Jag vill, kom.

Jag saknar dig, jag saknar att hålla om din spända överkropp, luta huvudet mot din rygg och känna doften av ditt cendréfärgade hår när du cyklar på min mormorscykel med mig på pakethållaren den där kyliga kvällen i slutet av september. Jag har fingervantar för jag fryser för lätt, men det skulle inte behövas för din närhet kokar mig som en ångbastu. Och jag frågar dig om du fryser för du har bara en huvtröja och t-shirt trots tio plusgrader och du skakar bara oberört på huvudet medan du cyklar uppför hela svingen utan ansträngning, med stadiga tag. Vi vinglar inte ens till, trots att jag vinglat till bara några minuter tidigare inne på ett dansgolv. Fnissat och bett om kläderna från garderoben, medan du stod med blyg blick en bit ifrån och väntade, förväntansfullt.

Vi satt där stilla, som i ett vakuum, det var en bubbla som var alldeles för vacker för att spräcka. Ingen vågade sig intill, trots att det var hårdrockskväll och en musiksmak jag avskyr fyllde lokalen med sina skrän, sjungande gitarrer och maniska trummor så var det plötsligt min favoritlåt som spelades på repeat därinne.

Och dina ögon lyste av iver och lust, jag var bara sådär rak och öppen som bara jag kan vara och sa till dig som det var. Du öppnade mitt hjärta, det sa bara sprak så låg det där blottat och existerade bara för din skull. Du knyckte det där vid baren, du behövde inte karva loss det eller slita, det ramlade bara ner i din hand. När jag la min hand på ditt lår en stund senare vid ett bord medan omgivningen inte längre existerade annat än i en oviktig periferi så visste jag att jag var tvungen. Jag var tvungen att ta med dig hem. Så jag tog ett mer illustrativt tag kring ditt lår, vände mig till dig och sa att det var lite tråkigt därinne.

Vill du kanske följa med mig hem?

Och när du nickade så knyckte du mitt hjärta och jag knyckte ingenting annat än några timmar ifrån dig. Och ärligt talat så minns jag inte så mycket av första natten. Eller så minns jag alltför väl. Efter en cykeltur satt vi blyga men onyktra i soffan och småpratade om saker vi redan borde ha pratat om tills jag inte längre kunde motstå dig och tog steget jag ångrar som mest, men inte vill ha ogjort. Dina läppar smakade precis som läppar alltid ska smaka, oemotståndliga och våra tungor dansade tillsammans, händerna lekte och smekte och visste knappt var dom skulle ta vägen och vi blev som en person där och då. Blygheten förvandlas snart till sin motsats, du ringde när du kände dig nödgad, jag sms:ade när jag behövde dig.

Månaderna gick. Någonstans kändes det rätt, ibland alldeles fel. Inbillningen och förhoppningarna tog överhanden, visst kunde jag väl bestämma mig för att inte falla? Jag hade självkontroll och skulle inte dunsa i marken som från en skyskrapa och mosas till oigenkännlighet. Kunde självklart kontrollera mina känslor, jag var ju både äldre än dig och mer livserfaren. Hell, jag var mannen och du var kvinnan och jag kunde svepa dig av fötterna på nolltid tills du bara ville ha mer. Jag kunde få dig att göra saker du skämdes för när vi vaknade invirade i ett svettigt täcke lite senare. Jag kunde lirka dig runt lillfingret.

Men sen insåg du. Det var inte läge längre, du ville inte mer men jag ville mer och det visste du. Allting ville jag ha, allt som du inte kunde ge mig. Den där plågsamma längtan, åtrån och begäret som bara smärtade blev en förälskelse. Redan där och då i baren, vid första ögonkastet. Synd att du hade luggen i ögonen.

Så finalen var tillslut kommen. Det var ömsesidigt, jag hade ju faktiskt tänkt att avsluta det… innan du gjorde det men av någon anledning höll jag ett krampaktigt tag om dig, försökte att inte falla ner från skyskrapan igen och igen och bönade och bad inombords att du skulle förstå vad du gick miste om.

Flera månader senare väckte du mig igen från mardrömmen en fredagseftermiddag på universitetsbiblioteket. Du satt ensam mellan raderna av alla tusentals bokhyllor, dina stora blågröna ögon inramade av hundratals täta fransar mötte min blick och den där känslan i magen var obeskrivlig. Vi hejade försiktigt, sa inte mer än något ord och jag gick iväg. Fast besluten att skriva ett examensarbete och inte drabbas av samma koncentrationssvårigheter som du gett mig under samma period månaderna innan.

Några timmar senare går du förbi mig i matkön på ICA tillsammans med en kompis i träningskläder, du verkar självsäkrare än vanligt och vi nickar till varandra i samförstånd. Ord är överflödiga. Du etsar dig fast i mitt huvud under kvällen, alla minnen samlas i ett enda kaos och jag vet inte var jag ska ta vägen. Lägger mig i sängen och snurrar runt, försöker dränka sorgen i lättväckt sömn men hinner inte somna innan sms:et dimper ner i inkorgen.

Kan jag komma till dig inatt efter spelningen?

Så enkelt, så direkt. Så väntat men ändå oväntat att fjärilarna i magen åker bergodalbana tillsammans med sorgen som dryper inombords och jag skickar skeptiskt och bitskt iväg ett svar:

Vill du det? Var det inte du som ville sluta träffas för inte alltför längesen…

Svaret är snabbt, trots festival, allehanda drycker och säkert klungor med kvinnor omkring. Det är lika försiktigt, varsamt, blygt som alltid. Självförtroendet är som bortblåst, du låter mig bestämma, precis som förr, låtsas inte om tre månaders mardröm.

Jaha, jag tänkte…ja vill du inte så kommer jag inte.

Jag tänker i en millisekund och trycker iväg svaret.

Jag vill. Kom.

För jag kan inte hindra mig, jag kan inte motstå frestelsen, jag kan inte förringa alla känslorna som flyger omkring som ett virrvarv inombords och dryper ut genom varje por ända tills jag med upphetsning och skyhöga förväntningar öppnar dörren några timmar senare och du står där, vackrare än någonsin och du blir min där och då den natten för sista gången.

3 thoughts on “Jag vill, kom.

  1. 😥
    Vackert, men så sorgligt. Speciellt när jag kom till åtrån. När åtrån hålls tillbaka, kanske får jag aldrig visa den, aldrig någonsin. Det gör så jävla ont så det är inte klokt. Skulle skriva mer, men så känslosamt.

  2. Jodå, det får du! Bara du vågar och hittar rätt person. 🙂 Fast även om man träffar rätt person så kan känslor ställa till det…

  3. […] X som fullständigt pulveriserade alla förhoppningar om någonting mer än hans fasta grepp om mina höfter. Y som snackade så mycket skit att man storknade men hade sådan karaktär att man fastnade, Z som jag förlustade mig med tills jag knappt visste vad jag hette, Å som verkade så bra, men som aldrig tog sig mod att göra slag i saken, Ä som aldrig fanns annat än i min fantasi, Ö som älskade mig så djupt att jag började förakta honom. […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: