25 procents rädsla och rasistiska myter jag tröttnat på

Uppdaterad 2915-08-24

Sverigedemokraterna, ett parti med fascistisk historik vars grundare har nazistsympatier fick i den senaste opinionsmätningen gjord av Yougov 25,2 % sttöd. Det innebär att de är större än Socialdemokraterna och därmed det största partiet. Huruvida opinionsmätningar stämmer är en annan fråga, men resultatet visar på något illavarslande. En fjärdedel av befolkningen kan tänka sig att rösta på parti med en väldigt brun bakgrund & väldigt många rasistiska förtecken. Hur rädd, otrygg och demoniserande av ”icke-svensken” är egentligen var fjärde svensk?

Staffan Heimersson skriver idag ett viktigt inlägg om samhällsdebatten kring flyktingar och invandrare med titeln: Här fixar vi vår fascism själva. Han synliggör hur rasism är en del av den dagliga samhällsdebatten. Hur det normaliserats och blivit vardag. Hur det i dagstidningar och kvällstidningar dagligen ifrågasätts varför Sverige tar emot flyktingar och invandrare och vilka nackdelar det innebär. Hur det skrivs om ”volymer”, kostnader, negativa segregationsspiraler, socialt utanförskap dagligen. Att retoriken kring invandring gör att SD vinner mark är självklart, de tjänar såklart allt fler sympatier när dessa “sanningar” om flyktingar och invandrare får stå oemotsagda i media. Ett nästan tragikomiskt exempel på hur normalisering av rasistiska föreställningar normaliseras levererar Stefan Hanna. Igår (2015-08-23) kunde vi läsa hur kommunalrådet Stefan Hanna (C) på sin blogg jämförde Sveriges integrationspolitik med cancer. Detta utan att överhuvudtaget redogöra för argumenten han staplar upp till varför flyende människor jämförs med en (ofta) dödlig sjukdom och till synes oberörd över den smaklösa jämförelsen.

Ett annat exempel på hur normalisering av rasistiska föreställningar används i dagstidningar, är Alice Teoderescu, ledarskribent på GPs artikel om fri rörlighet eller reglerad migration. Förutom att hon rättfärdigar begreppet “volym” skriver hon följande, utan att göra det minsta försök till att förklara varför hon upplever integrationen som dålig.

När vi nu rett ut begreppen kan vi konstatera att acceptansen för en fortsatt hög migration sammanhänger med hur väl integrationen fungerar. I Sverige fungerar den dåligt, vilket aktualiserat frågan om volymer.

Det enda som beskrivs är “system som stänger människor ute”. Men förklaringen till hur system exkluderar och stänger människor ute och hur detta blir ett problem för invandrare och leder till en “dålig integration” klargörs inte. Det här är två exempel från de senaste dagarnas offentliga debatt kring invandring. Det finns oräkneliga exempel.

Flyktingar och invandrare blir ett hot. Ett hot som hotar Sverige. Att alltfler verkar stämma in i denna verklighetsuppfattning är skrämmande. Att detta “hot” består av människor, som vem som helst, som du och jag nämns inte särskilt ofta. Istället är det ett hårt klimat, ett ifrågasättande, ett tvivlande, ett missunnsamt, bekvämt och egoistiskt tänk där var och en ska klara sig själv och där vissa är mer värda än andra som gör sig kännbart. Hur kan så många som en fjärdedel av Sveriges befolkning, om vi utgår från den senaste opinionsmätningen, inte inse sitt privilegium? Att de har makt och möjligheter, till skillnad från de som flyr?

De som kommer hit som flyktingar kommer hit för att vi har en av de bästa ekonomierna i världen, med enorma geografiska utrymmen, väl utbyggd infrastruktur, en välfungerande social välfärd, demokrati, möjligheter till utbildning och sjukvård och framförallt ett samhälle som är fritt från krigszoner, svält och extrem fattigdom. Här respekteras de mänskliga rättigheterna (oftast) och här finns det ett socialt skyddsnät för den behövande.

Samtidigt sitter alltså drygt 25 procent i vissa valkretsar, eller åtminstone dryga 12 procent som i senaste valet och skiter på sig av rädsla över att invandrare och flyktingar, människor med en annan bakgrund än den svenska, flyr från krigsdrabbade länder för att söka skydd i ett land som har alla möjligheter i världen att hjälpa dem. Vuxna människor, framförallt vuxna män, sitter alltså missnöjda, arga och besvikna, över att Sverige har möjligheten att hjälpa människor, för att detta på något sätt hotar dem?

Hur kan det vara så skrämmande med flyktingar & invandrare? De ser visserligen (ibland) annorlunda ut, har en annan hudfärg, pratar andra språk, har andra traditioner och sedvänjor och kanske en annan religiös bakgrund, men skrämmande? Hur kan det vi efterfrågar och söker när vi reser utomlands, plötsligt bli en anledning till rädsla i Sverige.

Nu råkar de komma från ett land där de inte är välkomna, där de mänskliga rättigheterna inte respekteras, där de kan dödas för att de har fel etnicitet eller religion och vuxna människor här i Sverige målar upp det som det mest fasansfulla som finns. Jag förstår inte riktigt vad det skrämmande är.

För att citera Heimersson:

”Det är en skam att stora vuxna svenskar skiter på sig av rädsla inför vågen av flyktingar som väller in i Europa”.

Det är en skam att vuxna människor, som vuxit upp i fred, med mat på bordet, med möjligheter till utbildning, välfärd, arbete och demokrati känner sig så fruktansvärt hotade och rädda inför det faktum att Sverige, med alla dess möjligheter, kan hjälpa människor i nöd och ge människor husrum, mat på bordet och en bättre framtid.

Det är skamligt att människor frågar sig om det är “moraliskt” att släppa in människor till landet, när de riskerar att dö om de inte släpps in. De är en skam att människor inte förstår att flyktingar flyr från besinningslöst våld, extrema förhållanden och grova våldtäkter och övergrepp på kvinnor, miljöer där grundläggande rättigheter inte finns. Det är en skam att folk inte förstår att män, kvinnor och barn gör sitt yttersta för att nå fredligare zoner och sätter sina liv på spel för att komma ifrån diktaturer, terroristgrupper, vapen, våld och krigszoner. Det är en skam att människor inte förstår att dessa flyktvägar är så långt ifrån lyxkryssningar och räkmackor det går att komma.

Det är en skam att folk sitter mätta vid sina tangentbord och spyr ur sig galla och sin egen rädsla och mindervärdeskomplex i en ickeupphörande rasism gente alla icke-västlänningar på diverse nätforum och tidningar. Det är en skam att kommuner som har alla möjligheter i världen, en ekonomi som blomstrar, villa-idyller från vilken Astrid Lindgren saga som helst och vägrar ta emot flyktingar och tvingas av staten till att ta emot BARN som kommer ensamma och flyr.

Det finns så enormt mycket rasism och okunnighet i samhället idag att det inte förvånar mig om SD faktiskt blir i storlek med Socialdemokraterna vid nästa val.

Här nedan kommer några myter & fördomar som används av allt för många och som jag är trött på att se och bemöta.

1. Om tiggare: ” Är det ändå inte så att dom sitter överallt, ja de sitter ju bara där, gör ingenting, håller fram muggen och tigger. Dom kan VÄL ÄNDÅ GÖRA NÅGONTING? Typ jobba eller så?!” 

Varför tar inte individer som yttrar dessa pinsamheter reda på saker först? Var är insikten om att EU-migranter, eller ”tiggare” som det kallas i folkmun flytt från ett Rumänien eller Bulgarien där romer  inte har några möjligheter att försörja sin familj, för att romer varit förföljda och marginaliserade i hundratals år. De har inga grundläggande medborgerliga rättigheter som vi är vana vid i Sverige, de kan inte gå till Socialkontoret eller ringa Försäkringskassan om pengarna sinar, de kan inte garanteras en försörjning på existensminimum från sin kommun. De har dåliga bostäder eller inga alls, saknar ofta skolgång och sjukvård. Beräkningar visar att 50-90 % av romerna i Rumäninen är arbetslösa.

Ibland finns det inte ett uns av förståelse inför att det är sista utvägen för att försörja just den familjen, att sitta utanför just ditt bostadsområdes lokala ICA. Ett sista desperat försök att kunna ge sina barn mat för dagen, sin familj en tryggad ekonomi. De ryktas om kriminella nätverk och organiserat tiggeri, när familjer istället själva organiserar utanför vilken butik var och en ska sitta. Det är inte förbjudet att planera sin vardag, ens för EU-migranter. Det ryktas om att de är rika, för att de har en mobiltelefon, när det är det enda sättet de kan kontakta sina barn eller föräldrar i hemlandet. Och alltid detta förakt mot att ”de gör ju ingenting” för att de bara sitter där, dag ut och dag in. Jag skulle gärna vilja se random klagande individ sätta sig på samma plats dag ut och dag in med en tom Mc Donalds-mugg och sen hävda att man inte gjort någonting. Uppskattningsvis får romerna in 70-100 kr per dag genom sitt tiggande. Det ger ca 1000-2000 kr i månaden. Det borde få de flesta att inse att det inte är någon välbetald sysselsättning att tigga. Det ger varken pengar till “lyxbilar” eller möjligheten att leva flott.

2. “Det är en massinvandring till Sverige”.

Nej, nej, nej. Bland diverse främlingsfientliga och rasister tycks det ibland som om människor väller in över landets gränser utan hejd och att Sverige tar emot majoriteten av världens flyktingar, när vi snarare har både en begränsad och reglerad invandring i Sverige.

UNHCR uppger att antalet människor som tvingats att förflytta sig som följd av en osäker livssituation nådde strax över 45 miljoner år 2012. 80% av alla flyktingar i världen uppehåller sig dessutom i utvecklingsländer. Pakistan är det land som tar emot mest flyktingar i relation till landets ekonomi, Jordanien det land som tar emot flest flyktingar i relation till landets egen befolkning. 2014 invandrade 120 000 människor till Sverige, varav den största gruppen var syrier och den näst största gruppen var svenska medborgare som återvände till Sverige. 22 procent beräknas vara personer som invandrade från Skandinaviska länder, alltså Norge, Danmark och Finland. De återstående 78 procenten är människor som flyr sina hemländer pga krig, oroligheter och brott mot mänskliga rättigheter. 43 000 syrier har kommit till Sverige sen inbördeskriget bröt ut. Till Syriens grannländer, exempelvis Libanon och Turkiet har 3 000 000 (tre miljoner) syrier flytt. 43 000 är ingenting i jämförelse. Situationerna i Syriens grannländer, eller alla som flyr till Kenya, kanske kan räknas som “massinvandring” – i Sverige är det bara en rasistisk myt fabulerad för att skrämma.

2060 beräknas 20 procent av svenskarna vara av utrikesfödd bakgrund. Det är 5 procent fler än idag. Hur det är massinvandring vet jag inte.

3. De onda invandrarna. ”De kommer hit från oroshärdar, tar med sig sin kultur, den våldsamma aggressiva, förstör i vårt samhälle och ägnar sig åt kriminalitet.”

Det tycks vara svårt att sätta sig in i andras verklighet ibland. Den empatiska förmågan är låg. Men, tänk dig att du lever i en diktatur, där det har varit oroligt under en längre tid och dina demokratiska rättigheter, den demokratiska staten och möjligheterna till självförsörjning snarast är fantasi. Men du har iaf dina närmaste runt omkring dig och i varandras sällskap känns det någorlunda tryggt. Men det har sedan länge varit problematiskt att skaffa mat för dagen, för butikernas hyllor ropar gapande och köttet och mejeriprodukterna finns inte längre kvar. Du har staplat konserver i ett av köksskåpen, vant dig vid en kurrande mage, ger alltid barnen mat först och vant dig vid att höra explosioner på håll. Familjen lyssnar på radion uppmärksamt dagligen, irriteras över att elnätet bara fungerar ibland om det fungerar alls och håller er inomhus.

Månader senare inser ni att ni inte kan stanna kvar i hemlandet. Ni har ingen försörjning, ni har inte mat på borden och det går inte längre att vara utomhus, inte ens för kortare ärenden. Militären vakar överallt, väggspärrarna håller människor fångade, era grannar torteras och dödas i er närhet. Ni är inte säkra någonstans så ni bestämmer er för att fly. Ni vill ger era barn möjligheterna de förtjänar, ni vill kunna leva utan att ständigt ha ångest över att dö. Ni har hört talas om Tyskland, Sverige och Storbritannien. Där man kan leva utan att vara rädd, där finns det arbete och möjligheter. Men ni har inga tusenlappar att spendera på flygbiljetter till hela familjen, så av 7 personer får Maria med sin tremånaders bebis åka först, med ett flyg, som hela släkten skramlat ihop till. Resten av familjen, flera små barn, pappan och Marias far och barnens morfar får ta sig till fots, från de oroligaste krigshärdarna i Syrien, över ett oroligt område vid gränsen till Turkiet, genom landet i en fullpackad lastbil. Du kommer fram till skandinavernas turistort Bodrum i Turkiet. Du har knappt druckit på vägen dit, du är helt förstörd. Men ni har förberett er och ni vet att ni kan ta er vidare till Europa via Grekland. Familjen åker under natten med en båt över Medelhavet, för att sedan finna sig strandade på  ön Kos, i ett flyktingläger där det varken finns tillgång till duschar, toaletter eller sovplatser.

Har du tur kanske du tar dig till länder som Sverige eller Tyskland, men det är om du har tur. Har du inte det kanske du drunknar i medelhavet på en överfylld båt, precis som tusentals andra flyktingar redan har gjort. Det handlar om vanliga människor och familjer som flyr. De handlar om pojkar som knappt fyllt fjorton år som tvingas lämna sina anhöriga för att söka en fristad i Europa, genom att fly under omänskliga villkor i lastbilar och lastutrymmen.

Det är alltså dessa människor räds och skräms av. Och trots att den biologism som kännetecknade början av 1900-talet och nazismen, där man trodde på att etnisk bakgrund kunde avgöra människovärdet, intelligensen och hur kriminell en människa är har förkastats av den moderna vetenskapen för länge sedan, verkar många ha missat det. Du behöver bara öppna datorn, läsa ett kommentarsfält om ett brott som begåtts, för att förstå att Darwins teorier är i högsta grad levande.

Insikten om att de flesta utrikes födda inte begår brott, precis som de flesta inrikes födda inte gör det, skyltar med sin frånvaro. Om de blir kriminella i Sverige så har det inte med deras etnicitet & bakgrund att göra, utan snarare med hur förutsättningarna till arbete och välstånd ser ut här. Människor med mindre resurser och socialt utanförskap har högre risk att begå brott, oavsett etnisk bakgrund.

4. “Muslimska kvinnor är förtryckta, islam är en mansdominerad och grym religion. De tvingas täcka sitt hår med slöjor! Snart är vi alla islamiserade!”

Det är inget ovanligt att man hör svenska kvinnor beklaga sig över slöjan. Hur det är begränsande och förtryckande. Hur man inte kan förstå det, eftersom vi har kommit så långt i Sverige. Men, huruvida en kvinna väljer att täcka sitt hår, sitt ansikte eller sin kropp borde vara upp till henne, så länge hon inte tvingas eller bestraffas om hon inte gör det. Att en kvinna i slöja med automatik skulle vara någon sorts slav under islam är rasism (visst finns det kulturer där det inte är ett val, där kvinnor tvingas, Saudiarabien, Afghanistan etc, men det är långt ifrån samma premisser överallt).

Det finns en mängd normer för hur en kvinna ska klä sig, vissa är mer extrema än andra, men dessa normer finns i alla länder. Att du täcker ditt hår med en slöja är inte konstigare än att kvinnor täcker sina bröst med en bikini på badhuset. Samhället har hundratals normer för vilka kroppsdelar och attribut som är okej och normala i en viss miljö, i en kultur handlar det om håret/huvudet, i en annan handlar det om brösten. Kvinnors sexualitet styrs i Sverige såväl som i muslimska länder och normer om att inte visa sina behag eller klä sig för utmanande är inte begränsat till islam. Och även om det verkar “märkligt” och kanske kuvat bland den som är vand vid att styla sitt hår dagligen, så behöver det inte vara det för hon som bär slöjan. Det finns så många anledningar, det kan vara ett sätt att visa sin religiösa tillhörighet likväl som en protest mot västvärldens sexualisering av kvinnokroppen. Ibland bara ett mode-statement. Designern Iman Aldebe har exempelvis berättat i intervjuer att hennes designade slöjor & turbaner i modern design, mestadels bärs av “svennar” och berättar även att det finns exempel på hur muslimska kvinnor som bär hennes slöjor plötsligt får en helt annan acceptans i samhället än när de burit den traditionella slöjan, bara för att det ser modernt och hippt ut.

Om man nu tycker att slöjor är förtryckt, kanske man kan prova på sig tanke-experimentet om hur förtryckt, diskriminerande och märkligt  det måste te sig för den som respekterar kvinnokroppen med att kvinnor viker ut sig, klär av sig och skyltar med sina kroppar i dokusåpor, utvikningstidningar, porr etc? Lite självkritik vore bra ibland.

Vart går egentligen gränsen för rasism?

På juldagen brann det kraftigt i en moské i Eskilstuna och ett flertal skadades, varav en svårt. Någon eller några gärningsmän hade slängt in ett föremål genom ett fönster, och kort därefter började det brinna i en föreningslokal som används som moské för både barn och vuxna. Ett tjugotal personer uppges varit i lokalen när attentatet skedde. Natten till idag, den 29 december, brann det i en annan moské i skånska Eslöv. Moskén ligger på källarplanet i ett bostadshus där det bor många barnfamiljer, men det hindrade inte gärningsmännen.

Vem eller vilka det än är som anser att religionen islam och muslimer är så avskyvärda att de rättfärdigar mordbränder är svåra att svara på i nuläget och någon koppling till politiska partier finns ännu inte enligt medierna, men SÄPO är inkopplade.

Det här är inte de första attackerna mot moskéer eller det första hotet mot religionsfriheten i Sverige. Tidskriften Expo har kartlagt incidenter mot moskeér under 2014 och siffran är nu uppe i 13 till antalet. Det är inga ungdomliga pojkstreck det är tal om, det är grova brott som inskränker människors rättigheter och kränker människors rätt att utöva sin religion utan att behöva känna sig hotade som skett.

En kan ju undra hur det överhuvudtaget är möjligt? Vilken hopplös frustration och feghet som döljer sig bakom gärningarna? Hur det kan hända i ett land som Sverige? Man önskar att det är engångsföreteelser som egentligen inte betyder något, att det inte säger något om samhällsklimatet i stort. Kanske är det bara en extremist, som inte har någon som helst anknytning till övriga samhället? Något som är så extremt att det inte går att bekämpa? Kanske samma ensamma galning som färdades med fradga rinnandes från munnen mellan Eskilstuna och Eslöv?

Man önskar att den tafatta rubriceringen “moskebrand” inte symboliserar något, trots att “höghusbrand” avseende 11 september i USA knappast hade varit ett rättvis beskrivning av ett terrordåd och knappast skulle användas överhuvudtaget.

Man hoppas att moskéattentaten inte har något att  göra med vardagsrasismen och den bubblande fascismen som sjuder i samhället, i ett land där vi & dom-tänket är populärare än på länge. Men det är väldigt svårt att blunda för kopplingarna mellan grovt generaliserande uttalanden om folkgrupper, religioner och traditioner, den förda politiken och dessa vidriga handlingar i form av hatbrott och mordbränder.

Jag säger inte att SD är ansvariga för moskeattentaten. Men visst måste politiker ta ansvar för vad de uttrycker om andra religioner och kränkningar undvikas? Vad händer när KD:s Göran Hägglund börjar prata om att minska kostnaderna för flyktingmottagandet? När olika partier framställer flyktingar och invandrare som problem? När vi “köper” tankesättet att det är svensken och svensken allena som är framgångsrik och andra en belastning? När vi inte talar om flykten och vad människor flyr ifrån, utan kostnaderna för det svenska samhället? Vad händer när mörkhyade endast spelar kriminella i svenska filmer? Vilka tankar väcks hos den som redan hatar? För visst kan uttalanden fungera som politisk tändvätska för radikalare handlingar. Att ansvariga på SDs facebooksida varit tvungna att be folk att sluta hurra moskeattentaten i kommentarsfälten kanske berättar något om samhället idag.

I sitt sommartal 2014 använde Jimmie Åkesson begreppet “islamismen” för att demonisera islam som religion och tydliggjorde även SDs syn på islam. ”

– “Islamismen är vår tids nazism och kommunism och måste bemötas med samma avsky och med ett mycket starkare motstånd än vad som i dag är fallet.”

Islamism är en politiska falang av islam i många olika förgreningar av både mer moderata demokratiska varianter, såväl som våldsamma militanta och inte på något sätt detsamma som religionen islam. Ni vet den som utövas i moskéer vanligtvis. Men det säger aldrig Åkesson, för han generaliserar. Det här och många dylika utspel är övertydliga exempel på hur partiets inställning gentemot islam ser ut. Utspel som dessa synliggör hur islam sätts som en motsats gentemot västerländsk kristendom och civilisation och samtidigt gös till fientlig, farlig och ett hot mot Sverige.

Marianne Danfjorden, 5:e namn på Sverigedemokraternas lista till kommunfullmäktige på Gotland klargjorde i somras på sin egen facebooksida att “våldtäkt är normalt för muslimer” och har kallat islam för “helvetesreligionen”. Men en person med tokiga åsikter kan man ju med lätthet hitta i varje parti och avfärda och Danfjorden ströks och kandiderade inte längre efter uttalandena. En annan SD-politiker, Robert Quiding, 77 år, erkände på Facebook att han ville diskriminera muslimer, förbjuda religionen islam och konstaterade att alla människor inte har samma värde.

I september i år uteslöts ytterligare en SD-kvinna från partiet tillsammans med ett tiotal andra personer, efter Expressens granskning av partiets representanter. Kristina Nåvall, från Lycksele hade även hon sett likhetstecken mellan Diablon och islam och uttryckt att “Islam är Djävulens religion” på sajten Avpixlat samtidigt som hon uttryckte inte alls passande saker om våldtäkter och muslimer. Kristina uppmanades av SDs högre ort att avsäga sig sin kandidatur.

I ett pressmeddelande efter uteslutningen säger Björn Söder:

– Det är positivt att vi nu har bättre kännedom om dessa kandidaters förehavanden, så att personer vars åsikter inte passar i vårt parti kan avpolletteras,

Problemet här är dock att trots SD’s så kallade “nollvision mot rasism” så hopar sig de rasistiska uttrycken bland partirepresentanter, somliga utesluts, andra finns kvar inom partiet och vissa får gå hur långt som helst. Däribland ovanstående Söder. SDs partisekreterare och tillika regeringens vice talman Björn Söder hävdade exempelvis så sent som i december på ett stort SD-möte att:

Samer, kurder och judar kan få leva i Sverige – men de är inte svenskar”

men hävdade senare att han såklart blivit felciterad av journalisten Niklas Orrenius. Söder hann även hävda att samerna har en egen nation, som finns inuti Sverige och att för många nationer i en och samma nation blir problematisk. Istället för att beskriva samer, tornedalsfinnar och judar som nationella minoriteter, vilket de faktiskt är hade de plötsligt tilldelats nationer i nationen. Att samerna, Sveriges ursprungsbefolkning inte anses vara svenskar är minst sagt kontroversiellt och rasism i ett nötskal. Niklas Orrenius artikel om SD:arnas utspel är läsvärd, men skrämmande.

Men det är ju ingen ny förbluffande fakta som Söder levererar, utan SDs politik i ett nötskal. En blir inte svensk förrän man assimilerats in i det svenska samhället och vill man inte bli som svensken är som mest (hur nu det är) så är man ingen svensk.

“Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.” (Från SD:s principprogram).

Söder tycker t.om. att det skulle vara bra om man betalade invandrare för att åka  “hem” med så kallat repatrieringsbidrag. Vi vet ju sedan länge att SD tycker att Sverige i högre utsträckning ska hjälpa till på plats, istället för att erbjuda flyktingar tillflyktsort, även om ett sådant förslag inte är möjligt i de mest krigsdrabbade regionerna eller ens relevant i fall som innebär hot om livet pga politisk tillhörighet, sexuell läggning eller dylikt.

Björn Söder beskrivs i Orrenius artikel som “rockstjärnepopulär bland SD-gräsrötterna”. Och Söder sitter kvar, tillsammans med partikollegor som Kent Ekeroth, med i järnrörsskandalen och som ser islam som huvudfienden och ofta talar om islamiseringen av det svenska samhället.

Trots alla dessa uteslutningar som SD själva valt att bekräfta som rasistiska (just genom att utesluta) och en aldrig sinade ström av ytterligare fall, så ökade SD i höstens val. Rösterna försvinner inte, utan partiet stärks. Den nästan 13 procentiga skaran av befolkningen som faktiskt röstade på SD i höstens val får mig att fundera: Var går egentligen gränsen för rasism? Är det SD som de facto formulerat om den och numera har tolkningsföreträdet? Det verkar nästan så med tanke på tonen i samhällsdebatten. Ett demokratiskt invalt parti kan ju inte vara rasistiskt, eller?

Det är förstås orimligt att de 13 procenten som röstade på SD är überrasister. Här finns missnöjesröster, gamla sossar och moderater och en annan gammal fascist. Men ingen som röstat på SD kan väl på fullast allvar helt ha missat samtliga fadäser där svenskens tillmäts högre värde än andra? Är inte det rasism? inte heller kan man väl ha missat att SDs politik huvudfråga är invandring och att “invandrarfientlighet” väldigt lätt blir något helt annat.

Kan en så kallad “nollvision mot rasism” i ett parti med fascistiska rötter överhuvudtaget fungera? Per Svensson, som skrivit om SDs historia menar att partiet förvaltar ett fascistiskt idegods från 1930-talet och anpassat det till dagens retorik. Kan en nollvision mot rasism existera i ett parti som skriver om naturliga (genetiska) essenser i sitt partiprogram? Kan ett parti som gång på gång försöker konstruera sanningar om vem som är svensk respektive inte utifrån etnicitet, kultur och traditioner och anser att nationalism är det huvudsakliga spåret för Sverige, definiera vad rasism är?

Det är en hejdlös normalisering av rasism, där vardaglig svennebananrasism inte längre ses som rasism utan som yttrandefrihet och demokrati. Vi ska respektera allas röster, hur rasistiska dessa än är.

Får man inte längre kalla den som använder rasistiska uttryck för rasist? Får man kalla den som gör skillnad på människovärde utifrån människans ursprung, religion och kultur för rasist? Får man kalla den som anser att bara vissa grupper av människor, kan samexistera, för rasist? Eller är bara den som i ren rasbiologisk anda mäter skallar som är en riktig rasist? Är det bara det samhälle som i apartheidanda förbjuder mörkhyade att umgås med vithyade som är rasistiskt? Är det bara rasism om det är KU-KLUX-KLAN medlemmar som bränner ner byggnader, där andra fredligt utövar sin religion? Är ens spott och spe, sparkar och slag gentemot romska tiggare i svenska städer rasism, eller kanske bara vanlig medelklassångest över att behöva befatta sig med fattigdom under julruschen då de sista julklapparna ska köpas?

Hur långt kommer normaliseringen av rasism få gå i Sverige? Vem är det som definierar den och har tolkningsrätten? Vems åsikter och värderingar normaliseras?

Stefan Jonsson och Elena Namli skrev en väldigt läsvärd artikel om att SD ska tvingas bekänna färg, om regeringen antar FNs konvention om att förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering. Där kan man läsa följande, som får avsluta min text:

Partiets ledning har aktivt arbetat för att göra sin ideologi demokratiskt rumsren. Jimmie Åkesson framställer sig numera rent av som antirasist. Normaliseringen godtas av många röster i offentligheten, som menar att det inte är Sverigedemokraterna och deras förmenta rasism som vi ska oroa oss för. Hotet mot demokratin sägs i stället komma från ”extremism” av olika slag – såväl vänster som höger. Denna logik innebär i praktiken att en ”normal” (icke-extrem, icke-våldsam) rasism kan accepteras inom ramen för den demokratiska arenan.

Vi menar att rasistiska åsikter aldrig bör respekteras i en demokrati. Det är i stället nödvändigt att erkänna att demokratin är sårbar. Ifall det finns risk att rasistiska värderingar normaliseras i den politiska processen bör demokratin värna om sig själv med hjälp av ett starkare minoritetsskydd och skärpta åtgärder mot rasistiska yttringar. I västerländsk politisk tradition utformas detta skydd i form av ett etiskt och juridiskt bindande åtagande att respektera de mänskliga rättigheterna.

Jag önskar att jag visste det jag vet nu.

Allting ser så lätt ut.
När du är den som gör det.
Lockar på ända, kisande blick mot solen.
Spjuveraktig blick, lättsamma rörelser.
En fumlig men sensuell rytmik.
Ett leende som skrämmer bort trollen.

Med spetsiga axlar, som ett sagolikt väsen.
Tvättar bort alla sorger, skiner ikapp med stjärnregn.
Berättar du om allt vackert.

———————————————————————————————————————

Nyligen spenderade jag fem lediga dagar med mig själv. Fem dagar helt allena, förutom en semi-civiliserad kväll ute med vänner, då en skotte med lockigt hår på 22 år berättade att det bästa med Sverige var all sallad som serverades och jag i den stunden förstod att nä, vi hade väldigt lite gemensamt.

Det är sådana insikter som slagit mig, nästan hopat sig över mig, fått mig att fundera, reflektera och tänka om på sista tiden. Inte att jag inte värderar sallad högt, utan snarare vad jag vill ha ut av livet. Tankar man bara får när man spenderar tid med sig själv, tid där det finns utrymme och där inte världens all stimuli hindrar en från att tänka självständigt. Och visst ger det viss existentiell ångest, att tvingas att tänka på allt det viktigt och avgörande. Ungefär som att fylla 31 och känna stressen över allt som man borde ha hunnit med och allt man skulle vilja hinna med innan man sitter där fastlåst och kedjad i en villa med vovve och skrikande ungar. Om man nu ens hamnar där, vilket jag i nuläget har ytterst svårt att ens tro.

Så jag funderar på att besöka grönskande lummiga trädgårdar upplysta av tusentals ljusslingor, där näckrosor samlas under romantiska träbroar, där musiken strålar genom gigantiska ljudanläggningar, där folks bekymmer har lämnats hemma och där jag är allra minst hemma men kanske också där jag behöver vara. På resor som jag aldrig gjort, men som jag borde ha rest för flera år sedan. Jag tänker på män jag behöver kyssa, för att få utbyta saliv med grodor tills jag tröttnar och kanske missa en och annan prins på min väg. Jag tänker på stegen jag borde ta, i sköna sandaler, över kullerstensgator, längst med strandpromenader, i havsslipad sand. Jag tänker på solnedgångarna jag måste fotografera, på stenarna jag måste sitta på, på bubblande rosévin som måste passera min strupe. Och allt havsvatten som ska springas igenom och kallsuparna som ingår och alla musikslingor som ska ljuda genom mina högtalare. Främst så tänker jag på alla älsklingar som ger mig energi, som fyller mig med positiva känslor, som värdesätter mig och som måste överösas med all min tacksamhet och alla varma kramar jag måste utdela. Och sen under stjärnklara nätter, med en imaginär telefonsladd snurrad runt fingrarna har jag alla samtal jag måste ha, förtroliga, upphetsande, längtande, drömmande, diskuterande, mentalt stimulerande, skrattframkallande.

De där fem lediga dagarna och en födelsedag som passerade revy utan att jag egentligen uppmärksammade det (inte ens ett jämt tal) fick mig att se min hunger. Det går inte att sitta och titta på medan livet passerar revy, trots att det är bekvämt och tryggt, en hunger måste stillas.

Idealen förtrycker.

Jag tänkte skriva lite avseende mina åsikter om en hashtag kallad #smalaförtrycker som är het på twitter nu. Jag vet inte vilken gång i ordningen en debatt tar helt fel fokus.

Fokuset i hashtaggen är alltså att smala förtrycker icke-smala eller överviktiga. I twitterflödet kommer exempel på exempel på kvinnor som upplevt att smala kvinnor i deras omgivning klagat över sina kroppar, sina små valkar, sina gravidkilon, sin icke-existerande övervikt. Kort sagt reaktioner över att smala kvinnor klagar över kroppar som inte borde klagas på.. (enligt vem undrar man genast?Vem sätter normer om vad som är “tillräckligt smalt”?). Fokuset i hashtaggen ligger alltså på att smala förtrycker, inte i att idealen förtrycker vilket borde vara det uppenbara.

Feltänket i detta resonemang är att oavsett hur många kilo vågen visar och oavsett hur smal du är, så kan du ha minst lika mycket kroppskomplex och äcklas lika mycket över fett och övervikt som vem som helst annars. Komplexen sitter inte i vikten & utseendet utan i hur du ser på dig själv. Det är en dubbelbestraffning att anse att smala förtrycker, när de är lika förtryckta som vem som helst annars. Hur du ser på dig själv är orsakat av din självkänsla och självkänslan baserar sig delvis på samhällssynen på kvinnokroppen, inte på hur mycket du väger eller om du är smal i relation till någon annan.

Kvinnokroppen har i århundraden sammankopplats med utseende & kropp i högre grad än mannens i enlighet med genussystemet. Det är en solklar uppdelning där kvinnor och mäns hålls isär kontinuerligt. Där män står för intellektet har kvinnor istället varit kroppar och varit objekt, när män haft begär, har kvinnor således varit de som ska behaga männen med sina kroppar. Denna dualism mellan kropp och själ/intellekt är tätt sammanlänkad med synen på könen, där kvinnokroppen därtill också gjorts till ett passivt objekt.

På detta sätt kontrolleras också kvinnors kroppar och sexualitet i de flesta samhällen och strukturer. Plastikoperationer, dieter, sexiga underkläder, specifika sätt att behaga mannen genom att se ut på ett visst sätt, vadlånga kjolar, sjalar som täcker hår, bundna fötter… listan kan göras oändligt lång.  “Den manliga blicken” är inget påhitt av en pårökt genusvetare utan en beskrivning av att kvinnor reduceras till att vara kroppar och objekt och finnas där för att behaga männen och männens blick – vilket i förlängningen även leder till att alltför stort fokus läggs på att kvinnor ska skaffa sig den “perfekta kroppen” & lyda under strikta normer – istället för att utmana dessa normer och engagera sig i saker som faktiskt ger kvinnor makt i förlängningen.

“Den bearbetade, bantade, slanka kroppen vittnar om ägarens starka karaktär och förmåga till kontroll. En fet kropp däremot signalerar lättja och uppgivenhet.” (Citat:  Behag och begär, Lena Gerholm).

Kvinnokroppen ska tämjas, kontrolleras och övervinnas för att samhället (läs andra män och kvinnor) ska respektera och beundra den. Detta återspeglar sig tydligt i dagens reklamer, i hur modeindustrin fungerar, i hur kommersiella intressen och konsumtionssamhället fokuserar på kvinnors kroppar och den ständiga viktfokusering massmedialt.

Det finns en uppsjö av tidningar riktade mot att gå ner i vikt. Varannan sida i en svensk dam- eller tjejtidning handlar om hur du blir ditt smalaste jag.  Dietmaten kantrar vanlig mat på din lokala butik. Till och med apotek säljer den snabbast vägen mot att gå ner i vikt. Gymmen erbjuder PTs som alla finns där för att du ska kunna bli ditt mest perfekta och smala/vältränade jag.  Alldeles för mycket handlar om att ta kontroll över sin vikt och sitt utseende och framförallt kvinnor reduceras till att vara sina kroppar.

Smala individer är inte på något sätt förskonade från detta utan påverkas i lika hög grad som andra. Att utifrån samhällets normer tvingas att kontrollera sin vikt för att passa in och känna sig attraktiv är inte en fråga om vad du väger, utan sitter i hur pass duktig du är på att freda dig från idealen och själva samhället, som rent krasst är helt dränkt av det.

Dessa kroppsideal, skönhetsideal och denna ständiga objektifiering av kvinnokroppen och kontroll över densamma är ingenting SMALA människor kan eller bör göras ansvariga för. Samhällets strukturer skall aldrig göras till enskilda individers ansvar. Det är att smeka patriarkala strukturer medhårs att anklaga andra kvinnor för att vara ansvariga för normer & strukturer de är påverkade av snarare än skapare av.

Det är både destruktivt och dubbelbestraffande att anklaga smala människor för att förtrycka. Dels för att det fokuserar på individen snarare än strukturen och dessutom för att fettfobin i samhället och skönhetsidealen inte försvinner för att du ondgör dig över andra (mer smala individers) kroppskomplex . Jag önskar att hashtagen  fokuserade på att idealen förtrycker, snarare än att göra strukturer kring kroppsideal till enskilda individers ansvar.

Vill avsluta med fenomenala Julia Skotts citat:

“Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna”

och tipsa om att läsa hennes bok “Kroppspanik” och Lena Gerholms “Behag och begär” istället för att ödsla tid på en hashtag som siktar helt fel.

 

Uppdate: Även andra insåg att hashtagen var märklig och bytte inriktning, så nu finns #tjockverklighet för att dela erfarenheter av hur samhället bemöter överviktiga. Läsvärt och viktigt.

Ordkonstnärer

Han var mörkhårig med stora ögon och jugoslavisk bakgrund. Han brukade ägna sig åt att skriva kryptiska dikter som inte gick att förstå, men ändå försökte man tills man hade hittat på en egen betydelse. Ibland med ett ordlexikon till hands. Han kallade sina dagliga promenader genom studentstaden med ett återkommande McDonaldsbesök varje eftermiddag för “flanerande”.  Han var hopplöst kär i sig själv på bästa Narcissisus-manér och speglade sig gärna i andras beundran.

Han hade min. När vi hamnade på samma buss hem efter något eftermiddagsseminarium på Universitetet kändes det som en sorg när vi skiljdes åt vid busshållplatsen. När han satt där bredvid mig med mörk skäggstubb på sätet intill och med pillemarisk mörk blick sa något på en svenska som bara den som studerat språkets alla nyanser och paradigm förstår låtsades jag förstå och log för jag ville inte att bussfärden skulle ta slut.

Han skrev poesi och jag tuggade i mig varje stavelse. Han var alltid distant och någon annanstans när vi träffades.

Långt efteråt eller kanske innan dess registrerade jag mig på en diktcommunity. Jag var 20-nånting. Jag fastnade för några dikter, skrivna av någon för mig okänd. Men hans beskrivningar av världen och känslor tilltalade mig. Han fastnade för mig också. Jag åkte till honom på Lidingö, två wannabepoeter som drack rött vin, pratade strunt, promenerade längst med lummiga trädgårdar intill lyxvillor vid skamlöst idyllisk solnedgång innan vi låg nakna under svala täcken nattetid. Där och då gjorde han säkerligen stort intryck, men det jag minns mest från den sommaren var att min dikt Jag ville publicerades i en diktsamling, samma samling som hans publicerades i.

Och sen har ju flera andra språkbegåvningar passerat revy. Som han den ensamstående pappan med lockigt hår och författarambitioner. Sist vi pratades vid hade han skrivit en bok och fått den publicerad, men han var fortfarande samma blygsamma eftertänksamma brevbärare.

Sen har vi den rosa elefanten. Den långe bräcklige.  Han som använder bokstäver som en riktig connoisseur av ordkonst, som kan få en text som egentligen inte handlar om någonting alls att faktiskt få en mening. Som kan göra det mest simpla att verka eftersträvansvärt. Hans beskrivningar är så glödande att det känns som om man besökt platserna, stränderna och känt känslorna. Glupskt suger man in meningarna.

Små finstilta nyanser, detaljer som bara kan beskrivas av någon som verkligen känner in upplevelserna, som reflekterar, omvärderar, beskriver. Samma ordkonst som får en bok att bli en bladvändare. Det kan han lyckas få ur sig i ett block på väg någonstans.

Jag tror att den gemensamma nämnaren är att han liknar mig, precis som de andra och att han med lätthet kan jonglera med ord på samma sätt som jag kan. Jag känner igen mig, känner mig hemma, “kan” ordföljderna innan de blir skrivna.

Det är såklart så det är.

Samtycke, våldtäkt, dumhet och behovet av feminism.

Idag anordnade Cissi Wallin, Ida Östensson m.fl. en stor manifestation för samtycke vid sex i protest mot den senaste våldtäktsdomen i Lunds tingsrätt. Det är en i raden av flera minst sagt ifrågasatta våldtäktsdomar där den (eller de) anklagade männen gått fria. I det senaste fallet trots att rätten faktiskt konstaterat att mannen haft sex med kvinnan mot hennes vilja och brukat våld, men frågan om uppsåt gjorde att han friades. Han visste helt enkelt inte bättre. Katarina Wennstam skrev redan i oktober att vi måste sluta utgå ifrån att män är dumma i huvudet och ifrågasätta mansbilden bakom friande domar. Det räcker inte med att kvinnor är i hjälplösa tillstånd, det måste även bevisas att männen faktiskt fattat det. Jag håller med Wennstam, jag anser verkligen inte att män är dumma i huvudet och därför känns det som världens största björntjänst gente just män (och kvinnor förstås) att män frias under premissen att de inte förstått att ett enkelt nej betyder just nej, vilket till och med hundar greppar.

I fallet i Lund, där kvinnan våldtogs av en 27 årig man efter ett besök på en krog, så har har ett flertal vittnen styrkt kvinnans version – däribland den man som mötte på henne när hon tidigt på morgonen – uppriven och gråtande sprungit halvt avklädd längst med en gata och knappt varit kontaktbar. Men även de poliser som kom dit när mannen som mötte henne larmat vittnar om hur skärrar, gråtande och traumatiserad hon var. Kvinnan ska i flera fall ha försökt ta sig ifrån gärningsmannen under våldtäkten och protesterat och mannen ska bland annat ha bänt upp hennes mun och dragit tillbaka henne till sängen när hon kravlandes försökt ta sig ur den, enligt hennes egen utsago. Något som hon även berättat för sin expojkvän och två tjejkompisar efter våldtäkten, vilka de vittnat om. Dessutom har hennes expojkvän, som hon bor ihop med vittnat om att kvinnan knappt gick upp ur sin säng veckan efter händelsen.

Men vittnesmålen är bara en del av historian. Kvinnan har även sagt nej ett antal gånger under akten pågick. Mannen hävdar i sin tur att det var för ”försiktiga” nej för att de verkligen skulle betyda nej och den typen av ”nej” han kände igen från tidigare erfarenheter av dominanssex. Detta trots att han enligt egen uppgift egentligen inte gillar den typen av sex och trots att kvinnan gjorde fysiskt motstånd vid flera tillfällen. Kvinnan i sin tur hävdar att hon skrek högt under hela händelseförloppet.

Den åtalade har alltså själv uppgett att kvinnan protesterat under akten i rätten och detta redogörs för i domen. Sex gånger har den åtalade medgett att kvinnan sagt emot, men han anser sig ändå tro att det är en del i något slags S&M-rollspel och att de bara har frivillig dominanssex. De sex gånger mannen uppfattade att kvinnan protesterade listas i domen:

  • när han inledningsvis försökte penetrera A vaginalt,
  • när han försökte utföra oralsex på A,
  • när han indikerade att han ville ha analsex med A,
  • när han försökte ta av A kläderna på överkroppen,
  • när han kom in för djupt i A:s mun med fingrarna och
  • när han försökte få A att utföra oralsex på honom

Den åtalade har alltså haft en idé om att de har våldsamt dominanssex som hon är med på trots att de aldrig träffats förut, trots att hon ett flertal gånger säger emot honom och protesterar vilket han faktiskt uppfattar men ändå fortsätter, trots att de inte använder sig av stoppord*, trots att hon flyr ifrån hans lägenhet när han tar en dusch efteråt.

Mannen frias för att tingsrätten inte kan bevisa att mannen haft uppsåt att våldta henne – alltså om han varit medveten om att det han gör skadar henne och är en våldtäkt. Bör inte en person som gång på gång blir varse om att tjejen inte vill genom att hon protesterar – göra den reflektionen och förstå det?

I SVTDebatt ifrågasätter Susanna Eriksson domen och undrar vem rättsstaten är till för. Eriksson är ingen vanlig tyckare, utan jurist och doktorand i straffrätt vid Umeå universitet och ifrågasätter om tingsrätten och domaren G Larsson överhuvudtaget beaktat likgiltighetsuppsåt och gjort en fullständig uppsåtsbedömning:

”Likgiltighetsuppsåt. Det vill säga att den tilltalade insåg risken för att han med våld tvingade kvinnan till sex men förhöll sig likgiltig till att hon skulle bli tvingad till att ha sex med honom?”

Andra saker som är ytterst beklämmande med fallet (beklämmande känns till och med som ett löjligt ord i sammanhanget) är andra faktorer som omnämns i domen. Exempelvis omnämns kvinnans tidigare psykiska ohälsa vid ett flertal gånger och benämns som en aspekt som skall vägas in i bedömningen om huruvida hon våldtagits eller inte.  Logiken här känns inte helt klar, är det omöjligt att våldta någon med depression och ångestbesvär? Är det så att ångestbesvären påverkar hennes förmåga att uppfatta om hon blivit våldtagen? Jag vet inte riktigt, men jag ställer mig frågande till att den psykiska hälsan ens benämns som något relevant i sammanhanget och ännu mer skeptisk till att brottsoffrets psykiska ohälsa är i fokus.

Att tingsrätten dessutom förhör sig om kvinnans tidigare erfarenheter av sex med S&M-inslag är också helt ovidkommande för situationen. Det var där och då som räknades, inte om kvinnan njutit till fullo av hårda tag i sängen i ett helt annat sammanhang, med en annan person. Det har inte rätten något med att göra och det signalerar att tingsrätten försöker kategorisera och bedöma kvinnan utifrån hennes sexualitet och därmed också bedöma hur trolig hennes berättelse är. Det signalerar även tydliga patriarkala strukturer i rättsväsendet, något Katarina Wennstam uppmärksammat ett flertal gånger.

Frågorna är i sin utformning direkt ifrågasättande av hennes utsaga. Jag är trött på att våldtäktsoffer ifrågasätts, när förövarnas beteende är vad som ska ifrågasättas och dissekeras in absurdum. Varför tog du dig rätt att våldföra dig på henne trots att hon sa nej? Varför struntade du i att hon protesterade? Varför lyssnar du inte på vad hon säger till dig? Varför slutade du inte i samma sekund som hon sa nej första gången? Varför fortsatte du ha samlag med henne mot hennes vilja på ett annat sätt när hon nej till något annat? Har du gjort såhär förut?

Det här är långt ifrån första gången som män och killar går fria trots att de passerat alla gränser som finns. I Umeå Tingsrätt friade man tre unga män i 18 års åldern då man ansåg att en ung tjej kanske ändå tyckte om att få en tom vinflaska uppkörd i underlivet så att det blödde.  Att hon stretade emot och knep ihop benen anses även i domen kunna bero på att hon är ”blyg”. Även i detta fall saknade killarna uppsåt, de hade alltså inte uppsåt att skada henne och släpptes.

Vad är det egentligen som krävs när upprepade protester, fysiskt motstånd och vittnens berättelser om tjejernas tillstånd efter händelsen som styrker deras versioner inte räknas? Kameror i varje rum och överallt utomhus? Att man har med sig tårgasspray överallt? Eller kanske bara att följa Kajjans sex listade punkter för att säkerställa alla bevis på plats, under den pågående våldtäkten? Helt enkelt be om att ljuset ska vara påslaget så att mobilfilmen blir i Oscarskvalité?

Det enda jag kan komma på och som många andra idag lyfte under manifestationen är en samtyckeslagstiftning. Det ska vara överenskommet att båda parter vill ha sex, annars är det inte okej. Det andra alternativet är helt enkelt att kvinnor helt slutar att ha sex med män – men nej, det går ju inte heller eftersom männen ändå tar vad dom vill ha och kan gå fria efteråt. Det tredje alternativet, som visserligen skulle kräva en hel del resurser är utbildningar riktade till rättsväsendet i genus, jämställdhet och lika rättigheter. Utbildningar som förmodligen skulle göra att bedömningarna såg helt annorlunda ut, där kvinnor inte ifrågasattes, ombads berätta om sin sexuella historik, sina klädval och sitt psykiska mående.

Och samtidigt undrar Belinda i tv-programmet Fittstim om feminismen spårat ur.  Hon gör sig till talesperson för den kritiska allmänheten och ställer samma fördomsfulla frågor som ställts om feminismen de senaste årtiondena trots att hon idogt hävdar sig vara feminist. Hon påtalar feminismens självupptagenhet samtidigt som hon är i centrum av en programserie på tre delar som fokuserar på hennes egna åsikter.

Nej Belinda, det är samhället som har spårat ur och det var jävligt längesen det gjorde det. Feminismen vill förändra det och strävar efter att kvinnor ska ha samma makt att forma sina liv som män, i dagens läge har vi inte det. Nej Belinda, feminismen är inte självupptagen, den värnar om kvinnors möjligheter, rättigheter och förutsättningar i samhället såväl som den ämnar öppna upp mansnormer och därmed mäns villkor.

Normkritiska begrepp som hen, topplessbadande kvinnor och Femen är feministers sätt att ta tillbaka bitarna vi förlorat. Femen vill exempelvis med sina barbröstade aktioner visa att nakna bröst och nakenhet inte ger någon annan rätten att ta sig friheter. Crossing borders vill med sin kampanj Fatta visa på samma sak. Mörkertalet på twitter vill också väcka debatt och berätta om alla som utnyttjats, våldtagits, inte tagits på allvar.

Feminismen vill ta tillbaka delar av oss som vi i nuläget inte har, det vill säga rätten att ses som människor och inte bedömas utifrån vårt kön. Rätten att bli sedda som jämlikar, betrodda och värderade som jämställda med män. Manifestationer om samtycke är exempel på feminismen idag. En feminism som varken spårat ut eller inte längre behövs. Som ovanstående exempel så tydligt visar så har kvinnor i vissa avseenden inte ens möjlighet att säga nej och bli accepterade. Det är vad feminismen vill förändra.

* Stoppord används ofta under BDSM-sex som ett sätt att signalera att den ena parten gått för långt.

Bild från Sveriges radio.

Andra läsvärda texter i ämnet:

Hanna Gustafsson på Politism – En nattsvart dag

Lisa Magnusson – Ljudet av ett nej som egentligen betyder ja

Peter X Eriksson – Hur skulle det låta om man behandlade bankrån på samma sätt som våldtäkt

Ett enat Umeå mot nazism

Jag var långt ifrån ensam om att känna ren bestörtning när jag läste nyheten om att ett 20-tal nazister från SMR (Svenska motståndsrörelsen) beslutat sig för att demonstrera i Umeå under den pågående VIP-galan i lördags den 7/9 . För den oinvigde kan jag berätta att nazister som gör spontana demonstrationer i Umeå (eller Norrland överhuvudtaget) inte direkt hör till vanligheterna. Visst har de visat sin närvaro genom att skicka flygblad och klistrat upp nazistiska slagord, men inte demonstrerat eller visat sig bland allmänheten. Att SMR dessutom lömskt nog bestämt sig för att göra det under det lokala initiativet VIP-galan som uppmärksammar social utsatthet och hemlöshet visar på extrem cynism och en obehaglig världsbild som gör att det knyter sig i magen ytterligare.

Jag har nära vänner och familjemedlemmar som befann sig på stan under lördagseftermiddagen som kände kalla kårar längst ryggraden när ett tjugotal killar med skyltar med strypsnaror och bärandes på fanor började föra oväsen. Polisen var snabbt på plats och spärrade av, men likförbannat fick de utrymme att visa sina åsikter på platsen.

Det var alltså tillresta aktivister från SMR som kom från framförallt Stockholmsområdet och endast enstaka från länet (däribland en från Skellefteå) som samlats för att försöka infiltrera en stad som inte “fattat” det som de tror att de förstått om samhället (läs: att allt är invandrares fel & att det är omöjligt att leva tillsammans). Att utbölingar i form av aktivister med grovt fascistisk ideologi bestämmer sig för att besöka en stad en lördag då många som agerar för orättvisor befinner sig i centrala staden är tragikomiskt.

Att försöka ha en nazistisk demo i en stad som blomstrar av tillväxt (Umeå är en av de städerna i Sverige som växer snabbast, staden har mer än fördubblat antalet invånare sen 1960-talet), med Kulturhuvudstadssatsningen år 2014 i full gång, med ett Kvinnohistoriskt museum på tapeten, med ett val om att inte lägga ner vård i inlandet som precis varit högaktuellt, med planerandet av MR-dagarna 2014 i full fokus, med ett Universitet som brukar kallas “det röda universitetet” och en miljö som generellt kännetecknas av socialism, enighet, öppenhet, solidaritet och mångfald är uppseendeväckande.

Att större klasskillnader där några tagit åt sig all vinst sedan länge varit bojkottade i Norrland och att de flesta identifierar sig som arbetare genom generationerna har också gjort att man kunnat stå enade i kampen mot fascism i Norrland. Överhuvudtaget är just de klassmotsättningar som finns i södra Sverige en bidragande faktor till att just rasismen och därtill fascismen ökar. Att SMR trots att dessa aspekter kännetecknar Umeå bestämmer sig för att demonstrera i en stad som så tydligt utmärker sig som en öppen stad är inte bara uppseendeväckande, det är också otroligt befängt och destruktivt.

Att ställa sig och gasta om massinvandring med strypsnaror som symbolism i “war-ready” stance en solig höstdag i en stad som kännetecknas av ovanstående faktorer är ungefär som att medvetet försätta sig i en frontalkrock. Du ser långtradaren i mötande körfält komma närmare och närmare framför dig och du väljer ändå att byta fil och köra rakt mot den. Det finns en märkbar masochistisk i den handlingen, som om man vill plåga sig själv. Men kanske bör man också ha i beräkningen att SMR knappast har samma omvärldsanalys om Umeå som vi som bor här. Det är tur i oturen att SMR är så ostrategiska i sina handlingar, vilket naturligtvis också försvårar deras möjligheter att vinna gehör i samma veva som det får hela aktionen att verka i ett bisarrt och löjeväckande skimmer.

Redan under deras så kallade demonstration, medan flaskor ven genom luften så sammanstrålade umebor som förstod vad som hände och visade  motstånd genom att skrika antirasistiska slagord och sjunga “gå härifrån, gå härifrån” till SMR snörpligt började gå ut ur centrum. Nazism och rasism är inte välkommet i Norrland eller Umeå. Inte förr, inte nu och inte i framtiden.

För det krävdes “bara” ett tumult en solig lördag för att Umeå skulle samla ihop drygt 3000 demonstranter två dagar sedan för att demonstrera mot nazism. Ett facebookevent kallat “Umebor mot nazism” anordnat av många unga lokala politiker lockade tusentals till torget för en demonstration där ord som “Stoppa rasismen! Stoppa rasismen!” skanderades gång på gång och där umeborna tydligt visade sin ståndpunkt. En demonstration i samma omfattning i Stockholm hade inneburit att cirka 40 000 Stockholmsbor demonstrerat mot rasism/nazism. Den uppslutningen gör mig inte annat än stolt över att vara umebo, även om jag inte längre bor där och jag känner kärleken som spred sig över torget. Det var en fantastisk käftsmäll gente fascimen, må jag säga.

umeåmanifestation

Foto av Simon Ruuth.

Ögonblick som vi aldrig fick

Din haka vilar på min hjässa
Och jag andas in din halsgrops enslighet
Medan omvärlden tonar bort i din famn
Är jag förlist men i hamn

Din krökta rygg är min halvmåneskropps andra halva
Och fönstret står öppet medan gardinerna fladdrar
Det är en doft av salta bad, tång och soldränkt sand som blandas
med smaken av två munnar och en åtrå
Och en flicka som aldrig slutar pladdra

Du är flera steg framför mig när vi tävlar i långgrunt vatten
Och jag är alltid den som är först under ytan
Som dyker genom ljumma vågor innan dina händer fastnar runt midjan
Vi samsas om badlakanet
Skriver larv med frusna tår
Och garvar ondskefullt åt ditt blöta hår

Augusti och vi försvinner i kräftors röda välkomnande
Trots att jag äter dem som ett barn
En nubbe blir två, som blir tre
och över bordet går blickar som älskar sönder
men ditt skratt välter ut allvaret och kiknandes delar vi ögonblick efter ögonblick
Som vi aldrig någonsin fick.

/M.

Vem får tala om rasism & feminism? Om god ton och tolkningsföreträde

Läser Lisa Magnussons krönika om kollektiv igenkänning, det vill säga schablonliknande “sanningar” som får folk att nicka igenkännande och tänka “ja just det, dom där”. Alla har vi hört exemplen; om kvinnor, män, bögar, invandrare, feminister, funktionshindrade, muslimer, somalier osv. Med andra ord: stereotyper och fördomar.  Hon nämner Jonas Gardells tröttsamma skämt om ambulerande enmanstält som han försvarade enligt principen om att “man måste få skämta om allt” och att humor är demokratins effektivaste verktyg, utan att till synes göra en enda reflektion kring om hans skämt faktiskt exotiserar muslimska kvinnor ytterligare eller är inne på islamofobiska marker och om han ger rasister en riktig ryggdunk med sitt skämt. Det kanske uppfattas som oskyldigt att göra narr av en klädsel, men då har man inte uppmärksamhet vem det handlar om (muslimska kvinnor) och hur det demoniserar och avhumaniserar (Björn Lindgren skriver förresten bra om det i en artikel på SVTDebatt).

Diskussionen om vem som får säga vad och tycka till i olika ämnen är intressant och skuggar i många avseenden de egentliga sakfrågorna. Den pågår inte minst i sociala medier, men innan jag diskuterar det vill jag återigen anknyta till Magnussons text. Hon nämner Lidija Praizovics kritik gentemot Johanna Langhorst bok Förortshat som handlar om Tensta och hennes upplevelser av förorten. Magnusson stör sig på att Praizovics bett vita svenskar “att låta bli att ta upp den antirasistiska klasskampsmegafonen och bröla” och tar åt sig. Varför ska inte hon som svensk få diskutera antirasism? Ja, det kan man ju undra om man känner sig kompetent nog att ta diskussionen.

Problemet som jag ser det är att Magnusson inte analyserat kontexten, det vill säga den som får Praizovics att reagera i sin artikel “vit vällvillig rasism”.  Att Langhorst kontinuerligt i sin bok ägnar sig åt att betrakta invandrare som “ dom där andra” och drar slutsatser om dem, med ett par exotiserande glasögon inte helt olika från den västerländska koloniala blicken.  Praizovics stör sig på att majoriteten av invandrarna i Tensta aktivt “ofarliggörs” i boken och därmed tas ifrån sin revolutionära förmåga och sina personliga egenskaper. Kvarstår gör i boken istället 30 killar “de trettio individerna” som är Tenstas gangsters och gör att hennes familj väljer att flytta (ja, det handlar om ett privilegium, de väljer att flytta). De kallas för ”de små storkäftade förortsborna” och sägs ”terrorisera” området. Hon försöker intervjua dem nere i centrum, men går bet och de beskrivs i boken därför som ännu struligare, ännu mer ovilliga till konsensus. När jag läste Praizovics kritiska recension av Langhorst bok applåderade jag inombords, för hon sätter maktperspektivet i fokus och visar med en tydlighet hur en antirasistisk idé förvandlas till ett magplask som snarare konserverar stereotyper och inte ifrågasätter fördomar alls. Eller som hon själv skriver “vitas välvilliga antirasism lätt kan slå över till den obehagligaste rasismen”.

I just det avseendet, så förstår jag att Praizovics ber vita svenskar att hålla tyst, för andra kan förklara situationen och göra de mer legitima tolkningarna bättre. Tröttheten på att andra ska defniera en och ta sig tolkningsföreträdet, oförmögna att reflektera om hur ens egna värderingar och bakgrund påverkar ens  observationer.

Å andra sidan förstår jag Magnusson, retoriken som Praizovics uppmanar till är lika generaliserande som den hon kritiserar. Langhorst delar upp Invandrare i två sorter, de som beskrivs som goda och vänskapliga och inte alls farliga, samt det som terroriserar och förstör. Dessa två diametrala motsatserna av invandraren, den goda och ofarliga och den onda och farliga är klassiska stereotyper som tar ifrån gruppen deras individuella egenskaper och reducerar dem till förenklingar, lätta att hålla reda på i ett huvud som inte vill ha för komplicerade förklaringar. Men Praizovics begår samma misstag när hon ber vita svenskar att hålla tyst för att de inte förstår, hon generaliserar svenskar till att vara oförstående och oförmögna att uttala sig på rätt sätt om förorten. Hon är därmed själv lika kategoriserande som Langhorst. En ganska vanligt förekommande retorik som tyvärr riskerar att gör debatterna om antirasism och feminism till återvändsgränder. Magnusson sammanfattar det bra: “resonemanget vittnar om en kolossal undervärdering av människors förmåga till empati och solidaritet med andra”.

Jag har mött på samma slags generaliseringar, gjorda på till synes “goda grunder” av personer som kallar sig för antirasister när jag diskuterat orsaker till rasism. Det har även inträffat i diskussioner om feminism och det sker i princip alltid på nätet, av personer som vet väldigt lite om mig.

Att reduceras till sin vita hudfärg i diskussioner om rasism med den underliggande hypotesen om att jag därför inte alls förstår eller har något vettigt att tillföra diskussionen, är ett märkligt cirkelresonemang som bottnar i samma fördomsfulla idéer som antirasisten egentligen vill komma bort ifrån, nämligen fördomsfulla föreställningar om att hudfärg/etnicitet skulle inverka på ens intellektuella, empatiska eller moraliska kapacitet. Och missförstå mig inte, att jag har privilegier och fördelar som vit i ett samhälle som Sverige råder det ingen tvekan om. Att jag som vit aldrig mött på strukturell rasism och därmed inte heller kan uttala mig ur en upplevelsebaserad eller erfarenhetsmässig aspekt är även det självklart. Men att jag skulle sakna den intellektuella förmågan att förstå vad som orsakar rasism för att jag är vit är bisarrt. Även om jag inte själv upplevt något så kan jag sätta mig in i situationen, strukturen, maktfördelningen, känslorna.

Samma logik kan sägas gälla den metadebatt som kommit att röra feminism, i framförallt sociala medier. Det vill säga debatten som handlar om vem som har rätt att uttala sig om ämnet. En debatt om vem som förstår feminismens kamp, vem som är en “bra feminist” och vem som är en “dålig representant för feminism”. Ja, ingen missade väl debatten om Beyonce är en “riktig feminist” eller inte, där röster som bland annat “Vita medeklassfeminister förminskar Beyonce” inte var helt ovanliga. Det var tal om dålig feminism, bra feminism och bra feminister liksom dåliga.

Hur höga styltor står man på om man anser sig vara rätt person att definiera någon annans ideologiska övertygelse? Att klassperspektivet uppmärksammas är extremt viktigt, men generaliserandet? Kom igen nu?

Det första problemet, i mina ögon, som “snäll, foglig feminist” – är den att vissa personer aktivt exkluderar sakfrågor och personer som de inte anser höra hemma inom feminismen. Exempel: Beyonce är fulfeminism och idén om att vänsterkillen Micke inte är en “riktig” feminist även om han tror sig vara det. Min övertygelse är att feminismen bör inkludera män, inte för att endast män kan eller för att patriarkatet är viktigt att värna om (verkligen inte) – utan för att feminism handlar om att förändra föreställningar och normer som gäller och påverkar båda könen och att så många som möjligt bör göras delaktiga  (detta är även min uppfattning avseende antirasism, alla behövs). Av samma skäl är jag för att bemöta föreställningar om jämställdhet och feminism som inte är grundade på kunskap, istället för att negligera det och inte låtsas om att det existerar.

Men enligt vissa feminister, ingen nämnd, ingen glömd, så har inte feminister någon som helst skyldighet om att informera män om vad feminism innebär och står för. Istället är en vanlig attityd (i sociala medier) att be dem att “fuck off”, ty deras öde är ointressant. Vissa mäns (och kvinnors) eventuella kunskapsluckor eller bristande intresse är alltså inte ett problem, vad det verkar. En förklaring när det här inträffar är förstås att det finns en stor mättnad och trötthet på oförståelsen och okunskapen om feminism, men hur är det konstruktivt att dumförklara människor? Hur ökar förståelsen för feminism om du inte får vara oförstående?

För att ytterligare synliggöra problemet med attityden är att det verkar finns en idé (om än bland få) om att somliga människor helt enkelt inte kan förstå feminism, sexism eller heteronormativitet Här har vi alltså en superb ideologi som kämpar för att synliggöra och uppmärksamma normer, strukturer och maktsystem för att öka jämställdhet och förbättra samhället, men samtidigt finns det personer som själva anser sig stå över detta och ha rätt att definiera vilka som förstår, har rätt att förstå och vilka som ska uttala sig och hjälper inte heller till det minsta med att sprida idéerna annat än till redan införstådda. Diskussionen börjar handla om vem som har rätt att uttala sig, snarare än maktfördelningen i samhället sett ur ett genusperspektiv.

Det andra problemet blir utgångspunkten att det inte finns något konsensus eller minsta chans till förståelse om man inte kommer från samma bakgrund, med betoning på klass och etnicitet.  Lite av Praizovics-attityden fast in absurdum då.  Logiken lyder: om du inte “liknar” mig som feminist/antirasist, inte har likadana erfarenheter och bakgrund som jag och inte pratar “mitt språk” så kan du aldrig förstå mig. Förlängningen av detta tänk är alltså att den vita medelklass feministen aldrig kan möta den svarta feministen, den vita medelklasskvinnan kommer alltid att fördöma, förkasta och dumförklara den svarta feminismen. Det är en syn på människor som oföränderlig och oförmögna att ta till sig ny kunskap och nya insikter.

Denna uppfattning om att människor också kontinuerligt utövar sin makt och därigenom omöjligen kan förstå den andra personen  tar sig även uttryck i debatten om “god ton”. Aversionen gentemot den “goda tonen” grundar sig på uppfattningen om att vissa har definitionsrätt på vad god ton innebär och att det är klassbetingat, samt att den goda tonen blir ett maktinstrument som gör att vissa utesluts från samtalet. Vilket självklart stämmer om det används medvetet för att tysta andra och göra texter, samtal och diskussioner otillgängliga. Anders Mildner drar det i en artikel om twitterbråk i Sydsvenskan så långt som att den goda tonen används medvetet för att provocera fram ilska på twitter och därmed utgör den goda tonen också en maktmetod för att vinna argumentationer såväl som för att skapa mediedrev.

Min åsikt är att en saklig debatt med en god ton underlättar de flesta debatter, eftersom få orkar diskutera under andra premisser. Då menar jag inte att man alltid utan undantag måste vara vänlig och diplomatisk och pedagogisk, men att samtalet underlättas om man behandlar varandra som folk.   Johan Hilton ställde en både intressant och befogad fråga på twitter:

hilton

För i kölvattnet av kritiken gentemot god ton så tycks det även skapas en subkultur på twitter där det är befogat att använda motsatt grepp, det vill säga dra ner diskussionen på en riktig skitnivå, i någon slags protest mot vad man ser som makten och för att påvisa att den andra personen inte har något att komma med alls i diskussionen. “Fuck off”-argumenten som nämndes ovan är ett exempel, precis som förminskandet och förlöjligandet som förutsätter att den andra parten inte förstår något alls. Det blir med andra ord återigen att man under påstått goda premisser beter sig likadant som den man först kritiserar.

Tyvärr ser jag allt oftare dessa intellektuella mentalkrockar på twitter där vissa anser sig ha tolkningsföreträdet, Att försöka förstå varandra existerar inte och istället för att faktiskt diskutera hur klass, etnicitet, kön inverkar på debatten, språket och samhället och våra möjligheter att förstå varandra och mötas, så handlar istället diskussionen om vem som har rätt att uttala sig om antirasism och feminism och vad som får sägas.

Det som borde diskuteras diskuteras inte längre, för diskussionen handlar istället om vem som får diskutera vad och på vilket sätt diskussionen ska diskuteras.*

*Märk väl att detta inlägg berör hur delar av diskussionen ser ut inom sociala medier.

Spottar ut

I tid och otid pockar du på min uppmärksamhet

Sväljer mig hel och spottar ut

en blandning av snus och ett konvolut, fyllt av mina harhjärtade fjärilar, förvillade och förvanskade

i en loska av plötslig spontanitet

i din vanskliga känslolek

 

Rastlöst trummar ditt ben mot golvet under bordet i bästa adhd-manér och jag vill bara ha mer

det finns ingen logik, bara ren panik

 

luras att tro att vi är ljuset

att jag är veken och du mitt paraffin

när jag möter ditt harmlösa flin

men du öppnar bara munnen

och spottar ut snus och ett konvolut av mina harhjärtade fjärilar

tills alla mina förhoppningar har ebbat ut

och all min längtan tagit slut

 

dina ordlekar utövar den bisarra sortens hypnos

jag blir värsta sortens new-age tant med hennafärgat hår som bara borde flås

när du konstant pockar på min uppmärksamhet med briljans

önskar jag mig bara din distans

 

att bara kunna spotta ut

en stor jävla snus och ett konvolut

en loska i plötslig spontanitet

och slippa din vanskliga känslolek