Ambivalens

När man har en ondsint öroninflammation och ingenting annat kan än hålla sig inomhus och kurera sig så tänker man mycket, oavsett om man vill eller inte. I och för sig klagar jag inte över att behöva sitta inomhus i min nystädade lägenhet och slippa snöstormen utomhus, men det är jobbigt att vara helt hängiven åt sig själv och sitt eget huvud i flera dagar. Jag har knappt haft kontakt med civilisationen sen i söndags med undantag för vårdcentralen igår och några telefonsamtal. Jag brukar inte ha någonting emot att vara för mig själv, hell, jag är ju faktiskt en ganska klassisk ensamvarg som nästan föredrar att vara själv framför att ha sällskap. Men inte när man börjar älta eller känner sig vilsen i sina egna tankar.

Sen jag började läsa till attitydambassadör och har gått kursen  har jag börjat fundera väldigt mycket på mitt liv, varför jag mått som jag mått och olika anledningar till varför det blivit som det blivit. Tidigare var jag nog ganska omedveten, vilket var skönt. Man slipper vara medveten om orsakerna och är på så vis lite clueless inför konsekvenserna men ganska nöjd med det läget. Efter kursen är det som att jag börjat lägga ihop ett och ett och kan se en förklaring, om än ganska diffus. En stor orsak till att jag inte fått ett arbete och att min magisterexamen tog väldigt lång tid att nå fram till har troligtvis berott på min psykiska hälsa, eller ohälsa om man ska vara noggrann och ärlig. Den där vilsenheten som kröp inombords och gjorde så mycket till ett virrvarv av känslor. Det var något rätt traumatiskt som hände hösten 05 och såhär i efterhand har jag insett att det var då det mesta raserades. Det var då den där väggen av styrka och trygghet revs ner och kvar fanns bara jag, tätt inpå mig själv.

Vi fick uppgiften att skriva vår berättelse  under kursen nu som hölls i Burträsk och jag fastnade, jag skulle kunna berätta hur länge som helst om hur allt varit och olika orsaker. Om det sen är faktiska orsaker eller rena efterkonstruktioner är svårt att veta. När andra människor i min omgivning tar tag i saker och fixar grejer så känns det som att jag kan stå och stampa på samma ställe i månader utan att få någonting gjort. Jag är egentligen en rätt kreativ person och duktig på det mesta jag tar mig för, men jag fastnar liksom i min egen tankevärld. Sluter in mig själv i en skyddande värld och lever i min egen lilla bubbla, jag har nog helt ärligt varit väldigt likgiltig och snudd på apatisk stundtals, obrydd om mycket förutom mig själv.

Jag minns i somras, jag hade ett samtal med min mamma om min morfar som är väldigt speciell, men älskvärd. Jag minns att jag sa att han är ganska självupptagen och insåg att jag också är det i samma veva som jag uttalade orden. Inte narcissistiskt självupptagen och uppfylld av mig själv på ett absurt sätt, men ganska “inne” i mig själv om det förklarar saken bättre. Nu när jag börjat må bättre så ser jag allting utanför mig själv mycket starkare och klarare, saker jag inte brydde mig om förr är plötsligt väldigt viktiga för mig. Det glädjer mig samtidigt som jag känner mig lite rädd för känslan, för jag är så ovan. Det är som att jag ser världen på ett annat sätt, plötsligt.

Jag har  dock funderingar på att faktiskt göra slag i saken och skriva min berättelse, ge det ett seriöst försök och kanske manipulera berättelsen en aning så att det blir fiktion och så småningom en roman. Det är troligtvis höjden av självupptagenhet att frossa i sig själv och sin historia men jag tror på nåt sätt på idén. Men samtidigt vet jag inte, som alltid, med en anings låg självkänsla och jantelagen sittandes på ena axeln känns det som att jag inte kan eller vet hur jag ska göra. Jag läser Erica Jongs underbara bok “Förföra demonen – att skriva för livet” och inspireras. Hon skriver att hon skrev för att överleva, det var det enda sättet att ventilera för henne. För att hon älskade det och ville uttrycka sig. För att hon inte hade något annat val. Jag känner igen mig så mycket i det. Jag har alltid skrivit, har det inte varit dagböcker så har det varit poesi, noveller, uppsatser eller artiklar. Varför inte en bok?

Det är en ambivalent, härlig, sprittande euforisk känsla som sprider sig i kroppen när man känner att man håller på att lämna någonting svårt och börjar må bra igen. All lust och alla idéer flockas i huvudet och slåss om min uppmärksamhet, jag får nästan svårt att sortera och skriver post-it-lappar fulla med krumelurer som ska vara ord som ska få mig att förstå vad jag syftade på när jag skrev det. Ett påtagligt lyckorus som gör att glädjen sipprar genom venerna tillsammans med blodet och jag börjar känna förhoppningar om att drömmar kanske kommer slå in ändå. Det är underbart. Men samtidigt blir jag lite hindrad av den där lilla demonen som lurar bakom hörnet och hotar att slå till när som helst, njuter av att se misslyckanden. Jag vet det låter sjukt, men jag talar ju också i metaforer. Igår kom jag på ett ordspråk som jag tycker stämmer in ganska bra. “I wish I was stupid, life would be so much easier”. Eftersom jag även har snudd på hybris för tillfället (kanske ligger någonting i narcissmen ändå?) så vill jag avsluta med ett citat jag känner igen mig väldigt väl i: “Definition på en intellektuell: en människa som inte kan vänja sig vid något, inte ens vid sig själv.”

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: