Day 09 – Your beliefs

Hur man förhåller sig till livet och allt som händer omkring en är en väldigt svår fråga. Alla har vi olika sätt att hantera livet på. En fråga jag ställt till mig själv många gånger är vad ska man egentligen ska tro på och hur ska man tänka när det stormar omkring en som mest? När det mesta känns oerhört tungt och man pendlar mellan att vilja slita sig i håret, lägga sig på golvet och grina som ett barn som inte får som den vill eller bara kunna trycka på en fjärrkontroll och trycka bort helvetet.

Svaren kring hur man ska tänka kanske känns självklart för vissa, men innebär bara en massa frågetecken för andra. Ibland känns det som att vissa människor bara glider igenom livet på ett bananskal och har världens flyt, men jag tror att det i grund och botten handlar om hur man väljer att förhålla sig till vardagen. Om man väljer att skylla allting på omständigheter eller om man väljer att ta lärdom av det man erfar och inser att alla kan halka dit och göra misstag ibland. Men framförallt så tror jag det handlar om hur man ser på sig själv och lycka som begrepp.

Jag kommer ihåg när jag och min älskade mor gick längst strandbrynet en sen kväll i Thailand för flera år sedan. Det var stjärnklar himmel, en lugnande bris från havet som svepte in över oss och alla restauranger intill lyste upp den finkorniga långa sandstranden. Trots denna oerhört vackra omgivning, semester och lugn kände jag mig ledsen inombords. Ja, jag hade mage att känna mig ledsen i paradiset. Min mamma tittade bekymrat på mig och sa:

“Men Tuggmotstånd, det finns ingen som alltid är lycklig. Lycka kommer i små portioner, när du minst anar det. Du måste se det i småsakerna. Lycka kommer ibland lika snabbt som det försvinner.”

Jag bet mig i läppen där jag gick och kände vattnet cirkla mellan tårna och strök bort en tår från ögonvrån och försökte inbringa styrka i mig själv.

Några år senare rök jag och mamma ihop i vanlig ordning efter ett par intensiva dagars besök. Hon fattade inte varför jag tyckte livet var så jävla jobbigt. Jag frågade om hon aldrig varit ung själv och mött motgångar. Det slutade med att vi stod  där och skrek åt varandra  i hallen intill köket och det fanns nog ingen som skulle kunna hävda att det hetsiga temperamentet inte var ett släktdrag i den situationen. Snabbt anammade jag den barnsliga rollen som jag ofta gör i sällskap med mina föräldrar (man blir som en unge igen) och skrek, grät och stegade upp för trappan med elefanttunga bestämda steg och slängde igen dörren så det skallrade i hela lägenheten. Snart  hör jag snabba fotsteg i trappen och mamma som rycker upp dörren och skriker “Sluta fly från problemen!” där jag låg tjurig med en kudde över huvudet i sängen med tårarna strilandes nerför kinderna. Åh dessa orättvisor!

Här är mamma och jag väldigt olika. Medan mamma försöker ha en så positiv syn som möjligt på livet och är nästan lite sådär obehagligt hurtig och klämkäck, så hamnar jag snarare i den där nedåtgående spiralen som börjar med självömkan, som övergår till apati som slutligen blir frustration och ilska över mig själv och mitt beteende. Till slut känner jag mig som den bittraste av dem alla och sitter och surar för mig själv. När jag hamnar i den sitsen är det oerhört få saker som är bra med Tuggmotstånd. Då är Tuggmotstånd den sämsta människan i världen. Som tur är går det ganska snabbt över.

Men med mammas ord som inristade i hjärnbarken och en hel del erfarenheter rikare har jag däremot blivit bättre och bättre på att hantera vardagen. Det beror till stor del på att min självkänsla växt sig starkare och jag har accepterat vem jag är och mina egenskaper, men jag har också accepterat att allt det jag gått igenom är en del av mig. Lady Dahmer skriver om genvägar till lycka på sin blogg och konstaterar att lycka är ett val. Visst är det så, men för att kunna göra det valet så måste man acceptera den man är och acceptera sidor hos sig själv som går att förändra och dom som inte gör det. Framförallt så måste man tycka om sig själv. Mycket. Man kanske aldrig vänjer sig helt vid sig själv och sina egenskaper, men man måste i alla fall konstatera att dom är en del av en själv.

Alexandra skrev att kärlek börjar med att älska sig själv. Jag håller med henne. Utan den styrkan så kommer man ingen vart. Då står man och stampar på samma ställe. Jag tycker min älskade mamma berättade hemligheten för mig och om den hemligheten sjunger bästa Madonna om i låten Secret. Hon säger det där som de flesta förhoppningsvis lär sig nån gång så väldigt tydligt:

secret

2 thoughts on “Day 09 – Your beliefs

  1. Marie-Ann says:

    Känner igen mig lite i det du skriver. Du säger det väldigt bra och det stämmer, många av oss är nog så som du skriver och vi har nog svårt för att älska oss själva. Vi har svårt för att ta oss själva för den vi är. Det är nog mycket det som skapar kaos.

    • Jag tror också det. Man är ofta själv sin hårdaste kritiker och kanske hakar upp sig på saker andra inte ser, eller t.om. tycker är någonting positivt. Man kanske måste avdramatisera synen på sig själv lite?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: