malin says:

      Hej! Vad roligt att du tycker det. Jag är ganska övertygad om att det är mer fokus på konsultationsteknik och förhållningssätt idag än under 70 & 80-talet, men det är fortfarande svårt att använda det man vet i teorin i praktiken har jag förstått. Sen har ju alla läkare olika utgångspunkter iom förförståelse och eget intresse och/eller erfarenhet av psykisk ohälsa sen tidigare.

      Bara kul att min visdom uppskattas🙂

      /Malin

  4. Intressant!
    När man läser omvårdnad så läggs stort fokus på bemötande. Läkare borde kanske lära sig lite av undersköterskor😉

    Vi har en lärare som arbetat (bla inom psykiatrin) som sjuksköterska och han berättade om en (sedan länge pensionerad) läkare som skrev i journalen “TPL” när han inte hittade några fysiska orsaker till varför patienten mådde dåligt. TPL = Tomtar På Loftet.
    Men att se på psykisk ohälsa på det viset finns förhoppningsvis inte längre.

    • Malin says:

      Det läggs en hel del fokus på bemötande även i läkarutbildningen, men man kanske skulle önska att det var mer även där också. Det finns nog en hel del vårdpersonal inom alla nivåer & på de flesta områden som har förutfattade meningar och är väldigt dömande, men man får hoppas att dom är i minoritet. Annars ganska bra förkortning, haha. TPL. Ska komma ihåg det.😉

      • Jaa, det får man ju verkligen hoppas! Men den lilla personliga erfarenhet jag har av vården (för egen del och mina barn) så är läkare liksom stela och och lite kalla på nåt sätt.

        Och såklart finns undersköterskor och sjuksköterskor som skulle behöva gå en kurs i hur man bemöter patienter. Förhoppningsvis blir jag en superbra uska iaf😀

      • Malin says:

        Jo, det är fler än du som har den erfarenheten av läkare. Att mötena är väldigt opersonliga och en viss distans mellan patient och läkare. Vilket är synd, då åtminstone jag tror att vården skulle förbättras betydligt om inte denna distans var lika påtaglig.

        Det tror jag säkert att du blir!🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: