Nando Parrado & viljan att överleva

Jag har precis, efter min fars rekommendation, sett den oerhört fantastiska intervjun med Nando Parrado från fredagens Skavlan. Nando var en av 16 överlevande från flygkraschen i Anderna under 1970-talet. Han var 23 år och åkte från sitt hemland Urugay till Chile när planet störtade på 3500 meters höjd. Hans historia som berättas under programmet är så extremt fascinerande och tankeväckande att du måste se den om du inte redan gjort det.

Idag, när vi överöses med självhjälpsböcker, livscoacher, plattityder om positivt tänkande no matter what och inställningen att man ska vara nöjd och glad jämt och ständigt är det verkligen sjukt uppfriskande att få höra en historia om en man som faktiskt befann sig på livets rand (på allvar), var medvetslös i flera dagar, vaknade upp svårt skadad i ett flygvrak i bergen i Anderna mitt i vintern, insåg att hans närmaste var döda och sedan med hjälp av – och här kommer det viktigaste – ren självbevarelsedrift och beslutsamhet tog sig tillbaka till livet. De livnärde sig på sina döda vänners kroppar när de inte längre hade något att äta.

Nando var dessutom en av de två män som gav sig ut på en helt omöjlig vandring i promenadskor genom Anderna, de trotsade snölaviner, kyla, snöstorm, depression, uppgivenhet och omständigheter som rent generellt kan beskrivas som förjävliga och helt omöjliga. “Så länge jag andas lever jag“, var det eviga mantrat under dessa 72 mardrömsdagar som det tog innan han och en vän som gett sig iväg för att söka hjälp nådde civilisationen igen och kunde rädda de andra överlevande. Jag är verkligen helt tagen.

När han kom till undsättning och var tillbaka i samhället igen slogs han dessutom av något som kanske är ännu mer gripande än det som redan skett, det ofrånkomliga att livet går vidare för alla andra när man dör. Absolut ingenting händer när man dör. Grannen fortsätter klippa gräsmattan, skolorna fortsätter hålla öppet, familjen går vidare till slut. Till och med hunden lever vidare utan sin bästa vän. Genom den här berättelsen och budskapet som inte går att missa så tror jag faktiskt att man bättre kan förstå vilken inre övertygelse man måste ha med sig och övertala sig själv om för att ta sig igenom livet i svåra situationer. Men det gav mig också någon slags försäkran om att även om folk dör, så måste livet gå vidare och det är helt normalt att det är så. C kommer alltid finnas med mig i mina minnen, men man kan inte lägga för stor vikt vid det. Life goes on.

nando

Advertisements

5 thoughts on “Nando Parrado & viljan att överleva

  1. Ja, det var en fantastisk intervju faktiskt. Riktigt gripande!

    Vet du hur man sak komma till rätta med skillnaderna i förutsättningar mellan flickor och pojkar i förskolan? Jo, naturligtvis genom att motarbeta genusvetenskap och istället starta en känssegregerad skola. Det är enda chansen att låta pojkar vara pojkar. (Ja, i alla fall enligt våra “favoritblogg)

    “Jag, XXYY, är initiativtagare till en ny och – vad jag själv vill påstå – radikal förening. Den går tvärt emot vad den nya rapporten från DEJA (Delegationen för Jämställdhet i skolan) säger. Denna rapporten slår helt rätt fast att det finns en skillnad i hur pojkar och flickor utvecklas, den missar dock skillnader i vad som skapar en bra läromiljö för pojkar respektive flickor. DEJA anser samtidigt att sättet att komma åt detta problemet är mer genusvetenskap i skolan, mer av samma! De har bankat på den dörren i åratal utan att lyckas, tvärt om anser jag! Genusvetenskapen är en av de största anledningarna till att dagens pojkar är eftersatta!”

    Är det månne någon som missuppfattat genusvetenskap? Skratta eller gråta, vad tycker du?

    • Ja, den var bättre än någon jag hitintills sett hos Skavlan. Kanske mycket för att han var så bra på att berätta och så insiktsfull.

      Haha, ja jag läste det där om en könssegregerad skola. Det är alltså lösningen på pojkars problem i skolan. Inte att se över undervisningen, inställningen eller komma till insikt med att disciplin är ett av huvuddragen i dagens skola och utan det kommer man ingen vart. Har faktiskt skrivit en debattartikel om ämnet.

      Jag fascineras samtidigt som jag räds över den extrema aversionen som finns gentemot genusvetenskap därinne, av många som inte ens har pejl på vad det är och innebär. Dom verkar tro att den ska förändra dem eller göra om dom på nåt sätt. Helt sjukt. Hur i helvete dom fått genusvetenskapen till att vara en orsak till att pojkar är eftersatta är också en gåta. Är det den “feministinfluerade skolan” dom konspiratoriskt har hittat på månne?

      Gråt i kombination med bittert hånskratt.

  2. Petra says:

    Såg intervjun i fredags och satt som klistrad. Fascinerande historia och fascinerande man!

  3. Leif says:

    Hej Tuggmotstånd!

    Efter dina bravader på Genusnytt kunde jag inte låta bli att titta lite på din blogg. Vill tipsa dig om att Piers Paul Read skrivit en dokumentärroman (eller vad man ska kalla den) om händelsen på sjuttiotalet. “Vi lever ” är den svenska titeln. Stark läsning!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: