Bloggandets utmaningar.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här med bloggande. Även om min blogg har sin skara med återkommande läsare (I love you all) så blir jag lite sur, tvär och besviken över att folk som fyller sina bloggar med meningslösheter (ja, förlåt men jag tycker att tusentals festbilder a la Blondinbella blir meningslöst, eller hundratals med semesterbilder som Kenza) får hundratals med kommentarer och tusentals med läsare, medan jag som försöker skriva lite mer om substans ligger betydligt sämre till. Man måste balansera på en verkligt tunn tråd som bloggare. Antingen gå all in och bjuda på sig själv till varje pris inklusive bilder i massor, eller verkligen genreinrikta sig, alternativt vara som alla andra, normallästa och normalpopulära bloggarna.

Jag förstår att det är knäppt att jämföra sig med de största, det gör jag. Men jag gör det ändå. För jag vill bli läst, jag är bekräftelsekåt och uppmärksamhetstörstande och jag tror inte riktigt bloggosfären är rätt fora för mig.

Dels för att få vet om min existens men också för att det ytliga, materialistiska och narcisstiskt lagda helt klart är överrepresenterat inom bloggvärlden. Det är unga tjejer som inte skäms och inte bryr sig om hur dom framstår. Om jag skulle lägga ut dagens outfit, göra kollage över kläder, bjuda på fyllebilder och hoppa glädjehopp på stränder i Thailand så skulle jag sannolikt bli mer poppis. Inte för att jag är lika snygg som Kenza eller lika entreprenörsaktig som Bella, men för att jag kan skriva, bjuda på mig själv och har få spärrar om vad som är privat respektive personligt när det kommer till de skrivna orden. Hell, jag bjuder på läsorgasmer, snygga killar och förförelsebesatthet men inte särskilt mycket foton på mig själv. För mig är nämligen mitt liv i meningen bilder på mig själv för privat och den integriteten vill jag hålla på. Det är problematiskt i bloggosfären. Eftersom folk gillar att få ett ansikte på den som skriver.

Sen så vill jag gärna bli lite för intim och glömmer lätt bort hur folk som av olika anledningar inte gillar mig gärna använder det mot mig, i något desperat försök att sätta dit mig eller placera mig i olika fack. Bara mitt diskussionsflöde på Genusnytt har fått vissa mindre begåvade individer till att kalla mig sjukskriven, psykiskt sjuk och underbegåvad, vilket samtligt är kvalificerat skitsnack. Att jag provocerar vet jag om, men det är inte syftet. Syftet är att tala om att det finns andra vägar och andra tankegångar än dom mest generalistiska och destruktiva. Tyvärr är det svårt att få döva att höra har jag insett.

Skulle jag då skriva för intimt och genuint ärligt om mitt liv och alla utmaningar, styrkor och svagheter som karaktäriserar det får dessa individer vatten på sin kvarn och därför känns en lösenordsskyddad blogg som ett alternativ. Men då får samtidigt inte alla andra, snälla och genuint nyfikna individer möjlighet att läsa. Vilken ambivalens… Folk är så sjukt snabba på att döma ibland. Det gör mig lite frustrerad. Men är väl kanske också en konsekvens om man vill vara offentlig och skribent.

Det är hela tiden en utvärdering och diskussion i mitt huvud om hur jag ska göra och hur jag ska bete mig. Jag tycker inte riktigt om att jag ska göra allt så jävla komplicerat, men det är sån jag är. Jag känner mig som en elefant som balanserar på en sten med detta bloggandet. Därav också att jag tog bort ett långt inlägg om Tuggmotstånd och kärleken som jag skrev i lördags i bakisångest och deppigheten den innebar. How to do?

elefantpasten

Advertisements

7 thoughts on “Bloggandets utmaningar.

  1. Elin J says:

    Jag håller med i precis allt! Jag jämför mig ehal tiden och kan inte för mitt liv fatta hur de framgångsrika bloggarna är så framgångsrika, eftersom jag själv inte finner dem intressanta. Och det är en svår gräns att dra där mellan privat och personligt, jag har själv inte hittat den än (och har många ggr gjort mig ovän med familjemedlemmar pga av min otänkta öppenhet)
    Men, I figure, om det kan hjälpa någon att känna sig som att den inte är den enda i hela världen att känna/uppleva något så är det som värt det. Stolthet be damned. Det kan vara förvånandsvärt upplyftande att relatera till en främling i cyberrymden har jag upptäckt.

    • Ja, jag förstår inte heller riktigt. Men det måste ju handla om att dom ses som några slags förebilder även om jag inte riktigt fattar varför, då det inte är några moder Teresas precis. Skönt att man inte är ensam om att känna så som jag gör… och det är upplyftande att veta att man inte ensam, men lika frustrerande att inte kunna göra bloggen mer populär eftersom man har lite integritet.

  2. annawii says:

    Det kan ta tid att hitta en balans i bloggandet, för mig tog det flera år och jag kan fortfarande känna att det i bland inte känns riktigt rätt. Vissa dagar känns det så onödigt att skriva en hyfsat modeinriktad blogg när jag själv har väldigt starka åsikter och tycker mycket om mycket. Men å andra sidan vet jag att jag inte vill diskutera på nätet eftersom de flesta inte kan hantera en diskussion på nätet (de feltolkar med flit, kastar paj och beter sig allmänt omoget) och då diskuterar jag hellre irl med människor i min omgivning. Dock smyger det sig då och då inte lite av mina åsikter i bloggen och jag ska försöka bli bättre på det eftersom jag vet att jag har mycket att ge och eftersom det nästan enbart är högeråsikter som vädras i bloggar liknande min egen. Där beundrar jag Rebecca & Fiona som går in stenhårt för att bryta myten om hur en vänster-människa” ska vara.

    Kram

    • Anna, ja kan tänka mig att det tar sin tid. Det känns mestadels rätt för mig, men samtidigt vet jag inte hur utelämnande jag kan vara och sådär.
      Förstår det måste vara stundtals frustrerande att begränsa sig till en modeblogg också om man har mycket åsikter osv.. men du har rätt i att många har stora problem med att diskutera på nätet och som du säger feltolkar medvetet av ngn jävla anledning. Dessutom tappar folk sina vanliga regler och beter sig som arslen.

      Tycker ändå din blogg är bra och balanserad, precis som Therez. Blir inte för extremt och ni visar ju personlighet också. Gillar också Rebecca & Fiona, dom e fräcka och skiter i om dom verkar höger ibland trots att dom är vänster. Sett serien från svt?

      Balansgång det där om man är modebloggare ska man helst inte vara för seriös, samhällsinriktad och politisk och är man motsatsen får man inte bli för modeinriktad. Svårt hitta ett mellanting också.

      Kram

  3. annawii says:

    Vad kul att höra :). Våra bloggar är ju mixar mellan vardag samt mode så lite personlighet slinker igenom och det tycker jag själv är roligast.

    Ja jag har sett den och läste deras socialistiska blogg som de skrev innan valet. De verkar vara vettiga tjejer som faktiskt skiter i hur man ska vara och är sig själva. Jag älskar människor som vågar bryta mot normer!

    Ja det är väldigt svårt att hitta ett mellanting. Så fort jag skrivit om Israel/Palestina-konflikten eller att jag demonstrerar är jag en idiot eller kommunist och min vän Emma får ständigt höra att hon är dum i huvudet som är vegetarian på sin blogg. Men det säger mer om personerna som skriver kommentarerna än om mig/oss.
    Kram

  4. Peppe says:

    jag läser och tycker att du verkar smart och rolig och dessutom bra på att skriva.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: