Self control.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men så känns det. Jag har en oerhörd självkontroll, jag styr mig själv med järnhand. Jag kan stå emot frestelser och lägga band på mig själv, nästan som en bestraffning. Jag duckar för erbjudanden och jag låtsas inte höra eller se, viftar bara bort det som en irriterande fluga. Frestelser som jag egentligen kanske skulle behöva ge efter för passerar bara revy utan att jag märker det.

Jag är på Konsum och handlar lite inför fredagskvällen. Av någon konstig anledning verkar jag ha valt helt fel dag och tidpunkt. Jag står därför längst bak i kön och ser par efter par framför mig, hållandes händer, lyckliga med busiga blickar leendes mot varandra, dom pratar om helgens planer, om fredagsmiddag och efterätt, om pommes och kött och rött vin. Och det känns som att dom står där uppradade för att jag ska se det, som om det är universums sätt att markera för mig hur ensam jag är.  Trycka upp det i fejjan på mig, nästan mula mig med slisk mot min vilja.

Och precis framför mig står ett par och ser sådär äckligt nykära ut och håller om varandra och jag vill nästan ge dom varsin bitchslap över kinden så att det bränner till ordentligt och berätta för dom att det inte kommer att hålla hur gärna dom än vill och att tjejen kommer att vara otrogen för att killen är för tofflig eller nåt ditåt, man ser ju bara hur han fånler där han står. Men jag står kvar och iakttar, jag har självkontroll och är aldrig oartig i onödan, biter mig bara i läppen och kollar på klockan.

Och när jag står där i gången på Konsum så blundar jag och önskar att jag hade någon som höll mig i handen med sin svarta skinnhandske eller åtminstone höll i min kundkorg som jag proppat full med apelsinjuice, youghurt och brownies som får agera tröst ikväll och nu tynger min arm så till den milda grad att jag fick ställa ner den på golvet och skjuta den framåt med ena foten istället. Men när jag öppnar ögonen igen, så står jag fortfarande ensam, ensam och avundsjuk precis bakom äckelparet som borde boka ettt hotellrum istället för att få mig att känna mig ensam. Och jag står där med ny frilla och ny jacka dessutom och jag packar ihop mina varor med en suck och sen går jag hem ensam i mörkret med ett vitt lager snö runt omkring som yr som en ständigt påminnelse om hur lång tid av vintern som är kvar.

Upp för trapporna i huset och jag tar av mig mössan väl inomhus, min nyklippta tillfixade lugg som frissan så omsorgsfullt plattade och sprayade står nu rakt upp som en gloria och jag skrattar till åt synen. Jag blöter en borste, försöker borsta ner den trots att den är motsträvig och jag ler ansträngt mot mig själv i spegeln. Frissan sa bara någon timme tidigare “som en ny människa med den där luggen”  när hon såg mig efter klippningen och jag håller med nu och tänker att fan vad söt jag är, varför är jag ensam?

Sen inser jag att jag inte haft starka känslor för någon på snart ett år. Att han var den vackraste och finaste killen på hela utestället,en sån där på miljonen ungefär, en sån man bara drömmer om och jag kunde inte hejda mig när jag sett honom utan gick självklart fram, nyfiken och lite väl salongsberusad. Jag tog honom på axeln så han vände sig om och sa “Du är verkligen oerhört fin” helt apropå ingenting och han tittade på mig chockat och log stort och sa att jag såg inte så dum ut jag heller.

Det dröjde inte länge förrän han satt intill mig och jag hade ena handen på hans lår medan jag drack ur den kalla ölen. Vi kunde inte komma där ifrån fort nog och det var inte svårare än så , han hade nappat på betet. Jag höll mina armar om hans rygg och kved av skratt medan han stående cyklade med mig sittandes på pakethållaren uppför hela svingen och hem till mig utan ytterkläder sent i september. Och väl hemma satt vi blyga intill varandra i soffan innan vi började kyssas för att snart ligga omslingrade.

Det var några månaders romans, ingenting seriöst, nästan aldrig någonting seriöst, jag minns knappt när det var. Jag faller antingen alldeles för snabbt eller så inte alls. Och senast i mars såg jag honom, han hörde av sig efter en sen blöt kväll och kom förbi och där och då kunde jag inte motstå frestelsen men har gjort sen dess. Förutom när fingrarna som genom någon magisk formel knappar in hans nummer när jag druckit för många drinkar och längtat för länge. Men jag tror han träffar någon ny nu. Vill nog helst inte veta heller.

Så nu bjuder ännu en helg på sina alternativ och nu är det väl antingen bara att övertala någon kompis, ta på sig partystassen och ansiktet och ge sig ut på jakt eller lägga sig ensam i soffan med tända ljus och cyniska underbara humoristiska Dougs iakttagelser i “Konsten att tala med en änkling” och känna igen sig i desperationen, singelskapets alla mödor och besvär och alla frågorna om man någonsin kommer hitta någon lika bra med sig. Kanske bläddra lite i en nyinköpt Cosmopolitan med vackra Blake Lively på framsidan. Det eller att släppa på självkontrollen. Jag vet inte.

2 thoughts on “Self control.

  1. sanna says:

    herregud bruden vilket fantastiskt språk du har, sättet du skriver på fängslar mig som fan, även om du bara berättar delar ur livet så är det så bra skrivet, att det känns som en liten novell. stor eloge till dig. många kramar.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: