Lördagsfilosofier och förälskelse.

Såhär en lördagskväll blir jag gärna lite lätt filosofisk när jag bara är hemma och chillar. Jag funderar ofta på hur det skulle vara att kliva ur sig själv och sitt eget psyke och personlighet och stiga in i någon annans och känna hur det känns att vara någon annan med alla känslor, tankar och åsikter det innebär. Det är ju en känsla man aldrig kommer att få testa, att verkligen känna någon annans känslor som dom känns för den personen. Hur den personen reflekterar kring frågor som man själv gör, hur livet hanteras i allmänhet och hur allt är och upplevs. Vi människor är ju mer lika än man kan tro sägs det ofta, så förmodligen är vissa primitiva känslor och begär ungefär likadana för alla människor och känns ungefär likadant.

Sen skulle jag även vilja veta hur andra ser på en, hur uppfattas jag av andra utifrån som inte bär på allt det jag gör och alla bedömningar man själv gjort och gör kring sig själv. Är exempelvis den personen jag ser i spegeln när jag ser mig själv densamma som andra ser? Eller är ens självkritik förblindande eller gör ens självförälskelse i vissa stunder att man får skygglappar och inte ser det andra kanske uppmärksammar?

Ser jag ut såhär i andras ögon? Eller på något annat sätt?

På tal om känslor, när vi träffas av Amors Pil i rumpan och blir förälskade och förbehållslöst  fascineras av alla egenskaper som personen vi förälskat oss i  har och därigenom förbiser alla brister så känns det alltid så speciellt. Det är så fascinerande och unikt att man tror att man är ensam i hela världen om att känna just så och att ingen kan förstå ens känslor överhuvudtaget. Tänk alla sånger om kärlek, alla dikter som skrivits, alla böcker om ämnet när denna förälskelse neurotiskt nedtecknats om och om igen som om varje gång vore den första. Det där känslomässiga virrvarvet och den emotionella bergodalbanan som vi hamnar i när vi är förälskade känns verkligen genuint unikt. Men det är det inte! Åtminstone inte enligt vetenskapen.

Jag håller just nu på att läsa en riktigt intressant bok som heter “Det handlar om Kärlek” där författaren Charlotte Fruergaard skriver att just förälskelsen rent krasst faktiskt bara är en biokemisk process i hjärnan som känns exakt likadan för alla människor. Fruergaard skriver att för att förstå förälskelsen och dess nästintill magiska makt över oss så måste vi släppa de romantiska och idealistiska föreställningar om förälskelsen som vi har och se den för vad den är, en kemisk process.

Denna kemiska process kan förklara både den enorma besattheten man känner för personen, men också det överraskande fenomenet och stunden när den sen försvinner igen lika plötsligt som den kom, antingen för att fördjupas i något annat; kärlek eller för att försvinna helt. Något som jag tyckte var överraskande är även det som står skrivet senare i boken: “forskare har sett att den hormoncoctail som utgör förälskelsen inte har något gemensamt med den blandning av hormoner som stöder ett långvarigt förhållande”, så med andra ord är det sällan relationer blir stadiga av stormande passion och enorm förälskelse.

Man skulle heller inte klara av att vara kvar i det förälskade stadiet längre än man faktiskt är. Den fysiska kroppen skulle bli utbränd och vi skulle troligtvis bryta ihop eftersom det är så påfrestande för den fysiska kroppen. Det ligger nämligen en väldigt stark hämning på hjärnans flykt och alarmfunktionscentrum – amygdala när man är förälskad, dessutom på hjärnans förmåga att tänka kritiskt och lösa problem. Gissningsvis är det därför man tar så extremt irrationella beslut när man är förälskad.

Dopaminrushen och glädjekicken i kroppen gör dessutom att man blir på hypernivå och kan göra hur mycket som helst helt maniskt utan att bli det minsta trött när man är som mest förälskad. Ni vet känslan att man kan överkomma alla hinder, vara uppe dygnet runt och samtidigt topprestera eftersom man svävar på små rosa moln. Klarsyntheten, frimodigheten och risktagandet har med andra ord med hormonbalansen i hjärnan att göra och är typ mer eller mindre universiellt.

Så det är alltså ren självbevarelsedrift som gör att vi slutar att vara förälskade och får känslorna att övergå till någonting annat eller bara dunsta. Kroppen skulle helt enkelt inte palla att fortsätta i samma takt. Det skulle vara som att vara ständigt hög ungefär, inte så nyttigt eller hälsosamt.

2 thoughts on “Lördagsfilosofier och förälskelse.

  1. Peaches says:

    Jag har länge sett kärlek och förälskelse just som en biologisk reaktion. Kanske därför jag är så cynisk, haha. Fast det betyder så klart inte att jag inte dras med i den där hormonvirveln när jag blir förälskad, det gör jag. Men annars ser jag nog kärlek just för vad det är, feromoner som utsöndras och berättar för oss att just vi två kunde få en bra avkomma.

    Vad gäller att kliva ur sig själv och in i någon annan kan jag (lite plumpt i sammanhanget kanske, när du skriver så filosofiskt om känslor, men i alla fall) inte låta bli att undra hur det känns för en man då han blir kåt. Hur det känns för mig vet jag ju (och jag antar att den fysiska reaktionen är ungefär densamma hos alla kvinnor), men hur känns det för en man? Var sitter hans fysiska kåthet? Bultar det i underlivet på honom som det gör på mig, och var i så fall? Man brukar ju fråga lite filosofiskt vad man skulle göra om man fick byta kön för en dag, och jag skulle då helt klart undersöka min sexualitet!

  2. Malin says:

    Jag har nog haft den där idealistiska och romantiska bilden i allt för stor utsträckning, så det känns skönt med denna krassa biologiska förklaring faktiskt. Haha. Blir liksom lite mer legitimt att känna allt det där när man väl gör det om det bara är kemiska processer i hjärnan.

    Haha, ja lite plumpt. Men jag har faktiskt undrat samma sak. Skulle vilja kliva in i en killes kropp under dom stunderna och känna hur det känns, även hur det känns att ha en killes kön.😀 Jag gissar att det bultar i underlivet hos dom också men svårt att veta var precis. Jag skulle nog göra ungefär samma sak, inkluderande att ha sex med en tjej för att känna hur det känns. Haha😀 Ganska långt kan man nog komma i förståelsen bara genom att fråga, men känslan av hur det exakt känns lär man väl aldrig få reda på. Lite intressant i sammanhanget är ju att det är med en transsexuell som bytt kön i svenska Big Brother och då vänder man ju bara ut och in på kuken helt enkelt, och hon säger att hon får ännu skönare orgasmer som tjej än som kille. Men det hör kanske samman en del med lättnaden över att ha samma kön som hjärnan, gissningsvis.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: